Hundraåriga stormar på Saturnus skapar svårförklarliga radiosignaler

 

Enorma stormar är vanliga på Saturnus. Så kallade  "Great White Spots". De bryter ut en gång vart 20:e eller 30:e år på Saturnus norra halvklot och rasar oavbrutet i månader. Astronomer har upptäckt sex av dessa stormar sedan 1876. Den senaste stormen slog till i december 2010 då NASA: s rymdfarkoster Cassini kretsade runt planeten och kunde registrera denna megastorms  200-dagars existens. Enligt de senaste radioteleskopskanningarna finns pågående effekter av megastormarna som utbröt på Saturnus för mer än 100 år sedan fortfarande  planetens atmosfär då de lämnat ihållande kemiska anomalier som forskare inte helt kan förklara. Med andra ord, långt efter att en megastorm bleknar bort varar dess inverkan på Saturnus väder under århundraden.

Med hjälp av Very Large Array radioteleskop i New Mexico såg studieförfattarna in  genom diset i Saturnus övre atmosfär i hopp om att hitta kemiska rester av megastormen 2010. Teamet hittade  också detta och utöver det även spår av de tidigare upptäckta fem registrerade megastormarna varav den tidigaste som nämnts ovan slog till 1876 utöver dessa spår efter en potentiellt tidigare ej upptäckt storm  som aldrig registrerats tidigare.

Tidigare stormars rester var synliga endast i radiovågsfrekvenser och hade formen av stora ammoniakgasanomalier. Saturnus översta molnskikt består huvudsakligen av ismoln bestående av ammoniak. I  observationerna såg forskarna regioner med oväntat låga ammoniakkoncentrationer strax under det översta molnskikt i områden från tidigare stormar. Under tiden, hundratals mil under samma atmosfäriska regioner ökade ammoniakkoncentrationerna till mycket högre nivå än normalt. Denna grumliga process verkar pågå i hundratals år efter att en storm försvunnet, beskriver forskarna.

Medan mekanismerna bakom dessa atmosfäriska anomalier - och bakom Saturnus megastormar i allmänhet - förblir ett mysterium. Studier av dem kan ytterligare bredda inte bara vår förståelse för hur jätteplaneter bildas utan även vad som driver stormsystem som Saturnus stora vita fläckar (Great White Spots) och som fick Jupiters stora röda fläck att växa sig så  oförklarligt stor, enligt forskarna.

Att förstå mekanismerna för de största stormarna i solsystemet sätter teorin om stormar i ett bredare kosmiskt sammanhang, utmanar vår nuvarande kunskap och driver gränserna för markbunden meteorologi framåt, beskriver huvudstudieförfattaren Cheng Li, som tidigare arbetat vid University of California, Berkeley och nu är biträdande professor vid University of Michigan, i ett uttalande.

Bild vikipedia diagram över Saturnus.

På Mars uppstår det gnistrande elektriska dammstormar

 

Från sin plats på den röda planeten kan NASA:s Perseverance rover ha första parkett för att se en ljusshow.

Det sker när nästa säsongsbetonade dammstorm passerar genom Jezero-kratern (där rovern landade den 18 februari) då kan luften runt rovern spraka och gnistra i  lila ljus från kollisioner av statiskt laddade dammpartiklar. Dessa färgglada gnistor är nästan säkert för små och svaga för att utgöra ett hot mot  framtida besökare från jorden, säger huvudstudieförfattaren till en rapport om detta,  Joshua Méndez Harper, geolog vid University of Oregon. Rapporten  om fenomenet kommer att publiceras i i marsnumret av tidskriften Icarus.

Närvaron av elektrostatiska krafter på Mars kan dock få omfattande konsekvenser för hur forskare ska förstå den röda planetens atmosfär och dess potential att främja liv, säger Méndez Harper. "Små gnistor kan katalysera produktionen av kemikalier som kan påverka organiskt material", säger Méndez Harper till Live Science i ett mejl. Han tillägger,  " Perkloratföreningar är giftiga för många former av liv och  kan genereras av småskaliga utsläpp." Denna process kallas triboelektrisk urladdning – det vill säga elektricitet som produceras av friktionen av kolliderande partiklar eller ytor.

På jorden kan du generera en liten triboelektrisk gnista  (statisk elektricitet) i ditt sovrum genom att gnugga dina strumpor på mattan och sedan röra vid ett metalldörrhandtag (då får då en obehaglig stöt). En större demonstration att förundras över är en apokalyptisk blixtstorm som bultar i ett askmoln över en vulkan då ett utbrott sker. I experimentellt syfte använde teamet strålar av koldioxid för att irritera kornen i en "fontän" av kolliderande partiklar som aldrig rörde containerväggen.

Teamet fann då att de kolliderande partiklarna resulterade i små triboelektriska gnistor även när dessa dammkorn inte kom i kontakt med behållarens sidor. För forskarna ger denna studie de första tillförlitliga experimentella bevisen på triboelektrisk urladdning på Mars. NASA:s Perseverance rover är utrustad med en liten helikopter och när denna lyfter eller landar kan dess virvlande rotorblad röra upp tillräckligt med damm för att "producera synliga utsläpp" nära rovern, säger Méndez Harper. Något vi bör ha i åtanke så vi inte misstolkar vad som sker om vi råkar se detta (min anm.). Det ska inte förväxlas med jordens åska inget åsknedslag sker från dessa moln som sveper utmed marken i stormbyarna.

Bild på storm på Mars från vikimedia. NASA's Mars Exploration Rover Spirit den 5 april 2011

Något flyger runt i en storm på Neptunus.

 

Då NASA: s Voyager 2 flög över Neptunus 1989 efter en resa på nästan 3 miljarder mil fascinerades forskarna över  den  dynamiska och turbulenta värld av virvlande stormar inklusive den jättestorm som de kallade Great Dark Spot de såg i närheten på Neptunus södra halvklotet. Denna virvelstorm påminde om Jupiters legendariska Great Red Spot en monstruös storm som har rasat i hundratals år på Jupiter.

Hade denna stora mörka storm på Neptunus även den rasat i hundratals år frågade man sig?  Svaret fick forskarna vänta till 1994 på då rymdteleskopet Hubble tog in Neptunus. Great Dark Spot hade försvunnit! 

Under de senaste tre decennierna har Hubble fortsatt att observera Neptunus och under denna tid har flera mörka fläckar (stormar) kommit och gått på Neptunus men den stora röda fläcken (stormen) på Jupiter finns kvar.

Resultaten från Hubbleteleskopet har visat att dessa stormar finns i några år innan de försvinner eller bleknar bort på Neptunus.

2018 upptäckte Hubble en storm större än Atlanten som uppstått på planetens norra halvklot. 2019 visades att den började glida söderut mot ekvatorn där tidigare stormar försvann ur sikte. Till observatörernas förvåning bytte dock  denna riktning i augusti 2020 och tog kurs mot norr igen. Detta var ett nytt beteende enligt den kunskap man tidigare fått.

 Även om Hubble har spårat liknande mörka fläckar under de senaste 30 åren, är detta oförutsägbara atmosfäriska beteende något nytt. Lika förbryllande var att stormen inte var ensam. Hubble såg en annan mindre mörk fläck i januari i år som tillfälligt dök upp nära denna. Det kan möjligen ha varit en bit av den gigantiska virveln som brutit sig ut från den större stormen och tagit en egen riktning. Förvånande nog återförenades den senare till den större stormen igen. Detta skedde samtidigt som ytterligare en ny storm dök upp i detta område.

Den nya var något mindre än den tidigare den var ca 6300 km i diameter. Denna nya storm har som man vet inget samband med den tidigare utan dök upp helt överraskande i samma område.

Det är fortfarande ett mysterium hur dessa stormar kommer till. Stormarnas mörka utseende kan bero på ett förhöjt mörkt molnlager och detta kan berätta för astronomer om stormens vertikala struktur.

Min idé (min anm.) är att den mörka tonen i stormen på den blå Neptunus är beroende på sammansättningen av planetens atmosfär. Samma sak med den röda fläcken på Jupiter som har sin färg beroende av Jupiters atmosfärs sammansättning. Detta visar på helt skilda slag av gas på dessa båda planeter. Ser vi sedan på Uranus är blåtoningen även lik Neptunus därav har de enligt mig likheter i gassammansättning. Samma sak med Jupiter och Saturnus de är båda orangetonfärgade så dessa två är likartade atmosfäriskt.

Bild från https://snl.no/Neptun på Neptunus. Neptunus fotograferad av Voyager 2  https://sv.wikipedia.org/wiki/Voyager_2  ca 16 millioner kilometer över planeten den 25 augusti 1989.

Mystisk händelse på Neptunus upptäckt av Hubble-teleskopet

Neptunus är den planet som ligger längst bort från vår sol utanför denna finns dvärgplaneten Pluto med flera dvärgplaneter och asteroider i Kuiperbältet och kanske den gäckande planet 9.

Men först till Jupiter. Den största planeten i vårt solsystem och liggande bortom Mars. Det är ca 200 år sedan en stor storm i Jupiters atmosfärskikt upptäcktes (kanske bättre uttryckt gasplanets skikt) och ännu idag sveper denna storm synlig som en stor röd fläck där.

På Neptunus blå gasskikt har Hubbleteleskopet i omgångar med sina känsliga instrument upptäckt stormar även här. Första gången var det  dock Voyager 2 som upptäckte en storm under 1980-talet och ytterligare två upptäcktes därefter  under 1990-talet av Hubble-teleskopet . Därefter ytterligare en 2015 av samma teleskop.

De två första upptäckternas stormar är nu borta de höll i sig några år och avtog sedan. Den senaste är just nu i avtagande.

Hur dessa virvelstormar kan uppstå och varför de avtar är en gåta. Det är endast Voyager 2 och Hubbleteleskopet som lyckats se dessa svårfångade virvelstormar.

Rörelser vid Neptunus poler inklusive vår sols påverkan kan vara en förklaring som eventuellt kan förstås teoretiskt. Men inget är säkert. Vidare forskning behövs. Till dess får vi se det som en ännu olöst gåta av vad som orsakar dessa virvelstormar och varför de uppstår just då och där, de gör detta.

Vilka processer som ligger bakom är vad som önskas lösas i förståelsen av vårt solsystem och då i detta fall Neptunus stormbildningar.

Kanske vi kan förstå bättre om vi ser på hur väder eller virvelstormar uppstår på Jorden. Jag misstänker att principerna och förklaringarna kan vara likvärdiga.

Bilden är på Neptunus.