Google

Translate blog

fredag 5 november 2021

Jupiters röda storm (fläcken) är linsformad och går djupare ner i Jupiters atmosfär än man tidigare trott.

 


Den stora röda fläcken  på Jupiter är ett stort röd- brunfärgat anticykloniskt stormsystem i planeten Jupiters atmosfär vid 22:a breddgraden söder om Jupiters ekvator. En storm som har pågått i minst 191 år och kanske så mycket som 356 år (eller längre ändå men inga tidigare mänskliga observationer finns gjorda). Stormen är så stor att tre jordklot skulle kunna rymmas i den. Nya studier av stormen har visat att det meteorologiska fenomenet går djupare ner i atmosfären än vad man tidigare trodde och  är format som en platt lins med en diameter av  cirka 25800 km.

 

Virvelstormen, den största av många sådana likande på Jupiter men betydligt mindre finns i Jupiters atmosfär. Den stora röda sträcker sig ner till ca 820 km i atmosfären vilket är ca 16 mil djupare ner än tidigare analyser indikerat. Två grupper av forskare publicerade nyligen sin nya analys av data från juno-rymdfarkosten  i den vetenskapliga tidskriften Science.

 

Ett team från Southwest Research Institute i San Antonio satte ihop en 3D-karta över Jupiters atmosfär vilket gav forskare en förståelse för hur Jupiters  våldsamma atmosfär fungerar, säger Scott Bolton  SWRI:s forskare och författare till en av studierna.

Juno, som lanserades 2011  har funnits i omloppsbana runt Jupiter sedan juli 2016 och har skickat och skickar ännu tillbaka värdefull data till forskare på Jorden.

Bild vikipedia där man ser den cykliska rörelsen på den stora röda fläcken, avbildad av Cassini-rymdfarkosten.

torsdag 4 november 2021

Det finns planer på att upprätta vätgastillverkning i framtiden på Mars

 


Det finns många potentiella användningsområden för en Marskoloni. Den kan vara en forskningsutpost, gruvkoloni eller ett nytt hem om något råkar gå drastiskt fel på Jorden. Men det finns även  planer på att där kan bli  en potentiell källa till vad som troligen  kommer att bli ett av de mest värdefulla elementen i rymdekonomin i framtiden – vätgasproduktion.

I en ny artikel av Dr. Mikhail Shubov vid University of Massachusetts Lowell diskuterar denne just en sådan eventualitet. Väte påtalar han är användbart i otaliga tillämpningar. Från att skapa vatten till att användas som raketbränsle som vätgas. Väte är även det vanligaste grundämnet i universum (och troligen det första som kom till (min anm.). Det är däremot svårt att få tillgång till i rymden.

Det finns gott om det i Jupiter och till och med i solen men att extrahera materialet från dessa enorma gravitationsbrunnar är inte särskilt lätt eller kostnadseffektivt. Asteroider har en del vatten som kan användas som vätgaskälla men de är inte tillräckligt mycket i varje asteroid för att tillgodose alla behov och där upprätta produktion. Vatten finns på Mars men behövs dock till många andra användningsområden  i framtiden inte minst till  alla kolonier som i framtiden kanske byggs här (anser jag min anm.).

 Vattenåtervinning kommer däremot sannolikt att vara en vanlig teknik i början för  någon koloni då tillräckligt med vatten samlas in för kretslopp skulle ytterligare insats behöva matcha förlusterna i något vattenåtervinningssystem. Det  finns mycket vatten på Mars. Satelliter har upptäckt så mycket att man räknat ut att där finns mer än 5 miljoner kubikmeter i is på eller nära ytan. Om till och med ett litet fragment av detta utnyttjas för vattenförbrukning i en koloni, skulle det på obestämd tid kunna stödja tiotusentals invånare.  Det är resterande (inte 100 % av resterande naturligtvis men en större del (min anm.) man tänker sig ska kunna användas för vätgasproduktion och då kanske i framtiden även kunna exportera till Jorden.

Men det skulle även kunna användas i alla framtida terraformningsinsatser (att göra Mars mer livsvänlig).  Men enligt ovan plan skulle det sannolikt vara mer värdefullt för solsystemets ekonomi om det förvandlades direkt till vätgas enligt Dr. Shubov som föreslår detta men först efter att den omgivande ekonomin har vuxit tillräckligt för att motivera massanvändning av väte i rymden. Det inkluderar inte bara infrastruktur som rymdstationer utan också Mars kolonier. I tidningen föreslår han att man startar en vätgasutvinningsprocess när cirka 10000 personer är bosatta i en framtida marskoloni. Vätgasproduktion som även kan exporteras till Jorden.

Jag (min anm.) protesterar. Vi ska väl inte använda vatten på Mars för export därifrån vi har hav själva på Jorden exempelvis. Det skulle innebära att en begränsad  tillgång på Mars skulle användas på annan plats än Mars. Rovdrift kallar jag det. Använd tillgångar på asteroider till rymdstationer.  Men använd inte tillgångar på planeter för export till andra planeter. Dessa ska användas på sin plats. Samma sak naturligtvis på månkolonier.

Bild på Mars yta från pxhere.com

onsdag 3 november 2021

Allmänheten inbjuds att hjälpa till med att lära en artificiell algoritm i Mars rovern till större igenkänning.

 


Allmänheten får nu möjlighet att hjälpa till med att lära en artificiell intelligensalgoritm att känna igen intressanta objekt och hur rovern bör arbeta bättre utifrån i bilder tagna av NASA: s Perseverance rover.

Artificiell intelligens, eller AI, har en enorm potential att förändra hur NASA:s rymdfarkost studerar universum. Men eftersom alla maskininlärningsalgoritmer kräver utbildning från människor önskas i ett nytt projekt allmänheten hjälpa till med att  märka ut funktioner av vetenskapligt intresse från  bilder tagna av NASA: s Perseverance Mars rover. 

 Projektet kallas AI4Mars och är en fortsättning på ett tidigare projekt som lanserades förra året och som byggde på bilder tagna av NASA:s Curiosity rover. Deltagarna i det tidigare skedet av det projektet märkte ut nästan en halv miljon bilder med hjälp av ett verktyg för att beskriva funktioner som sand och sten som roverns förare vid NASA: s Jet Propulsion Laboratory vanligtvis ser upp för när de planerar rutter på den röda planeten. Slutresultatet blev en algoritm, kallad SPOC (Soil Property and Object Classification), som kunde identifiera dessa funktioner till  98 % rätt. 

SPOC (algoritmen) är dock fortfarande under utveckling men forskare hoppas att den en dag kan sändas till Mars på en framtida rymdfarkost som då kan utföra ännu mer automatisk körning än Perseverances AutoNav-teknik tillåter i dag. Än behövs övervakning och kursändringar av människor på jorden. 

Målet är att finslipa en algoritm som kan hjälpa en framtida rover att plocka ut spännande data i det som sänds från Mars rover till Jorden. Utrustad med 19 kameror skickar Perseverance i dag allt från dussintals till hundratals bilder till jorden varje dag till forskare och ingenjörer som då kan  leta efter specifika geologiska egenskaper. Men tiden är knapp: När dessa bilder reser miljontals mil från Mars till jorden har teammedlemmarna några timmar på sig att utveckla nästa uppsättning instruktioner baserat på vad de ser i dessa bilder tillbaka till rovern. Något som sammantaget tar flera timmar "Det är därför inte möjligt för någon forskare att titta på alla nedlänkade bilder noggrannt på så kort tid varje dag", säger Vivian Sun, en JPL-forskare som hjälper till att samordna Perseverances dagliga bilder och ge instruktioner tillbaks. Det skulle spara tid för oss om det fanns en algoritm som kunde säga, 'Jag tror att jag såg sten eller en intressant formation här borta', som verkar intressanta och då kan vetenskapsteamet titta på dessa områden mer detaljerat."

I dag kanske många bilder istället kommer att ligga på lager i en databank för framtida (kanske år framåt) studier och i någon av dessa lagrade bilder finns kanske något otroligt eller spännande som vi borde sett på nu för att förstå mer av vad som finns på Mars och undersöka omedelbart (min anm.). Det är därför intresserad allmänhets hjälp behövs, kanske din.

Bild från NASA på Robotarmen på NASA:s Perseverance rover syns i den här bilden som används av AI4Mars-projektet. Användare beskriver och identifierar olika berg- och landskapsfunktioner för att träna en artificiell intelligensalgoritm som hjälper till att förbättra Mars rovers kapacitet.

tisdag 2 november 2021

En ung planet hittad

 


En av de yngsta planeterna (några miljoner år gammal) som någonsin hittats runt en ung stjärna har upptäckts av ett internationellt team av forskare ledda från University of Hawai'i vid Mānoa-fakulteten. Planeten som finns 417 ljusår bort kallas 2M0437b och ingår i en handfull objekt som ger oss förståelse av hur planeter bildas och förändras över tid. Något som hjälper till att ge ny kunskap om solsystemets och jordens första tid. Ovanstående upptäckt publicerades nyligen i Monthly Notices of the Royal Astronomical Society.

Upptäckten läggs till en lista över planeter som vi direkt kan observera med våra teleskop", sade huvudförfattaren till rapporten Eric Gaidos, professor vid UH Mānoa Department of Earth Sciences. "Genom att analysera ljuset från den här planeten kan vi säga något om dess sammansättning och kanske även var och hur den bildades ur och i en  försvunnen skiva av gas och damm runt stjärnan."

 

Forskarna uppskattar att planeten är några gånger massivare än Jupiter och att den bildades tillsammans med sin stjärna för några miljoner år sedan. Upptäckten gjordes av Gaidos och hans medarbetare  vid Keck Observatory på Maunakea med  subaruteleskopet. Här övervakades stjärnans position (planetens sol) när den rörde sig över himlen. Något som då bekräftade att planeten 2M0437b verkligen var en följeslagare till stjärnan och inte ett mer avlägset objekt (troligen då planetens skugga föll över sin sol) . Observationerna krävde tre år innan allt föll på plats.

Att samla in mer djupgående forskning om den nyupptäckta planeten kanske inte är långt borta. "Observationer med rymdteleskop som NASA:s Hubble och det snart uppsända James Webb Space Telescope bör kunna identifiera vilka gaser som finns i atmosfären och avslöja om planeten har en månbildande skiva", tillade Gaidos.


Bild  från vikipedia Subaruteleskopet vid Keckobservatoriet på Hawai vilket var ett av de teleskop som hittade den mycket unga planeten.

måndag 1 november 2021

Månprogrammet Artemis har börjat

 


Artemisprogrammet (se länken här från NASA här finns hela planen i sin helhet, 74 sidors pdf-fil kan kopplas upp här på deras hemsida) är ett nu pågående bemannat rymdprogram som genomförs av den amerikanska rymdstyrelsen NASA i samarbete med bland annat ESA och privata amerikanska företag med syftet att genomföra en bemannad månlandning på månens sydpol år 2024. Den första bemannade månlandningen sedan Apollo 17, 1972.

NASA siktar in sig på februari 2022 för uppskjutning av första steget Artemis 1, det första steget i USA:s plan att återföra människor till månen. Mer kortfattat här om denna färd 

 

Det uppnåddes en viktig milstolpe nyligen när Orion besättningskapseln kom på plats ovanpå  Space Launch System megarocket som nu står 98 meter hög inuti Vehicle Assembly Building på NASA Kennedy Space Center i Florida. Efter ytterligare tester kommer den att rullas ut till startplattan för ett sista test i januari för uppskjutning då månen ligger i bra läge i februari. (Detta handlar om Artemis 1).

Lanseringsperioden i februari öppnar den 12:e och vår sista möjlighet i februari är den 27:e" då månen och jorden ligger i rätt läge för den bäst ekonomiska färden på ett bra tag, enligt Mike Sarafin, Artemis 1 mission manager.

Artemis 2 sänds troligen upp 2023. Läs kortfattat om detta här.  

Artemis 3 slutligen den första månlandningen sedan 1972 planeras till 2024 och denna gång finns för första gången en kvinna med vid en månlandning. Något som aldrig skedde vid  Appoloprogrammets månlandningar. Läs kortfattat lite mer här om Atemeis 3. 

Bild vikipedia på ARTEMIS logga.

söndag 31 oktober 2021

En liten galax slukade en gång en än mindre galax.

 


Stora Magellanska molnet är en oregelbunden dvärggalax i riktning mot stjärnbilderna Svärdfisken och Taffelberget. Den är en av Vintergatans satellitgalaxer och ingår i Magellanska molnen tillsammans med Lilla Magellanska molnet. NGC 2005 däremot är ett litet kluster av stjärnor i det stora Magellanska molnet.

NGC 2005 består av cirka 200000 stjärnor och ligger 750 ljusår från  centrum av det stora Magellanska molnet. Med hjälp av bland annat Magellan-teleskopen i Chile upptäckte forskarna att NGC 2005 består av stjärnor innehållande mindre zink, koppar, kisel och kalcium än de tio övriga klustren av stjärnor som sammantaget är molnet. Sammanlagt finns 11 kluster av stjärnor i det stora Magellanska molnet Forskarna drog därmed slutsatsen att klustret NGC 2005 måste vara en relik från en mindre galax som en gång drogs in i molnet.

Medförfattaren till studien Davide Massari vid Universitetet i Groningen säger:

”Vi ser faktiskt en relik från en tidigare sammanslagning. Och vi har nu övertygande visat för första gången att små galaxer som gränsar till Vintergatan i sin tur har byggts upp av ännu mindre galaxer”. Studien av upptäckten publicerades den 18 oktober 2021 i den peer-reviewed tidskriften Nature Astronomy.

NGC 2005 bildades långsamt. För miljarder år sedan tror man att den mindre galaxen slogs samman med det då unga Stora Magellanska molnet. Så småningom spreds majoriteten av stjärnorna i den lilla galaxen ut i det stora Magellanska molnet. Ändå återstod det av gravitation bundna klotformiga klustret NGC 2005 som en rest av dvärggalaxen. Medförfattare Davide Massari vid Universitetet i Groningen sammanfattar: Forskare fann bevis för att en liten galax – det stora Magellanska molnet, en satellit utmed Vintergatan – har slukat en ännu mindre galax.

De övriga 10 klustren av stjärnor i Det stora Magellanska molnet är delar av stjärnhopar av samma slag och ska ses som det stora Magellanska molnets ursprung (min anm.). Sammanslagning av galaxer är inte unikt. Vår egen vintergatan kommer en gång att sammanslås med vår tvillinggalax Andromedagalaxen. Men fast så stora galaxer slås samman sker knappast några katastrofer utan det blir enbart sammanslagning och en större galax blir till. 

Läs gärna mer om vad som sker när Vintergatan och Andromedagalaxen sammanslås en intressant berättelse läs här.


Bild på det stora Magellanska molnet. Snett ovan kan man se det lilla Megallanska molnet.

lördag 30 oktober 2021

Plötsligt exploderade stjärnan när Hubbleteleskopet hade den i blickfånget.

 


En supernova är en exploderande eller en exploderad stjärna något som är slutfasen för vissa större stjärnor. Vår sol räknas inte dit utan kommer istället att svälla upp till en röd jätte för att därefter krympa ihop till en vit dvärg.

Supernovorna hör till de våldsammaste händelserna i universum Hubbleteleskopet hade denna gång rätt inställning på sina instrument i rätt ögonblick och kunde därför fotografera på rätt plats vid rätt tidpunkt! Detta var fallet när en närliggande stjärna exploderade och blev en supernova och astronomer kunde därmed observera händelsen från första stund och som vi ska se längre fram även under tiden innan händelsen.

 Astronomer ställde  snabbt in NASA:s rymdteleskop Hubble till än bättre skärpa. Tillsammans med andra rymd- och markbaserade teleskop levererades nu bilder av de första ögonblicken av en stjärnas död vilket gav en omfattande bild av en supernovas tidigaste stadie.

Hubble sonderade materialet mycket nära supernovan vilket kastades ut av stjärnan under det sista året av dess existens. Dessa observationer gjorde det möjligt för astronomer att förstå vad som hände med stjärnan precis innan den exploderade och kan ge astronomer ett tidigt varningssystem till när andra stjärnor som är på gränsen till samma slag av händelse. Supernovan, kallad SN 2020fqv finns i riktning mot stjärnbilden Jungfrun och har beteckningen NGC 4568, Den finns cirka 60 miljoner ljusår bort från oss.

Den upptäcktes första gången  i april 2020 av Zwicky Transient Facility vid Palomar Observatory i San Diego, Kalifornien. Astronomer insåg då att supernovan samtidigt observerades av Transiting Exoplanet Survey Satellite (TESS), en NASA-satellit som främst utformats för att upptäcka exoplaneter men med förmågan att upptäcka ett sortiment av andra fenomen vid behov.

De ställde snabbt in Hubble och en svit markbaserade teleskop på supernovan för bästa resultat. Tillsammans gav dessa observatorier den första holistiska bilden av en stjärna i det allra tidigaste stadiet av förstörelse. Hubble sonderade materialet mycket nära stjärnan, kallat cirkumstellärt material (damm, gas ) bara timmar efter explosionen. Detta material blåstes av stjärnan under det sista året av dess stjärnliv. Dessa observationer gjorde det möjligt för astronomer att förstå vad som hände med stjärnan precis innan den exploderade.

Teamet tittade därefter på äldre Hubble observationer av stjärnan. Material som går tillbaka till 1990-talet. I TESS fanns bilder av systemet från var 30: e minut som började flera dagar före explosionen och genom själva explosionen och fortsatte i flera veckor. Hubble användes igen med början bara timmar efter att astronomer först upptäckte explosionen. Genom att studera det cirkumstellära materialet med Hubble fick forskarna en förståelse för vad som hänt runt stjärnan under det föregående decenniet.

Jag undrar vad som skedde med eventuell närliggande exoplaneter. Fanns på en sådan en civilisation eller liv som nu upplånades kanske där  de förstod att katastrofen var på väg men var fångade likt vi skulle vara om något liknande skedde här och inte kunde annat än vänta på utplåningen. Vilken hemsk existens de måste haft i så fall i de sista åren. Sedan ska vi ha i åtanke att det Hubble såg var 60 ljusår bort. Innebärande att det som sågs nu skedde för 60 år sedan. 60 Ljusår är den tid ljuset rör sig på samma antal år vi har på jorden (min anm.).

Ovan; Hubbleteleskopets bild från NASA på supernovahändelsen namngivet SN 2020FQV i galaxen NGC 4568