Google

Translate blog

tisdag 13 juni 2023

Snabb stjärnbildning skedde kort efter BigBang

 


NASAs James Webb Space Telescope ger nya kunskaper i frågan av; Hur de första stjärnorna och galaxerna bildades.

 Ett av de största programmen under Webbs första år är JWST Advanced Deep Extragalactic Survey (JADES) som kommer att ägna cirka 32 dagars teleskoptid åt att söka efter och karakterisera svaglysande, avlägsna galaxer.

 Redan nu har data kommit in till JADES om upptäckt av hundratals galaxer som fanns när universum var mindre än 600 miljoner år gammalt. Teamet har också identifierat galaxer som glittrar av en mängd unga, heta stjärnor.

 I projektet JADES vill man svara på många frågor, som: Hur samlades de tidigaste galaxerna? Hur snabbt bildades stjärnor efter BigBang? Varför slutade det bildas i en del galaxer? skriver Marcia Rieke vid University of Arizona i Tucson, medledare i JADES-programmet i en ny studie. 

Ryan Endsley vid University of Texas i Austin ledde  en undersökninge om galaxer som existerade 500 till 850 miljoner år efter bigbang. En tid känd som återjoniseringens epok. 

I hundratals miljoner år efter big bang var universum fyllt med en gasdimma som gjorde universum ogenomskinligt. Efter en miljard år efter bigbang hade dimman lättat och universum blev transparent (synligt) , en process som kallas återjoniseringen. Forskare har debatterat om aktiva, supermassiva svarta hål eller galaxer fulla av heta, unga stjärnor var den främsta orsaken till återjoniseringen.

Som en del av JADES-programmet studerade Endsley och hans kollegor dessa galaxer för att leta efter tecken på stjärnbildning och fann då stjärnor i överflöd. Nästan varenda galax som vi hittat visar dessa ovanligt starka emissionslinjesignaturer som indikerar intensiv stjärnbildning beskriver Endsley

En emissionslinje är en ljus linje i ett spektrum av ljus från någon ljuskälla. Linjerna uppkommer genom att varje ämne i ljuskällan avger ljus i en viss  specifik våglängd när elektronerna i ämnets atomer övergår från ett högre energitillstånd till ett lägre. I de tidigaste galaxerna skapades mängder av heta, massiva stjärnor, skriver Endsley.

Dessa ljusa, massiva stjärnor pumpade ut strömmar av ultraviolett ljus, som förvandlade omgivande gas från ogenomskinlighet till transparent genom att jonisera atomerna och ta bort elektroner från deras kärnor. Eftersom dessa tidiga galaxer hade en så stor population av heta, massiva stjärnor, kan de ha varit den främsta drivkraften för återjoniseringsprocessen. Den senare återföreningen av elektronerna och kärnorna producerar de distinkt starka emissionslinjerna.

Endsley och hans kollegor fann även bevis på att dessa unga galaxer genomgick perioder av snabb stjärnbildning varvat med lugna perioder då färre stjärnor bildades. Dessa stopp och snabbheter kan bero på när galaxer fångade klumpar av gasformigt råmaterial för att bilda stjärnor. Alternativt, eftersom massiva stjärnor snabbt exploderar (finns en kort tid) kan de ha injicerat energi i den omgivande miljön med jämna mellanrum då de dött ut vilket hindrar gas från att kondensera och bilda nya stjärnor.

Ett annat element i JADES-programmet innebär sökandet efter de tidigaste galaxerna som fanns när universum var mindre än 400 miljoner år gammalt. Genom att studera dessa galaxer kan astronomer undersöka hur stjärnbildning under de första åren efter big bang skilde sig från vad som ses i nuvarande tid.

Ljuset från avlägsna galaxer sträcks ut till längre våglängder och rödare färger genom universums expansion så kallad rödförskjutning. 

Genom att mäta en galax rödförskjutning kan astronomer räkna ut  hur långt bort ljuskällan är och därmed när den existerade i det tidiga universum. Före Webb observerades bara några dussin galaxer över en rödförskjutning på 8, innebärande när universum var yngre än 650 miljoner år gammalt. I JADES-projektet har nu upptäckts nästan tusen av dessa avlägsna galaxer.

Tidigare såg de tidigaste galaxerna vi kunde se bara ut som små ljusfläckar. Likväl representerar dessa ljusfläckar miljoner eller till och med miljarder stjärnor i universums första tid, skriver Hainline. Nu kan vi se (tack vare webbteleskopet) att en del av dessa har en synlig struktur. Vi kan se grupperingar av stjärnor komma till bara några hundra miljoner år efter tidens begynnelse.

Vi finner att stjärnbildning i det tidiga universum var mycket  vanligare än vi trodde, tillade Rieke.

Alternativt mer vanligt än vi uppfattar och anser världen borde vara eller varit. Enligt universums tillkommelse är det kanske istället helt naturligt och enkelt att  galaxer skedde så snabbt efter BigBang.

Studien lades fram vid det 242: e mötet i American Astronomical Society i Albuquerque, New Mexico.

Bild vikipedia på en emissionslinje är en ljus linje i ett spektrum av ljus från någon ljuskälla. Linjerna uppkommer genom att varje ämne i ljuskällan avger ljus med vissa specifika våglängder när elektronerna i ämnets atomer övergår från ett högre energitillstånd till ett lägre.

måndag 12 juni 2023

I framtiden ”kanske” universum avdunstar och människan likaså.

 


Genom en väl uttänkt kombination av kvantfysik tillsammans med Einsteins gravitationsteori hävdade Stephen Hawking att det spontana skapandet och förintelsen av en antipartikel och en partikel bestående av kvantpartiklar måste ske nära händelsehorisonten (den punkt bortom vilken det inte finns någon flykt från gravitationskraften i ett svart hål). En partikel och dess antipartikel skapas mycket kort ur kvantfältet, varefter de omedelbart förintas. Men ibland faller en partikel in i det svarta hålet och då kan den andra partikeln (antikvarkpartikeln) fly: detta är Hawking-strålning. Enligt Hawking skulle detta så småningom resultera i avdunstningen av det svarta hålet.

I den nya studien granskade forskarna vid Radboud University denna process och undersökte huruvida förekomsten av en händelsehorisont verkligen är avgörande för detta händelseschema. De kombinerade tekniker från fysik, astronomi och matematik för att undersöka vad som händer om sådana par av partiklar skapas i närheten av svarta hål. Studien visade att nya partiklar också kan skapas långt bortom denna horisont. Michael Wondrak beskriver det som att; Vi visar att det förutom den välkända Hawking-strålningen också finns en ny tidigare okänd form av strålning.

Van Suijlekom beskriver vidare; Vi visar att långt bortom ett svart hål spelar rumtidens krökning en stor roll för att skapa samma slags strålning. Partiklarna är redan separerade där av gravitationsfältets tidvattenkrafter. Medan man tidigare trodde att ingen strålning av detta slag var möjlig mer än i händelsehorisonten visar denna studie att denna horisont inte är nödvändig.

Falcke: beskriver Det betyder att objekt utan händelsehorisont som ex resterna av avslocknade stjärnor och andra stora objekt i universum också ger denna typ av strålning. Och efter en mycket lång period skulle detta slag av strålning  leda till att allt i universum så småningom avdunstade precis som svarta hål antas göra. Detta förändrar inte bara vår förståelse av Hawking-strålning utan också vår syn på universum och dess framtid.

Man kan föreställa sig skeendet som kokande vatten där vattnet förångas och tömmer kastrullen och vattnet försvinner ut i atmosfären och förtunnas molekyl för molekyl. Allt i universum skulle då gå samma öde tillmötes i ett allt mer accelererande expanderande universum

Studien publicerades den 2 juni i "Physical Review Letters" från American Physical Society (APS).

Bild pixabay.com

söndag 11 juni 2023

Röda dvärgstjärnor har en brist på gasplaneter i Jupiters storlek.

 


Den vanligaste stjärnan i universum är den röda dvärgstjärnan. Planetsystemen där består ofta av Neptunusstora gasplaneter som ligger nära sin sol och stora stenplaneter av större slag än Jorden. I vårt solsystem däremot finns inga större stenplaneter än Jorden och inga stora Neptunusliknande planeter i närheten av solen.

Men frågan är betydelsen av bristen på Jupiterstora gasplaneter kontra liv på stenplaneter i röda stjärnors planetsystem.

Vid Cambridge universitet i Massachusetts har astronomer visat att de vanligaste slagen av stjärnor i universum är röda dvärgstjärnor och där finns mycket sällan Jupiter-liknande planeter. Denna frånvaro i Jupiterstorlek (gasplaneter) kan få stora konsekvenser för utvecklingen av jordliknande planeter runt röda dvärgar och därmed jordlika planeter där liv kan utvecklas. Möjligen ska vi inte i första hand söka efter liv i dessa solsystem.

Jupiter har spelat en dominerande roll i utvecklingen av vårt solsystem. Forskare misstänker att Jupiter hade betydelse för att jorden skulle bli beboelig. Planeten påverkade vår världs bildande, storlek och sammansättning. Således tyder bristen på stora gasjättar i röda dvärgstjärnors planetsystem på att steniga världar där inte har utvecklats till jordlika livsvänliga platser.

Vi har visat att de minst massiva stjärnorna (röda dvärgar) inte har Jupiterliknande planeter. Planeter med Jupiters massa som får liknande mängder stjärnljus som Jupiter får från vår sol, beskriver Emily Pass, forskare vid Centrum för astrofysik. Harvard &; Smithsonian (CfA) och huvudförfattare till en  studie som ska (eller nu har) publiceras i The Astronomical Journal.

Resultaten har ytterligare betydelse eftersom många röda dvärgstjärnor finns bland våra närmaste kosmiska grannar. Den närheten, tillsammans med det faktum att svala, svaglysande röda dvärgar inte överväldigar sina planeter i bländning gör att exoplaneter där är enklare att analysera atmosfären på - ett viktig forskningsprioritetsområde nu och under de närmaste decennierna.

De närliggande röda dvärgstjärnorna som man såg på i studien och deras planeter är idealiska planeter för detaljerad undersökning med James Webb Space Telescope enligt studiens medförfattare David Charbonneau, professor vid Harvard University och medlem av Center for Astrophysics vid Harvard och Smithsonian.

För att mäta frekvensen av Jupiter-planeter undersökte Pass med sina kollegor  200 små röda dvärgstjärnor var och en endast bestående av 10% till 30% av solens massa. Sådana små röda dvärgar är vanligast därute. De finns i mycket större antal än stjärnor  som vår sol i Vintergatan. Observationerna samlades in mellan 2016 och 2022 främst från Fred Lawrence Whipple Observatory, beläget i Arizona, samt Cerro Tololo Inter-American Observatory i Chile.

Forskarna förlitade sig på radialhastighetstekniken för att finna alla stora exoplaneter i deras stjärndataset. När planeter kretsar kring sina små dvärgstjärnor får kropparnas växelverkande gravitation stjärnorna att "vackla" en effekt som kan urskiljas i detaljerade avläsningar av stjärnljus.

Ingen Jupiterlik planet upptäcktes i röda dvärgstjärnors planetsystem.

Resultaten står i skarp kontrast till liknande undersökningar av medelstora stjärnor som vår sol, som vanligtvis har massiva planeter av Jupiterstorlek. De enorma massorna i dessa världar - Jupiter ensam innehåller mer massa än alla andra planeter tillsammans i vårt solsystem - översätts till enorm gravitation, och enorm gravitation översätts till långtgående inflytande på andra närliggande kroppar.

Bland de viktigaste händelserna är Jupiters migration under de första hundra miljoner åren av solsystemets existens. Efter bildandet i solsystemets yttersta räckvidd antas teoretiskt Jupiter, tillsammans med de andra yttre planeterna, ha rört sig inåt mot solen. I processen drog Jupiters gravitation massor av isrika kometkroppar på kollisionskurs med de fyra steniga världarna i det inre solsystemet.

När ett stort antal av dessa isiga kroppar påverkade vår unga planet levererade de stora mängder vatten, potentiellt tillsammans med organiska (kolinnehållande) molekyler. Vattnet samlades på vår världs yta och skapade efterhand oceanerna i vilka organiska molekyler tros ha blandats i miljontals år. Så småningom utvecklade molekylerna komplexitet och började självreplikeras efter att ha övergått till det vi kallar liv.

Utan Jupiter hade dessa förhållanden kanske inte har kommit till och livet kanske aldrig kommit igång.

Även om de nya resultaten tyder på att omständigheterna som ledde till att minst en värld i vårt solsystem blev beboelig sannolikt inte kommer att matchas i solsystem med små röda stjärnor, ska vi inte säga att liv är omöjligt i dessa solsystem.

Frånvaron av Jupiter-liknande planeter innebär att mer råmaterial borde finnas tillgängligt för att bygga upp mindre, steniga kroppar, eftersom detta material inte införlivades i Jupiter-liknande världar. Faktum är att andra studier har visat att röda dvärgars fasta stenplaneter tenderar att vara större i storlek än de runt stjärnor som vår sol.

På liknande sätt verkar steniga planeter bildas i större antal runt röda dvärgar än i solsystem som vår sol. Exempel har TRAPPIST-1-planetsystemet sju steniga världar i banor mycket närmare den röda dvärgstjärnan än Merkurius är vid vår sol. 

 

"Vårt arbete innebär att steniga världar med massor som liknar jorden och kretsar kring röda dvärgar utvecklades i en helt annan miljö än Jorden, säger Pass.

Kanske det finns ett samband med Jupiterstora planeter och stora steniga planeter. I så motto att det antingen finns det ena eller det andra runt en sol och skillnaden beror på om det är en röd dvärgstjärna eller en sol av minst vår sol. Men det finns enligt mig en frågeställning till, Är det samma mängd av massa som ska bilda planeter vid varje nybildad sol?

Bild vikipedia Nyupptäckta exoplaneter per år. Dubbelklicka på bilden för förstoring.

lördag 10 juni 2023

Varför är färgprakten i Kuiperbältet vit till mörkröd?

 


Kuiperbältet är en massiv skiva av isiga kroppar (kometer bla) där även Pluto ingår. Bältet finns strax bortom Neptunus bana i solsystemet. Objekt som observerats i Kuiperbältet uppvisar ett mer unikt färgområde än någon annan solsystempopulation (som asteroidbältet mellan Mars och Jupiter) och sträcker sig från vit till mörk rödaktig ton. Varför denna mångfald av färger ses är okänt forskare har ansett det sannolikt att det är resultatet av långvarig exponering av kosmisk strålning på organiskt material.

I en ny studie ledd av forskare vid University of Hawaiʻi vid Mānoa Department of Chemistry har man datasimulerat miljön i Kuiperbältet för att leta efter vad som kan orsaka utbudet av färger på kolväterika ytor på objekt i Kuiperbältet.

Forskargruppen leddes av professor Ralf I (se nedan). Kaiser utförde den banbrytande forskningen vid UH Mānoa. De använde ultrahögvakuumbestrålningsexperiment och genomförde omfattande analyser för att undersöka färgutvecklingen och hitta källan på molekylär nivå när galaktiska kosmiska strålar bearbetar kolväten, såsom metan och acetylen, under Kuiperbälte-liknande förhållanden.

Aromatiska (organiska molekyler med smälta bensenringar) strukturella enheter som bär upp till tre ringar, till exempel i kemiska föreningar fenantren , fenalen och acenaftylen, förbundna med vätebristbroar mellan varandra visade sig spela en nyckelroll för att producera rödaktiga färger. UH-experimenten demonstrerade nivån av molekylär komplexitet hos galaktiska kosmiska strålar som bearbetar kolväten och gav insikt i den roll som is utsatt för strålning spelade i den tidiga produktionen av biologiska prekursormolekyleren molekyl som deltar i en kemisk reaktion som resulterar i konstruktioner av andra slag av  molekyler.

"Denna forskning är ett kritiskt första steg för att systematiskt riva upp bärarna av de molekylära enheterna som är ansvariga för kolväterika ytor på Kuiperbältesobjekt", beskriver Kaiser. Eftersom astronomerna också upptäckte, t.ex. ammoniak, vatten och metanol, på ytorna av Kuiperbältobjekt avslöjar ytterligare experiment på den kosmiska strålningsbearbetningen av dessa isar förhoppningsvis naturen hos den sanna färgdiversiteten hos Kuiperbältobjekt på molekylär nivå.

Forskargruppen bestod av Ralf I. Kaiser, Chaojiang Zhang, Cheng Zhu, Andrew M. Turner och Ivan O. Antonov vid UH Mānoa; Adrien D. Garcia och Cornelia Meinert från Côte d'Azur University i Frankrike; Leslie A. Young från Southwest Research Institute i Colorado; och David C. Jewitt från UCLA, som tidigare arbetat vid UHs institut för astronomi. Studien publicerades i Science Advances den 31 maj.

För min del anser jag att is (här finns mängder av kometer tills skillnad mot i asteroidbältet där de är mycket få ha betydelse i sammanhanget) kan förklara färgskiftningarna beroende på en komets sammansättning och ljusbrytningen. Oorts kometmoln finns också här.

Bild vikipedia En konstnärs version av Kuiperbältet och Oorts kometmoln.

fredag 9 juni 2023

NASA möte om UFO

 


Forskare vid NASA: s första offentliga möte om UFO beskrev att de önskade ett mer rigoröst vetenskapligt tillvägagångssätt för att klargöra ursprunget till hundratals mystiska observationer.

NASA meddelade 2022  att de höll på med att analysera observationer på himlen som inte säkert kunnat identifieras som luft- eller naturfenomen.

Ett oberoende team av 16 forskare ska rapportera sina resultat i en rapport i slutet av juli i år 2023.

De nuvarande uppgifterna och ögonvittnesrapporterna är otillräckliga för att ge avgörande säkra bevis på vad det är, beskrev astrofysiker David Spergel, ordförande för studien  på mötet.

Det har samlats in mer än 800 händelser under 27 år, varav två till fem procent av dem inte har kunnat förklaras,  sa vetenskapsjournalisten Nadia Drake, som medverkade i studien.

I en presentation visade Sean Kirkpatrick, chef för Pentagons All-Domain Anomaly Resolution office, en ny video av två avlägsna prickar som efter ett tag visade tre prickar som rör sig fram och tillbaka på en skärm, som spelats in av ett P3-militärflygplan i västra USA .

P3 kunde inte fånga prickarna och piloten rapporterade händelsen. Senare analys avslöjade att föremålen var mycket långt borta och sannolikt var kommersiella flygplan i en stor flygkorridor.

Det här är den typ av saker som kan ge missuppfattningar och lura både mycket högutbildade piloter och sensorer, beskrev Kirkpatrick .

Ett exempel på ett fortfarande oförklarligt fenomen var ett flygande metalliskt klot som upptäcktes av en MQ-9-drönare på en okänd plats i Mellanöstern, tillade Kirkpatrick.

– Det här är ett typiskt exempel på något av det vi ser mest av. Vi ser dessa över hela världen och vi ser att de gör mycket intressanta uppenbara manövrar.

Flera av studiens forskare har utsatts för trakasserier på nätet till följd av sitt deltagande i panelen, avslöjade Dan Evans, som samordnade forskningen.

NASAs arbete, som bygger på oklassificerat material är skilt från den så kallade  Pentagon-utredningen , även om de två utredningarna ser på samma slags frågor av hur man tillämpar vetenskapliga verktyg och metoder.

Hittills, i den refererade vetenskapliga litteraturen, finns det inga avgörande bevis som tyder på ett utomjordiskt ursprung av fenomenen  sammanfattade Drake.

Utöver ovan anser jag (mitt inlägg) att de ljusklot som ses och gör snabba och oväntade manövrar är klotblixtar i övre atmosfären. 

Bild från 9news.com.au på en rapporterad bild från stridspiloter i USA på UFO. Idag antas att bilden föreställer flygplan på långt avstånd i flygkorridor.

torsdag 8 juni 2023

Webbteleskopet upptäckte en stor vattenplym på månen Enceladus

 


Ett vattenutkast (en gejser) på Saturnus måne Enceladus som sträckte mer än 9 km upp i skyn har upptäckts av astronomer med  hjälp av NASAs James Webb Space Telescope. Det är inte första gången en vattenkaskad har setts på denna måne. Men det är första gången det setts på så stort avstånd med ett teleskop. 

Enceladus, är en vattenvärld med en ishöljd yta dess storlek är 500 km i diameter. Enceladus underjordiska hav (ytan är istäckt) är ett  spännande vetenskapliga mål i sökandet efter liv bortom jorden .

Inklämt mellan månens isiga yta och dess steniga kärna finns  saltvattenhavet. Gejserliknande utkast  spyr ut vatten av ispartiklar, vattenånga och organiska kemikalier ur sprickor i månens yta. Huvudförfattaren Geronimo Villanueva vid  NASA: s Goddard Space Flight Center i Greenbelt, Maryland beskriver det  med orden; När jag såg på uppgifterna tänkte jag först att jag måste ha uppfattat fel. Det var bara så förvånande att upptäcka en vattenplym som sträckte sig mer än 9 km upp i skyn.

Plymens höjd var inte det enda som fascinerade. Även den hastighet med vilken vattenångan strömmade ut cirka 79 liter per sekund, är imponerande..

Cassini-farkosten tillbringade över ett decennium (med början under 2004)  med att utforska det saturniska systemet och avbildade inte bara Enceladus vattenplymer för första gången utan flög direkt genom dem och fick prov på vad de bestod av (saltvatten blev svaret). 

Medan Cassinis position i det saturniska systemet gav ovärderliga kunskaper om Enceladus  ger Webbs unika teleskop som ligger i fast bana i  Sun-Earth Lagrange Point 2  tillsammans med den anmärkningsvärda känsligheten hos dess integrerade fältenhet ombord på NIRSpec (Near-Infrared Spectrograph) Instrumentet än mer kunskap.

"Enceladus bana runt Saturnus tar 33 timmar. När den svävar runt Saturnus kastar månen ut vatten och lämnar en halo efter sig i den täta E-ringen runt Saturnus, beskriver Villanueva det i studien. 

Under de kommande åren kommer Webb att fungera som det primära observationsverktyget av Enceladus tillade medförfattare Stefanie Milam vid NASA Goddard. På grund av Webbs våglängdstäckning och känslighet och från vad vi har lärt oss från tidigare uppdrag har vi nu ett helt nytt teleskops möjligheter.

Webbs observationer av Enceladus görs under programmet Guaranteed Time Observation (GTO) 1250. Det ursprungliga målet med detta program är att visa Webbs förmåga inom ett visst vetenskapsområde och sätta scenen för framtida studier. 

Teamets nuvarande resultat publicerades i Nature Astronomy den 17 maj.

Bild vikipedia på Saturnus måne Encelaudus där två vattenplymer ses ovanför Enceladus från isvulkaner som matar Saturnus E-ring. Dessa verkar utstråla från de så kallade "tigerränderna" nära Enceladus sydpol.

onsdag 7 juni 2023

Keplerteleskopets sista fynd innan det slocknade för alltid.

 


Nu har över 5 000 exoplaneter hittats utanför vårt solsystem. Över hälften av dem är upptäckta av det pensionerade NASA: s KeplerSpace Telescope, ett motståndskraftigt observatorium som var i drift längre än man  planerade det för. Under nio och ett halvt år svepte farkosten runt jorden och skannade himlen efter periodiska ljusstängningar i stjärnljus som kunde bero på närvaron av en planet som passerade framför sin stjärna.

In i det sista fortsatte teleskopet att registrera stjärnornas ljusstyrka tills bränslet tog slut den 30 oktober 2018. Då blev det sista dagen i drift.

Nu har astronomer vid MIT och University of Wisconsin i Madison, med hjälp av medborgarforskare, upptäckt vad som kan vara de sista planeterna som Kepler upptäckte innan periskopet mörknade.

Teamet kammade igenom teleskopets sista vecka av högkvalitativ data och upptäckte tre stjärnor, i samma del av himlen som tycktes bli nedtonade av att en planet passerade över dess ljus. Forskarna har nu bekräftat  att två av stjärnorna hade en planet som passerat medan den tredje stjärnans ljusnedtoning ännu inte analyserats tillräckligt för att det säkert ska bekräftas finnas en planet här (men troligast bekräftas det snart eller har redan gjorts nu .

De två validerade planeterna är K2-416 b en planet som är ungefär 2,6 gånger jordens storlek och som kretsar runt sin stjärna ungefär var 13: e dag, och K2-417 b, en något större planet som är drygt tre gånger större än jorden cirklar ett varv runt sin stjärna var 6,5: e dag. Båda planeterna antas vara så kallade "heta mini-Neptunus". Båda solsystemen finns cirka 400 ljusår från jorden.

Tredje planetkandidaten är om det är en planet EPIC 246251988 b den största av de tre världarna med nästan fyra gånger jordens storlek. Denna kandidat i Neptunus storlek kretsar kring sin stjärna på cirka 10 dagar och befinner sig i ett solsystem 1200 ljusår från jorden.

Teamet har nyligen  publicerat sina upptäckter i tidskriften Monthly Notices of the Royal Astronomical Society. Huvudförfattare var Elyse Incha, vid University of Wisconsin i Madison. Medförfattare Andrew Vanderburg, biträdande professor i fysik vid MIT: s Kavli-institut för astrofysik och rymdforskning och amatörastronomerna Tom Jacobs och Daryll LaCourse, tillsammans med forskare vid NASA, Center for Astrophysics of Harvard and the Smithsonian och University of North Carolina at Chapel Hill.

 Alla (vad jag vet) exoplaneter upptäckta av Keplerteleskopet har en beteckning som börjar med ett K (Kepler. Tredje kandidaten EPIC 246251988 b  kommer säkert också att betecknas med ett K,  om det bekräftas att det är en exoplanet  annars får objektet behålla sin beteckning som fenomen. 

Bild vikipedia på det avsomnade Keplerteleskopet( drifttid 9 mars 2009 - 30 oktober 2018)