Google

Translate blog

onsdag 1 mars 2023

En avlång asteroid for förbi jorden

 


En asteroid ungefär lika stor och med samma form som Empire State Building gav astronomer det perfekta tillfället att avbilda den i detalj med hjälp av radar då den svepte förbi jorden.

Den 3 februari 2023 kom asteroiden som kallas 2011 AG5 på ett närmaste avstånd till jorden av cirka 1,8 miljoner kilometer eller cirka fem gånger avståndet mellan jorden och månen. Med hjälp av 70 m Goldstone Solar System  i Barstow Kalifornien spårade forskare vid NASA: s Jet Propulsion Laboratory (JPL) asteroiden, som är cirka 500 m lång och cirka 150 m bred. Observationsserien ägde rum mellan 29 januari och 4 februari.

"Av de 1 040 jordnära objekt som hittills observerats är den en av de mest långsträckta asteroider vi  sett", säger Lance Benner från JPL, som ledde observationerna, i ett NASA-meddelande.

Goldstone-observationerna visade att asteroiden hade  en konkav buckla i en av asteroidens halvklot, liksom indikationer på små ytbubblor i storlek av flera meter i diameter. Asteroiden roterar på sin färd ungefär en runda var 9: e timme och om den ses med det mänskliga ögat på nära håll skulle dess yta se lika mörk ut som svart kol.

Radarobservationer som dessa är viktiga för att förstå mer om storlekar, rotation, ytor och form på asteroider som delar vårt kosmiska grannskap. Radarobservationer är också ovärderliga för forskare som spårar och studerar jordnära objekt så kallade NEOs (Near-Earth objects).

En sådan grupp är NASA:s Center for Near Earth Object Studies (CNEOS), som har till uppgift att exakt beräkna omloppsbanorna för alla kända asteroider för att bedöma dess eventuella hot mot jorden.

För att göra detta kräver CNEOS-forskarna detaljerad information om asteroiders rörelser. Men de behöver också veta om asteroiders rotation, reflexivet och form eftersom dessa attribut kan spela en roll i hur solljus som träffar asteroidens yta vilket kan knuffa den till en ny omloppsbana. Utan detaljerad karakterisering kan forskare inte göra en exakt bedömning av en asteroids hot mot jorden.

Forskare hade redan beräknat att 2011 AG5 inte utgjorde någon risk för vår jorden. Men vid asteroidens första upptäckt 2011 var de tvungna att noggrant undersöka detta.

- Strax efter upptäckten, blev nämligen 2011 AG5 nyhetsstoff i media när vår analys visade att det var en liten chans för en framtida påverkan,. (risk för krasch på jorden) Fortsatta observationer av detta objekt utesluter dock alla chanser till påverkan, och dessa nya mätningar av planetradarteamet kommer att ytterligare förfina exakt var den kommer att befinna sig långt in i framtiden. säger Paul Chodas, chef för CNEOS

Forskare beräknade att asteroiden 2011 AG5 kretslopp runt solen tar  621 dagar. Men det kommer inte att göra ett närmande av jorden förrän 2040, då den kommer att komma inom cirka 1078260 km från jorden. Det kommer inte att vara ett hot då heller.

Bild https://www.flickr.com/ Ett diagram över jordens plats i universum i en serie av åtta kartor som visar från vänster till höger. Det börjar med jorden som flyttar till solsystemet, till solinterstellära grannskapet, till Vintergatan, till den lokala galaktiska gruppen, till Jungfruns supercluster, till våra lokala superkluster och slutar vid det observerbara universum. Upphovsman: Andrew Z. Colvin

tisdag 28 februari 2023

Kan svarta hål vara källan till mörk energi?

 


Mörk energi är en hypotetisk form av energi som genomtränger hela rymden och antas vara det som ökar universums expansionstakt. Den är i vår tid sättet att förklara vad som enligt observationer och experiment tolkats som en accelererande expansion av universum. Konkret att rumtiden förefaller att expandera allt fortare och fortare.

Svarta hål däremot kan enligt en ny teori förklara ursprunget eller källan för denna energi.

Tingen som utgör världen omkring oss består av materia men enbart 5 % av allt i universum är materia något vi kan ta på och se  (se bild ovan där procenten mellan de skilda slagen visas  av materia och energi,  bilden är från vikipedia.  Inlägget i övrigt utgår från  Chris Pearsons Astronomy Group Lead, Space Operations Division at RAL Space, and Visiting Fellow, The Open University, Dave Clements Reader in Astrophysics, Imperial College London artikel i https://theconversation.com/).  

 27 % är mörk materia en inte helt förstådd och inte bevisad materia kanske  en form av vanlig materia som inte avger, reflekterar eller absorberar ljus. Cirka 68 % består av mörk energi. En form av energi vi ännu inte förstår. För min del anser jag mörk energi och mörk materia är en form av den energi och materia vi känner till men inte förstår)

Teorin att svarta hål kan vara källan till mörk energi beskrivs i en vetenskaplig artikel publicerad i The Astrophysical Journal Letters. Studien är ett arbete av 17 astronomer i nio länder under ledning från University of Hawaii. Samarbetet inkluderade forskare i Storbritannien, baserade vid STFC RAL Space, The Open University och Imperial College London.

Genom att söka igenom data som spänner över nio miljarder år av kosmisk historia (något som ska ses som insamlad data från stjärnor i skilda tidsepoker upp till miljarder ljusår från oss) har astronomerna upptäckt de första bevisen på "kosmologisk koppling", vilket innebär tillväxten av svarta hål över tid kopplad till expansionen av universum. Tanken att svarta hål kan innehålla något som kallas vakuumenergi (en manifestation av mörk energi, en f ysisk kraft kallad Casimireffekten och Casimir-Polderkraften som uppstår ur kvantfälteffekter. ) är inte ny och diskuterades redan på 1960-talet. Men den nya studien visar att denna energi (och därmed massan av de svarta hålen) ökar över tid och kan ha ett samband med att när universum expanderar.

Teamet beräknade hur mycket av den mörka energin i universum som kunde hänföras till denna process. De fann att svarta hål potentiellt kan förklara den totala mängden mörk energi i universum idag.

Universum började med en Big Bang för cirka 13,7 miljarder år sedan. Energin från denna explosion i rymd och tid gjorde att universum att expanderade snabbt (och även uppkom). Länge förväntade vi oss att denna expansion gradvis skulle sakta ner på grund av gravitation.

Det här är ansågs fram till slutet av 1990-talet. Men då rymdteleskopet Hubble upptäckte något konstigt. Observationer av avlägsna (miljarder ljusår bort) exploderande stjärnor (supernovor) visade att universum expanderade långsammare i det förgångna än i vår tid. Universums expansion har inte avtagit över tid på grund av gravitation utan accelererat i hastighet.

För att försöka förstå detta föreslogs att "mörk energi" var anledningen till expansionen och att denna hade en kraftigare  effekt än gravitationen (gravitationen blev verkningslös på expansionen). Begreppet mörk energi var mycket likt en matematisk konstruktion som Einstein hade föreslagit men senare kasserat - en "kosmologisk konstant" som motsatte sig gravitationen och hindrade universum från att kollapsa.

Lösningen verkar kunna finnas i ett annat kosmiskt mysterium: svarta hål. Svarta hål uppstår vanligtvis när massiva stjärnor exploderar som en supernova. Gravitationen och trycket i dessa våldsamma explosioner komprimerar stora mängder materia till ett litet utrymme. Till exempel skulle en stjärna med ungefär samma massa som vår sol klämmas samman till några tiotals kilometer.

Ett svart håls gravitationskraft är så stark att inte ens ljus kan undkomma när det sugits in. I det svarta hålet finns en plats som kallas singularitet, där materia krossas till en punkt med oändlig densitet. Problemet är att singularitet är en matematisk konstruktion som inte borde finnas i verkligheten. De svarta hålen som finns i galaxers centrum är mycket kraftigare än de som blir till när stjärnor kollapsar (som supernovor). Dessa  "supermassiva" svarta hål i galaxers centrum kan väga miljoner till miljarder gånger mer än vår sol.

Alla svarta hål ökar i storlek genom att de drar till sig materia ex i form av stjärnor som kommer för nära eller genom att smälta samman med andra svarta hål. Så de blir allt större efterhand som universum blir allt äldre.

Teamet jämförde observationer av elliptiska galaxer, som saknar stjärnbildning. Dessa avsomnade galaxer (i betydelsen att här bildas inga nya stjärnor) har förbrukat allt sitt bränsle (gas mm mellan solsystemen där) så varje ökning av deras svarta håla massa kan inte tillskrivas de normala processerna (indragning av gas stjärnor mm) genom vilka svarta hål växer genom att ackumulera materia.

Istället föreslog teamet att dessa svarta hål  innehåller vakuumenergi och  är "kopplade" till varför universums expansion ökar. (Kanske mörk materia och energi om det finns dras in i svarta hål och ökar dess massa. Men här diskuteras att svarta hål producerar mörk energi och att denna process ökar expansionen av universum)

Denna modell ger ett möjligt ursprung för den mörka energin i universum. Det kringgår också de matematiska problem som påverkar vissa studier av svarta hål eftersom det undviker behovet av en singularitet i mitten.

Teamet beräknade också hur mycket av den mörka energin i universum som kunde hänföras till denna kopplingsprocess. De drog slutsatsen att det skulle vara möjligt för svarta hål att tillhandahålla den nödvändiga mängden vakuumenergi för att redogöra för all mörk energi som vi mäter i universum idag.

Detta skulle inte bara förklara ursprunget till mörk energi i universum utan skulle också få oss att radikalt ompröva vår förståelse av svarta hål och deras roll i kosmos.

Mycket mer arbete måste göras för att testa och bekräfta denna idé, både från observationer och ur teori. Men vi kanske äntligen ser ett  sätt att lösa problemet med mörk energi. Vad jag förstår om detta nu stämmer skulle det även förklara varför universums expansionstakt ökar. En takt som egentligen alltid kommer att öka då, utifrån teorin att  vaccumenergin ökar.

Bild vikipedia vilken enligt uppskattning visar i bild en NASA-graf vilkenvisar att universums energiinnehåll  består av cirka 70 %  mörk energi, vars närvaro härleds i dess effekt på universums expansion. Men lite är känt om dess natur.


måndag 27 februari 2023

Ett ensamt svart hål sveper genom universum med stor stjärnbildning där det drar fram

 


Mycket massiva svarta hål finns i mitten av stora galaxer som Vintergatan. Där drar de till sig gas, stoft, stjärnor och allt annat som kommer för nära dem och blir därmed alltmer mer massiva med tiden. Men i sällsynta fall kan ett svart hål tvingas ur sin position och rusa ut i rymden. Svårt att förstå att så kan ske anser jag.  

I en ny artikel beskriver forskare från Kanada, Australien och USA hur ett sådant svart hål då rör sig genom rymden och skapar stora chockvågor som utlöser hög stjärnbildning.

Artikeln heter “A candidate runaway supermassive black hole identified by shocks and star formation in its wake.” Huvudförfattaren är Pieter van Dokkum, professor i astronomi och fysik vid Yale University. I artikeln beskrivs hur ett svart hål kan kastas ut ur sin galax.

Det börjar med att två galaxer smälter samman efter att de dragits ihop av gravitationen. Det leder till  ett andra svart hål i centrum av den nu stora galaxen. Detta binära svarta hål kan bli mycket långlivat och finnas så länge som en miljard år innan det slutligen slås samman med det större av dem. Om ett tredje svart hål då under den tiden når det galaxens centrum, kan en trekroppsinteraktion (de tre svarta hålen kraschar samman) ge ett av de svarta hålen en hastighetsökning och detta kan då stötas bort från galaxen.

Men trots författarnas  teoretiska underlag är det svårt att hitta bevis på att dessa ensamma svart hål finns. Astronomer identifierade en av de bästa kandidaterna 2021, cirka 230 miljoner ljusår bort. De märkte en märklig rörelse och hastighet som indikerade på aktuella störningar i området. Men de kunde inte avgöra om det var en pågående galaxsammanslagning, ett binärt svart hålsystem eller en gravitationsvågsrekylhändelse.

Astronomer känner dock till ett par sätt att  identifiera ett skenande svart hål. Det första  är om hålet aktivt absorberar material  och då kan identifieras genom den ljusstyrka som då visar sig.

Ett andra sätt är genom stjärnmassan som det svarta hålet drar med sig. När ett svart hål kastas iväg från en galax centrum drar dess massiva gravitationskraft några stjärnor med sig.

Ett tredje sätt som astronomer kan känna igen ett skenande svart hål är genom den effekt det har på gasmoln i sin väg när det passerar genom gasen.

Ett skenande supermassivt svart hål kan leda till bildandet av ett spår av chockad gas och unga stjärnor bakom spåret", skriver författarna.  När ett svart hål färdas genom joniserat väte i universum produceras en chockfront av en lång slinga av gas likt en komets svans.  I denna svans av gas kan moln av chockad gas svalna och bilda stjärnor som  ser ut som knutar i slingans  spår.

Teoretiskt kan dessa skenande svarta hål finnas. Teoretiskt kan de bevisas existera. Men ännu har inget hittats därute. Kanske det likväl bara är i teorin de kan visas kunna existera. Inget vet.

Bild flickr.com tänkvärd bild på vad universum är, kom till och blev.

söndag 26 februari 2023

Uranus bör få besök

 


Uranus diameter är ungefär 50000 km (ca 4 gånger större än jorden) och dess massa är cirka 14,5 jordmassor. Här finns ett ringsystem och tjugosju bekräftade månar, varav de fem största är Miranda, Ariel, Umbriel, Titania och Oberon. Vi vet inte mycket om dem. Men vi kan anta att här finns fler ännu oupptäckta månar.

Kathleen Mandt, är en planetforskare vid Johns Hopkins University's Applied Physics Laboratory vilken har publicerat en artikel i tidskriften Science där hon hävdar att NASA borde skicka en sond till Uranus. Hon konstaterar vidare att det skulle vara en bra tid att påbörja sådana planer nu eftersom nästa bra fönster för att skjuta upp en Uranussond skulle vara 2032, då Jupiters läge till jorden då kommer att möjliggöra en slangbella-manöver mot Uranus med hjälp av solen. Hon föreslår även ett namn för sonden: Uranus Orbiter and Probe (UOP).

Bra förslag som jag hoppas förverkligas.

Planetforskare har ägnat mycket tid åt att studera Mars. Mer än andra planeter vilket beror på Mars avstånd från oss som möjliggör  att det enklare att studera Mars än övriga planeter. Venus finns även på lämpligt avstånd att lättare studera  men denna planet kan vi inte landa på och undersöka så lätt på grund av dess hetta, moln och giftiga atmosfär.

 Mandt, menar att forskning av den avlägsna Uranus viktigt. Uranus anses vara solsystemets udda planet på grund av dess 90-graders lutning i förhållande till sin omloppsbana runt solen dess lutning ger planeten ett utseende av att rulla längs ett plan. Lutningen ger också planeten extrem säsongsvariation eftersom den cirklar ett varv runt solen en gång vart 84: e år. Observationer från jorden ger grumliga och disiga bilder vilket inte är särskilt gynnsamt för forskningsinsatser.

Endast en farkost har någonsin varit över Uranus - Voyager II, 1986 - och den flög bara förbi på väg till Neptunus. Ovan finns en bild från den färden från vikipedia och den är inte så bra och detaljerad.

 Uranus anses vara en isjätte på grund av de två tunga elementen som utgör huvuddelen av dess atmosfär: helium och väte.

Mandt konstaterar att inte mycket annat är känt om planeten därför bör NASA placera en sond i permanent omloppsbana över Uranus. Sonden skulle då avslöja den sanna naturen hos planetens atmosfär, avgöra om dess kärna är gjord av sten eller is och kanske ge en förklaring till hur den fick en så udda lutning. Undersökningen kan också ge information om hur isjättar bildas. Kanske även mer information om dess månar och även upptäcka fler.

lördag 25 februari 2023

Är detta universums största spiralgalax?

 


NGC 6872 har nu rankats som den störst kända spiralgalaxen. Detta efter en detaljerad studie av data som samlats in av ett antal instrument bland annat NASA: s Galaxy Evolution Explorer rymdfarkoster, (GALEX).  

Utan GALEX: s förmåga att upptäcka det ultravioletta ljuset från de yngsta och hetaste stjärnorna där skulle vi aldrig ha insett den fulla storleken av NGC 6872 , säger den forskare som ledde arbetet  Rafael Eufrasio, från NASA: s Goddard Space Flight Center i Greenbelt, Md., och vid Catholic University of America, i ett uttalande.

Eufrasio presenterade resultatet på det 221: e mötet av American Astronomical Society i Long Beach, Kalifornien. Han betonade dock att spiralgalaxer större än NGC 6872 kan finnas där ute och vänta på att upptäckas. NGC 6872: s enorma storlek och udda utseende är konsekvensen av dess gravitationsinteraktion med en granngalax som har beteckningen IC 4970.  IC 4970 innehåller enbart 20 procent av NGC 6872: s massa.

Datorsimuleringar tyder på att IC 4970 närmande till  NGC 6872  för cirka 130 miljoner år sedan rörde upp en explosion av aktivitet i vissa delar av NCG 6872 och gav då NGC 6872 sin udda form.

"Den nordöstra armen av NGC 6872 är den mest störda och bubblar av stjärnbildning, längst ut på denna arm, synligt endast i ultraviolett ljus, finns ett objekt som verkar vara en tidvattendvärggalax som liknar dem som ses i andra interagerande system", säger Duilia de Mello, professor i astronomi vid Catholic University i ett uttalande.

NGC 6872: s centrum förbinder galaxens armar med dess centrala region och den centrala delen är också den enorm. Med en radie på 26000 ljusår är den ungefär dubbelt så stor som staplarna i de närliggande spiralarmarna säger forskarna. Man kan inte se bär stjärnor senast bildades i centrum av galaxen vilket tyder på att galaxen bildades många miljarder år sedan.

GALEX-projektet som kostat 150 miljoner dollar lanserades i april 2003 med syftet att studera stjärnbildning i universum. NASA slutade finansiera GALEX-projektet  i februari 2011 och i maj 2012 överlämnades det då till California Institute of Technology där uppdraget hålls igång med privata medel.

Bild vikipedia NGC 6872 den största spiralgalax vi känner till. Den finns i stjärnbilden Påfågeln och avståndet dit från Jorden är 212 ljusår. På bilden ses även den mindre galaxen IC 4970.

fredag 24 februari 2023

Gå med i ett nytt medborgarprojekt för sökande efter liv därute

 


Det finns en nu möjlighet att medverka i en gemenskap som hjälper UCLA-astronomer att söka efter livstecken i universum.

Det var den 14 februari lanserade UCLA SETI ett nytt projekt i sökandet efter utomjordiska civilisationer. 

 Projektet, Are We Alone in the Universe? ger allmänheten en möjlighet att hjälpa forskare att finna tecken på utomjordisk intelligens genom att klassificera radiosignaler som kan ha avgetts upp till tiotusentals ljusår bort och samlats in av radioteleskop. Ingen särskild utbildning behövs för att delta. Att klassificera signalerna hjälper forskare att träna algoritmer av artificiell intelligens i  att säkrare identifiera vilka signaler, bland miljoner signaler som möjligen kan komma från intelligent livs radiokommunikation.

"Om vi hittade en radiosignal som producerats av en utomjordisk civilisation skulle det ge övertygande bevis av att vi människor inte är ensamma i universum och erbjuda möjligheten att försöka avkoda det meddelande som kodats i signalen", säger Jean-Luc Margot, projektets ledande forskare och UCLA-professor of earth, planetary and space sciences and of physics and astronomy.

Radiovågor är en typ av elektromagnetisk strålning som kan spridas från stora avstånd utan att förlora i styrka. Det gör dem till ett av de viktigaste verktygen för markbunden och interplanetär kommunikation. Radiovågor från avlägsna stjärnor eller galaxer kan upptäckas av radioteleskop.

Alla naturliga föremål som avger energi avger radiovågor. I rymden är pulsarer, kvasarer och exploderande stjärnor bland de många källorna till radiosignaler. Andra signaler som radioteleskop upptäcker är  mänskligt skapade kommunikationssystem från satelliter och rymdfarkoster, eller är biprodukter av teknik skapat på jorden.

Forskare har studerat radiosignaler i årtionden och vet vilka mönster naturliga och mänskligt skapade radiovågor normalt avger. Vissa typer av radiovågor kan inte genereras i naturliga miljöer och kan endast produceras med teknik.

SETI-forskarna använder ett radioteleskop som observerar tusentals stjärnor i skyn vilket ger cirka 5 miljoner signaldetekteringar varje timme. Hittills har gruppen observerat 42000 stjärnor och upptäckt över 64 miljoner radiosignaler. Deras programvara för automatiserad databehandling kasserade därefter automatiskt cirka 99,5% av de signalerna som producerade antingen avsiktligt genom radiokommunikation eller som biverkningar av mänsklig teknik och från pulsarer etc därute.

De återstående 10000 detekteringarna per timme utgör potentiella tecken på främmande teknik och det nya projektet är utformat för att identifiera de mest lovande signalerna bland dessa som likväl inte kan identifieras  och likväl till slut kan  klassificeras som pulsarer, kvasarer och supernovor eller något slags av teknik i vårt eget närområde på jorden .

Efter att ha läst igenom en kort handledning kommer varje deltagare i medborgarprojektet att se bilder på radiosignalers vågor och svara på grundläggande frågor om strukturen hos var och en. Sedan ombeds deltagarna att välja den bild, från en uppsättning illustrationer som mest liknar den signal de granskat. Målet är att klassificera signaler genom att matcha dem med vanliga klasser av radiofrekvensstörningar och lära de som analyserar vad de ska söka efter. Därefter börjar deras arbete.

Vem som helst med en dator eller smartphone kan anmäla sitt intresse att medverka för  hjälpa astronomer att upptäcka eventuellt intelligent livs radiosignaler i universum med bara några få klick. 

 Projektet har designerats av UCLA SETI med hjälp av Zooniverse-plattformen, med finansiering från The Planetary Society och NASA: s Citizen Science Seed Funding Program.

Du som nu kanske går med i projektet önskar jag lycka till. Kanske just du blir den som upptäcker den första signal som bevisar intelligent liv därute.

Bild https://www.publicdomainpictures.net

torsdag 23 februari 2023

Nya rymdfarkoster ser ner i skuggorna i kratrarna på månens baksida

 


Shackleton Crater som finns vid månens sydpol är en av de platser  på  NASA:s lista för framtida Artemis-uppdrag.  Månprogrammet. 

Kratrar vid månpolerna - som Shackletonkratern  är platser som ständigt ligger i skugga och vi vet i dag inte säkert vad denna eller liknande kratrar innehåller. Men en ny rymdfarkost med ett specialiserat instrument är på väg för att förändra detta.

Instrumentet är ShadowCam  ett av sex vetenskapliga instrument ombord på Korea Aerospace Research Institute (KARI) Korea Pathfinder Lunar Orbiter, känd som Danuri lanserades i augusti 2022 och gick in i månens omloppsbana i december förra året. 

ShadowCams ska kika in i dessa mörka kratrar för att avgöra om här finns ämnen som vattenis - en viktig resurs vid utforskning av  månen som kan användas till exempelvis bränsle eller syreframställning.

"ShadowCam har potential att kraftigt öka vår förståelse för kvaliteten och överflödet av dessa resurser  regionerna", säger Jason Crusan, chef för NASA: s Advanced Exploration Systems Division, i ett pressmeddelande från 2017 iett tillkännanagivander om ShadowCam som då inte var klart. -Framtida uppdrag i rymden kommer att bli säkrare och billigare om vi har förmågan att använda månresurser istället för att ta med oss resurser från jorden.

ShadowCam utvecklades vid Arizona State University och Malin Space Science Systems och är NASA:s bidrag till Danuri-uppdraget. Kameror finns redan ombord på Lunar Reconnaissance Orbiter  som finns i en bana runt månen sedan 2009. Men ShadowCam som finns på KARI  är 200 gånger mer ljuskänslig än LUNARs kameror vilket gör att den kan få mer högupplösta bilder. Medan kameror som Lunar Reconnaissance Orbiter Camera (LROC) utformades för att få bilder av är i första hand solbelysta ytor, bör ShadowCams känsliga optik kunna ta detaljerade bilder inom permanent skuggade regioner - även där det är frånvaro av direkt ljus - genom att använda det svaga sekundära ljuset som reflekteras från närliggande geologiska objekt som berg eller kraterväggar. Planen är att låta ShadowCam göra observationer varje månad för att upptäcka säsongsförändringar och mäta terrängen inuti kratrarna, inklusive fördelningen av stenblock där.

Vad som finns i permanent skuggade regioner har länge varit ett mysterium eftersom de ständigt mörka interiörerna är svåra att föreställa sig och befintlig forskning erbjuder olika tolkningar när det gäller fördelningen av flyktiga ämnen i dessa kalla områden säger Crusan. Shackletonkratern finns på  månens sydpol. En plats  av stort  intresse för framtida mänskliga uppdrag eftersom regionen möjliggör  nästan konstant kommunikation med jorden (platsen faller aldrig i radioskugga).

I motsats till de mörka interiörerna i kratrarna ligger polärkratrarna i evigt solljus. Basläger kan byggas på dessa upplysta regioner för att där bygga solkraftverk att använda till ex resor till skuggade regioner (månens baksida från oss sett ligger till exempel i  evigt mörker) för att bryta resurser och  utforska dessa. Dessutom ger potentiella resurser som eventuella islager i kratrar som Shackleton Crater även information om vad som har hänt på månen i det förgångna. Vatten kan även användas av månpersonal  istället för att tas med  från jorden vilket skulle bli väldigt dyrt och otympligt.

Bild vikipedia på astronauten Harrison H. Schmitt som var med på Apollo 17, 1971 bredvid ett stort månblock