Asteroiden Ryugi får besök av en japansk farkost

Hayabusa 2 är en japansk rymdfarkost vilken senare i år ska besöka asteroiden Ryugu och ta prover där.

 Ryuga själv är en ca 3000 meter lång asteroid vilken aldrig besökts tidigare. Hayabusa 2 ska där ta prover ligger just nu 80 km över denna med en hastighet motsvarande vanlig promenadtakt.

Hayabusa 2 och Ryugu  finns nu ca 284 miljoner kilometer från jorden.  Hayabusa 2  stängde sina jonmotorer den 3 juni och genomförde en färd därefter för att hamna på rätt plats över asteroiden för senare landning  i år för provtagning.

Hayabusa 2  jonmotorer använder xenondrivmedel och genererar låga nivåer av drivkraft, men deras bränsleeffektivitet medger att de kan arbeta under lång tid.

Ryugu roterar en gång var 7.6: e timme vilket är  ungefär samma hastighet som forskare redan uppskattat från markbaserade observationer. Men Ryugus form var för liten för att teleskop på jorden skulle kunna se denna. Först med Hayabusa 2, i juni i år, kunde formen ses och ytan likaså.

Där finns en stor stenig massa (ca 150 meter rakt över) på den övre delen av Ryugu.  Den bältformade ringen av toppar vilken omger ekvatorn är något ljusare än omgivningen. En färgskillnad vilken troligen visar på en skillnad i materialkomposition och storleken på partiklarna som bildar bältformationen. Det ses även många nedsänkta områden som ser ut som kratrar. Troligen spår från kollisioner med andra himmelska kroppar.

Efter denna första undersökning kommer japanska forskare att under augusti besluta var Hayabusa 2 ska landa för att samla in det första av tre prov från Ryugu. Ett av de tre prov som samlas in av Hayabusa 2 ska vara från material som grävs fram under asteroidens yta. För detta prov kommer Hayabusa 2 att använda sprängämnen för att skjuta en kopparrör in i asteroiden för att hugga in en konstgjord krater där man från  underjordiskt material ska kunna hämta in detta.

 Hayabusa 2 är planerad att avgå från Ryugu i slutet av 2019 och rymdfarkosten kommer att landa i Australien i december 2020

Bild på ovannämnda asteroid dock vet jag inte om den är färsk då bilden inte stämmer med vad som ovan sägs efter Hayabusas första undersökning från ovan där.

Einsteins relativitetsteori åter bekräftad som sann

Astronomer har testat Einsteins allmänna relativitetsteori med hjälp av instrumentet MUSE på ESO:s jätteteleskop VLT i Chile och NASA/ESA:s rymdteleskop Hubble.

Som objekt fick galaxen ESO 325-G004 vilken finns i Kentaurens stjärnbild 450 ljusår från oss agera gravitationslins för förvrängning av ljuset från en mer avlägsen galax bakom den. Genom detta skapades en så kallad Einsteinring runt galaxen vilken var förutsett med Einsteins teori..

Genom att jämföra galaxen ESO 325-G004:s massa med hur rymden kröks kunde astronomerna konstatera att gravitationen fungerar som väntat enligt den allmänna relativitetsteorin. Detta utesluter några alternativa teorier som framlagts om tyngdkraftens beskaffenhet.

Forskarna kunde även mäta upp ytterligare en egenskap hos tyngdkraften. Detta genom att Einsteinringen skapats genom att galaxen förvrängt ljuset från en avlägsen galax som ligger bortom ESO 325-G004. Genom att studera ringen kunde astronomerna därmed mäta hur ljuset och härmed även rumtiden rubbats på grund den stora massan i galaxen ESO 325-G004.

Enligt Einsteins allmänna relativitetsteori deformeras föremål i rumtiden omkring ringen och därmed böjs också ljus av när det passerar. Detta ger upphov till fenomenet gravitationslinsning. Effekten går bara att mäta på mycket tunga objekt. Forskare känner till ett par hundra starka gravitationslinser, men de flesta ligger för långt bort för att det med precision kan uppskattas deras massa. Galaxen ESO 325-G004 är dock en av de linser som ligger närmast oss bara 450 miljoner ljusår från jorden.

1998 upptäckte forskare att universums utvidgningstakt ökar. Denna då överraskande upptäckt (man sökte dess motsats som man då trodde skulle bekräftas) kan inte förklaras om inte universum till stor del består av mörk energi.

Men för att detta ska vara sant måste man antaga att den allmänna relativitetsteorin är korrekt på mycket stora avstånd i universum. Ovanstående undersökning med dess resultat verkar bekräfta detta antagande som sant.

Bild en Einsteinring

40 år sedan månen Charon upptäcktes.

1978 var året då Plutos största måne Charon upptäcktes av  James Christy och Robert Harrington vid US Naval Observatory i Flagstaff i Arizona. Ett observatorium vilket finns endast cirka sex amerikanska miles från Lowell Observatory där  Clyde Tombaugh  den 18 februari 1930 upptäckte Pluto. 

New Horizon  passerade enbart 29.000 kilometer från Charon den 14  juli  2015. Högupplösta bilder av Charons sida mot Pluto vilket är den sida som är kartlagd tills idag  avslöjade raviner som sträcker sig mer än 11 600 kilometer över hela Charon och troligast ser den sida som vi inte sett ännu likartad ut

Det finns en ravin vilken är fyra gånger så lång som Grand Canyon med dubbelt djup vilket visar på en våldsam historia geologiskt.

Metangas vilken avdunstar från Plutos atmosfär fångas upp av månens gravitation och fryser till is på Charons poler. Genom ultraviolett ljus från solen förvandlas metanet i isen till tyngre kolväten och så småningom till rödaktig organiska material kallas tholins.

Se gärna NASAS artikel om upptäckten av Charon och där finns även en kort film om detta och Charon se länk här. 

Bilden har tagits av Hubbleteleskopet 1994 och visar Pluto och Charon.

Saknad materia i universum är funnen

Baryon subatomära partiklar som består av tre kvarkar som alla har olika färgladdning. Men sedan Big Bang har den materia som enligt fysiker bör finnas inte helt hittats. Det saknas ca en tredjedel av alla baryoner som bör finnas.

Forskare beskrev i en studie som publicerades den 21 juni i tidskriften Nature att den sedan länge saknade materian som måste finnas nu hade hittats.

De saknade baryonerna säger Michael Shull astronom vid University of Colorado.

Sedan 2011 har forskare misstänkt att de saknats baryoner vilka kunde dölja sig i gas.

Det var när man riktade ett teleskop mot en kvasar för att undersöka denna dom man utöver detta även fick kunskap om  vad som rörde sig mellan kvasaren och teleskopet därute. Idén att söka detta var ett infall som givit resultat  av att hitta den saknade materian från Big Bang. Baryonerna som man visste döljde sig någonstanns.

Genom noggrann observation av hur ljus inföll skymdes och ändrade ljus som härrör från kvasaren har det gjort sin väg in linserna i två teleskop och då kunde forskarna räkna ut vad de såg. Svaret blev tunn syrgas uppvärmd till nästan 1 miljon grader Celsius.

Spännande är det att nu veta att syrgas finns där ute i som jag tolkar det stora tunna gasmoln mellan stjärnorna där just den materia man nu hittat fanns.

Pusslet med att lösa vårt universums historia och vad det är fortsätter oförminskat.

Bild. Kvasaren 3C 273 i Jungfruns stjärnbild på ett foto taget av Rymdteleskopet Hubble

USA:s metod för att skydda sig mot asteroidnedslag

Skulle Trumps förslag om en space force vinna terräng bör den användas även i fredstid. Övningar bör inte kunna vara svåra att finna.

Vi har sett hur asteroider utan upptäckt kunnat komma nära Jorden och i vissa fall hamnat här innan förvarning. De har slagit ner och skadat egendom och människor.

Ex på det är Tjeljabinsk2013 

Kan en space force i fredstid användas för att spåra jordnära hotfulla asteroider och även öva på dessa gör de en nytta när väl den stora asteroiden dyker upp en gång och måste bekämpas.

Metoder de kan testa och som finns föreslagna när väl en stor hotfull asteroid dyker upp är ex att   fästa en rymdfarkost på asteroiden för att med denna bogsera den till kursändring. Ett annat förslag är att spränga asteroider med atomvapen.

Detta är bara vad som uttänkts just nu som möjliga hjälpmedel för att få hotfulla asteroider att bli neutrala för oss. Säkert kan mer metoder finnas. Så nog skulle en space force kunna få arbete redan i dag. Det hittas ofta asteroider i närområdet vilka kan bli hotfulla men ofta ses de inte förrän de överraskande dyker upp.

Detta bör vara ett av en space force styrkas uppdrag att finna bättre metoder att finna och bekämpa dessa.  En skyddsstyrka för Jorden.

Bild på mindre asteroid 234 Ida tagit av  NASA

Trump föreslår skapelsen av en militär rymdstyrka

Senast en ny militär gren skapades i USA var för mer än 70 år sedan då amerikanska flygvapnet kom till.

President Trump tycker däremot att det nu åter är på tiden att skapa en ytterligare gren av amerikansk krigsstyrka en rymdstyrka eller som den ska kallas i så fall space force. Trump föreslog detta för ett tag sedan.

Krig i rymden tros inte vara överhängande men dagens politiska oro och att fler och fler stater har medel och kunskap om att ta sig ut i rymden gör hotet möjligt fortare än vad vi anar.

Visserligen finns ett fördrag från 1967 vilket förbjuder placering av massförstörelsevapen i jordens omloppsbana. Men detta fördrag är inte heltäckande och ingen kan garantera att en stat som känner sig hotad eller terrorister likväl sänder ut missiler i rymden och förstör satelliter eller sänder dem ner på strategiska mål på Jorden.

Om elände av ovanstående slag bryter ut skulle det skapa kaos av kommunikation, navigering, väder- och spaningssatelliter på vilka samhället är beroende på allehanda vis. Infrastrukturer kan falla sönder i dagens hyperkänsliga uppbyggnad utan att enda skott behöver avlossas på Jorden.

Vi har med andra ord byggt upp ett superkänsligt samhälle med en superkänslig civilisation utan skyddsnät när världsläget nästintill balanserar säkerhetsmässigt på katastrofläge. Man ryser när man tänker på det.

Man undrar om en space force kan avhjälpa detta eller göra så mycket om det brister. Men jag anser nog idén rätt bra i alla fall då den kan användas även som skydd och beskjutning av hotande rymdskrot eller asteroider.

Stjärnan Almaaz mystiska ljusförändringar förbryllade astronomer i 200 år.

Almaaz är en dubbelstjärna i stjärnbilden Kusken och består av en gul superjätte av spektralklass F och en eller två följeslagare av spektralklass B osäkert vilket.

Men nu till år 1821 då man antog att det var en enkelstjärna. Detta år noterade den tyska amatörastronomen Johann Fritsch att stjärnan Almaaz  hade blivit 2,5 gånger mindre ljusstark sett från jordens perspektiv i jämförelse med året innan men efterhand som tiden gick ökade dess ljusstyrka igen till den ursprungliga.

Detta gjorde att astronomer över hela världen studerade stjärnan och både 1848 och 1876 märkte att denna stjärna varierade över tid i ljusstyrka.

Genom tiden antogs olika lösningar på fenomenet. Ett var att förklaringen var att dammoln passerade framför stjärnan.

Men efterhand som tiden gick och vi kom till nutid med betydligt bättre mätteknik och teleskop kom lösningen.

Almaaz var inte en enkelstjärna utan är minst ett dubbelstjärnsystem kanske trestjärnesystem. Idag lutar det åt dubbelstjärnsystem.

Fenomenet med ljusstyrkans fluktration är vad man vet idag solförmörkelser över tid den ena stjärnan döljer den andras ljusstyrka. Så var det med detta fenomen som astronomer funderat på i 200 år. Lösningen är funnen.

Inte så konstig lösning kanske men intressant att beskriva då det ändå var ett mysterium i över 200 år. Se gärna en animation av ljusstyrkaförändringen och dess effekt från ESA genom länken här.

Bild på Almaaz.