SF-historiens Ice-nio 1963, har idag blivit verklighetens Ice-sju en extrem is vilken kan bottenfrysa en ocean på några timmar och dig på några sekunder i rumstemperatur.

Kurt Vonneguts skrev 1963 romanen Vaggan. Ice-nio var namnet på en is i denna science fictionroman. En form av ämne som fryser vatten blixtsnabbt i rumstemperatur.

När en kristall av is-nio vidrör vanligt vatten fryser vattnet. Allt vatten fryser i en kedjeliknande process som hela oceaner och alla livsformer vilka innehåller vatten fryser även till vid kontakt med detta ämne.


Fantasi i romanen. Men verklighetsbaserat i dag.


Verkligheten i dag kallar dock ämnet eller kristallen  Ice VII (eller ”ice-sju”) och är en exotisk form av is som växer så snabbt att den under rätt förutsättningar bottenfryser en ocean av vatten på några timmar.


Ett team av forskare från Lawrence Livermore National Laboratory (LLNL) har nyligen avslöjat de processen genom vilken denna frysning kan ske. Deras resultat publicerades i American Physical Societys tidskrift Physical Review Letters.


Ice VII är bara en av de många olika former vatten kan ta när det stelnar. En hexagonstruktur som ger snöflingor deras form är en typ som bildas vid jordiskt lufttryck.


Men under högt atmosfäriskt tryck kan molekylerna ordna sig i olika former och om trycket är 10.000 gånger högre än på Jordens yta kan Ice VII bildas. Ett tryck vilket får denna form av kristall is att effektivt frysa allt vatten otroligt kedjelikt snabbt.


Man talar om att detta skulle vara ett hot och omöjliggörande av liv som vi känner det där detta sker.


Ja säkert är det så. Men på en planet med atmosfärtryck 10000 gånger högre än på Jorden är det enligt mig ändå omöjligt med liv. Dessa jätteplaneter skulle platta ut och trycka ihop all form av liv som kom i dess närhet. Så enligt mig existerar denna form av is inte där liv kan finnas utan är bara en teoretisk möjlighet. Kanske inte ens isen är möjlig mer än i teorin.

B1257 Pulsaren vilken sänder ut dödsbringande strålar men otroligt nog kan här finnas livsdugliga planeter.

B1257 är en pulsar i Jungfruns stjärnbild 2300 ljusår från Jorden. En pulsar är en stjärna vilken exploderat i en nova och nu är en vit dvärgstjärna med en densitet av slaget att en storlek som en sockerbit i form av en kub av denna väger som ett berg på Jorden (ca 100 miljoner ton) .

Observera att en supernova inte har detta förlopp utan då är det gas och strålning som blir kvar.

En vit dvärgstjärna resterna efter en nova kan ibland bli en pulsar. En strålningskälla av gamma och röntgenstrålning vilken i jämna pulser slungas ut från stjärnan vilken snurrar i stor hastighet runt sin egen axel. Detta sker i  ca 20% av de fall en nova blir till.

Fastän dessa dramatiska händelser kan en vit dvärgplanet vilken utvecklats till en pulsar ha planeter i banor omkring sig. Detta har pulsar B1257 vilken är en plats där exoplaneter finns.

Fyra planeter har upptäckts här en ca 50 gånger mindre än Jorden medan två är fyra gånger större än Jorden. Plus en gasplanet men denna är inte helt bekräftad utöver det finns troligen ett asteroidbälte.  1992 upptäcktes de första vilket var de första planeter som hittades utanför vårt solsystem.

De två stora planeterna skulle om omständigheterna är bra kunna hysa livsformer. Vad som behövs då är en atmosfär av en million gånger tätare slag än Jordens. Detta för att skydda mot pulsarens strålar. Det innebär ett atmosfärtryck av samma slag som finns i djupet på Marianergraven på Jorden. Men i denna finns liv så därför kan liv finnas under detta atmosfärtryck.

Det låter lite fantasieggande och teoretiskt tillrättaläggande tycker jag för att ge sken av att vid vissa förhållanden där allt måste stämma kan livsdugliga planeter finnas nära dödliga strålningskällor som pulsarer.

Men vi ska inte säga aldrig. Jordens alla skyddssystem för liv här har konstruerats en gång och kunde något så avancerat ske här kan det teoretiskt ske på andra platser också.

Bilden visar en illustration från en planet och pulsaren som jag beskrivit ovan.