Google

Translate blog

måndag 8 mars 2021

Den ökända asteroiden Apophis

 


Apophis är namnet på en asteroid uppkallad efter en egyptisk destruktionsdemon. Asteroiden upptäcktes första gången 2004. Den följer en bana som korsar jordens bana två gånger för varje varv under sin omloppstid på 323 dagar runt solen och regelbundet passerar den mycket nära jorden. Nästa gång den kommer i jordens närhet blir fredagen den 13 april 2029 då på ett avstånd av cirka 30000 km innebärande en tiondel av avståndet mellan jorden och månen.

Vid senare passager, i synnerhet 2036, finns en liten men likväl risk för att Apophis träffar jorden. Risken för kollision vid denna passage uppskattas till 1 på 250000 om nu inte banan förändras oväntat under tiden. Apophis har tidigare klassificerats som en 4:a på torinoskalan.  En skala som visar sannolikheten för ett objekts nedslag på jorden. 2069 har även setts som ett riskfyllt år för nedslag av denna asteroid.

 Jordens senaste asteroidfara var för åtta år sedan när en rymdsten stor som ett sexvåningshus kom till synes från ingenstans och skadade 1200 människor av glassplitter efter att fönster exploderat efter ljudbangen när den exploderade över Tjeljabinsk i Ryssland. Detta visar att vi inte har och troligen inte kan ha full kontroll på vad som närmar sig oss.

Nu använder forskare den senaste förbiflygning av den ökända asteroiden Apophis för att testa möjliga scener från en farlig asteroid från dess upptäckt, bana och hur den kan bemötas för att skydda folk och jorden.

 

Om en omloppsmodell visar att en asteroid och jorden ska sammanstråla blir det allvarligt särskilt om rymdstenen är stor. Om man kan förhindra skador från ett asteroidnedslag beror  på om man upptäcker hotet i tid vilket kräver övning. Forskare har identifierat mer än 25000 jordnära asteroider hittills majoriteten av dessa är för små för att orsaka oro. Så även om det finns gott om asteroider runt jordens omloppsbana är de flesta inte tillräckligt stora eller tillräckligt nära för att utlösa realistisk existentiell ångest. Men det finns några och säkert kan fler oväntat dyka upp.

Apophis fick sin berömmelse eftersom den inte är som merparten av jordnära rymdstenar. När forskare upptäckte den 2004 stack den ut direkt. För det första är den relativt stor - mer än 300 meter i diameter enligt NASA. Modeller baserade på tidiga observationer föreslog då en nästan 3 % chans att Apophis skulle kollidera med jorden den 13 april 2029. I dag tror vi inte detta ska ske om banan inte oväntat förändras.

Att upptäcka en ny asteroid görs till stor del genom NEOWISE-projektet : Instrumentet som ingår här kan snabbt bestämma storleken på en rymdsten. Vanliga teleskop som identifierar asteroider med optiskt ljus har svårt att skilja mellan stora mörka stenar mot bakgrunden och mindre fastän ljusare stenar; NEOWISE:s infraröda syn eliminerar den förvirringen.

Arbetet med att försöka upptäcka asteroider i närområdet i tid som närmar sig oss är mycket viktigt (min anm.) Men än viktigare är att ha ett försvar om någon närmar sig enstaka eller kanske i en större grupp vilket skulle vara katastrof.

Bild från vikipedia på asteroiden från olika vinklar.

söndag 7 mars 2021

Hemliga budskap på fallskärmen som NASA's Perseverance rover använde vid Marslandningen

 


Den enorma fallskärm som användes av NASA:s Perseverance rover vid  landningen på Mars innehöll ett hemligt meddelande konstruerat av en pusselälskare i rymdteamet.

Systemingenjören Ian Clark använde en binär kod för att stava "Dare Mighty Things" i de orange och vita remsorna på den 21 meter långa fallskärmen. Han inkluderade också GPS-koordinaterna för uppdragets högkvarter vid Jet Propulsion Laboratory i Pasadena, Kalifornien.

Det var ingenjörer där som ville ha ett ovanligt mönster i nylontyget för att veta hur fallskärmen var orienterad under nedstigningen. Att göra mönstret  till ett hemligt budskap var "superkul", säger han. Enbart sex personer kände till det kodade meddelandet före landningen enligt Clark. De väntade sedan tills fallskärmsbilderna kom tillbaka till jorden innan de lade ut en teaser under en tv-sänd presskonferens.

Sedan tog det bara några timmar för rymdfansen att lista ut vad som stod i meddelandet, säger Clark. Clark säger: "Jag måste vara lite mer kreativ."Vice projektledare Matt Wallace lovar mer så kallade dolda meddelanden. De bör vara synliga när Perseverances 7-fots (2 meter) arm är utplacerad och börjar fotografera under fordonet och igen när rovern kör om ett par veckor. Något om detta redan avkodats vet jag inte (min anm.)

Bild på fallskärmen tillgänglig av NASA.

lördag 6 mars 2021

Titans atmosfär återskapad i laboratorium på Jorden.

 


I sökandet efter liv på andra platser i vårt solsystem är Saturnus måne Titan bland de intressantaste. På Titan finns många slag av organisk kemi i dess atmosfär och ner till dess yta. Forskare har under en tid misstänkt att studien av Titans atmosfär kan ge viktiga ledtrådar till de tidiga stadierna av livets utveckling på jorden. Tack vare ny forskning ledd av teknikjätten IBM har ett forskarlag lyckats återskapa de atmosfäriska förhållandena på Titan i ett laboratorium.

Mycket av det vi vet om Titan idag kommer från  Cassini, rymdfarkosten som kretsade runt Saturnus mellan 2004 till 2017 och avslutade sitt uppdrag genom att dyka in i Saturnus atmosfär. Under denna tid genomförde Cassini många direkta mätningar av Titans atmosfär och avslöjade en förvånansvärt jordliknande atmosfär.

Titan är det andra objektet i solsystemet som har en tät kväveatmosfär där organiska processer äger rum (det andra är jorden). Det som är särskilt intressant är det faktum att forskare tror att jordens atmosfär kan ha varit liknande den på Titan för ungefär 2,8 miljarder år sedan. Detta sammanfaller med den mesoarkeikumska eran, en period då fotosyntetiska cyanobakterier skapade de första revsystemen och långsamt omvandlade jordens atmosfäriska koldioxid till syrgas (vilket så småningom ledde till dess nuvarande balans mellan kväve och syre och möjliggjorde dagens syreberoende livsformer inklusive människan).

Titans yta tros innehålla ledtrådar som kan förbättra vår förståelse för hur livet uppstod i vårt solsystem. Men dess yta har varit och är ett problem att få en tydlig titt på (vi vet inte mycket då atmosfären är tät och vi inte kan se ner på ytan).

På 2030-talet planerar NASA att skicka en robotrotorfarkost som heter Dragonfly till Titan för att utforska dess yta och atmosfär och söka efter möjliga tecken på liv. Som alltid kommer det teoretiska arbetet och laboratorieexperimenten som utförs under tiden att göra det möjligt för forskare att begränsa fokus och öka oddsen för att uppdraget (när det sker) kommer att leta efter det som hoppas finnas på rätt platser. 

Men som alltid (min anm.) finns alltid en okänd faktor som kan göra att allt ställs på ända, Något förbisedd eller ännu ej upptäckt som gör liv omöjligt på Titan. Men naturligtvis kan vi även överraskas positivt och upptäcka liv i mängd på ytan eller under denna.

Bild på Saturnus största måne Titan, från vikipedia.

fredag 5 mars 2021

På Mars uppstår det gnistrande elektriska dammstormar

 


Från sin plats på den röda planeten kan NASA:s Perseverance rover ha första parkett för att se en ljusshow.

Det sker när nästa säsongsbetonade dammstorm passerar genom Jezero-kratern (där rovern landade den 18 februari) då kan luften runt rovern spraka och gnistra i  lila ljus från kollisioner av statiskt laddade dammpartiklar. Dessa färgglada gnistor är nästan säkert för små och svaga för att utgöra ett hot mot  framtida besökare från jorden, säger huvudstudieförfattaren till en rapport om detta,  Joshua Méndez Harper, geolog vid University of Oregon. Rapporten  om fenomenet kommer att publiceras i i marsnumret av tidskriften Icarus.

Närvaron av elektrostatiska krafter på Mars kan dock få omfattande konsekvenser för hur forskare ska förstå den röda planetens atmosfär och dess potential att främja liv, säger Méndez Harper. "Små gnistor kan katalysera produktionen av kemikalier som kan påverka organiskt material", säger Méndez Harper till Live Science i ett mejl. Han tillägger,  " Perkloratföreningar är giftiga för många former av liv och  kan genereras av småskaliga utsläpp." Denna process kallas triboelektrisk urladdning – det vill säga elektricitet som produceras av friktionen av kolliderande partiklar eller ytor.

På jorden kan du generera en liten triboelektrisk gnista  (statisk elektricitet) i ditt sovrum genom att gnugga dina strumpor på mattan och sedan röra vid ett metalldörrhandtag (då får då en obehaglig stöt). En större demonstration att förundras över är en apokalyptisk blixtstorm som bultar i ett askmoln över en vulkan då ett utbrott sker. I experimentellt syfte använde teamet strålar av koldioxid för att irritera kornen i en "fontän" av kolliderande partiklar som aldrig rörde containerväggen.

Teamet fann då att de kolliderande partiklarna resulterade i små triboelektriska gnistor även när dessa dammkorn inte kom i kontakt med behållarens sidor. För forskarna ger denna studie de första tillförlitliga experimentella bevisen på triboelektrisk urladdning på Mars. NASA:s Perseverance rover är utrustad med en liten helikopter och när denna lyfter eller landar kan dess virvlande rotorblad röra upp tillräckligt med damm för att "producera synliga utsläpp" nära rovern, säger Méndez Harper. Något vi bör ha i åtanke så vi inte misstolkar vad som sker om vi råkar se detta (min anm.). Det ska inte förväxlas med jordens åska inget åsknedslag sker från dessa moln som sveper utmed marken i stormbyarna.

Bild på storm på Mars från vikimedia. NASA's Mars Exploration Rover Spirit den 5 april 2011

torsdag 4 mars 2021

En komet är på ett tillfälligt besök vid Jupiter

 


Efter att ha färdats flera miljarder mil mot solen har ett egensinnigt ungt kometliknande föremål nu efter att av någon anledning vid sin bana någonstans mellan Neptunus, Saturnus eller närheten av Jupiter lämnat sin position  och börjat röra på sig mot solen stannat upp på sin väg runt Jupiter den sista men största av gasplaneterna innan färden vidare eventuellt fortsätter förbi Mars, Jorden, Venus och Merkurius.

Objektet har lagt sig i samma bana som en familj av tillfångatagna forntida asteroider de så kallade trojanerna som kretsar runt solen  i samma bana som en planet. I detta fall tillsammans med Jupiter. Detta är första gången ett kometliknande föremål har upptäckts i trojaners banor. Trojanska asteroider är små asteroider som befinner sig före eller efter en planet i dennas bana, samlade vid de stabila Lagrangepunkterna. 

Man känner idag till fem planeter som har trojaner: Mars, Jupiter, Uranus, Neptunus och jorden. Utöver det har även  Saturnus månar Dione och Tethys trojaner.

Den första observationen av en trojan gjordes av E. E. Barnard 1904. En trojan, vid Jupiter.

Den oväntade besökaren vid Jupiter tillhör en klass av isiga kroppar som finns i rymden mellan Jupiter och Neptunus. De kallas "Centaurs" och  blir aktiva när de för första gången värms upp när och om de börjar röra sig mot solen och övergår då dynamiskt till att bli mer kometliknande. Karakteristiskt för centaurer är att de rör sig bland gasjättarna i det yttre av Solsystemet. Ofta korsar de Saturnus och Uranus omloppsbanor och i vissa fall även Neptunus. På grund av gasjättarnas gravitation anses denna typ av objekt ha en instabil omloppsbana på lång sikt, (miljoner år). De kommer med största sannolikhet från början från Kuiperbältet men har fångats in av gasplaneterna. 

 

Ögonblicksbilder från NASA:s rymdteleskop Hubble visar att vagabondobjektet visar tecken på kometaktivitet. Den har en svans, utgasning och ett koma av damm och gas. Tidigare observationer av NASA:s rymdteleskop Spitzer gav ledtrådar till det kometliknande föremålets sammansättning och gaserna som drev dess aktivitet.

Det nomadiska objektet upptäcktes i början av juni 2019 av University of Hawaiis teleskop Asteroid Terrestrial-impact Last Alert System (ATLAS) som ligger på de utdöda vulkanerna Mauna Kea och Haleakala.

Den japanska amatörastronomen Seiichi Yoshida tipsade Hubble-teamet om möjlig kometaktivitet. Astronomerna skannade sedan arkivdata från Zwicky Transient Facility vilket är en bred fältundersökning utförd vid Palomar Observatory i Kalifornien och insåg att objektet var tydligt aktivt i bilder från april 2019.

 

De följde upp med observationer från Apache Point Observatory i New Mexico vilket gav samma resultat. Teamet observerade kometen med Spitzer bara dagar före detta observatorium gick i pension i januari 2020 och identifierade då gas och damm runt kometkärnan. Dessa observationer gjorde att man sedan lät Hubbleteleskopet ta en närmare titt.

Med hjälp av Hubbles skarpa öbjekt identifierade forskarna svansen, komastrukturen, storleken på dammpartiklarna och deras utmatningshastighet. Dessa bilder hjälpte till att bekräfta att det var en komet. När kometen sparkas ut ur Jupiters omloppsbana (vilket kommer att ske) och fortsätter sin resa mot solen kan den möta upp den gigantiska planeten igen. "Små kometer som LD2 (namnet på objektet) möter sitt öde genom att dras in i solen och helt upplösas, träffa en planet eller komma för nära Jupiter igen och då kastas ut ur solsystemet vilket är de vanligaste ödena", säger Lisse en av forskarna som använde Hubble och tillägger. "Simuleringar visar att om cirka 500000 år är sannolikheten 90 procent att det här objektet kommer att kastas ut från solsystemet och bli en interstellär komet."

En intressant (min anm.) information som ger lite mer kunskap om vår värld och plats i verkligheten.

Bild från vikipedia som visar storleksskillnaden mellan Jupiter och Jorden.

onsdag 3 mars 2021

Ytterligare en så kallad superjord har hittats därute.

 


Med hjälp av RV-teknik (Radialhastighet) vilket är den komponent av ett föremåls hastighet som är riktad emot eller bort från en observatör. Radiell hastighet kan mätas med instrument som använder sig av dopplereffekten (rödljusförskjutning). 

Med användning av denna teknik har astronomer upptäckt en  ny främmande värld en så kallad superjord. En superjord är en exoplanet vars massa är större än Jordens men mindre än solsystemets mindre gasjättar Uranus och Neptunus. Upptäckten som gjordes av Hubbleteleskopet var en del i HADES- och CARMENES-programmen. ADES and CARMENES collaboration. 

Exoplaneten som fått beteckningen GJ 740b kretsar kring en ljus stjärna cirka 36 ljusår bort och är minst tre gånger mer massiv som jorden (därav namnet superjord). Fyndet beskrivs i en artikel publicerad 18 februari i arXiv pre-print server. Tack vare radiell hastighet (RV) teknik har nu över 600 exoplaneter upptäckts och 116 av dem har hittats runt M dvärgstjärnor. Stjärnor av gul färg vilka kan jämföras med vår sol vilken dock ej är en dvärgstjärna.

HArps-n red Dwarf Exoplanet Survey (HADES) och Calar Alto gör högupplöst sökning efter M dvärgar med infraröda och optiska Echelle Spektrografer (CARMENES) projektet har varit avgörande i sökandet efter nya främmande världar som kretsar runt dessa de vanligaste stjärnorna i vår galax.

"Vår analys av 129 HARPS-N, 57 HARPS och 32 CARMENES-spektra av GJ 740 tagna under 11 år visar närvaron av en superjord som kretsar runt stjärnan", skrev forskarna i tidningen.

 

En planet med en massa på minst 2,96 jordmassor som kretsar ett varv runt sin sol  på 2.377 dag på ett avstånd av ca 0.029 AU (1 AU är avståndet jorden-solen) från den. Det gör att den ej befinner sig i den livsvänliga zonen runt sin sol då den ligger för nära sin sol. Medeltemperaturen på GJ 740 b beräknades till 555C.

 

Med tanke på att radien av GJ 740 b är okänd är sammansättningen av denna planet ännu inte fastställd. Men dess massa och korta omloppsperiod tyder på att det är ett stenigt föremål.

 

Solen GJ 740 är en ljus stjärna av spektraltyp M1V. Den har en radie på cirka 0,56 solradier och en massa på cirka 0,58 solmassor. Stjärnans rotationsperiod uppskattades till cirka 35,56 dagar, medan dess effektiva temperatur ligger på en nivå av 3600C.

Bild från http://www.sci-news.com/ som visar hur det kan se ut där planeten GJ 740b till höger  i bild kretsar runt sin sol GJ 740 kan gestaltas.

tisdag 2 mars 2021

Mars månars historia bakåt och framåt i tiden.

 


Månarna Phobos och Deimos är resterna efter en större marsmåne som kraschade med en större asteroid för mellan 1 och 2,7 miljarder år sedan, säger forskare från Institutet för geofysik vid ETH Zürich och Fysikinstitutet vid Zürichs universitet. I samarbete med U.S. Naval Observatory kom de fram till denna slutsats med hjälp av datorsimuleringar och seismologiska inspelningar från InSight Mars-uppdraget) en satellit som sändes upp i bana runt Mars 2018.

Mars två månar, Phobos


och Deimos

har förbryllat forskare sedan de upptäcktes 1877. Phobos diameter är 22 kilometer 160 gånger mindre än vår måne och Deimos  med en diameter på 12 kilometer.

"Vår måne (Jordens) är i huvudsak sfärisk medan mars två månar är mycket oregelbundet formade. Tanken i projektet var att spåra banorna och deras förändringar tillbaka till det förflutna” säger Amir Khan, seniorforskare vid Fysikinstitutet vid Zürichs universitet och Institutet för geofysik vid ETH Zürich.

”Resultatet visade sig att Phobos och Deimos banor verkar ha korsats tidigare i historien vilket tyder på att månarna var på samma plats och därför har samma ursprung” säger Khan.

Forskarna drog efter detta slutsatsen att en ensam stor måne kretsade runt Mars för länge sedan. Denna ursprungliga måne träffades förmodligen av en annan kropp utifrån och upplöstes. Ur spillrorna uppkom de oregelbundna månarna av i dag Phobos och Deimos, säger Bagherir huvudförfattare till studien som publicerats i tidskriften Nature Astronomy.

Bilder och mätningar av andra Mars-sonder än InSight har visat att Phobos och Deimos består av mycket poröst material. Med mindre än 2 gram i vikt per kubikcentimeter i genomsnitt är dessa månars densitet mycket lägre än jordens genomsnittliga densitet som är 5,5 gram per kubikcentimeter.

"Det finns många håligheter inuti Phobos som eventuell kan innehålla vattenis", misstänker Khan, "och det är där tidvatten orsakar mycket energi och fortsatt urholkande.

Det verkar som om Deimos långsamt rör sig bort från Mars precis som vår måne sakta drar sig bort från jorden. Phobos kommer däremot istället att krascha in i Mars om mindre än 40 miljoner år eller slitas sönder av gravitationskraften när den närmar sig Mars.

Intressant fakta som jag tror kan stämma (min anm.) man ser ju vilken oregelbundenhet dessa månar har och det visar på någon slags krasch i förfluten tid anser jag.