Google

Translate blog

söndag 21 oktober 2018

Vad såg munken Anthelme på himlen 1670?


Astronomer har sedan 1670 undrat över vad munken och astronomen Père Dom Anthelme såg i juni detta år på stjärnhimlen. Han beskrev det året hur en stjärna brast inför hans ögon.


Detta skedde strax under huvudet av stjärnbilden Svanen 2200 ljusår från oss. Namnet på fenomenet eller stjärnan som brast blev CKVulpeculae.


Länge antogs att det var en nova han sett. En nova är namnet på en stjärna, vanligtvis en vit dvärgstjärna med nära kontakt med en röd jätte vilken under en period ökar sin ljusstyrka kraftigt. Men något stämde inte och det klassificerades i vår tid istället som en röd nova.


En röd nova är vad som resulteras efter två stjärnors kollision och sammanslagning. De kännetecknas av en distinkt röd färg och en ljuskurva som dröjer sig kvar med återuppväckt ljusstyrka i det infraröda fältet. 


Men nu har ett internationellt team av astrofysiker inklusive två professorer vid University of Minnesota knäckt den 348-årig gåtan. Munken bevittnade något helt annat, nämligen den explosiva sammanslagningen av en vit dvärgstjärna och en brun dvärg något som aldrig bevittnats tidigare och vilkens effekter nu fotograferats i vår tid genom ALMA- teleskopet.


Arbetet leddes av astrofysiker vid Keele University (England) och publicerades i månatliga meddelanden från Royal Astronomical Society. 


Vita dvärgar är rester av stjärnor. Stjärnor likt solen vilka är i slutfasen av sina liv medan bruna dvärgar är ”misslyckade stjärnbildningar vilka har 15 - 75 gånger massan av Jupiter men inte tillräckligt för att antända de termonukleära fusionsreaktioner som tänder upp en stjärna.


De två objekten (den vita stjärnan och den bruna dvärgen) kom alltför nära varandra och vid sammanslagningen for skräp ut vars kemiska sammansättning gav det sken munken såg och vilkets effekter vi än kan se på bilden ovan.


Det är därför en unik bild som visas ovan på CK Vulpeculae tagen av ALMA-teleskopet.

lördag 20 oktober 2018

Centaurerna kretsar i sina banor hotande Jorden då och då.


Centaurer är en asteroidklass av isiga planetoider vilka roterar runt solen mellan Jupiter och Neptunus bana. De ska inte förväxlas med asteroidbältet mellan Mars och Jupiter eller Kuiperbältet bortanför Neptunus i vilket Pluto ingår.


Ännu har ingen centaur blivit fotograferad på nära håll. Däremot finns bevis som pekar på att Saturnus måne Phoebe, som fotograferades av Cassini år 2004 är en infångad centaur.  


Centaurer rör sig bland gasjättarna i det yttre av Solsystemet ibland korsar de Saturnus och Uranus omloppsbanor och i vissa fall även Neptunus. På grund av sin närgångenhet till gasjättarnas gravitation har de en instabil omloppsbana och på sikt gör det att de kan ta en riskfylld ny bana rätt in mot Jorden eller andra planeter vilket historiskt även skett. Minnen från dessa händelser finns i form av nedslagskratrar.


Troligen är dessa objekts ursprung från Kuiperbältet. Objekten i Kuiperbältet med dess asteroider och dvärgplaneter har någon gång störts i sina banor och nu hamnat mellan Jupiter och Neptunus(kanske av den mystiska planet 9). 


Forskare vilka studerat solsystemets tillkomst uppskattar att ett otal nära möten och effekter skett med de jordlika planeterna (från ca 3,8 miljarder år sedan, tills nu) med katastrofala följder.


 Centaurer kan också bli aktiva kometer då förekomsten av vatten finns på ett stort antal av dem och kanske det är från krockar med sådana vatten kom till Jorden.


Forskning om ovanstående har bedrivits bland annat av en forskare med namnet Mattia Galiazzo på universitetet i Wien varifrån rapporten kommer om Centaurernas riskbeteenden för oss nu kommit.
  

Minnen från krockar eller närkontakt finns i form av kratrar i storlekar från hundratals kilometer i diameter till mindre än 10 km diameter på både Jorden, Mars, Venus och månar mm i solsystemet. 


Bild: Fördelningen av asteroider i det yttre solsystemet. De orangea prickarna är centaurer medan de gröna är objekt i Kuiperbältet. 

fredag 19 oktober 2018

På månen Europas underjordiska saltvattenhav tornas det upp ca 15 meter vassa isflak. Landningsproblem befaras för framtidens farkoster.


Jupiters fjärde måne i storleksordning är Europa. En istäckt måne vilken saknar kratrar (åtminstone synliga sådana). 


Under istäcket antas ett saltvattenhav finnas där det kan finnas någon form av liv. Sammantaget är istäcket inklusive detta hav ca 10 mil tjockt.   Jupiters starka magnetfält och den vulkaniska aktiviteten under Europas yta kan ge värme till havet vilket ger möjligheter till att liv kan ha bildats. 


På Europas yta är temperaturen  -140° C till -190° C. Ytan är utsatt för kraftig solstrålning på grund av den ytterst tunna atmosfären samt stark partikelstrålning. 

Detta leder till fotolys (ombildandet av syrgas till ozon)  och radiolys (en kemisk spjälkning av molekyler genom joniserande strålning). Om det hade funnits organiskt material på ytan skulle det brytas ner.  Inget organiskt material har påvisats på ytan. 


På ytan finns knappast förutsättningar för liv och därigenom kan eventuella livsformer under ytan inte få tillskott av organiskt material från ytan. Möjligheten till att det finns liv under ytan är starkt kopplad till frågan om det finns flytande vatten under isytan chansen för detta är vad man vet stor. Det antas inte att det är ett tio mil tjockt istäcke som ligger här. Vad som motsäger bottefrysning är att isflak av nedanstående slag en gång måste ha varit rörliga och kanske så är ännu. 


Vid en framtida landning på Europa kan problem uppstå om vi inte först vet mer om ytans beskaffenhet. Isen i sig är knappast ett problem den håller säkert.


Men isens ytskikt är enligt nya rön inte jämn utan är full av upp till 15 meter upprättstående vassa isflak. Bladliknande konturer med kortsidan uppåt. Detta gör en landning mycket svår. Hur den ska gå till vet man inte.


En så taggig yta blir svår att landa på. Kanske behövs enligt mig något slag av konstgjord issmältning först där landningen ska ske. Men om detta är möjligt eller om denna då utjämnade yta för landning blir bestående under en rymdfarkosts uppdrag vet man inte. 

Men omöjligt tror jag inte det skulle vara, isflaksformationerna på ytan kanske är gamla och nya uppstår troligen inte under korta tidsrymder.

Bild: visar hur en genomskärning av Europa antas se ut.

torsdag 18 oktober 2018

Fartvidunder av stjärnor i Vintergatan upptäckta vilket kan vara tecken på att de egentligen inte hör hemma i galaxen utan kommit utifrån.


Astronomer har upptäckt att enstaka stjärnor är otroligt snabba fartvidunder i Vintergatan. 


De rusar fram i en otrolig hastighet. Två av de snabbaste stjärnorna uppskattas till att rusa med en hastighet av 700 km per sekund. I jämförelse kan nämnas att vår sol kretsar kring galaxens centrum med en hastighet av ungefär 200 km per sekund.
 


Det är möjligt att dessa snabbrusande stjärnor skapades i en annan galax och har  slungats ut i intergalaktiska rymden på kollisionskurs med Vintergatan.


Vår galax stjärnor är i antal flera hundra miljarder stjärnor varav de flesta finns i en tät disk och utbuktning kring galaxens centrum i vars centrum ligger ett supermassivt svart hål. Återstoden av stjärnorna finns i spiralarmarna vilka omger vår galax (där även vårt solsystem finns).
  

De snabbrusande stjärnorna rör sig så fort att de nog med tiden  kommer att dra sig loss från gravitationen av Vintergatan och försvinna  ut i tomma rymden på väg mot någon annan galax eller evig ensamhet tomma rymden.


De kan ha sitt ursprung från näraliggande dvärggalaxer som ex de Magellanska molnen. Dessa stora och lilla Magellanska molnen är på väg in i en framtid där de slukas av Vintergatan 

Det antas även i vissa undersökningar att ett tredje moln  funnits ett mindre vilket redan slukats av Vintergatan, Kanske det är rester av detta som de snabba stjärnorna kommer från.


Men snabbrusarna kan även ha färdats genom rymden från en avlägsen galax och infångats av Vintergatan. Interstellärt objekt  finns och kommer hit ibland. Ex Oumuamua som kom för ca ett år sedan och snabbt rusade rätt igenom vårt solsystem utan att fångas in av gravitationen från någon planet eller solen. 

Kanske även enstaka eller smågrupper av vilsna stjärnor en gång gjort detta och nu är på väg rakt igenom Vintergatan. I så fall är de högintressanta då de kan ge insikter om andra sammansättningar i andra galaxers stjärnor.


Stjärnorna i Vintergatans tros alla ha en grundläggande sammansättning där huvuddelen av deras massa består av väte.


Om de snabba stjärnorna befinns innehålla ett större överflöd av ex tyngre beståndsdelar ger det en misstanke av att de  kommit från en annan galax.

Men kan vi vara säkra på det? Knappast dessa stjärnor kan höra hemma i Vintergatan från dess bildande. Det kan finnas mer än en sort av stjärnmassa här alla behöver inte  ha en huvuddel bestående av väte.


Det enda vi kan vara säkra på är att det finns stjärnor i Vintergatan som rör sig snabbare än huvuddelen av stjärnorna. Varför de gör detta kan bero på dess sammansättning, att de kommit utifrån eller någon okänd faktor. Frågan blir även varför, hur länge de gjort detta och om hastigheten kommer att minskas och kanske stabiliseras till ungefär samma som huvuddelen av stjärnornas fart däruppe (eller istället öka).

Bild från Wikipedia: 
Schematisk bild av Oumuamua där den följer sin hyperboliska bana genom det inre solsystemet. Oumuamua  ät ett objekt som inte är stjärna och inte tillhör solsystemet och heller inte är bundet till någon annan stjärna.

onsdag 17 oktober 2018

Extremt konstiga miljöer där liv inte borde finnas på Jorden har likväl liv. Kan det vara samma sak på Mars?


Cyanobakterier är fotosyntetiserande bakterier vilka forskare antar  haft stor betydelse för syresättningen av Jordens atmosfär. Deras agerande fick  jordens i övrigt livsfientliga yta att efterhand omvandlas till en grön växtrik värld där alla slags djur  uppstod. 


Cyanobakterier har därmed varit viktiga genom historien för livets utveckling på jorden säger Lynn Rothschild astrobiologist vid NASA Ames Research Center i Kalifornien i en ny studie. De har förvandlat Jorden till en plats som är beboelig för de djur som utvecklats här”, sade Rothschild.


Denna händelse tog plats för ca 2,7 miljarder år sedan


Vissa cyanobakterier kunde (kan) förändra det kväve som finns (fanns) i vår atmosfär till biologiskt användbar ammoniak. Det stora bytet från fotosyntesen till kemiska livsvänliga möjligheter (syre) är spännande. Då vi vet att det skett här på Jorden funderar många nu på om samma sak skett (eller sker just nu) på Mars eller på någon annan plats. 


Om cyanobakterier på jorden fanns under ytan på Jorden kanske samma sak finns eller fanns på Mars. 


En mycket intressant och läsvärd artikel om en gömd sjö under Antarktis is publicerades nyligen. I denna artikel kan man lättfattligt läsa mer om livets uppkomst, syrets uppkomst och cyanobakteriers betydelse. Följ denna länk



Varje gång som vi undersöker extrema miljöer på jorden överraskar de med att där finns liv. Vi hittar alltid någon form av liv där vi inte tänker eller trodde det kunde finnas. Liv verkar kunna existera i vilka miljöer som helst (här på Jorden).


Men kan det vara så att om någon form av liv uppkommer på en planet exploderar livet i alla former av liv överallt? Kan vi se det som att om det funnits liv på Mars skulle det funnits överallt? Då vi inget kan se genom de underökningar av ytan vi redan gjort där innebär det att inget liv finns utan Mars är sterilt ren från liv. Kanske.


Men frågan om hur cyanobakterien uppstod på Jorden har jag inte hittat svaret på om det nu finns. Men kunde de uppstå utan syre här kanske de kan uppstå på andra planeter.


Bild på en cyanobakterie.

tisdag 16 oktober 2018

2015 TG387 (The Goblin) en dvärgplanet vilken verkar störas av den mystiska planet 9 vilken bör finnas gömd i vårt eget solsystem.


Planet Nio är en planet mindre än Neptunus men större än Jorden. Den antas finnas i vårt solsystem  men den har aldrig observerats mer än att mycket tyder på att den finns därute. Enligt datorsimulationer är den som närmast ca12 miljarder kilometer från solen i riktning mot Valfiskens stjärnbild i den inre delen av Oorts kometmoln.


Oorts kometmoln är ett vidsträckt bälte av ca 50000 kometer, asteroider och dvärgplaneter som omger solsystemet utanför Neptunus bana och utgörs av rester från dess bildande. Pluto är ett objekt som ingår i detta.


En dvärgplanet, kallad The Goblin eller 2015 TG387 långt bortom Pluto  har nu  undersökts angående den underliga bana denna har. 


Denna lilla himlakropp har en bana som stärker misstankarna om att det finns en nionde planet. En planet som stör The Goblin. 


The Goblin är en dvärgplanet vilken ligger på ett avstånd mer än dubbelt så långt bort som Pluto från solen. Det tar ca 40000 år för denna dvärgplanet att göra ett varv runt solen.


Men det är när The Globin är som närmast solen den har en extremt elliptisk bana som mest avlägsen är avståndet till solen över 300 miljarder kilometer.  Det är dess störda bana som får astronomer att än mer misstänka att det finns ett större objekt därute som stör en del mindre objekts banor runt solen.


Men vi ska inte vara helt säkra på det. Det kan vara andra effekter som stör vilka vi ännu inte förstår. Kanske av slaget gravitation från alla objekt i Oorts moln.

 Elektromagnetiska effekter eller kanske mörk energi om vi ska gå långt in i idéernas tankevärld. 


Bild som en konstnär föreställer sig planet 9.

måndag 15 oktober 2018

Sydafrikanska MeerKat ansluts till det världsvida sökandet efter liv på andra planeter. Ett sökande vilket aldrig kommer att ta slut.


I Sydafrika finns Radio Astronomy Observatory (SARAO).

SARAO är en nationell anläggning förvaltad av National Research Foundation. Här finns radioastronominstrument och program såsom MeerKAT och KAT-7 teleskopen. Anläggningen ligger i Karoo ( är ett stäpp och halvökenområde i södra och västra Sydafrika.).


 MeerKAT består av 64 radioteleskopsantenner på bilden ovan ses en av dessa. Dessa kopplas nu upp i ett redan existerande globalt nätverk i sökandet efter planeter runt andra solsystem där liv kan finnas. Detta globala nätverk av radioteleskop har som mål avsökning av ca en miljon stjärnors omgivning.


 Vad man söker efter är i första hand tecken på något slag av teknik som används vid ett solsystem därute. Såsom radiosändningar eller andra strålkällor av icke naturligt slag som vi känner det. Det söks tecken efter intelligent liv därute.


Kommer detta att ge resultat? Om det finns något att hitta därute kommer människan en dag att hitta det. Finns inget kommer människan säkert ändå aldrig att ge upp sitt sökande. Människan skräms av tanken på ensamhet i ett gränslöst universum av livlösa solsystem.


Bilden är på ett radioteleskopen ingående i  Meerkat vilket omtalas ovan.