Det kan finnas svarta hål betydligt närmre jorden än vi tidigare ansett.

 

I en ny forskningsrapport publicerad i septembernumret av tidskriften Monthly Notices of the Royal Astronomical Society beskriver ett team av astronomer  den kosmiska historien om en närliggande stjärnhop som kallas Hyades-klustret  vilket är den närmaste stjärnhopen till jorden. Här finns hundratals stjärnor av ungefär samma ålder, kemiska sammansättning och med likartat rörelsemönster.

Med hjälp av data från Europeiska rymdorganisationens stjärnkartläggande Gaia-satellit datasimulerade teamet de senaste 650 miljoner åren av stjärnhopens utveckling. De fann att den bästa förklaringen till hopens nuvarande stjärnfördelning beror på närvaron av minst två kanske tre små svarta hål gömda i Hyades-klustrets centrum. Svarta hål som subtilt påverkar stjärnornas rörelser genom sin kraftfulla gravitation. 

Våra simuleringar kan utifrån storleken på Hyades-klustret förklaras bäst om några svarta hål finns i centrum av klustret idag (eller tills nyligen), beskriver studieförfattaren Stefano Torniamenti, postdoktoral forskare vid universitetet i Padua i Italien.

Om detta resultat bekräftas vid vidare studier skulle dessa misstänkta svarta hål vara de närmaste till jorden som hittills upptäckts. Dessa potentiella svarta hål finns då endast 150 ljusår från vår planet och är ungefär 10 gånger närmare oss än den närmaste kandidaten - det märkliga stjärnkretsande svarta hålet Gaia BH1 som finns cirka 1 500 ljusår bort från oss. 

Bild vikipedia av en illustratörs tolkning av den solliknande stjärnan (vänster) och det svarta hålet (uppe till höger) i Gaia BH1-systemet

Sluttester av Nancy Grace Roman Space Telescopes stora kamera.

 

Ett team av ingenjörer och tekniker vid Ball Aerospace, en av industripartnerna till NASA: s Nancy Grace Roman SpaceTelescope och NASAs Goddard Space Flight Center i Greenbelt, Maryland, har nu avslutat monteringen av teleskopets stora kamera. Detta toppmoderna verktyg kallas Wide Field Instrument (WFI) och gör det möjligt för astronomer att utforska kosmos från utkanten av vårt solsystem till kanten av det observerbara universum. Nu är teamet redo att göra tester för att visa att det tål de hårda förhållandena vid uppskjutningen och i rymden. beskriver Mary Walker, Romans WFI-instrumentchef på Goddard

Teamet tillhandahöll fyra komponenter till  WFI optiska struktur, elementhjulenheten, värmehanteringssystemet och justeringskompensationsmekanismen. Goddard-teamet tillhandahöll de kritiska optiska elementen, fokalplansystemet, det relativa kalibreringssystemet och instrumentets kommando- och datahanteringselektronik. Därefter satte ingenjörer från båda teamen ihop alla dessa byggstenar i ett sterilt rum i Boulder, Colorado, mekaniska och elektriskt integrerade komponenter till ett system. Nu kommer teamet att slutföra fullständiga miljötester under rymdliknande förhållanden innan de levererar WFI till Goddard sommaren 2024. Väl där kommer det att ansluta sig till andra observatoriesystem i teleskopet för integration och testning eftersom. Uppdraget är redo att starta senast i maj 2027.

WFI är en 288-megapixel kamera som ska ta bilder i det infraröda fältet som ger Roman samma vinkelupplösning som rymdteleskopet Hubble men med minst 100 gånger större synfält  än Hubbleteleskopet. Dess svepande kosmiska undersökningar kommer att hjälpa forskare att upptäcka ny och unikt detaljerad information om planeter utanför vårt solsystem, reda ut mysterier som mörk energi och kartlägga hur materia är strukturerad och fördelad i hela kosmos. Utöver det ger teleskopets resurser ett brett spektrum till ytterligare utredningar.

Bild vikipedia på teleskopet Nancy Grace Roman Space Telescope.

NASAs farkost Lucy har nu tagit bilder av asteroiden Dinkinesh

 

152830 Dinkinesh är en liten, stenig asteroid under 1 kilometer i diameter och en av asteroiderna i asteroidbältet mellan Mars och Jupiter.

Lucy är en amerikansk rymdsond i NASA:s Discoveryprogram, utvecklad av Lockheed Martin, som ska studera bland annat flera av Jupiters trojaner (asteroider som följer Jupiter i sin bana). Rymdsonden sköts upp med en Atlas V-raket den 16 oktober 2021.

Den lilla pricken som rör sig mot bakgrunden av stjärnor är den första bilden från NASA: s Lucy på en av huvudbältets asteroiden Dinkinesh.  Den första av 10 asteroider som rymdfarkosten kommer att besöka på sin 12-åriga upptäcktsresa. Lucy tog två bilder av asteroiden den 2 och 5 september 2023. Till vänster blinkar bilden mellan dessa två första bilder av Dinkinesh. Till höger är asteroiden cirklad för att hjälpa ögat se den.

Lucy tog bilderna medan den var 23 miljoner km från asteroiden. Under de kommande två månaderna kommer Lucy att fortsätta mot Dinkinesh till som närmst avstånd från den på 425 km vilket sker den 1 november 2023. Lucy-teamet kommer att använda detta möte som ett tillfälle till att testa rymdfarkostens system med fokus på rymdfarkostens terminalspårningssystem som är utformat för att hålla asteroiden inom instrumentets synfält när rymdfarkosten flyger förbi vid med en hastighet av 4,5 km / s. Lucy kommer att fortsätta att avbilda asteroiden under de kommande månaderna som en del av sitt optiska navigationsprogram. Dinkinesh kommer att förbli en diffus ljuspunkt under den långa inflygningen och kommer inte att visa ytans detaljer förrän dagen för mötet (då Lucy är som närmst).

De nu gjorda observationerna gjordes med hjälp av Lucys högupplösta kamera, L'LORRI-instrumentet (Lucy LOng Range Reconnaissance Imager) som tillhandahållits av Johns Hopkins Applied Physics Laboratory i Laurel, Maryland.

Rymdsondens uppgift är att studera en rad olika asteroider, genom att flyga förbi dem på relativ nära håll. Under resan kommer den även att passera jorden tre gånger.

En av de första bilderna på Dinkinesh (inringad) av rymdfarkosten Lucy i september 2023. Från Vikipedia.

Metan och koldioxid i atmosfären i K2-18 b. Kan innebära liv på planeten.

 

K2-18b är en exoplanet som kretsar kring den röda dvärgstjärnan K2-18 på 124 ljusårs avstånd från Jorden. Planeten är 8,6 gånger mer massiv än jorden.

NASA: s James Webb Space Telescope hittade intressanta molekyler i  K2-18 b:s atmosfär. Upptäckten av kolbärande molekyler som metan och koldioxid. Webbs upptäckt läggs till de senaste studierna som tyder på att K2-18 b kan vara en Hyceanplanet. På en hyceanplanet finns väte i atmosfären och hav bestående av vatten på ytan.. 

Den första insikten i de atmosfäriska egenskaperna hos denna exoplanet som finns i den beboeliga zonen runt sin sol kom från observationer med NASA: s  Hubbleteleskop.

K2-18 b finns  i riktning mot stjärnbilden Lejonet. Exoplaneter som K2-18 b med storlek mellan jorden och Neptunus finns inte i vårt solsystem (men är en vanlig planettyp i andra solsystem). Denna brist på motsvarande närliggande planeter innebär att dessa "sub-Neptunus" är dåligt förstådda och arten av deras atmosfärer är en fråga som debatteras bland astronomer. Överflödet av metan och koldioxid och bristen på ammoniak stöder hypotesen att det kan finnas ett hav av flyttande vatten under den väterika atmosfären på K2-18 b.

Webb-observationerna gav också en trolig detektion av en molekyl som kallas dimetylsulfid (DMS). På jorden uppstår denna bara från liv. Men då K2-18 b ligger i den beboeliga zonen och nu visat sig innehålla  kolbärande molekyler, betyder inte det nödvändigtvis att planeten har livsformer. Planetens storlek - med en radie 2, 6 gånger större än jorden innebär att planetens inre sannolikt innehåller en stor mantel bestående av is under hårt tryck likt på Neptunus. Men på K2-18 b med en tunnare väterik atmosfär och en havsyta. Men havet kan vara för varmt för att hysa livsformer och är kanske inte i  flytande form.

Även om denna typ av planet inte existerar i vårt solsystem, är sub-Neptunusplaneter den vanligaste typen av planet som  är kända i vår galax, beskriver teammedlem Subhajit Sarkar vid Cardiff University. Teamets resultat har godkänts för publicering i The Astrophysical Journal Letters.

Bild en illustratörs tolkning av K2-18b (blå) kretsande runt sin sol den röda dvärgstjärnan K2-18. På bilden ses  ytterligare en exoplaneten runt solen K2-18c.

Mystisk otroligt stark energikälla undersöks av astronomer

 

Astronomer vid University of Maryland och Michigan Technological University har inspekterat en mystisk gammastrålningskälla med ultrahög energi som kallas LHAASO J2108 + 5157.

Källor som avger gammastrålning med fotonenergier mellan 100 GeV och 100 TeV kallas mycket höga VHE (very-high energy) gammastrålkällor medan de med fotonenergier över 0,1 PeV kallas UHE (ultra-high energy ) gammastrålkällor. Ursprunget till dessa källor är inte helt förstått. Astronomer söker ständigt efter nya objekt av denna typ för att karakterisera dem med syftet att förstå mer av deras egenskaper.

Ett team av astronomer under ledning från University of Marylands och där astronom Sajan Kumar bestämdes att se närmre på en sådan UHE gammastrålningskälla betecknad LHAASO J2108 + 5157. Det är en punktliknande källa med en förlängning av mindre än 0,39 grader, känd som associerad med molekylmolnet [MML2017] 4607  cirka 10700 ljusår bort från oss.

Vid tidigare observation av LHAASO J2108 + 5157 upptäcktes ingen röntgenkälla (något som brukar vara källan till gammastrålning)  det visade sig att den närmaste röntgenkällan till denna är den förmörkande binära RX J2107.3 + 5202 med separation av cirka 0,3 grader. Med tanke på att inga kraftfulla pulsarer eller supernovarester hittills har detekterats i närheten av LHAASO J2108 + 5157 är det svårt att bestämma ursprunget till dess gammastrålning.

Kumars team observerade LHAASO J2108 + 5157 med hjälp av Very Energetic Radiation Imaging Telescope Array System (VERITAS) och High-Altitude Water Cherenkov Observatory objektet  med syftet att förstå mer av  UHE-gammastrålarna därifrån.

Observationerna visade inga signifikanta utsläpp av röntgen nära positionen för LHAASO J2108 + 5158. Astronomerna utförde också spektralanalyser på det cirkulära området med radien 0,09 grader runt positionen för LHAASO J2108 + 5157, och mätte differentiella flödesgränser vid 1,0, 3,98 och 15,38 TeV energi.

De erhållna övre gränserna utesluter en hadronic model och föreslår en leptonic model för utsläpp för att förklara TeV till hundratals TeV-energi. Forskarna noterade dock att ett tidigare ej upptäckt molekylmoln nyligen har identifierats i närheten av LHAASO J2108 + 5157, vilket kastar mer ljus över ursprunget till den observerade gammastrålningen. 

Morfologin hos detta moln korrelerar starkt med LHAASO J2108 + 5157 gammastrålningsemission på upp till 2 GeV från Fermi-LAT och emission detekterad av LHAASO. 

 Detta gör det mer troligt att gammastrålarna förklaras bäst utifrån en hadronic model med molekylmoln som slutmål till de kosmiska strålpartiklarna som accelereras av oidentifierade pevatroner. 

Resultaten av studien publicerades den 31 augusti på förtrycksservern arXiv.

Bild vikipedia NASA-guide till elektromagnetiskt spektrum som visar överlappning i frekvens mellan röntgenstrålar och gammastrålar.

Nu diskuteras hur ett teleskop ska byggas för att upptäcka utomjordiskt liv därute

 

I början av augusti 2023 samlades forskare och ingenjörer till ett auditorium på Caltech university för att diskutera hur man kan bygga det första rymdteleskop som kan upptäcka liv på planeter som jorden. Det föreslagna uppdragskonceptet, kallat Habitable Worlds Observatory (HWO), kan bli nästa kraftfulla astrofysikobservatorium efter NASA: s James Webb Space Telescope (JWST).

Det kan ha förmågan att studera stjärnor, galaxer och en mängd andra kosmiska objekt, inklusive planeter utanför vårt solsystem. Även om det är svårt att hitta liv på exoplaneter, syftade Caltech-workshopen till att bedöma den teknik som HWO behöver för att söka efter liv därute. Vi uppskattar att det finns så många som flera miljarder jordstora planeter i den beboeliga zonen vid stjärnor i vår galax, beskriver Nick Siegler, chefsteknolog för NASAs Exoplanet Exploration Program vid JPL (Jet Propulsion Laboratory). 

Den livsvänliga zonen är regionen runt en stjärna där temperaturen är lämplig för flytande vatten. Vi vill undersöka atmosfärerna hos dessa exoplaneter för att leta efter syre, metan, vattenånga och andra kemikalier som kan signalera närvaro av liv. Vi kommer inte att se små gröna män utan snarare spektrala signaturer av dessa nyckelkemikalier det vi kallar biosignaturer, beskriver Siegler.

Enligt Siegler har NASA beslutat att fokusera på koronagrafvägen för HWO-konceptet, som bygger på de senaste investeringarna i NASA: s Nancy Grace Roman Space Telescope, vilken  kommer att använda en avancerad koronagraf för att avbilda gasjätte exoplaneter. (Caltechs IPAC är hem till Roman Science Support Center). Idag används koronagrafer på flera andra teleskop, inklusive James Webb teleskopet, Hubbleteleskopet och markbaserade observatorier.

Caltech-workshopdeltagarna diskuterade en koronagraft- teknik som innebär att man kontrollerar ljusvågor med en ultraexakt deformerbar spegel inuti instrumentet. Medan koronagrafer kan blockera mycket av en stjärnas ljus, kan ströljus fortfarande ta sig in i den slutliga bilden och visas som fläckar. Genom att använda tusentals ställdon som trycker och drar i den reflekterande ytan på den deformerbara spegeln kan forskare avbryta klumparna av kvarvarande stjärnljus.

Det kommande Nancy Grace roman rymdteleskopet är ett NASA rymdteleskop under utveckling och planerat att skjutas upp i maj 2027 för att avsöka universum i det infraröda fältet. 

 Det första som använder denna typ av koronagraf, kallat "aktiv" eftersom dess spegel kommer att deformeras aktivt. Efter fler tester på JPL kommer den romerska koronagrafen slutligen att integreras i det slutliga teleskopet vid NASA: s Goddard Space Flight Center och skjutas upp i rymden senast 2027. Det romerska koronagrafinstrumentet kommer att göra det möjligt för astronomer att avbilda exoplaneter som är upp till en miljard gånger ljussvagare än sina stjärnor. Detta inkluderar både äldre och unga gasjättar samt skivor av skräp kvar från planetbildningsprocesser.

Bild vikipedia en illustration av hur Nancy Grace roman rymdteleskop kommer att se ut.

Färre mineral på Mars än på Jorden.

 

Nästan 6000 olika mineraler har upptäckts på jorden. Men efter mer än 50 års undersökningar har endast 161 mineraler registrerats påMars. Ett betydligt lägre antal, fast Mars delar mycket i utveckling som planet med Jorden.

Enligt en ny studie kan skillnaden ha uppstått eftersom Mars haft färre möjligheter att bilda mineral  jämfört med jorden, även om båda planeterna kom till på  liknande vis.

Tidigare arbete har identifierat 57 primära och sekundära mineralbildande mekanismer på jorden men i den nya studien beskrivs bara 20 sätt att bilda mineral på Mars.

Tidigt i planeternas historia bildades mineraler på jorden och Mars på liknande sätt. Till exempel kristalliserades de första mineralerna på båda planeterna sannolikt av  magma som svalnade.

Hydrotermisk aktivitet ledde sannolikt till många nya mineraler. Jordens utbud av mineraler gick emellertid igenom omfattande stadier av diversifiering för miljarder år sedan med början av plattektonik och spridning av liv - processer vad vi vet inte har inträffat på Mars.

Även om det utan tvekan finns många mineralfaser på och under Mars yta som ännu inte har upptäckts noterar forskarna att det totala antalet mineraler på Mars sannolikt ändå är betydligt mindre än på jorden.

Studien publiceras i Journal of Geophysical Research: Planets.

More information: Robert M. Hazen et al, On the Diversity and Formation Modes of Martian Minerals, Journal of Geophysical Research: Planets (2023).

Bild vikipedia Mars sedd från Hubbleteleskopet.