Två exoplaneters rörelsemönster

Vid ett internationellt samarbete av bland annat CNRS forskare har upptäckts ett ovanligt planetsystem runt stjärnanWASP-148 Till hjälp av upptäckten användes det franska instrumentet SOPHIE vid Observatoire de Haute-Provence (CNRS / Aix-Marseille Université).

WASP-148 är en sol 800 ljusår bort.  Då astronomer analyserade stjärnans rörelse blev slutsatsen att här finns två planeter, WASP-148b och WASP-148c. Observationerna visade även att dessa var starkt interagerande med varandra vilket även bekräftades av andra data. Medan WASP-148b kretsar ett varv runt  WASP-148  på nästan nio dagar (ett Wasp-146b år är därmed nio dagar) kretsar WASP-148c ett varv på 36 dagar (innebär att ett WASP-148c år därmed är 36 dagar). Detta innebär att WASP-148c har ett år av fyra gånger längre tid för ett år. 4*9 =36.

Förhållandet mellan dessa omloppsperioder innebär att WASP-148-systemet planeter är nära resonans vilket innebär att det finns en stark gravitationspåverkan mellan de två planeterna.

Vad astronomer menar som  unikum är just detta som kan visas matematiskt d (min anm.) Studiens slutsats är intressant i forskarvälden och ska enligt uppgift publiceras i tidskriften Astronomy & Astrophysics.

Bild från  pxhere.com  en vacker bild där man filosoferar över verkligheten i verkligheten.

Metaller i månens kratrar

Jordens livsformer skulle inte vara möjliga utan månen; Månen håller vår planets rotationsaxel stabil vilket styr årstider och reglerar klimatet.

Det faktum att vår måne verkar vara rikare av metaller än jorden enligt en ny studie utmanar uppfattningen att det var delar av jordens mantel och skorpa som sköts i omloppsbana den gången jorden och en annan himlakropp av Mars storlek kolliderade.

 En större koncentration av metallfyndigheter kan innebära att andra hypoteser om månens bildning måste undersökas.

Det kan vara möjligt att kollisionen med Theia (namnet på himlakroppen som vi enligt teorin kolliderade med) var mer förödande för vår tidiga jord än vi kanske anar och skadademed mycket djupare sektioner av jorden och drog ur denna än vi antagit tidigare. Alternativt att kollisionen inträffat när jorden fortfarande var ung och täckt av ett magma hav. Alternativt kan mer metall antyda en komplicerad nedkylning av en tidigt smält månyta, som föreslagits av flera forskare. Jorden i sig är även rikt av metaller i kärnan.

Enligt Heggy en forskare, "Genom att förbättra vår förståelse för hur mycket metall månen under ytan faktiskt har kan forskare begränsa tvetydigheter om hur den har bildats hur den utvecklas och hur det bidragit till att upprätthålla beboelighet på jorden."

Säkert finns mer att förstå men metallanhopning i kratrar kan tyda på att det är andra processer som fått metaller att pysa upp i dessa före detta vulkaner eller kratrar. Kan det inte vara metallrika asteroider som kraschat här? Men troligast är det ovanstående krasch vi ser spår av en krasch jag anser skett då båda två av de kraschande planeterna var i flytande tillstånd eller näst intill.

Bild från vikipedia på månen.

För första gången har kärnan av en gasplanet kunnat ses.

Kärnan av en gasjätte har upptäckts i omloppsbana runt en avlägsen stjärna. Upptäckten gjordes av University of Warwick astronomer. Upptäckten erbjuder en aldrig tidigare skådad inblick i det inre av en planet. Kärnan är av samma storlek som Neptunus i vårt eget solsystem och antas vara en gasjätte som antingen fråntagits sitt gashölje eller som misslyckades med att bilda ett.

Upptäckten ger en unik möjlighet att kika in i det inre av en planet och lära sig om dess sammansättning. Något som ger kunskap även (min anm.) om vad som finns i kärnan av vårt solsystems gasplaneter.

Planeten har fått beteckningen TOI 849 b och är belägen runt en stjärna lik vår sol TOI 849 cirka 730 ljusår bort. Planeten kretsar så nära sin sol att ett år är 18 timmar och dess yttemperatur är runt 1500C. Närheten till sin sol (min anm.) kan vara anledning till att ett gashölje aldrig kunnat bildas här.

TOI 849 b hittades vid en undersökning av stjärnor av NASA: s Transiting Exoplanet Survey Satellite (TESS), med hjälp av transiteringsmetoden vilket innebär att observera stjärnor för se om något dämpar ljusstyrkan lokalt från denna vilket visar att en planet har passerar framför den.

TOI 849 b är belägen i den "neptunska öknen" - en term som används av astronomer för en region nära stjärnor där vi sällan ser planeter i Neptunus storlek. Teamet har fastställt att objektets massa är 2-3 gånger högre än Neptunus men också är mycket tät med allt material som utgör massan hopklämd. Dr Armstrong en av upptäckarna säger: "Antingen är TOI 849 b en gasjätte som förlorat sin gas eller en planet som misslyckats dra till sig gas”.

"För det första visas att planeter som denna finns. Vi har nu den unika möjlighet en att se på kärnan av en planet på ett sätt som vi inte kan göra i vårt eget solsystem. Det finns fortfarande stora öppna frågor om av vilken typ Jupiters kärna är till exempel. TOI 849 b kan ge oss ett fönster in i planetbildning som vi inte har något annat sätt att utforska genom. Vi ska även förstå (min anm.) att vi inte heller kan se kärnan av Jorden då ytan är täckt av organiskt material, sten och vatten.

"Även om vi inte har någon information om dess kemiska sammansättning kan vi följa upp med andra teleskop. Eftersom TOI 849 b är så nära stjärnan, måste all återstående atmosfär runt planeten ständigt fyllas på från kärnan. Så om vi kan mäta den atmosfären så kan vi få en inblick i sammansättningen av själva kärnan."

Min (min anm.) Utdunstningar av gas eller utdunstningar från materia i värmen försvinner troligen direkt ut mot solens gravitation där. Men vad säger att denna planet varit eller skulle blivit en gasplanet? Om den eventuellt varit på väg att bli det på detta korta avstånd från sin sol skulle gasen kokats bort eller omöjliggjorts. Men visst det är en kärna av en planet och som sådan intressant att undersöka.

Bild från pixabay.com på Neptunus en i storlek gasplanet som den ovan som förlorat sitt gashölje. OBS Neptunus har sitt kvar och lyser vackert blå däruppe.

Aluminumoxid funnet i exoplanets atmosfär

Astronomer från SRON - Nederländska institut för rymdforskning - har visat att det finns aluminiumoxid (AlO) i spektrumet från exoplaneten WASP-43 b.

WASP-43b är en gasjätte i storlek som Jupiter i konstellationen Sextanten en liten svag stjärnbild vid himmelsekvatorn där ytterligare 88 moderna stjärnbilder ( i vår tid namngivna stjärnbilder) finns. WASP-42b finns runt sin sol WASP-43 en K-stjärna 261 ljusår bort.

 Upptäckten ären överraskning eftersom AlO förväntas (där detta finns) vara dolt i de nedre atmosfärskikten. Detta är andra gången astronomer observerar molekylen i en exoplanets övre atmosfär.

För att bestämma sammansättningen av en exoplanets atmosfär undersöker astronomer ljuset från stjärnan i spektrum när den förmörkar sin moderstjärna. Under en sådan "transit" lyser stjärnan genom planetens atmosfär och stjärnljuset absorberas vid vissa våglängder. Detta resulterar i en spektral "streckkod" som förråder närvaron av vissa molekyler - i detta fall aluminiumoxid.

En uppenbar förklaring till de starka rörelser som uppstår i atmosfären i WASP-43b:s atmosfär som resulterar att detta ämne finns högre upp i atmosfären vet vi inte.  

Frågan är nu om WASP-43b är ett exceptionellt fall eller om detta fenomen är normalt för en varm gasplanet. Framtida rymdteleskop som James Webb teleskop  och ARIEL(Atmospheric Remote-sensing Infrared Exoplanet Large-survey)  kanske kan ge ett svar.

Svaret kan även (min anm.) finnas i gasplanetens storlek och ålder eller något slag av vulkanutbrott från en fastare yta som rört om i atmosfären tillfälligt.

Bild från vikipedia på Exoplanet WASP-43b och dess faser runt son sol WASP-43

För att upprätta en första koloni på Mars bör antalet personer vara 110 stycken

För att en koloni på en planet därute ex Mars ska kunna fungera där stöd från Jorden tar tid att få behövs en del kunskaper, uppbyggnad och personer med skilda förmågor.

I en ny studie visas att det minsta antalet bosättare är ca 110. Författaren är Jean-Marc Salotti, professor vid Bordeaux Institut National Polytechniquedet vilken i studien konstaterar att det finns  mycket att tänka på när det gäller att etablera någon form av närvaro på en annan planet ex Mars.

Frågor som måste besvaras är ex : Hur bör människor organisera sig? Vilken utrustning behöver de medföra? Hur ska de  utvinna tillgängliga resurser som ex vatten? Vilken typ av kompetens behövs?

Studien är dock koncentrerad på hur många personer som minst behövs. Uträkningen visar på 110 st  "Jag visar här att en matematisk modell kan användas för att bestämma det minsta antalet bosättare och sättet att leva för överlevnad på en annan planet som ex säger Salotti.

Vad som måste fungera är ekosystemhantering, energiproduktion, industri, byggnader och mänskliga faktorer/sociala aktiviteter.

Troligen (min anm.) är uträkningen helt korrekt utefter den kunskap och förförståelse vi har i dag teoretiskt om nya bosättningar på isolerade platser. Någon sådan på jorden är Antarktis där forskarstationer är isolerade under månader )dock kan resurser hit komma betydligt snabbare vid behov än på Mars) . Men som sagt vi kan inte säkert veta vilka resurser som behövs på en ny planet vi kan bara förutse utefter jordiska förhållanden och teorier om behov mänskligt sett.

Bild från vikimedia på ytan av Mars från NASA 

En stjärnas mystiska försvinnande

Astronomer vid Europeiska Sydobservatoriet Very Large Telescope (VLT) har upptäckt att en instabil massiv stjärna i en dvärggalax kallad “Kinmandvärgen” har försvunnit. Forskarna tror det kan bero på att den har försvagats i ljusstyrka antingen genom att ett stoftmoln kommit in framför den och därmed döljer den eller att den har kollapsat till ett svart hål utan att först ha blivit en supernova.

“Om det senare är sant är detta den första detektionen av en stjärna som slutar sitt liv på detta sätt”, säger forskarstudenten Andrew Allan vid Trinity College Dublin, Irland.

Det var mellan 2001 och 2011 ett antal olika forskarlag hittade och studerade denna massiva stjärna och kom till slutsatsen att den befann sig i ett sent evolutionärt skede i sin tillvaro. Genom att Allan och hans forskarkollegor på Irland  i  Chile och i USA ville veta mer om tunga stjärnor i slutet av sina liv inledde de observationer av denna stjärna. Men efter ett uppehåll av åtta år åter riktade ESO:s VLT mot objektet 2019 kunde de inte hitta stjärnan. “Vi fann att stjärnan hade försvunnit!” säger Allan. Jag (min anm.) undrar varför de hade ett uppehåll av åtta år i sin undersökning av en stjärna som de först sade var så unik och intressant?

Kinmandvärgen finns på 75 miljoner ljusårs avstånd i stjärnbilden Vattumannen vilket är ett alltför stort avstånd för att man normalt ska kunna se de individuella stjärnorna. Men den aktuella stjärnan visade sig i tidigare studier vara en luminös blå variabel, omkring 2,5 miljoner gånger ljusstarkare än solen och var därmed möjlig att se genom VLT med flera teleskop.

Blå stjärnor är instabila och uppvisar tidvis dramatiska förändringar i sina spektra och ljusstyrkor. De äldre observationerna visade att den massiva stjärnan kan ha genomgått ett kraftigt utbrott som upphörde efter 2011. Superluminösa blå stjärnor genomgår vanligen ett flertal jättelika utbrott under sina liv då massförlust av materia ökar och visar sig i en allt högre ljusstyrka.

 Astronomerna föreslår två möjliga förklaringar till stjärnans försvinnande. Antingen ledde det kraftiga utbrottet till att stjärnan förvandlades till en mindre luminös stjärna som nu kan vara dold av ljusabsorberande stoft. Alternativet är att stjärnan har kollapsat till ett svart hål utan att först ha exploderat som en supernova. Det senare vore en mycket sällsynt händelse, eftersom supernovor sannolikt inträffar nästan alltid (vad man vet) då en massiv stjärna dör.

Framtida studier är nödvändiga för att kunna bestämma vad som har hänt med stjärnan. Detta kommer att vara möjligt med ESO:s Extremely Large Telescope (ELT) som planeras vara i drift 2025 och som lättare kommer att identifiera enskilda stjärnor i avlägsna galaxer som denna försvunna i Kinmandvärgen även om de skulle vara dammdolda av inte alltför kompakt slag.

Min åsikt (min anm) är att supenova-teorin tvivlar jag på. Första teorin är mer trolig med en stjärnas doldhet i damm och stoff. Kanske vi aldrig får svaret på mysteriet. Men jag tror att astronomer i dag ångrar att de höll uppe med observationer av stjärnan i åtta år.

Fascinerande fri bild från pixabuy.com  med utblick i rymden mot jordisk natt?

JKB18 en dvärggalax där metall saknas.

Med hjälp av ESO:s Large Telescope (VLT) har astronomer trängt in i den kemiska strukturen hos en närliggande metallfattig stjärnbildande dvärggalax som kallas JKB18. Galaxen befinner sig 59 miljoner ljusår bort vilket är nära då det gäller galaxer från vår Vintergatan.

 Resultaten av observationerna tyder på att galaxen är kemiskt inhomogen (blandad). Här finns ett lågt metallinnehåll och en stjärnmassa på cirka 100 miljoner solar och en genomsnittlig stjärnbildning på cirka 0,002 ny sol per år.

 Systemet visar en fascinerande uppbyggnad då stjärnbildning samtidigt sker på flera platser. Kanske (min anm.) det är skälet till så låg takt av stjärnbildning utöver bristen på metaller. Vanligtvis sker i andra galaxer stjärnbildning i de centrala delarna där det i dessa finns gott om gas, damm och metaller. Kanske (min anm.) just metallfattigheten i de centrala delarna får stjärnbildning att istället här ske lite här och där.

En grupp astronomer under ledning av Bethan L. James från Area Telescope Science Institute i Baltimore, Maryland har gjort undersökningen av galaxen med hjälp av  VLT:s Multi Unit Spectroscopic Explorer (MUSE). Målet var att undersöka spridningen av metaller i hela systemets joniserade gas. Resultatet blev som vi läste ovan metallbrist i jämförelse med andra galaxer.

Det söktes då efter den mest sannolika orsaken till den observerade metallbristen. Astronomer anser att det här kan ha som orsak bristen på supernovor historiskt spår av sådana hittades inte. Supernovor producerar metaller. Men av någon anledning utesluter de likväl denna förklaring av metallbrist.

 Varför man kommer till den slutsatsen förstår jag inte (min anm.) istället diskuterar de anhopning av metallfattig gas, korta blandningstidsskalor eller självanrikning från Wolf-Rayet-stjärnor. Mer högupplösta forskningsstudier av JKB 18 behövs.

Bild från vikipedia på en Wolf–Rayet-stjärna WR 124 i stjärnbilden Pilen inuti med sitt utkastade moln av gas i nebulosan M1-67.  Här kan man lösa mer om detta slag av stjärna.