En gång kan Mars haft (eller har?) en undre värld av mikroskopiska organismer

 

En mikroorganism eller mikrob är en organism som är så liten att den inte kan ses utan ett mikroskop.

I en studie i tidskriften Nature Astronomy beskriver Boris Sauterey postdoktor vid Sorbonne University och hans team att de använde klimat- och terrängmodeller för att utvärdera marsskorpans livsmöjligheter under cirka 4 miljarder år sedan för att utröna om  Mars historiskt haft sjöar och varit mer livsvänlig än idag.

Det antas att väte och metanproducerande mikrober som kan ha blomstrat en bit under Mars yta tillsammans med några tiotals centimeter smuts vilket är tillräckligt för att skydda dem mot inkommande strålning. Där ytan var isfri kunde det ha svärmat med dessa organismer, enligt Sauterey.

Tidiga Mars var förmodligen fuktig med varmt klimat som dock kan  ha äventyrats av att mycket väte sugits ut ur den tunna, koldioxidrika atmosfären, enligt Sauterey. När temperaturen sjönk till nästan -200 grader Celsius  skulle alla organismer vid eller nära ytan försvunnet. Medan mikrober på jorden ha hjälpt till att upprätthålla tempererade förhållanden, med tanke på den då kvävedominerade atmosfären på Jorden, säger forskarna.

SETI-institutets Kaveh Pahlevan säger att framtida modeller av Mars klimat måste ta hänsyn till detta forskningsresultat. 

Pahlevan vilken ledde en separat studie där resultatet tyder på att  Mars en gång hade varma hav (flytande vatten) under troligen miljontals år. Atmosfären skulle då ha varit tät och bestående mestadels väte som fungerade som en värmefångande växthusgas som så småningom transporterades till högre höjder och förlorades ut i rymden, enligt teamet. Den franska studien undersökte klimateffekterna av möjliga mikrober (om de funnits)  då Mars atmosfär dominerades av koldioxid. säger Pahlevan.

"Vad deras studie klargör är dock att om (detta) liv fanns på Mars" under denna tidigare period, "skulle det ha haft ett stort inflytande på det rådande klimatet", tillade han i ett mejl.

De franska forskarna föreslår att den outforskade Hellas Planita eller slätten, och Jezero-kratern på den nordvästra kanten av Isidis Planita, där NASA: s Perseverance-rover för närvarande samlar in sten för att sändas till jorden om ett decennium är en lämplig plats att söka efter spår från dessa mikrober.

Sauterey anser att vi bör söka efter mikrobiellt liv djupt ner under Mars djup.

"Kan Mars fortfarande vara bebodd idag av mikroorganismer som härstammar från denna primitiva biosfär?" frågar han. "I så fall var?"

En dag vet vi svaret till dess kan vi bara undra.

Bild vikipedia på en mikroorganism i detta fall Euglena som är ett exempel på en eukaryot mikroorganism.

Kan reflektionerna på Mars ha en annan källa än is och vatten

 

Forskare har åter analyserat den mystiska reflexen  från Mars sydpol och föreslagit en ny potentiell förklaring till denna och den bådar inte gott för de som hoppas finna  vatten på Mars.

Det var  2018 som forskare förstå gången  använde data från Europeiska rymdorganisationens Mars Express-orbiters Mars Advanced Radar for Subsurface and Ionosphere Sounding (MARSIS) -instrument för då de observerat en radarsignal som kunde tolkas som bevis på flytande vatten på Mars. Signalen hade en ljus reflektion och fanns vid den marsiska sydpolen i en region som kallas Ultima Scopuli.

 Forskare som nu åter undersöker reflektionen säger att signalen inte kom från  is eller  vatten utan från underliggande geologiska lager av mineraler och frusen koldioxid. I synnerhet visade det sig att tjockleken på dessa lager, snarare än vad de består av, skapar reflektionen. Forskargruppen använde i arbetet radardata från MARSIS tillsammans med datorsimuleringar för undersökningen. Forskarna simulerade lager av is och andra ämnen, som basaltsten som bildats efter tidigare vulkanutbrott på Mars för att se hur dessa material skulle reagera på inkommande ljus.

Eftersom det finns en enorm mängd koldioxid frusen i marsianska sydpolen var planetforskaren och huvudförfattaren till arbetet Dan Lalich (vilket skedde vid Cornell University) säker på riktigheten av att inkludera lager av koldioxidis i databearbetningarna.

Vid tidigare studier hade Lalich  funnit att vissa mineraler kunde frammana en reflektion som denna. Lalich anser att  lager av Mars dammindränkta is kan ge denna reflektion. Hur som helst är flytande vatten eller is av detta nödvändigt för att skapa reflektionen.

Svaret på vad reflektionen är (vatten eller koldioxidis ) får vi veta i framtiden. Båda möjligheterna är öppna.

Forskningen beskrivs i en artikel publicerad 28 september i Nature Astronomy 

Bild flickr.com Kratervattenis på Mars vid Vastitas Borealis, sett av Europeiska rymdorganisationens Mars Express.

Det upptäcks alltfler rester av sjöar på Mars

 

Planeten Mars är numera en iskall öken  men det har visat sig att Mars en gång hade sjöar och floder. En tid som nu ligger miljarder år tillbaks. Uttorkade sjöar och floder som kan innehålla bevis på forntida liv och klimatförhållanden för länge sedan. Genom en stor analys av år av satellitdata som visar bevis på att sjöar på Mars har funnits påstår Dr Joseph MICHALSKI, geolog vid Institutionen för geovetenskaper, University of Hong Kong (HKU) att forskare hittills dramatiskt kan ha underskattat antalet sjöar som en gång fanns på Mars.

Michalski och hans internationella team publicerade nyligen sina resultat i Nature Astronomy där man beskriver en analys av Mars sjöar. – Vi känner till att ungefär 500 sjöar en gång fanns på Mars. Så gott som alla dessa är större än 100 km.2 säger Michalski.

På jorden är 70 procent av sjöarna mindre än 100 km.2 i storlek och förekommer i till stor del där glaciärer en gång dragit sig tillbaka (ex i Norden). Mindre sjöar är svåra att identifiera på Mars genom satelliters fjärranalys. Men troligen finns rester även av många små sjöar på Mars.  Man beräknar att minst 70 % av Mars forntida sjöar  ännu inte har upptäckts. De saknade små sjöarna på Mars kan innehålla viktig information om tidigare klimat. (Men vad säger att glaciärer i lika stort antal funnits på Mars som under Jordens istidsslut. Självfallet behöver inte glaciärers framfart vara enda anledningen till mindre sjöar. Men de är många gånger anledningen till storleken av antalet (min anm.)).

De flesta kända sjörester på Mars dateras till en period för 3,5 till 4 miljarder år sedan. Men var och en av sjöarna kan ha bestått bara under en geologiskt kort tid (10 000 till 100 000 år) under denna tidsperiod. Det innebär att Mars mestadels genom historien varit kall och torr men i korta perioder värmts upp. Michalski tillägger: "På grund av den lägre gravitationen på Mars och den genomgripande, finkorniga marsjorden skulle sjöar på Mars ha varit mycket grumliga och därmed kanske inte  släppt ner så mycket solljus så djupt i sjöarna vilket skulle kunna utgöra en begränsning för fotosyntetiskt liv om det nu fanns. "Sjöar innehåller vatten, näringsämnen och energikällor för möjligt mikrobiellt liv, inklusive ljus för fotosyntes. Därför är sjöar de främsta målen för astrobiologisk utforskning av NASA: s Perseverance Rover som nu arbetar på Mars. (OBs på Jorden finns liv i djuphavsgravar ända ner på tusentals meter djup så begränsningen för liv i grumligt vatten på Mars ser jag inte begränsar liv (min anm.).

Men Michalski tillägger även: "Alla sjöar är inte skapade lika. Med andra ord bör vissa före detta marssjöar varit mer intressanta för mikrobiellt liv än andra eftersom några av sjöarna var stora, djupa, långlivade och hade ett brett spektrum av miljöer och hydrotermiska system som kunde ha bidragit till bildande av enkelt liv. Ur denna synvinkel kan det vara bra att rikta in sig på stora, gamla, miljömässigt olikartade sjöar i den framtida utforskningen.

Framtida forskning på plats för visa om det finns eller inte finns spår av liv på Mars. Till dess kan vi bara filosofera över möjligheterna (min anm.).

Bild flickr.com Månbilen Curiosity Rover har fotograferat denna gamla uttorkade sjö på Mars

Aktuell karta över vattentillgången på Mars upprättad

 

En ny karta har utarbetats över Mars som förändrar hur vi sett på planetens vattenrika förflutna och visar var vi bör landa på Mars i framtiden för en vattenförsörjning.

Kartan visar även mineralfyndigheter över hela planeten och har skapats under det senaste decenniet med hjälp av data från ESA: s Mars Express Observatoire pour la Mineralogie, l'Eau, les Glaces et l'Activité (OMEGA) instrument och NASA: s Mars Reconnaissance Orbiter Compact Reconnaissance Imaging Spectrometer for Mars (CRISM) instrument.

Specifikt visar kartan platser med överflöd av vattenhaltiga mineraler. Dessa mineral är stenar som har förändrats kemiskt av vattens verkan över tid och har vanligtvis omvandlats till leror och salter. På jorden bildas leror när vatten interagerar med stenar med olika förhållanden något som ger upphov till skilda slag av lera. Till exempel bildas lermineraler som smectite och vermikulit när relativt små mängder vatten interagerar med berg och då behåller mestadels samma kemiska element som de ursprungliga vulkaniska bergarterna som de ursprungligen bildats ur. När det gäller smektit och vermikulit är dessa element av järn och magnesium.

När mängden vatten är relativt hög kan stenarna ändras än mer. Vattenlösliga element tenderar att flyta vidare och lämna efter sig aluminiumrik lera som kaolin.

Den stora överraskningen på Mars är att dessa mineraler finns här. För tio år sedan kände planetforskare till runt 1000 områden på Mars med dessa slag av mineraler. Det gjorde dem intressanta som geologiska gåtor. Den nya kartan har dock vänt situationen och avslöjat hundratusentals sådana områden i de äldsta delarna av planeten.

"Detta arbete har nu fastställt att när du studerar de gamla terrängerna i detalj är det konstigt att inte se dessa mineraler", säger John Carter, Institut d'Astrophysique Spatiale (IAS) och Laboratoire d'Astrophysique de Marseille (LAM), Université Paris-Saclay och Aix Marseille Université, Frankrike. (Motsatsen till vad man tidigare ansåg(min anm.)).

Bild vikipedia som visar En konstnärs bild av hur Mars kan ha sett ut under sin tidiga historia då stora mängder flytande vatten fanns på ytan.

Frågan är om Phobos och Deimos en gång en enda marsmåne

 

Planeten Mars har två kända månar, Phobos och Deimos (se bild ovan) Ursprunget till Phobos och Deimos är ännu inte säkerställt. Månarna är en bråkdel av vår månes storlek och massa och mäter bara 22,7 km  och 12,6 km i diameter. Båda har en kort omloppsperiod på bara 7 timmar, 39 minuter och 12 sekunder (Phobos) och 30 timmar, 18 minuter och 43 sekunder (Deimos) för att slutföra en bana runt Mars. De har båda oregelbunden  sin form vilket får många att spekulera i att de en gång var asteroider som sparkades ut från asteroidbältet mellan Jupiter och Mars och fångats in av Mars gravitation. Det finns även en teori om att Phobos och Deimos en gång var en enda måne som träffats av ett massivt objekt vilket gjorde att denna måne splittrades i två asteroidliknande bitar. "splittringshypotesen"). 

I en ny studie undersökte  ett internationellt team av forskare under ledning från Institute of Space and Astronautical Science (ISAS) denna hypotes. Dess slutledning blev att  en enda måne i en synkron bana inte skulle ha kunnat resultera i två satelliter som vi ser där idag (efter en kollision). Istället, hävdar de, skulle de två månarna då sedan inom kort ha kolliderat och blivitreslterat i en skräpring som över tid skulle ha skapat ett helt nytt månsystem. Varifrån Mars månar kom från är ett intressant ämne för astronomer de senaste åren. Historiskt sett har astronomer lutat sig mot Fångsthypotesen, som säger att Phobos och Deimos en gång var asteroider av D-typ som fångats in (se ovan). 

Dessa asteroider (eller månar som vi benämner dem) består av en sammansättning av organiskt rika silikater, kol och vattenfria silikater, möjligen med is av vatten i det inre. Denna hypotes motiveras till stor del av observationer som avslöjade likheter i spektrum mellan asteroider av D-typ och dessa månar.

Alternativt säger Giant Impact Hypothesis att ett objekt träffade Mars och resulterade i en skräpring runt planeten som över tid samlades samman till två spillror (Phobos och Deimos). Denna  teori liknar den mest accepterade teorin om hur jorden och månen bildades för miljarder år sedan på grund av en påverkan med ett marsstort objekt som benämns Theia (även kallat Giant ImpactHypothesis).  vilket kraschade med Jorden.

På senare tid har det även en föreslagits att Phobos och Deimos kanske inte är ursprungliga objekt som berodde på fångst av asteroider utifrån eller en påverkan av ett annat objekt utan är resterna av en ursprunglig måne som bröts sönder.

Denna teori kallas "Ring-Moon Recycling Hypothesis", och lades fram i ett forskningsarbete 2021 av Amirhossein Bagheri et al. Enligt denna hypotes slets den ursprungliga månen itu för 1 till 2,8 miljarder år sedan, antingen av tidvattenkrafter eller genom en påverkan utifrån. Det resulterade i skräp som skulle ha bildat en ring runt Mars, Skräp som så småningom genom gravitation bildade Phobos och Deimos. Som astronomer har noterat har denna modell några problem som inkluderar det faktum att Mars fortfarande då skulle ha ett ringsystem.

Som Dr Hyodo förklarade för Universe Today via e-post noterade han och hans team att det finns andra problem: Kort sagt, om Phobos och Deimos delades från en enda stamfader Moon (1 till 2,7 miljarder år sedan), skulle de ha kolliderat inom 100000 år. Detta skulle ha lämnat Mars med en skräpring som fortfarande skulle finnas där idag, snarare än dess två oregelbundet formade satelliter som råkar vara asteroidliknande i sammansättning. Dessa fynd har förnyat debatten om var Mars månar kom ifrån och tyder också på att det kanske inte kommer att lösas förrän en farkost skickas dit för att utforska dem.

Flera uppdragskoncept finns just nu. 2008 började NASA: s Glenn Research Center studera ett framtida möjligt uppdrag för att hämta prover som kallas "Hall" -konceptet. Detta New Frontiers-klasskoncept skulle innebära att utföra en materiahämtningstur från Phobos och Deimos. 

I januari 2013 började forskare från Standford University, Massachusetts Institute of Technology (MIT) och NASA: s Jet Propulsion Laboratory samarbeta om ett nytt Phobos Surveyor-uppdrag. Uppdraget är för närvarande i testfaserna med en potentiellt lansering under 2023 och 2033.

För min del anser jag att infångandet av två asteroider är det troliga som förklaring till dessa månar (min anm.).

Bild vikipedia som visar en jämförelse av Phobos (ovan) och Deimos (nedan) i storlek.

Två minihelikoptrar ska i snar framtid sändas till Mars för att hämta stenprover

 

NASA kommer att sända upp ytterligare två minihelikoptrar till Mars för att försöka återföra marssten och marsmineral till jorden. Enligt planen som tillkännagavs i dagarna kommer NASA: s Perseverance -rover att göra dubbelt arbete förutom att transportera proverna till helikoptrarna och även att klara av att skjuta upp dem från Mars . Uppgiften ligger ett tiotal år fram i tiden.

I denna här medföljande länk finns en film från Youtube där NASA visar pedagogiskt hur projektet ska gå till. Man fascineras över vilken ingenjörskunskap som visas upp för att allt ska fungera. Se den det är det värt tro mig. 

Bild från Hubbleteleskopet på Mars bild vikipedia.

Vulkanutbrott på Mars resulterade i ett sällsynt mineral.

 

Planetforskare från Rice University, NASA: s Johnson Space Center och California Institute of Technology har utarbetat ett svar på ett mysterium som har förbryllat Mars-forskare sedan NASA: s Curiosity-rover upptäckte ett mineralet  tridymite i Gale Crater 2016. 

 Tridymit är ett högtemperaturpolymorf av kiseldioxid och förekommer oftast i form av tabulära vita eller färglösa pseudohexagonala kristaller eller skal i håligheter i vulkaniska bergarter. Det är en form av kvarts som är extremt sällsynt på jorden och det var inte lätt att förklara hur en koncentrerad bit av detta mineral hamnat i Gale Crater på Mars. 

Att man fann det berodde på att kratern valdes som Curiositys landningsplats på grund av sannolikheten för att här en gång funnits flytande vatten och Curiosity hittade även bevis som bekräftade att Gale Crater haft en sjö  för ca 1 miljard år sedan.

"Upptäckten av tridymit i en lersten i Gale Crater är en av de mest överraskande observationer som Curiosity Rover gjort under sina 10 år av utforskning på Mars", säger Rices Kirsten Siebach, medförfattare till en studie i ämnet publicerad online i Earth and Planetary Science Letters. "Tridymit är vanligtvis förknippat med kvartsbildande i explosiva vulkaniska system på jorden, men på Mars hittade vi det i botten av en gammal sjö …"sa Siebach biträdande professor vid Rices institution för jord-, miljö- och planetvetenskap och uppdragsspecialist för NASA: s Curiosity-team. 

För att hitta svaret på mysteriet samarbetade hon med två postdoktorsforskare i sin Rice-forskargrupp, Valerie Payré och Michael Thorpe, NASA: s Elizabeth Rampe och Caltechs Paula Antoshechkina. Payré som var studiens huvudförfattare är numera vid Northern Arizona University och förbereder sig för att gå med i fakulteten vid University of Iowa i höst.

Siebach och med kollegor började med att omvärdera data från varje rapporterat fynd av tridymit på jorden. De granskade även vulkaniskt material från datamodeller av Mars vulkanism och undersökte sedimentära bevis från den forntida Gale Crater-sjön. De utarbetade därefter ett nytt scenario som matchade det man utgick från och fick som resultat att  magman här fanns kvar längre än vanligt i en kammare under just denna vulkan och genomgick en process av partiell kylning som kallas fraktionerad kristallisering vilket resulterade i att mer kisel blev tillgängligt. I ett massivt utbrott spydde vulkanen därefter ut aska som innehöll kisel i form av tridymit i Gale Crater-sjön och omgivande floder.

Vattnet bröt ner askan genom naturliga processer av kemisk vittring, och i vattnet t sorterades mineralerna genom utfällning  och vittring. Siebach säger. "Vi hävdar att då vi bara hittade detta mineral en gång och mycket koncentrerat i ett enda lager visade detta att  vulkanen förmodligen hade utbrott samtidigt som sjön fanns. Även om det specifika provet inte uteslutande bestod av vulkanisk aska, var det aska som en gång hade vittrats och sorterats i vatten.

Om ett vulkanutbrott som det i scenariot inträffade när Gale Crater innehöll en sjö skulle det innebära att denna vulkanism inträffade för mer än 3 miljarder år sedan under den tid Mars övergick från en våtare och kanske varmare värld till den torra och karga planet den är idag.

"Det finns gott om bevis för basaltiska vulkanutbrott på Mars, men det här fyndet är en mer utvecklad kemi", sa hon. "Detta arbete tyder på att Mars kan ha en mer komplex och spännande vulkanisk historia än vi föreställt oss före Curiositys fynd."

Curiosity-rovern är fortfarande aktiv.

Bild vikipedia som visar; Tabulära tridymitkristaller från Ochtendung, Eifel, Tyskland.

Mars Express ser på Mars egen Grand Canyon

 

De senaste bilderna från ESA:s Mars Express är tagna över två dalar som utgör en del av det mäktiga Valles Marineris canyon-systemet. Valles Marineris skär över Mars som Grand Canyon skär över USA Skillnaden är att Mars canyon är betydligt större i förhållande till USA:s.

Valles Marineris är 4000 km lång, 200 km bred och upp till 7 km djup och  nästan tio gånger längre, 20 gånger bredare och fem gånger djupare än Grand Canyon. I jämförelse skulle ett kanjonsystem av liknande storlek på jorden sträcka sig från Norges norra spets till Siciliens södra spets.

Det finns även en annan stor skillnad mellan de två: medan Grand Canyon bildades när Coloradofloden eroderade bort sten och grus tros Valles Marineris ha bildats genom att driva isär tektoniska plattor.

Bilden ovan från  https://phys.org/news/2022-07-mars-peers-grand-canyon.html visar två dalar (eller chasma)  som utgör en del av den västra delen avValles Marineris. 

Till vänster bilden (söderut på Mars) ses den  840 km långa Ius Chasma, och till höger på bilden  (norr på Mars) ses den 805 km långa Tithonium Chasma. De högupplösta bilderna visar i hög skärpa ytdetaljer som visar hur djup Tithonium Chasma är - upp till 7 km. Alpernas högsta berg Mont Blanc som är 4809 m skulle rymmas här.

På toppen av Tithonium Chasma ger en fläck av mörk sand färgkontrast i bilden. Denna  sand har troligen sitt ursprung från den närliggande vulkanregionen Tharsis.

Bredvid de på bilden mörka sanddynerna finns två ljustonade högar (en beskuren i den övre bildgränsen). Dessa "högar" är berg och stiger upp mer än 3000 meter i höjd. Dess bergsytor har eroderats kraftigt av Mars starka vindar vilket indikerar att de består av ett svagare material än det omgivande berget.

Mellan de två högarna (bergen) ser vi en serie mindre högar som visas i den andra perspektivvyn. Undersökningar gjorda med hjälp av rymdsonden Mars Express  har här visat vattenbärande sulfatmineraler i denna region. Det tyder på att dessa mindre högar kan ha bildats när vätska som en gång fyllde chasma avdunstade. Det är dock en teori som är hett debatterad.

Längst ner till höger om högen som vi ser i sin helhet (uppe till höger i den andra perspektivvyn) kan vi se parallella linjer och högar av skräp med troligt ursprung av ett nyligen inträffat jordskred. Detta syns också som ett stort lila område i topografibilden nedan. Jordskredet orsakades troligen  av en kollaps av kanjonväggen till höger och har sannolikt inträffat relativt nyligen eftersom bergväggen inte eroderats så mycket. De båda Chasmas regelbundna ytor är även de intressanta. När de tektoniska plattorna drogs isär verkar det gett effekten till taggiga trianglar bestående av sten liknande en rad hajtänder. Med tiden har dessa dock kollapsat och eroderat.

Det var lite nytt från Mars.

Den äldst kända meteoriten från Mars och dess ursprung.

 

Black Beaty eller Northwest Africa 7034 som den även kallas är en meteorit med ursprung Mars. Den är 4,48 miljarder år gammal och visar likheter med Mars mycket gamla skorpa…", säger huvudförfattaren till studien  om detta Anthony Lagain planetforskare vid Curtin University i Perth, Australien i ett uttalande nyligen.

"Regionen vi identifierar som källan till detta unika marsmeteoritprov utgör ett fönster till planeternas tidigaste miljö, inklusive jordens en miljö som jorden förlorat på grund av plattektonik och erosion."

För att identifiera meteoritens urspungsplats matade forskare in bilder 94 miljoner bildtagningar  (obs bilder inte enskilda kratrar) av  marskratrar av Mars Reconnaissance Orbiters kontextkamera i en maskininlärningsalgoritm. AI korsrefererade kratrarnas storlek och fördelning med materialegenskaperna hos meteoriten - som har några av de högsta koncentrationerna av kalium och torium av någon marsmeteorit som hittats på jorden och är även en av de mest magnetiska. Detta begränsade listan över möjliga kratrar till 19 kända varav en stod ut eftersom den nära matchar kronologin för Mars och meteoritens egenskaper.

Black Beauty kom till jorden tack vare två asteroidnedslag. Den första smällde in i Mars och bildade den 25 mil breda (40 kilometer) Khujirt-kratern för ungefär 1,5 miljarder år sedan  och slet våldsamt ut Black Beauty och andra stenar från Mars-skorpan och skickade dem högt upp i atmosfären innan de regnade tillbaka ner på Mars yta igen. Men efter 5 till 10 miljoner år skedde ett nytt asteroidnedslag och denna gång flög Black Beauty ut i rymden i riktning mot jorden och lämnade Karratha-kratern som bildats vid detta andra nedslag  inuti Khujirt-kratern.

Resultaten tyder på att Khujirt-kratern en gång var en del av Mars urskorpa  som bildades strax efter att dess magmahav kyldes och stelnade. Då plattektonik förstörde jordens urskorpa och månens ursprungliga skorpa är begravd under tusentals meter månstoft får denna krater på Mars  att vara spännande för forskare som vill studera hur planeterna  i vårt solsystem  bildades.

Algoritmen kunde lokalisera utkastningsplatserna även för andra marsmeteoriter. Forskarna säger att de också vill anpassa sin algoritm för att utföra liknande sökningar över månen och Merkurius.

"Detta kommer att bidra till  ny kunskap om deras geologiska historia och svara på frågor som kommer att hjälpa framtida undersökningar av solsystemet som  för Artemis-programmet för att skicka människor till månen i slutet av decenniet eller BepiColombo-uppdraget, i omloppsbana runt Merkurius 2025 ", säger medförfattare Gretchen Benedix, en planetforskare vid Curtin University i ett uttalande.

Meteoriten Black Beaty eller som dess officiella namn är Northwest Africa 7034  tros ha krossats i nedslaget på  jorden för ungefär 5 miljoner år sedan. En del av denna hittades i Saharaöknen 2011 daterades då till knappt 4,5 miljarder år gammal - vilket gör den till den äldsta marsmeteoriten som någonsin hittats på jorden.

Forskarna publicerade sina resultat 12 juli 2022 i tidskriften Nature Communications.

Bild vikipedia på Black Beauty.

Vi kan alla nu hjälpa NASA i sökandet efter moln på Mars

 

Genom att identifiera moln i data som samlats in av NASA:s Mars Reconnaissance Orbiter över Mars kan allmänheten nu hjälpa forskarna att bättre  förstå  planetens atmosfär. 

NASA-forskare har organiserat ett projekt som heter Cloudspotting on Mars som bjuder in allmänheten att hjälpa till med att identifiera (hitta) marsmoln med hjälp av medborgarforskningsplattformen Zooniverse. 

Insamlingens  syfte är att resultera i en uträkning om varför planetens atmosfär bara är 1 % så tät som jordens atmosfär trots att indikationer  tyder på att planeten en gång hade en mycket kraftigare atmosfär.

Lufttrycket på Mars i dag  är så lågt att flytande vatten helt enkelt förångas från planetens yta upp till atmosfären. Men för miljarder år sedan täckte sjöar och floder Mars något som tyder på att atmosfären då måste ha varit betydligt kraftigare.

Hur förlorade Mars sin atmosfär över tid? I en teori föreslås att olika mekanismer kan vara anledning till att vattnet avdunstade upp i atmosfären där solstrålning bröt ner vattenmolekylerna i väteatomer  och syreatomer  (vatten är gjord av två väteatomer och en syreatom).

Väte som är lätt försvann då ut  i rymden. "Vi vill lära oss vad som utlöser bildandet av moln - särskilt moln bestående av fruset vatten, vilket kan lära oss hur högt vattenånga kan stiga i atmosfären på Mars - och under vilka årstider", säger Marek Slipski,  postdoktoral forskare vid NASAs Jet Propulsion Laboratory i södra Kalifornien.

Det är här Cloudspotting på Mars kommer in. Projektet utgår från en 16-årig insamling av data från Mars Reconnaissance Orbiter (MRO), vilken studerat den röda planeten sedan 2006. Rymdfarkostens Mars Climate Sounder-instrument studerade atmosfären i infrarött ljus. Ljus osynligt för det mänskliga ögat. I mätningarna från  instrumentet (MRO)  framträder moln i bågform. Teamet behöver nu hjälp med att sålla igenom dessa datamängder  med hjälp av Zooniverse, markera bågarna så  forskarna mer effektivt kan studera var i atmosfären de förekommer.

"Vi haröver 16 års data att söka igenom, vilket är mycket värdefullt - det låter oss se hur temperaturer och moln förändras över olika årstider från år till år", säger Armin Kleinboehl, Mars Climate Sounders biträdande huvudforskare vid JPL.

Forskare har även experimenterat med algoritmer för att identifiera bågarna från Mars Climate Sounder-data men det är mycket lättare för människor att upptäcka dem med ögat än nuvarande algoritmer. Men Kleinboehl säger däremot att Cloudspotting-projektet också kan hjälpa till att träna upp bättre algoritmer för arbetet i framtiden.

Cloudspotting on Mars är det första vetenskapsprojektet av Mars som finansieras av NASAs Citizen Science Seed Funding-program. Projektet genomförs i samarbete med International Institute for Astronautical Sciences.

Jag undrar också varför vattnet avdunstade efter att ha funnits på ytan i kanske miljoner år eller mer (min anm.). Inget förklarar vad som skedde hur snabbt det gick eller om samma sak kan ske på Jorden.. 

Bild vikimedia. Mars Express  HRSC-bild av vulkanen Arsia Mons med ett ~ 1500 km orografiskt moln som bildats nedåt berget.

För att upptäcka eventuellt liv på Mars måste man komma djupt ner under ytan.

 

Enligt ett nytt laboratorieexperiment utfört av NASA kan rovers (marsbilar)  behöva gräva cirka två meter eller mer ner i Mars yta för att hitta eventuellt existerande  tecken fossiler av forntida liv. Detta då joniserande strålning från rymden bryter ner små molekyler som aminosyror relativt snabbt. Aminosyror kan skapas av livsformer men även av icke-biologisk kemi. Om man finner vissa aminosyror på Mars kan det betraktas som ett potentiellt tecken på att liv funnits på Mars i det förgångna. Aminosyror bygger upp proteiner och proteiner är viktiga för liv då dessa i sin tur bildar enzymer som påskyndar eller reglerar kemiska reaktioner för bildning av skilda strukturer.

"Våra resultat tyder på att aminosyror förstörs av kosmisk strålning på  Mars yta och regolit (lös sand eller annat mineral)  i mycket snabbare takt än man tidigare ansett", säger Alexander Pavlov från NASAs Goddard Space Flight Center i Greenbelt, Maryland. Nuvarande Mars rover-uppdrag borrar ner i Mars yta till endast  cirka cirka fem centimeters djup. På dessa djup förstörs  aminosyror helt  på endast 20 miljoner år. Tillsatsen av perklorater (salter) och vatten ökar även hastigheten på aminosyraförstöring ytterligare. 

Vi anser i dag att liv på Mars (om det funnits) finns miljarder år bak i tiden. Detta gör att sökning efter spår av liv måste ske  långt ner under ytan (minst 3 meter ner måste vi komma). "Uppdrag med grund borrprovtagning måste koncentreras till exponerade ytor - t.ex. nyligen uppkomna mikrokratrar med åldrar mindre än 10 miljoner år det material som kastats ut från sådana kratrar", säger Pavlov, huvudförfattare till en rapport om denna forskning publicerad 24 juni i Astrobiology.

Kosmiska strålar är högenergipartiklar (mestadels bestående av protoner och heliumjoner) som genereras av kraftfulla händelser på solen och där i exempelvis  solfläckar eller från exploderande stjärnor. Strålarna kan bryta ner eller förstöra organiska molekyler då de tränger in  i en fast sten då de joniserar och förstör allt i sin väg.

Jordens tjocka atmosfär och globala magnetfält skyddar ytan från de flesta kosmiska strålar. I sin första tid hade Mars också dessa egenskaper men förlorade detta skydd över tid (varför vet vi inte). Det finns dock bevis för att den kraftigare atmosfären på Mars för miljarder år sedan tillät flytande vatten på Mars yta. Flytande vatten är viktigt för livet därför vill forskare veta om livet uppstod på Mars och söka efter bevis på forntida marsliv genom att undersöka Mars-stenar efter organiska molekyler som aminosyror.

Bild flickr.com Mars landskap

Se otroliga vyer över landskapet på MARS.

 

Under det senaste året  har NASAs Curiosity Mars-rover rört sig genom en övergångszon på Mars. Övergångszonen mellan en lerrik region till en  saltrik mineralregion. I detta fall rik på sulfat. Tidigare riktades vetenskapsteamets intresse i första hand till den lerrika regionen och även den sulfatrika i letande efter spår av forntida sjöar och floder. Men nu har man börjat rikta sin uppmärksamhet mot zonen mellan dessa två regioner (övergångszonen). Faktum är att denna övergångszon kan ge kunskap om Mars klimat för miljarder år sedan och den tid mellan flytande vatten och torka som skett på planeten.

Lermineralerna bildades när sjöar och strömmar en gång forsade över Gale Crater och deponerade sediment vid det som nu är basen av Mount Sharp, det 3 mil långa och 5 kilometer höga berget vars fot Curiosity har kört uppför sedan 2014. Högre upp på berget i övergångszonen visar observationer från Curiositys er att bäckarna torkat till rännilar och sanddyner bildats ovanför sjösedimenten.

Se gärna denna länk  där bland annat en film från youtube från NASA visar ett fascinerande landskap och förklaringar ges på vad vi ser.

Bild  från NASA, där NASAs Curiosity Mars-rover fångade denna syn på skiktade, flagnande stenar som tros ha bildats i en gammal vattenströmbädd eller liten damm. De sex bilderna som utgör den mosaik vilken togs med Curiositys mastkamera, eller Mastcam, den 2 juni 2022, den 3,492: e marsdageni roverns uppdrag. Upphovsman: NASA / JPL-Caltech / MSSS

En meteorit från Mars inre kan ändra synen på hur planeter bildas

 

I en ny studie av en meteorit motsäger resultatet den nuvarande teorin om hur steniga planeter som jorden och Mars förvärvat gaser som väte, kol, syre, kväve och ädelgaser då de bildades. Rapporten publicerades 16 juni i Science. Arbetet gjordes av Péron postdoktor vid ETH Zürich, Schweiz som arbetar tillsammans med professor Sujoy Mukhopadhyay vid Department of Earth and Planetary Sciences vid University of California, Davis. Deras  ger arbete ger nya infallsvinklar till vidare forskning om ämnet.

Ett grundläggande antagande om planetbildning är att det börjar ned att planeter  samlar in gaser från ackretionsskivan runt en ung stjärna, säger Sandrine Péron postdoktoral forskare

Då planeter har uppkommit ur smält sten upplöses dess element initialt i magmahavet och blir åter gas i atmosfären. Därefter levererar kondrit meteoriter (Kondriter är stenmeteoriter som inte förändrats genom nedsmältning eller planetär differentiering av sin ursprungliga materia. De bildades när olika typer av damm och små korn som fanns i det tidiga solsystemet aggregerades till primitiva asteroider) vilka kraschar in i den unga planeten än mer flyktigt material.

Forskare förväntar sig att flyktiga element i planetens inre bör återspegla ackreationskivans sammansättning eller en blandning av denna och flyktiga ämnen från meteorer medan flyktiga ämnen i atmosfären mestadels kommer från meteoriter. Dessa två källor - skiva kontra meteor - kan särskiljas ur förhållandena mellan isotoper av ädelgaser speciellt krypton.

Mars är av intresse eftersom Mars bildades relativt snabbt. Planeten stelnade cirka 4 miljoner år efter solsystemets bildande medan jorden tog 50 till 100 miljoner år för att bildas.

En del meteoriter kommer till jorden från Mars. De flesta av dessa kommer från sten från Mars som utsatts för Mars atmosfär. Chassigny-meteoriten, som föll till jorden i nordöstra Frankrike 1815 är en sällsynt och ovanlig meteorit eftersom den tros innehålla samma slags stenmaterial som Mars inre består av.

Genom extremt noggranna mätningar av små mängder kryptonisotoper i prov av meteoriten med hjälp av en ny metod som upprättats vid UC Davis Noble Gas Laboratory kunde forskarna härleda till detta ursprung.

På grund av meteoritens låga överflöd är kryptonisotoper var det utmanande att mäta", säger Péron.

Överraskande nog motsvarar kryptonisotoperna i meteoriten det som härrör från meteoriter, inte ackretionsskivan då solen bildats. Det betyder att meteoriter levererade flyktiga element till den bildande planeten mycket tidigare än man tidigare trott.

"Mars inre sammansättning av krypton är nästan helt bestående av kondritiska meteoriter, men atmosfären är från ackretionskivan", säger Péron. "Det är väldigt distinkt."

Resultaten visar att Mars atmosfär inte innehåller meteoriska isotoper, vilket innebär att den inte kan ha bildats enbart genom gaser från manteln. Planeten måste ha förvärvat gas från ackretionsskivan efter att magmahavet svalnat.

De nya resultaten tyder på att Mars tillväxt slutfördes innan solens strålning skingrade ackretionsskivan. Men bestrålningen borde då också ha blåst av gas från ackretionsskivan ner i Mars men spår av detta finns inte vilket tyder på att atmosfärisk krypton på något sätt måste ha bevarats, eventuellt fångat under jord eller i polaris.

"Det kräver att Mars har varit kall i omedelbar efterdyning av dess ackretion", sa Mukhopadhyay. "Vår studie pekar tydligt på kondritiska  gaser i Mars inre något som väcker några intressanta frågor om ursprunget och sammansättningen av Mars tidiga atmosfär."

Det innebär att teorin om att Mars bildades relativt snabbt i förhållande till Jorden kan stämma (min anm.). Men varför är en annan fråga som vi kan ställa oss. En annan är om planeterna i solsystemet bildades olika fort. Miljoner år mellan bildandet är mycket.

Bild flickr.com ett självporträtt av NASA:s Curiosity-rover taget 15 juni 2018. En dammstorm från Mars har minskat solljuset och sikten vid roverns plats i Gale Crater publicerad av NASA.

Nya rön om varför Mars torkade ut.

 

Mars anses en gång ha haft vatten. Minnen av floder, vattendrag och sjöar är synliga idag över hela planeten som uttorkade fåror och urgröpningar. Enligt beräkningar torkade  vattendragen ut för ungefär tre miljarder år sedan. Varför det skedde är ännu en gåta.

-         Det finns olika teorier om vad som skedde men vi är inte säkra på varför klimatet förändrades så dramatiskt", säger geofysikern Edwin Kite vid University of Chicago. "Vi vill förstå, särskilt för att det är den enda planet som vi säkert vet har förändrats från beboelig till obeboelig."

Kate är huvudförfattare till en ny studie där man sett på fårorna på Mars för att se vad de kan avslöja om planetens historia.

Tidigare antog många forskare att förlusten av koldioxid från atmosfären vilken antogs hålla Mars varm nog för flytande vatten vara orsaken till problemet. De nya resultaten som publicerades den 25 maj i Science Advances tyder på att förändringen orsakats av förlust av någon annan viktig komponent. En komponent som höll planeten tillräckligt varm för att vatten skulle kunna finnas i flodsystem och sjöar.

Men vi vet fortfarande inte vad det var.1972 blev forskare förvånade över att se bilder från NASAs Mariner 9-uppdrag när denna kretsade i omloppsbana över Mars. Bilderna avslöjade ett landskap prickat med (som tolkats (min anm.)) avrinningsområden - bevis på att planeten en gång hade gott om flytande vatten men som idag är torrlagda som i en den torraste öken på Jorden i dag.

Då Mars inte har några tektoniska plattor som flyttar och döljer stenar över tid (kontinentaldrift) finns de uttorkade flodfårorna fortfarande kvar som tecken från en annan tid.

 

Detta gjorde det möjligt för Kite och hans medarbetare, inklusive University of Chicago doktorand Boyen  samt forskare från Smithsonian Institution, Institute of Planetary Sciences, California Institute of Technology, Jet Propulsion Laboratory och Aeolis Research, att analysera kartor baserade av tusentals bilder tagna från omloppsbana över Mars av satelliter. Baserat på vilka vägar som överlappar någon av dem, och hur utsatta de är för vädret sammanställde teamet en tidslinje för hur flodens aktivitet förändrats i höjd och latitud under miljarder år.

Men när de jämförde de olika datasimuleringarna på vad som skett eller kan ha skett upptäckte de något överraskande. Att ändra mängden koldioxid i atmosfären förändrade inte resultatet. Det vill säga drivkraften för förändringen av vatten till torka verkar inte ha varit koldioxid.

"Koldioxid anses vara en växthusgas, så det var redan en ledande kandidat för att förklara uttorkningen av Mars", säger Kate, en expert på andra världars klimat. "Men dessa resultat indikerar att det inte är så enkelt."

Det finns dock flera alternativa förklaringar. De nya bevisen passar bra med scenariot, som föreslogs i en 2021-studie av Kite, där ett lager av tunna moln med iskristaller högt upp i Mars atmosfär fungerar som det genomskinliga glaset i ett växthus och fångar in och behåller värme. Andra forskare har föreslagit att om väte frigörs från planetens inre kan det interagera med det i atmosfären för att absorbera infraröd strålning och värma upp planeten. 

Men det är bara teorier inga bevis på någon av dessa teoriers verklighetsbakgrund på Mars finns (min anm.). Frågan är varför Mars i så fall blivit svalare.

"Vi vet inte vad den här faktorn är, men vi måste ha mycket av det där ute för att förklara resultaten", sa Kite.

Det finns ett antal sätt att försöka begränsa de potentiella faktorerna; Teamet föreslår flera potentiella tester från  NASAs rovers insamlande som då  kan avslöja eventuella ledtrådar.

 

Vetenskapsteamet som kommer att leda NASAs  Mars-rover för att söka efter ledtrådar om varför Mars torkat upp. De hoppas att dessa mätningar kommer att ge nya ledtrådar till pusslet.

På Jorden har många krafter gått samman för att hålla förhållandena anmärkningsvärt stabila i miljontals år. Men på andra planeter kanske inte detta skett. En av de många frågor som forskare ställer om andra planeter visar på hur lyckligt vi har det på Jorden då mycket kanske av slumpen gjort Jorden till ett hem för liv under lång tid.

"Det är verkligen fantastiskt att vi har det här pusslet bredvid, och ändå är vi fortfarande inte säkra på hur vi ska förklara det", sa Kite.

Kan det vara så att vi har misstolkat att Mars en gång hade mycket vatten? Kanske här aldrig varit det och flodfårorna visa något helt annat kanske fåror skapade av sandrörelser  i av årslånga eller mer forntida stormar eller vindar (min anm.).

Bild vikipedia på Mars bild tagen av Hubbleteleskopet.

Dörren på Mars var ingen dörr.

 

Vem minns inte ansiktet på Mars yta. Fotot över en delav Cydonia-regionen tagit av Viking 1 och släppt av NASA / JPL den 25 juli 1976, se mer om det här och bild på. 

För någon vecka sedan tog Curiosity rover ett foto på Mars yta som tycktes visa en dörröppning huggen in i berget. Det är den typen av foto som på jorden kan indikera på en underjordisk bunker till exempel ett skyddsrum för luftangrepp. Vi tolkar med vår hjärna något vi ser utefter den erfarenhet vi har av objekt. Men det blir inte alltid rätt.

Vid första anblicken är bilden helt övertygande. Vid andra anblicken, kanske inte. Passagen verkar bara gå en kort bit innan det brant nedåtgående taket möter golvet.

Och efter analys av NASA kommer upplysningen att öppningen endast är cirka 45 cm hög. Men det hindrar inte att det kunnat vara en dörröppning, eventuella marsvarelser kan vara kortare än oss.

 Men då påpekar geologer att ett flertal raka frakturer i klippan på denna plats kan ses och "dörröppningen" finns där dessa råkar korsa varandra och allt som allt är det enbart en spricka i berget på någon meters djup. Det kan skymtas i förstoring att man kan se att djupet är litet.

Istället är det en feltolkning av våra hjärnor likt ansiktet på Mars, skeden på Mars, kuben på månen och alla andra saker som ses och tolkas in efter vår förförståelse på bilder från rymden som visar sig inte vara så spännande som vi trodde.

Själva är vi här på jorden duktiga på att tolka in figurer av skilda slag i moln.

Det sorgliga faktumet är att när något ses i en oskärpt eller okänd bild försöker människor att göra det som ses till ett välbekant objekt. Forskare kallar vår tendens att göra detta "pareidolia".

Bild på synvillan från Credit: NASA/JPL-Caltech/MSSS  publicerat  i https://phys.org/news/2022-05-nasa-mysterious-doorway-mars.html  

Koldioxidglaciärer på Mars sydpol

 

Glaciärer av koldioxid rör sig och skapar kilometer tjocka avlagringar över Mars södra polarområde, något som kan ha pågått i mer än 600000 år. Detta beskrivs i en rapport från Planetary Science Institute Research (PSI) av Scientist Isaac Smith.

Koldioxisglaciärer identifierades första gången  2011 på södra polarområdet. Glaciärer som rör sig likt jordens vattenisglaciärer, säger Smith, huvudförfattare till "Carbon Dioxide Ice Glaciers at the South Pole of Mars" som publiceratss i Journal for Geophysical Research - Planets.

"För ungefär 600 000 år sedan började CO2-is bildas vid Mars sydpol. Genom klimatcykler har isen ökat i volym och massa flera gånger om avbruten av perioder av massförlust genom sublimering (gasövergång), säger Smith. – Om isen inte hade flödat neråt en sluttning hade den stannat kvar där den bildats  och den tjockaste isen skulle då i dag varit cirka 45 meter tjock. Men då isen rör sig nedför slänter ner i urgröpningar och raviner mm har den byggts upp till kilometertjocklek.  

"Glaciärerna har tillräckligt med massa för att vid en eventuell sublimering (övergång till gas) fördubbla planetens atmosfärstryck. "Den längsta glaciären är cirka 200 kilometer lång och cirka 40 kilometer bred. Dess aktivitet (rörelse) pågår, men flödeshastigheten toppades förmodligen för cirka 400000 år sedan då deponeringen var som störst. Vi är inne i en långsam period nu då isen minskar i massa (något av den övergår i gasform) och det saktar ner glaciärernas flödeshastighet.

Nyligen utfört arbete delvis utfört vid PSI undersöktes flödeslagarna eller hållfasthetsegenskaperna hos koldioxidis. Det arbetet visade att CO2-is flyter nära 100 gånger snabbare än H2O-is under de förhållanden som råder på Mars från höga sluttningar. Det är därför CO2-isen beter sig som glaciärer när resten av H2O-istäcket vilket även finns ligger mer stilla exempelvis finns ett tunt frostlager på nordpolen (se gårdagens inlägg).

Analys av koldioxidflödena med hjälp av NASAs Ice Sheet and Sea-Level System Model och med stöd från två medförfattare till Smith med arbetet visade att enbart atmosfäriskt nedfall av koldioxid  skulle vara mycket jämnare fördelat och tunnare. Vad glaciärer gör är att flytta isen från höga platser till de nedre bassängerna vilka finns på en lägre latitud”, säger Smith. Om atmosfäriskt nedfall var den enda processen som verkar på isen skulle det mesta funnits på högsta latitud och högsta höjd. Så är det bara inte. Isen rinner nedför i bassänger ungefär som vatten rinner ned i sjöar på jorden.

Ytterligare arbete av Smith och hans team resulterade i flera resultat som är mycket bra analogi till funktioner vi ser på markbundna glaciärer på jorden. Dessa inkluderar topografiska profiler, sprickor och kompressionsryggar som liknar markbundna egenskaper.

Jorden, Mars och Pluto är de enda kropparna i solsystemet som är kända för att ha aktivt flytande is men de är förmodligen inte ensamma i vintergatan.

Bild pxfuel.com på Mars sydpol där man ser ett tunt frostlager koldioxidglaciärer.

Vatten kan vara mindre vanligt på Mars än man hittills ansett

 

Forskare från Oden Institute i Texas hänvisar till en period på Mars där man tror att ett oproportionerligt stort antal asteroider kolliderade med Merkurius, Venus, Jorden och Mars. Mångaav dessa påverkade Mars struktur vilket resulterade i det stora antalet massiva nedslagskratrar på ytan av den röda planeten. Detta antas ha resulterat till Mars norra lågland. Ett lågland så stort att det är synligt från rymden men som även  ses ha en gräns till en tidigare större urgröpning som antas ha innehållet en sjö.

Denna sjö tros ha innehållit mycket vatten. "Mars hade en gång mycket vatten och här finns fortfarande is sannolikt från tiden före alla asteroidkollisioner." säger Mohammad Afzal Shadab,  CSEM-doktorand vid Oden Institute vars team utvecklade en   matematisk formel för att förutsäga hur högt grundvattennivån skulle varit innan kollisionerna.

Studien med titeln: "Estimates of Martian Mean Recharge Rates from Analytic Groundwater Models" har kommenterats av bland annat Marc Hesse och Eric Hiatt. Det är ett samarbete mellan Oden Institute for Computational Engineering and Sciences, Jackson School of Geosciences, Institute for Geophysics och Center for Planetary Systems Habitability.och Jackson School of Geosciences vilka gemensamt har utvecklat en förbättrad modell för  grundvattenflödet på Mars som inte bara är mer exakt utan enligt forskarna också mer noggrann.

Mars tros ha kolliderat med en enorm asteroid för cirka fyra miljarder år sedan. Intressant nog kunde den mer "komplexa" matematiska modellen användas till att konstruera enklare analyser än tidigare simuleringar. 

"Enkelt kanske är fel ord att använda. Jag skulle säga mer eleganta", tillade Hesse. "Och 3D-simuleringar av en komplicerad geometri med kratrar och förmodade strandlinjer som utvecklats av mina medarbetare vid Jackson School stöder modellen och visar samma beteende."

Norra Mars (och nordpolen)  är platt till största delen. Men här finns även mycket djupa hål i området som kallas norra låglandet. Däremot på södra höglandet är där högre mer bergig mark som dominerar landskapet. (Mars sydpol vi tar upp i morgonens inlägg min anm.).

Shadab med forskargruppen gjorde en modell för ett hypotetiskt hav i norra låglandet som är anslutet av en grundvattentäkt från södra höglandet. För mer utförlig information om projektet följ ovan länk.

Vad vi kan lära oss är att det finns is av vatten på nordpolen men kanske inte lika mycket som man önskar för framtida rymdfärders skull utan i vår tid mer som ett frostlager(min anm.).

Bild på Mars nordpol och den vattenis som finns fruset här.

Vulkanism i det förflutna på Mars

 

Genom analys av data från flera Mars-uppdrag har ett team av forskare under ledning av Steve Ruff vid Arizona State University's School of Earth and Space Exploration fastställt att den olivinrika berggrunden i Gusev-kratern och i och runt Jezero-kratern kan vara en typ av sten som kallas " Ignimbrit ".

 En sten som är både magmabestående och sedimentär och bildats genom katastrofala explosiva utbrott i enorma vulkaner som kollapsade så kallade kalderas (fördjupningar efter en vulkans kollaps). 

 Om teamet har rätt kan detta leda till en bättre förståelse av olivinrik berggrund på andra platser på Mars och indikera att vulkanism var vanlig i Mars tidiga historia. Resultaten av deras studie har nyligen publicerats i Icarus.

"Det finns många idéer till ursprunget till den olivinrika berggrund som täcker stora delar av regionen Nili Fossae vilken inkluderar Jezero-kratern," säger Ruff. Idéer som har diskuterats i ca 20 år nu.

Exponeringar av berggrund rik på olivin och även karbonatämnen  i Gusev kratern utforskades redan för 16 år sedan av NASA: s Spirit rover och även  Nili Fossae-regionen av Mars 2020 Perseverance rover vilken för närvarande utforskar i Jezero kratern.

Platserna har det högsta överflödet av olivin som hittills upptäckts på Mars. Likheterna i sammansättning och uppbyggnad av de brett separerade olivinrika stenarna hade inte undersökts tidigare. Efter den nya analysen verkar det som om de bildats på  liknande sätt.

Olivin är ett vanligt silikatmineral med ursprung från magma som genererats i Mars mantel (samma process förekommer i jordens mantel). Så någon form av vulkanisk process är en rimlig förklaring till ursprunget till de olivinrika klipporna på Mars. Men scenarier från lavaflöden  genom uppstigning av olivin från manteln hade dock inte föreslagits tidigare.

" Den olivinrika kompositionen är ovanlig för de flesta Ignimbriter på jorden, men det finns bevis på denna komposition i de äldsta spåren av vulkanism även här. Nu, med de starka bevisen för forntida olivinrika skeenden på Mars kanske detta pekar på ett slag av , katastrofala explosiva utbrott av olivinrika magma som händer under den tidiga geologiska utvecklingen av en planet," sa Ruff. "Svaret i fallet med Mars kan komma från bergprover som samlats in av Perseverance och som fraktas till jorden i något framtida uppdrag."

Bild vikipedia på hur det ovan omtalade mineralet Olivin ser ut.