Vattnet som en gång flöt på Mars yta var salt och mineralrikt.

Mars är den intressantaste planeten i vårt solsystem att söka efter liv på. En anledning till detta är att Mars finns relativt nära jorden jämfört med Saturnus och Jupiters  månar (som också anses vara bra kandidater för att upptäcka liv på). För det andra är Mars lätt att observera då planeten saknar en tjock atmosfär som ex. Saturnus måne Titan har vilken även denna är intressant.


Mars yttemperatur och lufttryck svävar runt den punkt flytande vatten kan finnas och vatten är viktigt för att liv ska kunna existera. Vidare finns det bra bevis i form av observerbara floddeltan vilket visar att dessa troligast formats av vatten (min anm. Det är inte omöjligt att de formats av sandvindar).  Nyare mätningar gjorda på Mars yta visar att flytande vatten troligen flödade på Mars för några miljarder år sedan. Men det bevisar inte att detta vatten hade livsformer eller  gav liv till något. Jag anser att vi ska leta efter primitiva växter eller fossil om vi ska leta spår av  liv någonstans inte djurliv som existerar i dag (min anm).


Många Forskare blir alltmer övertygade om att Mars var beboeligt för några  miljarder år sedan (om så, innebär det inte att det verkligen fanns liv där bara möjligheten, min anm.).


 Huruvida det i själva verket finns eller fanns livsformer på Mars av något slags växt eller djurliv är fortfarande hett debatterat. För att bättre begränsa dessa frågor har forskare försöker förstå den typ av vattenkemi som kunde ha genererat de mineraler som observerats på Mars  och  som producerades för några miljarder år sedan.



Salthalt (hur mycket salt fanns i vattnet), pH-värdet (ett mått på hur surt vattnet var) och redoxtillstånd ungefär ett mått på gasers mängd såsom väte eller syre som så skulle lämnat spår efter sig som oxiderade miljöer.


Senaste mätningar på Mars tyder på att dess gamla miljöer kan ge ledtrådar om Mars tidiga beskaffenhet. Närmare bestämt egenskaperna hos porvattnet i sedimenten vilket ska sökas  spår efter i forntida sjöbottnar i Gale Crater på Mars. Här tolkas data tagna från långt håll (vilket kan riskera att bli feldata och få omtolkas den dag vi kan undersöka på plats min anm.)  med målet att undersöka om dessa sediment bildats i närvaro av flytande vatten och hade ett pH-värde nära jordens nutida hav. Jordens hav är värd för otaliga former av liv. Det ger då en forskare indicier på att Mars tidiga miljö var en plats samtida med jordlivet och likt på Jorden då kunnat ha haft liv. Men forskare anser även att det är ett mysterium varför bevis på liv eller tidigare liv på Mars är så svårt att hitta.


Jag (min anm.) anser dock att livets början är unik för jorden. Förutsättningar som vatten etc kan finnas på många platser däruppe även på Mars i nutid eller i forntid men gnistan till liv uppstod aldrig. Ingen vet säkert hur liv uppstår enbart vad som behövs för att det skulle kunna uppstå.


Bild från vikipedia på geologiska data som en illustratör använt för att visa hur Mars hav och landyta e gång kan ha sett ut från ovan.

En av universums äldsta stjärnor J0815+4729 har enligt ny forskning en atmosfär innehållande stora mängder syre.

J0815 +4729 är en av de äldsta stjärnorna däruppe. Den finns i riktning mot Lodjurets stjärnbild 7500 ljusår bort från oss. Den är en av de metallfattigaste stjärnorna som upptäckts.


Ett internationellt team av astronomer från University of California i San Diego, Instituto de Astrofísica de Canarias (IAC) och Universitetet i Cambridge har upptäckt stora mängder syre i atmosfären i denna som den kallas "primitiva stjärna" (primitiv beroende av dess metallfattighet). Här finns en stor mängd syre och kol. Denna nya slutsats och upptäckt gjordes med hjälp av W. M. Keck-observatoriet i Maunakea på Hawaii.  Upptäckten  ger en viktig ledtråd av hur syre och andra element producerades under de första generationerna stjärnor i universum. Syre är det tredje vanligaste elementet i universum efter väte och helium och livsviktigt för alla former av liv på jorden. Syre är den kemiska grunden för andning och en byggsten i kolhydrater.


Det är också den viktigaste elementära komponenten i jordskorpan. Men syre fanns inte i det tidiga universum innan stjärnbildningen. Det skapades först genom nukleära fusionsreaktioner som uppstod djupt inne i de mest massiva stjärnorna de med en massa ungefär 10 gånger större än solens massa eller än större. De första stjärnorna eller första stjärngenerationen.


Att spåra den tidigaste produktionen av syre och andra element kräver studier av de äldsta stjärnor som fortfarande existerar (vi ska komma ihåg att stjärnor har en begränsad livslängd innan de förändras till ex en nebulosa). 


J0815+4729 är en sådan stjärna. Endast ett fåtal sådana stjärnor är kända i vår galax. Men ingen har en så enorm mängd kol, kväve och syre jämfört med deras järninnehåll (vilket är mycket lite i jämförelse med andra stjärnor i denna stjärna min anm.), säger David Aguado postdoktoral forskare vid universitetet i Cambridge och medförfattare till studien.


"För trettio år sedan började vi i Cambridge studera förekomsten av syre i galaxens äldsta stjärnor. Resultaten visade att syre producerades enormt mycket under de första generationerna av supernovor. Vi kunde dock inte föreställa oss att vi skulle hitta ett fall av anrikning så spektakulärt som i denna stjärna" konstaterade Rafael Rebolo, IAC direktör och medförfattare till studien. 


En intressant iakttagelse (min anm.) tidigare har många ansett syres utgångspunkt var supernovor. Men här visades ett alternativ syre bildat i de första stjärnorna. Stjärnor som i motsatts till senare stjärnor var mycket metallfattiga. Troligen var metallfattigheten i den första generationen av stjärnor förutsättningen för att syre skulle bildas i dessa.


Bild från vikimedia på Keckobservatoriet i MaunaKeya på Hawai.

De ljusstarkaste explosionerna i universum har uppstått enligt följande….

Svenska och japanska forskare har hittat en förklaring till de besynnerliga emissionslinjerna (spektrum av ljus) hos en av de ljusstarkaste explosioner som observerats. Supernovan SN 2006gy, samtidigt upptäckte de förklaringen till hur supernovan uppstod.



Superluminösa supernovor är universums mest ljusstarka explosioner. Supernovan SN 2006gy är en av de mest välstuderade men forskare har hittills varit osäkra på hur den uppstod. Nu har forskare från Stockholms universitet tillsammans med japanska kollegor upptäckt höga halter av järn i spektrallinjerna från ljuset därifrån något som aldrig tidigare observerats i en supernova.


 Utifrån dessa linjer har nu tolkats in en ny förklaring till hur SN 2006gy  uppstod. Anders Jerkstrand vid Institutionen för astronomi vid Stockholms universitet säger följande angående detta:  – Ingen hade testat att jämföra spektra från neutralt järn alltså järn med alla elektroner i behåll med de oidentifieradeemissionslinjerna i SN2006gy….. Vi gjorde det och såg med spänning hur linje efter linje radade upp sig.

– Än mer spännande blev det då det snabbt visade sig att det måste röra sig om mycket stora mängder järn – minst en tredjedel av solens massa – vilket direkt uteslöt en del gamla modellscenarion och i stället öppnade dörren för ett nytt.


Föregångaren till supernovan SN 2006gy var enligt den nya teorin en dubbelstjärna bestående av en vit dvärg i samma storlek som jorden och en väterik massiv stjärna lika stor som vårt solsystem (otrolig storlek om det är riktigt min anm.)  i nära omlopp kring varandra.


När den väterika stjärnan expanderade sin mantel vilket sker i slutfasen i en stjärnas liv av denna storlek fångades den vita dvärgstjärnan in innanför manteln och virvlade ner mot centrum av den större stjärnan. När den nådde kärnan exploderade den instabila vita dvärgen och en så kallad Typ Ia supernova uppstod. Denna supernova kolliderade sedan i sin tur med manteln, som slungades iväg och i denna gigantiska kollision uppstod SN 2006gy.


– Att en Typ Ia supernova verkar ligga bakom SN 2006gy vänder upp och ner på vad de flesta forskare utgått från, säger Anders Jerkstrand.


– Insikten att en vit dvärg kan befinna sig i nära omlopp med en massiv väterik stjärna och explodera snabbt vid invirvlande i denna ger viktig och ny information till teorin kring evolutionen av dubbelstjärnor samt de förhållanden som krävs för att en vit dvärg ska explodera.


Dessutom innebär forskarnas upptäckt av den nya spektraldiagnostiska metoden där järn upptäcktes nya möjligheter att göra astrofysikaliska undersökningar i andra sammanhang.


Jag (min anm) är otroligt imponerad över och kan inte föreställa mig en stjärna lika stor som vårt solsystem som nämn ovan. Otroligt är ordet.


Bild från vikipedia på den omnämnda supernovan N 2006gy och kärnan i dess galax, NGC 1260, sett i röntgen av Chandra X-ray Observatory.

TOI 700d en planet av Jordens storlek som skapat intresse hos forskare

TRAPPIST-1 är en röd dvärgstjärna i vattumannens stjärnbild belägen 40 ljusår från jorden. Dess planetsystem består av sju planeter. Omloppstiden för de sex innersta planeterna är mellan ett och ett halvt till 13 dygn. Detta vet vi om de sex innersta planeten men ännu är den sjunde och ytterst (hittade) planetens omloppstid okänd.


 Det är sannolikt enligt astronomerna att åtminstone tre av planeterna har flytande vatten men intressantast är planet Trappist-1d (TOI 700 d) då denna har storlek mest lik jorden. Planeternas beteckningar är Trappist-1b, Trappist-1c, Trappist-1d, Trappist-1e, Trappist-1f, Trappist-1g, och Trappist-1h. 


TOI 700 d (Trappist-1d) är en av endast ett fåtal planeter i storlek som Jorden som hittills upptäckts runt en stjärnas beboeliga zon.  De andra planeterna i TRAPPIST-1-systemet är större och ligger inte så väl till som livsmöjliga som just Trappist-1d. Systemets upptäckt var från NASA: s Kepler Space Telescope.


Men nu har TESS-teleskopet som  utformades och lanserades speciellt för att hitta jordstora planeter som kretsar kring närliggande stjärnor (säger Paul Hertz, astrofysik divisionschef vid NASA: s högkvarter i Washington) funnit att just Trappist-1d är av jordstorlek och finns i en zon som gör denna planet högintressant. 


"Planeter runt närliggande stjärnor är lättast att följa upp med större teleskop. Upptäckten av TOI 700d är ett viktigt vetenskapligt fynd för TESS. Planetens storlek och plats i den beboeliga zonen gör den mycket intressant att vidare studera med  Spitzer-teleskopet. Ett teleskop än mer avancerat än Kepler och Tess för undersökning av än mer avancerat slag. Detta teleskop har nu fått uppdraget att studera Trappist-1d och vi väntar med spänning på vad detta teleskop kan få fram.



Illustration från Vikipedia  på Trappistsystemet med son röda dvärgstjärna Trappist 1 och de sju planeterna i solsystemet.

Forskare söker lösa gåtan om det går att skilja åt neutrinos och antineutrinos. Kanske de söker en spökpartikel?

Materia och antimateria har de flesta hört talas om. Antimateria är motsatsen till den vanliga materia (allt som vi och all materia på Jorden är uppbyggt av) , som vår galax och resten av vårt synliga universum består av. Men det finns en antipartikel för varje vanlig partikel till exempel protoner–antiprotoner, neutroner–antineutroner och elektroner–positroner. Vissa partiklar är sina egna antipartiklar, till exempel fotoner och Z-bosoner.



Men det finns även neutrinos men finns en antineutro där ute eller är även dessa likt fotoner sina egna antipartiklar? Logiskt bör den finnas men går den att särskilja från en neutron? Ingen vet (och om den är sin egen antipartikel går det inte min anm.) men forskare försöker lösa gåtan.


 I åratal har ett internationellt team av forskare med sitt forskningscentra  djupt under ett berg i centrala Italien outtröttligt samlat in data med de mest känsliga mätinstrumenten för att försöka hitta bevis på att antineutrinos finns. Forskarna söker efter bevis för att dessa spöklika partiklar som kallas neutrinos vilka är troligast omöjliga att skilja från sina egen antimateria. Om det bevisas, kan upptäckten lösa en kosmisk gåta som har plågat fysiker i årtionden: Varför finns det antimateria alls och då av alla slag inom materia? De har länge vetat att materia finns även som antimateria. För varje grundläggande partikel i universum verkar forskningen hittills visa att denna har en antipartikel som är nästan identisk med sitt syskon, med samma massa men motsatt laddning.


Neutrinon är en elementarpartikel, som tillhör familjen leptoner och saknar elektrisk laddning. Men varför bör en antineutriono finnas (min anm) den som vi ser som neutrino har ju ingen elektrisk laddning och då kanske inte en antineutrino har bildats hur nu denna skulle konstruerats. Om den skulle finnas vilken laddning skulle den då ha för att kallas antineutrino eller skulle vi gå än längre och påstå att det finns en oladdad neutriono, en positivt laddad och en negativt laddad. I så fall borde det även finnas oladdad materia också utöver det vi är gjorda av och antimateria. Nej (säger jag) sluta leta efter spökmateria neutrino är oladdad det visar att denna partikel inte har en antipartikel. Punkt slut.


Bild från vikipedia Partiklar från vänster uppifrån och ner: elektron, proton, neutron. Antipartiklar från höger uppifrån och ner: positron, antiproton, antineutron.

Något har hänt därute som gav en stark gravitationsvåg som nyligen träffade jorden.

En mystisk kosmisk händelse kan den 14 januari 2020 ha något sträckt och pressat vår planet med anledning av en snabbt passerande stark gravitationsvåg från okänd källa. Passagen skedde under 14 millisekunder och orsakade under denna korta stund snedvridning i rumtiden. 


Gravitationsvågen upptäcktes  av Laser Interferometer Gravitational-Wave Observatory (LIGO) och Virgo interferometer. Astronomer har ännu inte kunnat lokalisera vågens orsak eller kunnat avgöra om det bara var en blip (störning) i detektorerna.  


Gravitationsvågor i sig  kan orsakas av kollisionen mellan massiva föremål, såsom två svarta hål eller två neutronstjärnor. Astronomer upptäckte sådana gravitationsvågor från en neutronstjärnkollision 2017 och en i april 2019. Men gravitationsvågor från kollisioner av sådana massiva objekt manifesteras i data som en serie vågor som förändras i frekvens över tiden som då två objekts omloppsbanor kommer allt närmre varandra, säger Andy Howell, forskare i Los Cumbres Observatory Global Telescope Network och en adjungerad fakultetsmedlem i fysik vid University of California, Santa Barbara. 


Howell var inte en del av LIGO där upptäckten gjordes men anser att signalen inte var en serie vågor utan en bristning i tid och rum. En mer trolig orsak än en kollision enligt ovan är att denna kortlivade  gravitationsvåg kom från en övergående händelse såsom en supernovaexplosion. Slutfasen av en stjärnas liv. Var denna då skulle finnas eller var detta skett är dock okänt i dag (min anm.)  

Men det skulle kunna bero på att en supernova har kollapsat direkt in i ett svart hål utan att producera neutriner, även om en sådan händelse är mycket spekulativ, sade Howell. I så fall finner vi knappast källan till denna händelse (min anm.) Men astronomer har ännu inte gett upp med att hitta källan av denna händelse utan pekar nu sina teleskop mot den regionen varifrån den verkar ha kommit för att försöka lokalisera källan. OM nu inte hela händelsen var en så kallad blip (störning) i något instrument vid LIGO som även visades vid Virgo alternativt tvärtom. Men att en blip samtidigt visades vid båda instrumenten samtidigt är knappast troligt.


Bild från  som kan ge en tanke på universums hemligheter och funderingarna över detta.

Två okända objekt är på väg bort från vårt solsystem

Astronomer vid National Astronomical Observatory of Japan (NAOJ) har analyserat banorna av två objekt på väg ut ur solsystemet för att aldrig återvända. Troligast två kometer vilka aldrig haft sin gång inom vårt solsystem utan kommit in i detta utifrån för att nu fortsätta ut i den interstellära rymden igen efter att ha passerat solen.


 Det är enkelt att beräkna vart dessa kometer är på väg men betydligt svårare att bedöma varifrån de kom. En komet kan ursprungligen ha haft en stabil bana långt från solen (och rundat denna periodvis likt Hayleys 75 åriga bana runt solen) men gravitationella rörelser kan efterhand dragit kometen ur sin bana. Kometen faller då in i det inre av solsystemet där den kan observeras innan den kastas ut i interstellära rymden genom dess förändrade kurs. I det andra scenariot har en komet en plats mycket långt borta kanske i ett annat planetsystem och har fluget genom den interstellära rymden i kanske miljarder år och av slumpen passerar den genom vårt solsystem innan den fortsätter på sin väg.


Arika Higuchi och Eiichiro Kokubo på NAOJ beräknade de typer av banor som normalt skulle förväntas i varje scenario av dessa två ovan. Teamet jämförde sedan sina beräkningar med observationer av två ovanliga utgående objekt, 1I/'Oumuamua som upptäcktes 2017 och 2I/Borisov som upptäcktes  2019. De fann att det interstellära ursprunget (beskrivning två ovan) ger bättre matchning för sökvägar för båda objekten av kometer som nu upptäckts och är på väg från oss.


Säkert (min anm.) kommer fler och fler interstellära asteroider och kometer att upptäckas då astronomer nu fått mersmak på att finna dessa spännande objekt.


Bild; av fantasislag från  Inte att förväxla med de troliga kometer som beskrivs ovan.