Gasmoln därute är transportörer av vatten till planeter mm.

 

Ett interstellärt moln är en ansamling av gas, plasma.

Den holländska astronomen Ewine van Dishoeck (Leiden College, Nederländerna) har tillsammans med  kollegor över hela världen gett en översikt över vad vi lärt oss om vatten i interstellära moln. Översikten baseras på analyser från Herschel  observatory som är utgångspunkten i observationsmaterialet. Översikten är tryckt i tidskriften Astronomy & Astrophysics där en sammanfattning av aktuell data  om vattnets ursprung i bildade planeter (jorden tillhör dessa planeter).

Artikeln förväntas fungera som ett referensarbete för de följande tjugo årens arbete i ämnet. Hur och var i interstellära moln  vatten bildas och hur det hamnar på en planet som jorden förstods inte för bara 10 år sedan. En orsak är att observationer gjorda med markbaserade teleskop påverkas av vattenånga i vår egen personliga miljö.

2009 lanserade ESA det infrarödfältsökande teleskopet Herschel. Ett av Herschels viktigaste mål var att söka efter vatten därute. Herschel var i tjänst fram till 2013. Av särskild betydelse var HIFI-instrumentet som konstruerades under holländsk ledning även kallat "molekyljägaren". På senare tid har dussintals vetenskapliga artiklar tryckts baserade främst på Herschels vatteninformation.

Den helt nya forskningen beskriver vattensökandet genom hela stjärnbildningsförfarandet tillsammans med de mellanliggande nivåerna som hittills hade fått mycket mindre intresse. Artikeln visar att mycket av vattnet är utformat som is på små partiklar i kyliga och svaga interstellära moln. När ett moln kollapsar till nya stjärnor och planeter är detta vatten i huvudsak bevarat och förankrat i de små partiklarna som sedan är utgångsmaterialet till nya planeter inom den roterande skivan över den unga stjärnan utformar sedan stenar och därefter block  efterhandr nya planeter där vattnet blir en del.

Dessutom har forskarna beräknat att de flesta nya fotovoltaika händelser ger tillräckligt med vatten för att fylla ett antal tusen hav. 

 Ewine van Dishoeck: "Det är fascinerande att uppskatta att när du dricker ett glas vatten har de flesta av dessa molekyler uppstått för mer än 4,5 miljarder år sedan  i det intergalaktiska moln från vilket vår sol och planeterna skapades."

Jag ser detta (min anm) som det löser mysteriet med vatten och is som finns på flera av månarna och även på Mars i vårt solsystem.

 

Bild vikipedia som visar det interstellära molnet (nebulosan NGC 604) där mer än 200 nybildade stjärnor är utspridda. Stjärnorna bestrålar gasen med energirikt ultraviolett ljus som river loss elektroner från atomer och tillför energi vilket åstadkommer en karakteristisk diffus glöd.

Troligen sterila planeter kan vara lika intressanta som jordliknande.

 

Sökandet efter liv i universum är koncentrat på sökandet efter planeter som har samma förutsättningar som jorden. Planeter med ungefär samma avstånd till sin sol, är lika stora och är stenplaneter.  Men för att svara på frågor om hur livet uppstod och spreds liksom gränserna för liv kanske forskare skulle överväga att titta på till synes livlösa världar och då med ett framtida syfte att experimentera på dessa för att se om man kan plantera liv här enligt vissa astrofysiker (jag min anm. Är dock tveksam till om det fungerar då vi troligen bör ha en planet som jag beskrev ovan om vi ska plantera jordiskt liv).

"Den biologiska studien av livlöshet verkar kontraintuitiv eftersom biologi är livets studie", säger astrobiologen Charles Cockell vid University of Edinburgh i Storbritannien. Man kan tolka uttalandet som att vi ska vara öppna för andra sorter av liv än jordiskt (min anm.).

 

I en artikel som publiceras under april i tidskriften Astrobiology hävdar Cockell att fokus som idag helt och hållet koncentreras på sökande efter liv på jordliknande världar utelämnar en enorm procentandel av kosmos. Vi utesluter de stora utrymmena mellan planeterna liksom platser som solen och månen vilka alla förmodligen är livlösa. Istället koncentrerar vi oss på platser som Jupiters måne Europa eller Saturnus måne Enceladus.

Skulle dock dessa två månar som verkar lovande för liv under sin is i havet därunder visa sig vara livlösa, kanske det kunde vara informativt att släppa loss bakterier i dem och övervaka dem under en enorm tid som till exempel 10000 år för att se vad som skulle ske. "Det skulle vara som Star Trek Genesis-experimentet", sa han och syftade på en fiktiv apparat som kan generera en hel biosfär på en död kropp. (tveksam till tidsrymden (min anm.) tveksam till att vår civilisation består så länge eller mänskligheten. Men om en ny intelligens då finns på jorden och denna då börjar utforska rymden kan de få tron att dessa månar alltid haft liv om livet där utvecklas. Vi sprider falsk kunskap till framtiden vid inplantering om vi inte där lämnar förklaring till projektet och vilka vi var eller är). 

 

Cockell erkänneratt sådana idéer har betydande etiska problem, inklusive huruvida vi har rätt att förändra platser bortom jorden. Andra platser i solsystemet är lagligt skyddade från förorening enligt 1967 års yttre rymdfördrag - skrivet till stor del av USA och Ryssland och undertecknat av alla rymdfarande nationer i världen - Cockell tror att det skulle vara viktigt att se till att en värld eller miljö faktiskt är livlös innan den potentiellt förändras av oss.

En sista anledning att studera livlösa miljöer kan vara att oavsiktligt snubbla över liv där säger Cockell. Få trodde att vulkaniska hydrotermiska ventiler på havets botten kunde vara beboeliga tills ubåtsutforskning visade att de var fyllda med organismer. Sådana platser hjälpte till att omdefiniera vår förståelse av var livsformer kan överleva och visa liv där vi inte  ansåg det fanns.

(Jag är helt motståndare till inplantering av liv på främmande platser i universum då vi förändrar det vi inte kan kontrollera i framtiden (min anm,). Undantag  på platser som Mars men bara om vi då samtidigt har en konstant mänsklig kolonisation och beboende där.

Bild vikipedia på Mars. Ett som jag anser lämpligt och näraliggande objekt att studera i första hand innan man ger sig ut och ser på Exoplaneter i dess svaga sken.

Det kan finnas miljarder planeter därute som sveper runt i ensamhet utanför stjärnsystemen

 

Det har upptäckts mer än 4000 exoplaneter.  Nästan alla kretsar kring en stjärna och ingår därmed i ett solsystem. Likt vår egen stjärna (solen) där dennas solsystem har en planet där vi finns, Jorden.

Men enligt rön och teori bör det finnas en stor population av fritt flytande planeter i vår galax. Planeter ensamt flytande i tomrummet mellan solsystemen. Planeter som kickats ut från gemensamheten i ett solsystem troligen i merparten fall utkastade av stora gasjättars rörelser vid solsystemets bildande. Hittills har endast en handfull objekt hittats som troligast är fritt flytande planeter utan medföljare i form av måne eller asteroider och de är alla av relativt stor massa.

Men nu har en färsk studie ledd av Przemek Mróz (California Institute of Technology) presenterat en ny upptäckt som hämtats från data från två gravitationslinsteleskop. En planet därute i tomrummet har hittats som fått namnet OGLE-2016-BLG-1928 med betydligt mindre massa. Den är bara en tredjedel av Jordens massa eller tre gånger massan av Mars.

 

Detta visar att även mindre planeter kan finnas därute i tomrummet ensamma och isolerade. Kommande observatorier från NancyGrace Roman Space Telescope kommer att göra det lättare hitta fler sådana planeter i framtiden.

Bild från vikipedia på det kommande Nancy Grace Roman Space Telescope som planeras sändas upp under 2025 av NASA.

Det finns ensamma planeter därute mellan solsystemen och nu har en jordliknande hittats.

 

Planeter kretsar vanligtvis kring en stjärna. Likt Jorden får de värme och ljus från sin stjärna (sol).   Ljuset från  stjärnor gör det möjligt för oss att se dessa eventuella planetsystem (exoplaneter) när de passerar framför sin sol.

Men det finns också "osynliga" planeter som rör sig därute ensamma mellan stjärnorna. Dessa mörka, ensamma världar har ingen stjärna att kretsa kring, inget ljus att sola sig i, ingen värme att bestrålas av men kan likväl ha en måne eller flera. Vi har hittat några och nu har forskare hittat ytterligare en. En som är ungefär lika stor som jorden och som fått beteckningen OGLE-2016-BLG-1928.

En av de som slogs ut från en sol eller som aldrig fångades in av en sol vid sitt bildande. Vad vi vet i dag anses detta upptäckta objekt vara en planet och inget annat. Men helt säkra kan vi inte vara.

Kan liv ha bildats och överlevt eller slagit sig ner på sådana världar? Kanske tekniskt avancerade civilisationer kan övervinna olägenheter med evigt mörker och kyla genom att använda kärnkraft eller är de icke-biologiska? Frågor som ställs men inte kan besvaras.

Finns risken att Jorden en dag krockar med en sådan vilsen planet då den kommer in i vårt solsystem? Chansen är minimal men den existerar. Kan Jorden en dag kastas ut ur solsystemet och bli en av dessa mörka vilsna planeter? Kanske den dag solen sväller upp om den då får energi ur detta att ta en ny kurs om den inte istället sväljs av den uppsvällande solen.

Detta är inte otänkbart. Först under de senaste åren har vi upptäckt objekt som kommer utifrån som asteroider som Oumuamua (om detta var en asteroid ingen vet säkert vad det var)  och kometer som Borisov båda susade igenom vårt solsystem och  kommer troligtvis inte tillbaks.

När solen om ungefär 4 miljarder år åldras sväller den upp och blåser bort hälften av sig själv ut i rymden då kommer jorden antingen att sväljas av detta skeende eller tvingas bort i hög hastighet. Men det är osannolikt att Jorden kan undkomma gravitationen från solen och undvika att sväljas i en röd sols uppsvällning som då sker.

Bild från pikrepo.com Kan tolkas som en dag kan en okänd himlakropp dyka upp där vi minst anar det och katastrofen kommer.

Hur många beboeliga planeter finns därute i universum

 

Ny forskning med hjälp av data från det numera nedlagda  Keplerteleskopet har resulterat i att det uppskattas finnas ca 300 miljoner potentiellt beboeliga planeter i vår galax. En del av dessa kan vara ganska nära enbart inom 30 ljusår från oss.

"Detta är första gången som alla bitar har satts ihop för att ge en tillförlitlig mätning av antalet potentiellt beboeliga planeter i galaxen," säger medförfattare till rapporten Jeff Coughlin exoplanetforskare vid SETI Institute och chef för Kepler's Science Office. Bitarna har satts ihop med hjälp av  Drake-ekvationen som beskriver de faktorer som ska övervägas när man uppskattar det potentiella antalet tekniskt avancerade civilisationer som kan finnas i galaxen. Drake-ekvationen anses vara en färdplan för astrobiologi och vägleder mycket av forskningen vid SETI-institutet.

 

För att utveckla en rimlig uppskattning såg forskarna på exoplaneter som i storlek liknar jorden och därmed mest sannolikt är steniga planeter likt jorden. De hade även som utgångspunkt solliknande stjärnor ungefär lika gamla som vår sol och som har ungefär samma temperatur. En annan faktor för beboelighet de hade var om planeten kan ha de förutsättningar som krävs för att där kan finnas flytande vatten.

Undersökningen innebar data från det nu nedlagda Keplerteleskopet. Men även data Europeiska rymdorganisationens Gaiateleskop användes. 

Genom att ta hänsyn till både Kepler- och Gaia-data återspeglar resultaten bättre mångfalden av stjärnor likande vår  sol och exoplaneter i vår galax.

 

"Att veta hur vanliga olika typer av planeter är, är oerhört värdefullt för utformningen av kommande exoplanet-finding uppdrag," sade medförfattare Michelle Kunimoto som arbetade med denna rapport efter avslutad doktorsexamen vid Massachusetts Institute of Technology i Cambridge, Massachusetts.

Det finns många planeter bara i vår galax (min anm.) där eventuellt liv kan finnas tänk då hur många eller otaliga galaxer det finns.

Bild från pxfuel.com av en planet som vad vi vet enbart existerar i fantasin.

Planeter som inte har en bana runt en sol svävar i mörkret därute

Det finns planeter därute som inte hör till något solsystem. De finns mellan stjärnorna i den tomma rymden och har hamnat där när ett solsystem bildats och denna planet inte hamnat i ett gravitationsfält till sin sol eller större planet. Istället har den vilset gett sig ut i tomheten.

Astronomer har i dag blivit bättre på att finna dem. Hittills har fyra hittats inklusive den som nu hittats. Det har räknats ut att dessa planeter har en storlek som Mars eller Jorden. Det handlar inte om jätteplaneter eller gasplaneter. 

Att hitta något i rymden som inte avger eget ljus är extremt utmanande. Men två organisationer lyckas med det. Det är OGLE -samarbetet (Optical Gravitational Lensing Experiment)  och SAMARBETET KMTN (Korean Microlensing Telescope Network). 

Det (min anm.) är en utmaning att finna dessa planeter, Frågan man kan ställa sig är om de skulle kunna fångas in? Jag tänker på den eventuellt existerande planet nine som antas kunna finnas lång bortanför utanför Pluto lång därute i  Kuiperbältet. 

Tänk om vi en gång skulle kunna fånga in denna planet som är ca 3 gånger större än jorden (om dberäkningar stämmer och om den existerar) och få in  den i en bana runt solen för att kolonisera den. En planet utan en historia från bortre  delen av solsystemet och därför knappast innehåller överraskande virus eller andra obehagliga levande organismer vilket ex Mars kan ha.

Bild från vikimedia i detta fall en animation av den eventuellt existerade planet nio bortanför Pluto

Snart kan vi lättare hitta tecken på liv i vissa solsystem (om de finns där).

 

I en studie publicerad i Astrophysical Journal Letters visas hur NASA: s kommande James Webb Space Telescope kan hitta signaturer av liv på jordliknande planeter som kretsar kring vita dvärgstjärnor. (OBS ännu har inga sådana hittats)

En planet som kretsar kring en liten stjärna producerar starka atmosfäriska signaler när den passerar framför, eller "transiter", dess värdstjärna vilket möjliggör för det kraftfulla James Webb teleskopet att avsöka planetsystem vid vita dvärgar på några dagar och ge besked på om där kan finnas liv. Just vita dvärgar kan avsökas lättast då deras storlek och eventuella planeter har kort bantid på grund av närhet till stjärnan vilket är en förutsättning om liv på en sådan planet ska kunna existera. Vita dvärgstjärnor är 100 gånger mindre än vår sol nästan lika små som jorden vilket ger astronomer en sällsynt möjlighet att hitta steniga planeter. "Om steniga planeter finns runt vita dvärgar kan vi upptäcka tecken på liv på dem under de närmaste åren,"säger författare Lisa Kaltenegger, docent i astronomi vid College of Arts and Sciences och chef för Carl Sagan Institutet.

 

Co-lead författare Ryan MacDonald forskarassistent vid institutet sa att James Webb Space Telescope är konstruerad för att hitta signaturer av liv på steniga exoplaneter så låt oss hoppas detta teleskop kommer iväg som planerat i oktober 2021.

"När teleskopet observerar jordliknande planeter som kretsar runt vita dvärgar, kan James Webb Space Telescope upptäcka vatten och koldioxid inom några timmar," sa MacDonalda. "Två dagars observerande med detta kraftfulla teleskop möjliggör upptäckter av biosignaturgaser, såsom ozon och metan."

 

Upptäckten av den första transiterade jätteplaneten (se mitt blogginlägg av i går min anm.) som kretsar kring en vit dvärg (WD 1856+534b) tillkännagavs i ett separat dokument - lett av medförfattare Andrew Vanderburg, biträdande professor vid University of Wisconsin, Madison säger att denna upptäckt bevisar förekomsten av planeter runt vita dvärgar.

Denna planet är dock en gasjätte och kan därför inte upprätthålla liv. Men dess existens tyder på att mindre steniga planeter, som skulle kunna upprätthålla liv, också skulle kunna existera i beboeliga zoner runt vita dvärgar. NASA: s Transiting Exoplanet Survey Satellite söker nu sådana steniga planeter. Om och när en av dessa världar hittas har Kaltenegger och hennes team utvecklat de modeller och verktyg som krävs för att identifiera tecken på liv i dessa planeters atmosfär. 

James Webbteleskopet kan snart påbörja sökandet. Uppgifterna visade att en planet ungefär lika stor som Jupiter, kanske lite större kretsade mycket nära sin stjärna. Vanderburgs team tror att gasjättens ordinarie bana då den vita dvärgen var en kanske gul sol  var mycket längre bort från den vita dvärgstjärnan som den gula solen blev efterhand som den krympt ihop efter sin tid som röd nova  och flyttade in i sin nuvarande bana efter att stjärnan utvecklats till en vit dvärg. Se gårdagens inlägg om denna upptäckt.

Bild från pixabay.com.

Här kokar fyra nybildade planeter

Forskare från Leibniz Institutet för astrofysik i Potsdam (AIP) har undersökt den enbart 25 miljoner år gamla stjärnan V1298 Tau och dess fyra exoplaneter två stenplaneter och två stora gasplaneter (att jämför med solens 4,6 miljarder års ålder). Resultaten visar att de unga exoplaneterna rostas av den intensiva röntgenstrålningen från sin sol vilket leder till förångning av en eventuell atmosfärsbildning på dessa planeter. På de innersta planeterna (stenplaneterna) kan avdunstningen ha gjort dessa planeter helt tomma på atmosfär.

Unga exoplaneter finns i en miljö med stora faror. En ny sol producerar nämligen en stor mängd energirik röntgenstrålning vanligtvis 1000 till 10 000 gånger mer än vår egen sol gör i nutid. Denna röntgenstrålning kan värma upp exoplaneternas atmosfärer till temperaturer som kokar bort atmosfären. Men det beror på avståndet mellan solen och planeten under denna turbulenta tid. Allt lugnar sig genom årmiljonerna och miljarderna. Hur mycket av en exoplanets atmosfär som avdunstar över tid beror på planetens massa, densitet och hur nära den är sin sol och hur solen fortsätter sin rotationshastighet. Jorden och Mars har klarat av att behålla någon atmosfär såvida inte nya händelser fått atmosfär som försvunnit en gång att nybildas.

Men hur mycket kan solen påverka vad som händer under miljarder år? Detta är en fråga som astronomer vid AIP valde att ta itu med i sin senaste studie. Det nyligen upptäckta fyraplanetsystemet runt den unga solen V1298 Tau är en perfekt testbädd för denna fråga. Den centrala stjärnan är ungefär lika stor som vår sol. Men den är bara cirka 25 miljoner år gammal, vilket är mycket yngre än vår sol med sina 4,6 miljarder år.

 Den är värd för två närakretsande mindre planeter  ungefär av Neptunus storlek plus två gasplaneter av Saturnusstorlek längre ut.  "Vi observerade stjärnans röntgenspektrum med Chandra-rymdteleskop för att få en uppfattning om hur starkt deras atmosfärer bestrålas", säger Katja Poppenhäger, huvudförfattare till studien.

Forskarna kom fram till att de fyra exoplaneternas möjliga öden är följande (med den kunskap de hade och antog min anm.) När denna sol med sitt planetsystem blir äldre saktar stjärnans rotation ner. "Exoplaneternas atmosfärs /gas) avdunstning beror på om stjärnan saktar ner snabbt eller långsamt under de kommande miljarder åren – ju snabbare neddragning av rotationen, desto mindre är atmosfären förlorad", säger doktoranden och medförfattaren Laura Ketzer, som utvecklat en allmänt tillgänglig kod för att beräkna hur planeter utvecklas över tid. Detta innebär att atmosfärstörningarna ligger längre fram i tiden och just nu tvivlar jag på att de kokande planeterna har någon atmosfär alls (min anm.)

Beräkningarna visar att de två innersta planeterna i systemet kan förlora sin gasatmosfär helt och bli kala steniga kärnor om stjärnan snurrar ner långsamt, medan den yttersta planeten kommer att fortsätta att vara en gasjätte (observera att gas är atmosfär som även på jorden är flyktigt min anm.).

Bild från Vikipedia på planetsystemet V1298 Tauri ca 500 ljusår bort vilket finns i riktning mot stjärnbilden Oxen.

Hur länge kan en Peter Panskiva existera.

En Peter Panskiva är en skivformation av gas omkring en stjärna eller brun dvärg. Gas som ger upphov till gasplaneter över tid. Gas som finns runt en enstaka stjärna har tills nu antagits ha försvunnit eller uttunnats efter 5 miljoner år.  Men så finns Peter Panskivor.

Prototypen för hur en Peter Pandisk ser ut är WISEJ080822.18-644357.3 vilken finns runt en röd dvärgstjärna 331 ljusår bort i riktning mot stjärnbilden Carina. Detta var det först upptäckta objektet som benämndes Peter Panskiva och det skedde den 21 oktober 2016 inom det NASA ledda projektet. Disk Detective med hjälp av WISE-teleskopet. 

Ny forskning av forskare vid Queen Mary University of London har nu avslöjat hur långlivade (i jämförelse med de vanliga gasformationerna runt stjärnor se ovan). Peter Panskivor är vilket kan ge nya insikter i hur planeter uppstår.

Planetbildning sker med material från protoplanetära skivor vilket är gigantiska skivor av gas och damm som cirklar runt unga stjärnor (det är början till planetbildning och ett planetsystem). De nyligen upptäckta Peter Pan-skivorna fick sitt namn utifrån sin betydligt längre existens omkring 5-10 gånger längre än typiska protoplanetära skivor (vilka existerar ca 5 miljoner år enligt beräkning). Man fann även att dessa Peter Panskivor bara bildas i ensamma miljöer där inga andra stjärnor finns i närområdet (bildas inte i inte i stjärnkluster) bort från andra stjärnor och att de är mycket större än vanliga skivor. Hittills har sju Peter Panskivor upptäckts som ett resultat av allmän sökning med hjälp av vanliga medborgare tillsammans med NASA och Zooniverse i projektet Disk Detective. 

Dr Gavin Coleman, huvudförfattare till en ny studie och postdoc-forskare vid Queen Mary, säger: "De flesta stjärnor bildas i stora grupper som innehåller cirka 100000 stjärnor men det verkar som Peter Pan skivor inte kan bildas i dessa miljöer (här bildas istället mer kortlivade protoplanetära skivor varifrån planeter bildas och planetsystem vilket är det vanligaste planetsystembildandet). 

Peter Panskivorna måste för att bildas och bestå finnas mycket mer isolerade från sina stjärngrannar då strålningen från andra stjärnor skulle blåsa bort dessa skivor (de skulle inte existera så länge utan enbart som vanliga protoplanetära skivor gör ca 5 miljoner år). De måste också från början vara massiva (stor täthet) så de innehåller mer gas att förlora och därför har möjlighet att existera mycket längre."

Fram till upptäckten av de långlivade Peter Panskivorna antog forskare att alla skivor hade en livstid på några miljoner år och sedan hade bleknat bort helt efter 10 miljoner år vilket tyder på att planeterna inom dem måste bildas snabbt.

Dr Thomas Haworth vid Dorothy Hodgkin Fellow på Queen Mary, säger: "Förekomsten av dessa långlivade skivor var verkligen förvånande och att ta reda på varför dessa skivor kan överleva längre än väntat kan vara avgörande för att hjälpa oss att förstå mer om skivors evolution och planetbildning i allmänhet. En särskilt intressant aspekt är att Peter Panskivor hittills bara hittats runt  dvärgstjärnor och att dessa stjärnor i allmänhet visar sig vara värdar för fler planeter än andra solar. De stora skivmassorna som Peter Panskivor är och dess långa existens (och täthet) kan vara en viktig ingrediens som gör att det finns fler planeter vid dessa solar." Där bildas fler planeter och där man ser dessa skivor ännu idag bildas blir det fortfarande fler (min anm.)

På grund av den specifika miljö som behövs för bildandet av dessa skivor antas det att de är mycket sällsynta.

En spännande upptäckt (min anm.) då det visar var det verkar finnas många planeter i ett solsystem sökning efter detta bör då ske i  solsystem där Peter Panskivor finns eller antas funnits.

Bild från vikipedia En Konstnärs intryck av AWI0005x3s (WISE J080822.18-644357.3). Ett stjärnsystem i riktning mot stjärnbilden Carina med Peter Pan skiva.

Asteroidnedslag på dvärgstjärnors planeter utplånar livsmöjligheter

Livet behöver förmodligen (enligt vår erfarenhet) vatten, kol, och tillräckligt med ljus och värme för att uppkomma och överleva. På en planet där det ska utvecklas behöver gravitationen inte vara för stor (innebärande att planeten inte är för stor) och en atmosfär är även behövlig.


Men i en ny studie föreslås även att komet och asteroidnedslag inte får vara i hur stor mångfald som helst.


När ett stort objekt slår ner på en planet kan två saker hända: materialet från objektet som slår ner trycker iväg en del av atmosfären ut i rymden enligt astronom Mark Wyatt vid University of Cambridge.


I verkligt jättelika effekter likt den som bildade jordens måne ger det än värre effekter på atmosfären. Men en viss mängd nedslag (dock ej av mycket stora format) klarar liv och atmosfär av att utvecklas under.


Om en planet är för liten klarar den mindre och är den stor har liv svårt att uppstå under en för stor gravitation. Storleksmässigt är jorden bäst och avståndet till en sol viktigt. Vår sol är en bra stjärnklass för planeter där liv kan uppstå.


Vid röda dvärgstjärnor är liv bara möjligt om planeten ligger lika nära sin sol som Merkurius gör vår sol. Vid en sådan stjärna finns mycket asteroider och kometer som kretsar runt i hög hastighet och risken för nedslag på planeten är stor. Asteroider och kometer kretsar runt omkring i mycket höga hastigheter och kraschar mer ofta då ner på en eventuell planet.


"Högre hastighet och nedslag ger stora negativa effekter på en planets atmosfär," säger Wyatt.


Det är dåliga nyheter för livet i planetsystem vid röda stjärnor. 


Vid dessa solar dras kometer och asteroider inte lika lätt in i solen eller skickas i omloppsbana därifrån utan här kan de stanna eller öka hastigheten. Området i närområdet blir då riskabelt för planeter här och för att liv ska finnas i dessa solsystem måste det utvecklas på planeter som ligger mycket nära sin sol. Av den anledningen kanske vi inte ska koncentrera oss på livssökning i dessa solsystem i första hand.


Bild från  vikipedia med illustration av vad en dvärgstjärna är.

Kanske vi ska leta efter civilisationer på planeter runt svarta hål

Ett arbetslag från Harvard University har nu vänt upp och ner på var vi ska söka efter beboeliga planeter därute. Visst vi ska fortsätta söka i den beboeliga zonen runt stjärnor därute. Zonen runt en sol där vi själva finns runt vår sol.


Men nytt är att de även förslår ett utökat sökande och då runt eller i närområdet av svarta stora hål i centrala delarna av en galax.


Supermassiva svarta hål är omgivna av virvlande diskar av gas och stoft som kallas aktiva galaxkärnor vilka avger otroliga mängder strålning, värme  och ljus. En miljö många forskare antar skulle förstöra atmosfären på någon närliggande planet, skapa en ”dead zone” runt det svarta hålet.


Men forskarna bakom denna nya rapport från Harvard publicerad i Astrophysical Journal bestrider antagandet.


Teamet anser att den zon där denna skada enligt gängse teori ger dödlig effekt på planeters möjlighet som beboeliga är överdriven och att dödszonen bör omtolkas.

 Avståndet där dödszonen ska finnas för liv bör ändras från 3200 ljusår från det svarta hålet till ca 100 ljusår enligt datorberäkningar. Utanför denna zon kan en planet med atmosfär finnas.


Om de har rätt får framtiden utvisa. Om letandet efter beboeliga planeter ska utökas till detta område får även framtiden utvisa. Det beror på forskares tilltro till rapporten.

Troligen flyter miljarder ensamma planeter (kanske vissa med månar) runt dolda mellan solsystemen eller långt ute i solsystem

Det beräknas att det finns miljarder exoplaneter i vår galax. Planeter runt andra solsystem.


Men utöver det finns det lösdrivande planeter mellan solsystemen därute. Svåra att upptäcka men ett beräknat antal av dessa är även det miljarder. Planeter vilka inte infångats av någon stjärna och därmed inte ingår i något solsystem. Kalla mörka världar där kanske vi kan räkna in planet 9 långt därutanför Pluto (fast den ska räknas in även som ingående i vårt solsystems ytterkant)  om nu denna finns.


Några har redan hittats och tidigare i år har astronomer vid universitetet i Leiden i Nederländerna där resultaten publicerats i en ny studie där man antyder att det kan finnas 50 miljarder fritt flytande planeter i vår galax Vintergatan.  Rapporten publicerades den 14 februari i journal Astronomy and Astrophysics.


Hur man kan få detta antal av planeter är utifrån datorsimuleringar av 1500 stjärnor i Trapezium en stjärnhop i Orionnebulosan. I den simuleringen de gjorde ingick 2522 planeter som kretsar kring 500 stjärnor inom Trapezium klustret i Orionnebulosan 1300 ljusår bort. Resultatet de fick fram var att 357 av dem skulle blivit fritt flytande planeter inom de första 11 miljoner åren av deras utveckling.


Troligen finns många planeter i tomrummen mellan stjärnorna därute. Svåra att upptäcka. Men hur många bör vi vara försiktiga med att ge antalet av utifrån simuleringar per dator. Kanske de är miljarder. Kanske enbart något tusental. Ingen vet.


Bild från NASA som visar hur en fritt flytande planet kan se ut.

En stjärnas födelse resulterar till två stjärnor just nu däruppe vilket förvånar forskare

En närbild på bildandet av en stjärna har avslöjat att det som sker inte är en stjärnas födelse utan två.


Detta överraskade forskare som först såg det 2017 från ett då nytt radioteleskop i chilenska öknen. Stjärnan fick namnet MM1a avståndet till händelsen som egentligen var två finns 10 000 ljusår bort. När de analyserade data, insåg de att MM1a åtföljdes av ett andra ljussvagare objekt som de gav namnet MM1b.


Detta var en mindre stjärna vilken bildades från damm och gaser som blivit över vid den första stjärnans bildande och gravitationskraft. I ett solsystem som Jordens kan denna ”skiva” av rester smälta samman till planeter vilket skett i vårt solsystem.


”I detta fall blev det ytterligare en stjärna istället ” säger forskarassistent John Ilee på universitetet i Leeds i England.


MM1a har en massa 40 gånger större än vår sols massa. Dess tvilling, MM1b en massa mindre än hälften av vår sols.


”Många äldre massiva stjärnor finns tillsammans med närliggande följeslagare”, sade Ilee. ”Men dubbelstjärnor har ofta mycket lika massa och är bildade tillsammans likt tvillingar. Att hitta en ung stjärna med en massa förhållandet av 80:1 är mycket ovanligt, och föreslår en helt annan typ av bildandeprocess för båda objekten ”. säger Ilee.


 I små stjärnor som solen blir resterna efter stjärnbildningen överblivet damm och gas något som efterhand klumpar ihop sig till planeter som sedan kretsar omkring moderstjärnan (ex i vårt solsystem).


Men ovan har istället en mindre stjärna bildats. Det är en av de första gångerna som ett sådant fenomen har observerats, rapporterade forskarna.


Men massiva stjärnor som MM1a existerar inte länge enbart ca en miljon år innan de exploderar som supernovor. Deras energi går snabbt åt. Hur det går med dess mindre syskon då vet vi inte. Troligen slukas den i supernovaexplosionen.


Bild Illustration av ett annat dubbelstjärnsystem OGLE-LMC-CEP0227 i stora Magellanska molnet bild från ESO.

Planeter upptäckts därute i en rasande fart numera

Ett internationellt team av astronomer har använt en kombination av mark- och rymdbaserade teleskop och rapporterat mer än 100 nya exoplaneter under endast tre månader.


Det är en internationell forskargrupp av forskare från bland annat University of Tokyo som analyserat bilder av 227 exoplanetkandidater upptäckta av det nu pensionerade Keplerteleskopet tillsammans med andra rymdteleskop och markbaserade teleskop. Av dessa 227 misstänkta exoplanter  bekräftades att 104 av dem verkligen är exoplaneter.


Sju av dem har ultra-korta omloppstider mindre än 24 timmar i omloppsbana runt sin sol. 


Mr John Livingston, doktorand vid University of Tokyo och huvudförfattare till rapporten om detta förklarar att ”även om rymdteleskopet Kepler har varit officiellt pensionerat av NASA liksom  Hubble troligen blir 2019 kommer likväl sökandet att öka genom  James Webb teleskopet vilket är uppe (2022).


Men rymdteleskopet TESS är dock uppe sedan i april i  år och i full gång med datainsamlande. TESS har redan hittat många nya exoplaneter  bara den första månaden av sin verksamhet och kommer att fortsätta att upptäcka många fler. Vi kan se fram emot många nya spännande upptäckter under de kommande åren.


Gå gärna in på Tess hemsida och anteckna dig för nyhetsbrev från detta teleskops upptäckter.


Bild Transiting Exoplanet Survey Satellite TESS

Omega Centauri. En 10 miljoner solars stort område där liv troligen inte kan existera i planetsystemen där.

Omega Centauri (NGC 5139) är ett globalt kluster  /stjärnhop) i stjärnbilden Kentauren i Vintergatan upptäckt 1677 Edmond Halley.

Omega Centauri  är beläget på ett avstånd av 15.800 ljusår från oss och har en diameter på  150 ljusår. Här beräknas finnas cirka 10 miljoner stjärnor med en total massa motsvarande 4 miljoner solmassor. Troligen är clustret resterna efter en dvärggalax.

Omega Centauri är den tätaste samlingen av stjärnor som kallas klotformiga stjärnhopar man vet om. Men fast det finns miljoner stjärnor och mängder av planeter (troligen) finns här troligen inga planeter där liv kan existera. Detta resultat visar en nyligen framlagd studie om clustret.

Forskarna på jakt efter potentiellt beboeliga exoplaneter i Omega Centauri fann att närheten mellan stjärnor här skulle göra det svårt för planeter att behålla flytande vatten.

 De färgglada stjärnorna i Omega Centauri varav många är röda dvärgar ligger för nära varandra för att beboeliga planeter ska existera.

Då de flesta planeter i Omega Centauri är röda dvärgar vilket är relativt små svala stjärnor måste  planeter för att kunna ha livsformer  ligga närma sin sol. Stjärnorna ligger dock enbart ca 0,6 ljusår från varandra och tätheten och rörelserna gör att stjärnor kommer nära varandra ca en gång vart miljonte år och då utplånas alla former av ev försök till liv och rinnande vatten på planeter i dess närhet.

Jordens sol däremot finns 4.22 ljusår från sin närmsta granne, den röda dvärgen Proxima Centauri. Här händer inget liknande och livet frodas på Jorden.

Det är mycket som ska stämma för att liv ska uppstå på en planet i tid och rum.

Bild Omega Centauri

Nasa har sänt upp planetfinnaren Tess den 25 juli började jakten. Jakten på bebodda planeter utanför vårt solsystem accelererar därmed.

TESS är ett rymdteleskop vilket efter att det sänts upp i maj i år sedan den 25 juli spanar efter livsdugliga planeter utanför vårt solsystem. Tessprojektet är därmed igång och ska om allt stämmer pågå i två år framåt.

Uppdraget ska koncentreras på undersökning av de ljusstarkaste stjärnorna (och deras planeter)  nära jorden (över 200 000 st) för detta ändamål ska Tess använda en uppsättning bredbildskameror för att utföra en all-sky-undersökning.

Därigenom blir det möjligt att studera massan, storleken, densiteten och banan i en stor mängd av små planeter inklusive ett urval av steniga planeter i stjärnornas beboeliga zoner.

 Denna nya planetjaktsatellit kommer att försöka fylla det som den tidigare planetjagaren teleskopet  Kepler vilket upptäckt ca 2650 exoplaneter inte hade kapacitet för då detta enbart kunde iaktta en begränsad yta av rymden

 TESS däremot kan avsöka betydligt större ytor av rymden. Men kommer att fokusera på de 200.000 ljusstarkaste stjärnorna från dess omloppsbana.

Cirka 1 600 nya exoplaneter tror man ska identifieras vilka sedan  kommer att bli föremål för uppföljningsstudier av James Webb Space Telescope.

Tess förutspås vara extremt kraftfullt och kunna studera exoplaneter och deras atmosfärer i mycket större detalj än Kepler tidigare kunnat.

Jakten på liv därute fortsätter därmed med oförminskad styrka eller kanske bättre uttryckt accelererad styrka.

Bild på Tess eller som den heter i sin helhet Transiting Exoplanet Survey Satellite.

Ny upptäckt. Tre unga planeter runt en ung stjärna upptäckt av ALMA.

Två forskarlag har oberoende av varandra med hjälp av ALMA-teleskopet i Chile har  presenterat övertygande bevis för tre unga planeter som kretsar kring den mycket unga stjärnan HD 163296  ca 400 ljusår bort i närområdet av Skyttens stjärnbild.  

Genom att uppmäta gasflödet inuti en protoplanetskiva kan det med större säkerhet fastställas att det finns planeter runt en ung stjärna med denna  metod. Denna teknik erbjuder till  att förstå hur planetsystem bildas enligt forskarlaget.

Istället för att fokusera på stoftet inuti skivan som tydligt avbildats i tidigare observationer med ALMA har astronomer nu istället studerat utbredningen av kolmonoxidgas i skivan.

CO-molekyler avger nämligen mycket distinkt ljus i millimetervåglängden vilket ALMA kan observera i detalj. Minimala förändringar i våglängden från detta ljus beror på dopplereffekten vilket avslöjar rörelserna av gas i skivan.

Genom detta har två planeter identifierats som befinner sig cirka 12 miljarder och 21 miljarder kilometer från värdstjärnan HD 163296. Ett andra forskarlag identifierade en planet cirka 39 miljarder kilometer från stjärnan.

 I metoden som användes av Teague (vilken leder den först omtalade metoden) härledde man förändringar i gasflödet som var så små som några få procent. Detta avslöjade hur planeter kunde påverka gasens rörelser närmast stjärnan.

Pintes ( ledde den andra av nämnda metoder) metod, som mer direkt mätte upp gasflödet, passar bättre för att studera skivans yttre delar.

Detta resulterade i att forskarna mer kunde lokalisera den tredje planeten. Men Pintes metod gäller endast för större avvikelser i flödet som är större än ca tio procent.

Med den nya metoden kan astronomer mer exakt uppskatta protoplaneters massor samtidigt som de kan undvika upptäckter som inte visar sig vara planeter.  Båda forskarlagen kommer att finslipa metoden och tillämpa den på andra skivor runt andra stjärnor. De hoppas genom detta att bättre kunna förstå hur planeters atmosfärer bildas och vilka grundämnen och molekyler som finns runt en planet redan när den blir till.

Bild på HD 163296 från Almateleskopet.

Röda dvärgstjärnor är målet när exoplaneter av Jordens storlek söks.

Röda stjärnor är mindre än vår sol och den vanligaste stjärntypen däruppe med klassificeringen M-stjärnor.

Det är La Silla observatoriet i Chile som fått ett nytt instrument för att avsöka röda stjärnors omgivning i jakt på jordliknande planeter. Att just detta  instrument i Chile fått detta instrument till sitt observatorium beror på läget, torr och ej så förorenad luft finns här vilket skulle störa det kortvågiga infraröda ljus som används för detta syfte.

Med avsökning av infrarött ljus vid en röd stjärna kan passagen av en planet ses när den passerar framför sin sol. Passagemetoden kallas denna metod för sökandet efter exoplaneter vilket är en ny metod.

Det hoppas att denna metod ger större detaljrikedom och ska kunna ge mer än bara att planeter passerar framför sin sol. Detaljrikedomen i observationerna bör kunna förfinas så än mer kan ses och upptäckas av dessa planeter vilka man säkert tror sig kunna upptäcka.

Bilden är på  Teegardens star eller  SO25300.5+165258 är en röd dvärgstjärna 7,8 ljusår från solen i riktning mot Vädurens stjärnbild.

B1257 Pulsaren vilken sänder ut dödsbringande strålar men otroligt nog kan här finnas livsdugliga planeter.

B1257 är en pulsar i Jungfruns stjärnbild 2300 ljusår från Jorden. En pulsar är en stjärna vilken exploderat i en nova och nu är en vit dvärgstjärna med en densitet av slaget att en storlek som en sockerbit i form av en kub av denna väger som ett berg på Jorden (ca 100 miljoner ton) .

Observera att en supernova inte har detta förlopp utan då är det gas och strålning som blir kvar.

En vit dvärgstjärna resterna efter en nova kan ibland bli en pulsar. En strålningskälla av gamma och röntgenstrålning vilken i jämna pulser slungas ut från stjärnan vilken snurrar i stor hastighet runt sin egen axel. Detta sker i  ca 20% av de fall en nova blir till.

Fastän dessa dramatiska händelser kan en vit dvärgplanet vilken utvecklats till en pulsar ha planeter i banor omkring sig. Detta har pulsar B1257 vilken är en plats där exoplaneter finns.

Fyra planeter har upptäckts här en ca 50 gånger mindre än Jorden medan två är fyra gånger större än Jorden. Plus en gasplanet men denna är inte helt bekräftad utöver det finns troligen ett asteroidbälte.  1992 upptäcktes de första vilket var de första planeter som hittades utanför vårt solsystem.

De två stora planeterna skulle om omständigheterna är bra kunna hysa livsformer. Vad som behövs då är en atmosfär av en million gånger tätare slag än Jordens. Detta för att skydda mot pulsarens strålar. Det innebär ett atmosfärtryck av samma slag som finns i djupet på Marianergraven på Jorden. Men i denna finns liv så därför kan liv finnas under detta atmosfärtryck.

Det låter lite fantasieggande och teoretiskt tillrättaläggande tycker jag för att ge sken av att vid vissa förhållanden där allt måste stämma kan livsdugliga planeter finnas nära dödliga strålningskällor som pulsarer.

Men vi ska inte säga aldrig. Jordens alla skyddssystem för liv här har konstruerats en gång och kunde något så avancerat ske här kan det teoretiskt ske på andra platser också.

Bilden visar en illustration från en planet och pulsaren som jag beskrivit ovan.

Kepler 90 är ett solsystem med samma antal planeter som det finns runt vår sol.

Tidigare har sju planeter hittats i detta solsystem vilket ligger i Drakens stjärnbild 2500 ljusår från oss.

Nu har en åttonde hittats en planet på ett närmare avstånd till sin sol än de tidigare hittade vid Kepler 90 (dess sol).

Denna åttonde planet hittades genom iakttagande genom Keplerteleskopet vilket även hittat de tidigare sju exoplaneterna där. 

Men nu kopplades mätdata och bilder från detta teleskop in i en dator med artificiell intelligens och därmed var den åttonde planeten funnen. En helt ny mät och upptäcktsmetod hade gett utdelning och kommer säkert att användas oftare i framtiden.

Många tidigare resultat kan nu  ge helt ny kunskap genom denna metod på hur många planeter ett redan undersökt planetsystem har.

Vi har lärt oss att planeter runt stjärnor är vanligt och kanske vi ska se tomrum och brist på planeter runt en stjärna som ett mystiskt undantag  mer intressant att försöka förstå än motsatsen.

Bilden är en illustration av solsystemet Kepler 90