En exoplanet där vinden består av förångad sten som rör sig i överljudsfart

 

K2-141b finns 202 ljusår bort.  K2 innebär upptäckt av det nedlagda teleskopet Kepler under dess andra sökuppdrag efter exoplaneter. K2-141 är beteckningen på solen där planet K2-141b finns.

K2-141b  har nu av forskare identifierats som en lavavärld med en tunn atmosfär bestående av förångad sten.

K2-141b upptäcktes redan 2017. Planeten är ungefär hälften så stor som jorden och kretsar nära sin stjärna. Två tredjedelar av dess yta är permanent solbelyst. Den är så ung att planeten ännu är en lavavärld med en atmosfär av förångad sten.

"Alla steniga planeter, även jorden, började som smälta världar (lavavärldar) som sedan snabbt kyldes ner och stelnade,"  säger Nicolas Cowan, vid McGill University i Kanada och medförfattare till en ny rapport om exoplaneten. "Lavaplaneter ger oss en sällsynt glimt i detta skede av planeters evolution."

Forskarna bakom rapporten ville förstå vilken typ av atmosfär en sådan het värld kan ha och hur marken består av. Uppdraget att ta in data om denna värld har hittills gjorts inom av Keplerteleskopet under dess uppdrag K2 och Spitzer Space Telescope. Men nu ska ett betydligt kraftfullare teleskop ta över under 2021. Det kommande NASA:s James Webb Space Telescope vilket kommer att kunna analysera komponenterna i avlägsna planeters atmosfärer. Analysera konstant ljus och värme av magmahav på tiotals kilometer djup.

Av erfarenhet från Jorden ser forskarna hur en atmosfär här skulle se ut baserat på tre potentiella huvudingredienser, som alla är vanliga i jordskorpor på steniga planeter.

Alla tre fallen kan stödja en atmosfär av stenstoff beräknar forskarna och ha vindhastigheter på över 11,75 kilometer per sekund, mycket snabbare än ljudets hastighet här på jorden. På Jorden i dess atmosfär har ljudet en hastighet av 1482 meter per sekund. Knappt 1,5km per sekund.

Vid kanterna av atmosfären på exoplaneten där temperaturen sjunker skulle den gasformiga stenen svalna nog för att falla tillbaka till ytan som nederbörd beräknade forskarna. Om atmosfären domineras av kiseloxid eller kiselmonoxid skulle den då falla ner som  nederbörd i magmahavet. Men om atmosfären är övervägande natrium skulle planeten se ännu konstigare med fast natrium sipprande tillbaka mot ytan från atmosfären som glaciärer här på jorden gör mot hav och bergsidor säger forskarna.

Det är en bisarr värld därute jämfört med vad vi är vana vid. Vi får se vad James Webb teleskopet kommer att visa.

Bilden kommer från https://news.yahoo.com/lava-planet-weather-forecast-supersonic-210000228.html och visar denna lavaplanets troliga utseende och sammansättning.

I bana runt Mars finns en asteroid som kan vara en borttappad tvilling till vår måne.

 

Asteroiden i fråga, kallad (101429) 1998 VF31, är en del av en grupp trojanska asteroider som delar Mars omloppsbana. De flesta av trojanska asteroider vi känner till delar Jupiters omloppsbana. Men även andra planeter har trojaner inklusive Mars och jorden. Trojaner är asteroider som följer ex Jordens bana. Vad som gör (101429) 1998 VF31 (hädanefter kallad '101429) intressant är att bland den röda planetens övriga trojaner (de som följer efter Mars när den kretsar kring solen) är 101429 unik. De övriga kallas L5 Mars trojaner och tillhör den så kallade Eureka-familjen. En familj bestående av 5261 Eureka-trojaner. Sten av olika storlek.

"Spektrumet från denna asteroid verkar vara nästan helt likt vår månes spektrum liksom dess utseende med kratrar och berg " förklarar AOP astrokemist Galin Borisov. Jag (min anm) ser dock inte detta som bevis för en borttappad tvilling eller bit av månen utan mer som slumpartat. Det bör finnas fler asteroider som liknar ex vår måne i vårt solsystem i spektrum och utseende då allt har samma bakgrund i tid och rum.

Även om vi inte kan vara säker ännu varför anser forskarna att det är rimligt att anta att denna trojans ursprung började någonstans långt borta från den röda planeten och de övriga stenarna här. Den kan vara ett fragment av vår månes ursprungliga fasta skorpa säger de.

”Om det är sant är frågan hur '101429,  månens sedan länge förlorade tvilling hamnade som en trojan i Mars bana? Det tidiga solsystemet var dock mycket annorlunda än hur det är idag", förklarar huvudförfattaren till studien, AOP-astronomen Apostolos Christou.

"Utrymmet mellan de nybildade planeterna var fullt av skräp och kollisioner var vanligt förekommande. Stora asteroider slog ständigt ner på månen och de andra planeterna. En skärva från en sådan kollision kan ha nått Mars omloppsbana när planeten fortfarande höll på att bildas och var instängd i sina egna trojanska moln."

Det är en fängslande idé, men forskarna säger även att det inte är den enda förklaringen till 101429 förflutna. Det är också möjligt, och kanske mer troligt att trojanen istället är ett fragment av Mars. En bit som kastats upp vid en kollision med den röda planeten; eller kan det vara en vanlig asteroid som genom vittring och processer av solstrålning ser ut precis som månen.

Det (min anm.) sista antagandet tror jag är sanningen.

Bild Asteroiden (101429) 1998 VF31 som den korsar Mars bana grön markering. Bild från vikipedia.

Räkning pågår av hur många kratrar det finns på Jorden.

 

Dr. Thomas Kenkmann är geolog och professor vid Universitetet i Freiburg's på Institute of Earth and Environmental Sciences. Han har tillsammans med mineralog Professor Dr. Wolf Uwe Reimold från University of Brasilia i Brasilien och Dr Manfred Gottwald från German Aerospace Center (DLR) publicerat en atlas som ger en  översikt över alla kända nedslagskratrar på varje kontinent på jorden.

De presenterar mer än 200 nedslagsplatser i högupplösta topografiska kartor och satellitbilder, komplett med detaljerade geologiska beskrivningar och fotografier av kraterstrukturerna och stenarna i dessa. De beskriver även de väsentligt kända och teoretiska detaljerna i varje nedslag.

En intressant atlas som (min anm.) jag inte funnit på nätet. Men hoppas kommer att publiceras.

Bild Europas största nedslagskrater finns i Sverige i landskapet Dalarna. Den kallas Siljansringen och är 52 km i diameter. Den finns vid sjön Siljan. Kartbild som visar konturen av kratern bilden hämtad från vikipedia.

Ny teori visar att vi i undersökandet av en exoplanet skulle kunna se mörk materia på denna

 

Den mörka materian antas stå för 80% av all materia i universum och är osynlig och enbart detekterbara genom den svaga gravitationskraft på omgivningen (om det nu är okänd materia som ger denna effekt).

I en ny studie visas att mörk materia kanske kan upptäckas på exoplaneter som kretsar kring avlägsna solar närma galaxens centrum.

I studien diskuteras att i vissa situationer kan mörk materia samla sig i kärnan av ett massivt objekt i detta fall en exoplanet och där som effekt frigöra energi i form av värme. Nu hoppas  astronomer i ett nytt forskningsprogram att söka efter denna mörka materias effekt.

Mörk materias historia gå tillbaks till 1970-talet då astronom Vera Rubin såg något märkligt i galaxers roterande. Rubin fann att stjärnor kretsade runt i vintergatan alldeles för snabbt med tanke på hur mycket synlig materia det fanns. Hon kom då fram till att om du lägger upp gravitationsdragningen av allt vi kan se i en galax och sedan observerar rotationshastigheten i galaxen borde dessa slitits itu för miljarder år sedan. Men då detta inte skett måste någon okänd form av materia finnas som ger en sammanhållande effekt.

Min uppfattning (min anm.) är att om det finns mörk materia finns det mörk energi. Men jag tror att det som vi ser är en effekt av vanlig materia och energi som vi ännu inte förstår.  

Under årtiondena sedan Rubins upptäckt har fler mysterier hopat sig. Gasen inuti galaxhopar är för het för kända processer från materia och energi. Galaxer rör sig för fort. Universum har för många storskaliga strukturer med tanke på universums ålder. Strålning från det tidiga universum är för ojämnt fördelad för att kunna förklaras av materia ensamt Kanske (min anm.) vi skulle lägga mer energi i att förstå detta som effekt av gravitation.  Ljuset från avlägsna bakgrundsgalaxers kurvor är för starkt när de passerar nära massiva galaxhopar för att förklaras med den kunskap vi har i dag om materia och energi.

Baserat på datorsimuleringar av gigantiska kluster av galaxer med beräkning av mörk materias existens förväntar vi oss att den finns mer in  mot centrum i galaxer och i allmänhet tunnare längre ut  från dessa centra. Och att det är dessa skillnader i mörk materias densitet i en galax som kan hjälpa astronomer identifiera detta mystiska ämnes effekt på en exoplanet. Mörk materia är utspridd genom hela Vintergatan. Exoplaneter har vi hittat tusentals av i omloppsbana runt avlägsna solar. Flertalet av Kepler Space Telescope och Transiting Exoplanet Survey Satellite (TESS).

 

Faktum är att de tusentals bekräftade exoplaneter som hittills hittats bara utgör en liten andel av alla möjliga världar. Bara i Vintergatan varierar uppskattningarna av det verkliga antalet exoplaneter från det extrema antalet av 300 miljarder till 1 biljon.

Ibland antas mörk materia och vanlig materia interagera vilket gör att den mörka materian för över en del av sin energi till den normala materian vilket saktar ner dess rörelse på grund av den  mörka materian i processen. Dessa interaktioner är särskilt vanliga när två saker händer: det finns en stor tät koncentration av normal materia som fungerar som en gravitationsfälla för mörk materia och det finns massor av mörk materia som flyter runt.

Dessa två kriterier skulle kunna uppfyllas på exoplaneter nära Vintergatans centrum. Den mörka materians densitet i dessa områden är mycket högre än den är runt solsystemet och stora planeter (Jupiter-storlek och uppåt) och kan samla mörk materia partiklar i sina kärnor. Den skulle göra detta genom sin gravitation. I högdensitetsmiljöer kan den normala materian dra den mörka materian till sitt centrum.

 

Dessa interaktioner skulle inte bara sakta ner den mörka materians rörelse det skulle även värma upp planeten. Mörk materia anses även interagera med sig självt i vissa fall och förintas i en kort blixt av energi. Denna energi skulle vara för svag för att se direkt men under loppet av miljarder år skulle dessa ihållande blixtar från otaliga interaktioner kunna bidra med till en extra källa av värme till planeten.

 

Slutresultatet blir då enligt forskningen att planeter närmare centrum av galaxen kan uppleva en betydande mängd uppvärmning från mörk materia vilket får temperaturen att stiga med tusentals grader.

 

För att testa denna teori måste vi ta temperaturerna på många exoplaneter. Det blir ett av de uppdrag som James Webb Space Telescope (JWST) är inställd för att klara av då  detta kommer upp i rymden i oktober 2021.

 

Forskarna noterade att JWST har precis tillräcklig känslighet (att både registrera temperaturer på exoplaneter och i sökandet tillräckligt nära det galaktiska centrumet) för att finna om denna effekt av mörk materia är verklig. Om så bör vi kunna se en distinkt och märkbar uppvärmning av planeter ju närmare de är till det galaktiska centrumet i en galax.

Bild från pixabuy.com. Tycker det fascinerande att se på bilder som är vad vi idag anser är fantasiplatser därute.

Ytterligare ett HW Virginis-typsystem upptäckt därute

 

Ett internationellt team av astronomer har rapporterat upptäckten av ett nytt förmörkelse-binärt system med hjälp av data från numera det  pensionerade NASA: s rymdteleskop Keplers långvariga uppdrag i skande efter exoplaneter.

 Systemet, betecknat EPIC 216747137 är ett binärt (PCEB) av HW Virginis klass. HW Virginis är en förmörkelsevariabelbeteckning av HW Virginis-typ. Det första som upptäcktes finns i stjärnbilden Jungfrun. Systemet är prototypstjärnor (dubbelstjärnor) för en undergrupp av Algolvariabler där komponenterna i dubbelstjärnan är en het vit dvärg och en följeslagare som  en röd eller brun dvärg. Förmörkelsebinärer (EBs) är system som visar regelbundna ljusvariationer på grund av att en av stjärnorna passerar direkt framför sin följeslagare vilket ger en reflex.

På senare tid har ett stort antal tidigare ej kända HW Virginis-system upptäckts genom analys av  OGLE- och ATLAS-projekters ljuskurvor. Astronomer förväntar sig ännu fler upptäckter av sådana system med hjälp av NASA: s Transiting Exoplanet Survey Satellite (TESS). Kända HW Virginis binärer kan vara avgörande för att främja bättre kunskap om stjärnors utveckling, särskilt när det gäller EBs. 

Nu har en grupp astronomer under ledning av Roberto Silvotti på observatoriet i Turin i Italien rapporterat ytterligare ett objekt till listan över identifierade HW Virginis system. EPIC 216747137 blev beteckningen som observerades av Kepler under kampanj 7 av Keplers så kallade K2 uppdrag (sökning efter exoplaneter). HW Virginis-karaktären hos detta objekt bekräftades genom uppföljande observationer med hjälp av det sydafrikanska observatoriet (SAAO), La Silla-observatoriet och Det nordiskt optiska teleskopet (NOT).

Studien visade att EPIC 216747137 är ett förmörkelse-binärt system se ovan  bestående av en het utvecklad, lysande stjärna av sdOB spektralklass och en mindre het lågmasss M-dvärg följeslagare. Systemet finns cirka 2 900 ljusår bort och har en omloppsperiod på bara 3,87 timmar, vilket orsakar en stark reflektionseffekt från den sekundära stjärnan (den mindre heta M-dvärgen).

 

Den primära stjärnan har en radie på ca 0,21 solradier och är cirka 38 procent mindre massiv än vår sol. Den heta komponenten i systemet har en effektiv temperatur på cirka 40100 grader Celcius och rotationshastighet på en nivå av 51 km/s.

När det gäller den sekundära stjärnan har den en radie på nästan 0,14 sol radier och en massa på cirka 0,11 solmassor. M-dvärgen har en  temperatur på ca 2700 grader Celsius och är separerad från primärstjärnan med cirka 1,21 solradier.

Det som kan vara nytt i denna rapport (min anm.) för många är att det finns en stjärnobjektgrupp som kallas HW Virginis. En grupp som sällan nämns.

Bild från vikipedia på var den allra först upptäckta HW Virginis-typen finns i riktning mot Jungfruns stjärnbild.

Rymden bortom vårt solsystem är fyllt av väte

 

Det är bara de två Voyager-skeppen som har varit där (och är där) och det tog än mer än 30 år av överljudsfartresor att komma dit, till interstellära rymden. Rymden bortanför vårt solsystem. Förbi Pluto genom det steniga Kuiperbältet och vidare för tillfället fyra gånger så långt bort just nu och färderna fortsätter.

I detta fantastiska ingenmansland trängs partiklar och ljus och 100 miljarder stjärnor tillsammans med rester från big bang. Detta är den interstellära rymden (tomrummet mellan stjärnor som intresserar här).

Mätningar från NASA: s New Horizons rymdfarkosten som besökte Pluto för några år sedan tog mätningar ut mot den tomma rymden och visade  hur densiteten såg ut.  Heliosfären (solvinden)  stöter bort laddade partiklar och påverkas av magnetfält. Mer än hälften av lokala interstellära gaser är neutrala vilket innebär att de har ett balanserat antal protoner och elektroner. När vi plöjer in i dem i det interstellära mediet skapas en vägg mot solvinden.

 

Det är som om du kör genom en tung dimma och bilen blir våt, säger Eric Christian, rymdfysiker vid NASA: s Goddard Space Flight Center i Greenbelt, MD. "När du springer, får dina kläder mer väta och det är saktar ner din hastighet (det blir mer motstånd).

"NASA: s New Horizons rymdfarkost, lanserades i januari 2006 var den som var bäst lämpad att mäta detta. Det är nu fem år sedan farkosten gjorde sitt möte med Pluto, där den fångade de första närbilderna av dvärgplaneten.

Här togs med hjälp av AWP-instrument mätresultat av solvinden och nu har dessa resultat jämförts med solvindens avtagande ut mot Voyagerfarkosternas bana i första hand Voyger2;s bana. Det har visat sig att det finns väte i det interstellära rummet överallt inte i kraftiga moln men likväl väte överallt.

Kanske inte helt överraskande (min anm.) väte var det första som uppstod eller bland det första vid BigBang. Att det finns rester av detta i olika koncentrationer i hela rymden är inte förvånande.

Bild Voyager 1 som sändes upp 1977 och nu finns därute bortanför vårt solsystem med en hälsning från mänskligheten till en eventuell upphittare långt därute i tid och rum.

Fler ska hålla koll på jordnära asteroider.

 

David Dunham arbetar vid International Occultation Timing Association (IOTA). En organisation som huvudsakligen består av hängivna amatörastronomer.  Marc Buie, Southwest Research Institute, är den samordnande organisationen som  tar emot insatserna från mängder av astronomer och ansvarar över  att  mer än 60 teleskop med kameror kommer in med uppgifter för bearbetning i det snävaste "område" som någonsin inrättats för att observera en ockultation (förmörkelse) av en ljusstark stjärna orsakad av den mystiska lilla aktiva asteroiden (3200) Phaethon  som finns i vårt solsystem.

 

Phaethons långsiktiga omloppsbana visar att den just nu inte utgör någon fara för jorden. Men det finns andra jordnära objekt (NEOs) som klassas som potentiellt mycket farliga i framtiden då dess banor kommer närmre oss.

Olika slag av teknik används nu mot och demonstreras mot Phaethon ockultation för att lära mer om hur övervakning av asteroider ska gå till mer effekt och att hitta dem. Det handlar om att lära mer om risker.

Något (min anm.) jag anser kan vara akut då ingen vet om en för oss ännu oupptäckt större asteroid är på kollisionskurs med jorden just nu.

Bild från vikimedia på ett mycket intressant diagram över aktiva rymduppdrag från 2018-2022 på rymduppdrag.