Google

Translate blog

lördag 17 april 2021

Asteroider större än 100 km undgår kollisioner, varför?

 


Många asteroider kan grupperas i familjer utefter deras kemiska sammansättning. Man tror att de mindre asteroiderna bildades när en större asteroid kolliderade med en annan stor asteroid. Utefter detta kan man göra ett släktträd av asteroider skapat av troliga kollisioner i det tidiga solsystemet. Detta var vad som tills nu varit antagandet.

Men när forskare vid Cornwell university  kartlade släktträdet 2017 hittade de 17 asteroider som inte hörde hemma någonstans i släktträdet. Asteroider som aldrig hade upplevt en stor kollision (min anm. Kan kanske även ses som slumpen).

Dessa asteroider är intressanta eftersom det betyder att de fortfarande är i det ursprungliga tillstånd de var efter sitt bildande. Något som utmärker dem är att de är av likartad storlek. Alla har en diameter av ca 100 km.

 Ursprungliga asteroider är mycket mer benägna att vara av denna storlek snarare än mindre eller större (kanske Ceres kan ses som en av dessa då den har en diameter av 939 km) . Om asteroider växte gradvis i det tidiga solsystemet, skulle man förvänta sig att hitta en mängd olika storlekar.

Svaret på varför det inte är så verkar vara turbulens. Turbulens är den kaotiska luftrörelsen som kan göra en flygresa otrevlig. Men turbulens är också rökvirveln från ett ljus eller vattnets krusningar när det strömmar över stenar. I det tidiga solsystemet skulle dessa turbulenta virvlar troligast fånga damm, småsten och gas i en liten region vilket gav materialet tid att kollapsa genom gravitation. Teamets forskning visar att turbulent formation snarare än enkla kollisioner, kan förklara den konsekventa storleken på ursprungliga asteroider. Således bildades  asteroider snabbt och satte scenen för bildandet av större planetkroppar.

 


Om denna modell är korrekt kan det hjälpa till att förklara varför vissa asteroider är mer som klumpar av grus än en fast kropp. Det kan också förklara varför tidiga kollisioner mellan asteroider var så vanliga. Klumpar av grus är exempelvis den nyligen besökta asteroiden Bunnu. För mer om Bunnu se svt.play vetenskapens värd från den 12 april

 

Bilder  från vikipedia. Bild 1 överst  Ceres som är 939 km i diameter  (nere till vänster), Månen och Jorden, visad i skala. Bild 2 nedan som visar Bunnu dock som mest ca 500 meter i diameter.

fredag 16 april 2021

5000 ton damm från rymden träffar oss per år.

 


Varje år beräknas jorden träffas av damm från kometer och asteroider. Dessa interplanetariska dammpartiklar passerar genom vår atmosfär och ger upphov till stjärnfall. (obs innebär inte att kometer eller asteroider själva kolliderar med jorden utan enbart damm från dess vilket rymden består mycket av (min anm.).

En del av detta damm når marken i form av mikrometeoriter. Ett internationellt program genomfördes under nästan 20 år av forskare från CNRS, Université Paris-Saclay och National museum of natural history med stöd av det franska polarinstitutet. Projektet har nu resulterat i beräkningen att jorden  genomsnittligt träffas av 5200 ton dammpartiklar varje  år som når marken eller som de kallas mikrometeoriter. Rapporten  finns tillgänglig i tidskriften Earth & Planetary Science Letters från och med den 15 april.

 

Detta resultat kom ur följande arbetssätt. För att samla in och analysera dessa mikrometeoriter har sex expeditioner ledda av CNRS-forskaren Jean Duprat ägt rum de senaste två decennierna nära den fransk-italienska Concordia-stationen (Dome C), som ligger 1 100 kilometer utanför Adélie Land, i hjärtat av Antarktis. Denna plats som benämns Kupol C är en idealisk uppsamlingsplats på grund av den låga ackumuleringshastigheten av snö och frånvaron av naturligt markdamm.

Dessa expeditioner har över tid  samlat utomjordiska partiklar (från 30 till 200 mikrometer i storlek) och utifrån detta mäta det årliga flödet av damm  motsvarande det som träffar jorden per kvadratmeter och år. Sedan vet man ju inte om detta  som är den genomsnittliga nedslaget per kvadratmeter är tillfälligt där resultatet gjordes eller om det verkligen gäller oberoende av plats, Det kan ju hända att Antarktis träffas oftare (min anm).

Men om dessa resultat tillämpas på hela planeten representerar det totala årliga flödet av mikrometeoriter 5 200 ton per år. Det är därmed den främsta källan till utomjordisk materia vår planet får per år långt mer än det som kommer från meteoriter vilka bara ger (beräknat) ca tio ton per år.

Kanske vi skulle undersöka detta damm mer kanske det skulle ge lika mycket kunskap teoretiskt som insamling med farkoster från asteroider och kometer. Kanske en dammuppsamlare i jordens närhet skulle ge mycket och säkert bli billigare. Något rymdstationen ISS kunde hjälpa till med (min anm) kanske de redan görs där.

Bild från  vikipedia Stjärnbilden Andromeda som den kan ses med blotta ögat.

torsdag 15 april 2021

Gasmoln därute är transportörer av vatten till planeter mm.

 


Ett interstellärt moln är en ansamling av gas, plasma.

Den holländska astronomen Ewine van Dishoeck (Leiden College, Nederländerna) har tillsammans med  kollegor över hela världen gett en översikt över vad vi lärt oss om vatten i interstellära moln. Översikten baseras på analyser från Herschel  observatory som är utgångspunkten i observationsmaterialet. Översikten är tryckt i tidskriften Astronomy & Astrophysics där en sammanfattning av aktuell data  om vattnets ursprung i bildade planeter (jorden tillhör dessa planeter).

Artikeln förväntas fungera som ett referensarbete för de följande tjugo årens arbete i ämnet. Hur och var i interstellära moln  vatten bildas och hur det hamnar på en planet som jorden förstods inte för bara 10 år sedan. En orsak är att observationer gjorda med markbaserade teleskop påverkas av vattenånga i vår egen personliga miljö.

2009 lanserade ESA det infrarödfältsökande teleskopet Herschel. Ett av Herschels viktigaste mål var att söka efter vatten därute. Herschel var i tjänst fram till 2013. Av särskild betydelse var HIFI-instrumentet som konstruerades under holländsk ledning även kallat "molekyljägaren". På senare tid har dussintals vetenskapliga artiklar tryckts baserade främst på Herschels vatteninformation.

Den helt nya forskningen beskriver vattensökandet genom hela stjärnbildningsförfarandet tillsammans med de mellanliggande nivåerna som hittills hade fått mycket mindre intresse. Artikeln visar att mycket av vattnet är utformat som is på små partiklar i kyliga och svaga interstellära moln. När ett moln kollapsar till nya stjärnor och planeter är detta vatten i huvudsak bevarat och förankrat i de små partiklarna som sedan är utgångsmaterialet till nya planeter inom den roterande skivan över den unga stjärnan utformar sedan stenar och därefter block  efterhandr nya planeter där vattnet blir en del.

Dessutom har forskarna beräknat att de flesta nya fotovoltaika händelser ger tillräckligt med vatten för att fylla ett antal tusen hav. 

 Ewine van Dishoeck: "Det är fascinerande att uppskatta att när du dricker ett glas vatten har de flesta av dessa molekyler uppstått för mer än 4,5 miljarder år sedan  i det intergalaktiska moln från vilket vår sol och planeterna skapades."

Jag ser detta (min anm) som det löser mysteriet med vatten och is som finns på flera av månarna och även på Mars i vårt solsystem.

 

Bild vikipedia som visar det interstellära molnet (nebulosan NGC 604) där mer än 200 nybildade stjärnor är utspridda. Stjärnorna bestrålar gasen med energirikt ultraviolett ljus som river loss elektroner från atomer och tillför energi vilket åstadkommer en karakteristisk diffus glöd.

onsdag 14 april 2021

Det har upptäckts röntgenstrålning från Uranus

 


Astronomer har för första gången upptäckt röntgenutsläpp från Uranus . Det var   NASA:s Chandra-röntgenobservatorium som det upptäcktes från. Upptäckten kan hjälpa forskare att lära sig mer om denna gåtfulla gasplanet.

 

Uranus är den sjunde planeten från solen räknat och har två uppsättningar svaga ringar runt sin  ekvator. Planeten är fyra gånger större än  jorden och roterar sidledes vilket gör den annorlunda än alla andra planeter i solsystemet. Voyager 2 är den enda rymdfarkost som någonsin flugit över Uranus vilket skedde i januari 1986. Nya rön om denna planet görs därför sedan dess av astronomer genom teleskop  som Chandra och Rymdteleskopet Hubble.

Uranus gas består nästan helt av väte och helium. I den nya studien använde forskarna Chandra observationer tagna av Uranus under 2002 och 2017 (analyser tar tid och mycket står på kö av skilda slag min anm.). De såg då en tydlig detektering av röntgenstrålning i den första observationen som nyligen analyserades och möjlig röntgenstrålning i data i den som erhölls femton år senare. Chandras röntgenstrålningupptäckt  från Uranus från 2002 är dock helt bekräftat.

Vad kan få Uranus att avge röntgenstrålning frågar man sig? Troligen främst solen. Astronomer har observerat att både Jupiter och Saturnus sprider röntgenljus vidare som mottagits av solen. På liknande sätt avger jordens atmosfär solens ljusinsläpp.

Medan författarna till den nya Uranus-studien ursprungligen förväntade sig att de flesta av de röntgenstrålar som upptäcktes  skulle komma från spridningen av solens insläpp visade det sig att det finns antydningar i materialet om att minst en annan röntgenkälla finns vid eller på Uranus. Om ytterligare observationer bekräftar detta kan det få spännande konsekvenser för förståelsen av Uranus. En möjlighet som diskuteras är att Uranus ringar själva producerar röntgenstrålning vilket är fallet med Saturnus ringar. Uranus är omgivet av laddade partiklar bestående av elektroner och protoner i sin närliggande miljö. Om dessa energirika partiklar kolliderar med ringarna kan det få ringarna att lysa av röntgenljus.

En annan möjlighet är att åtminstone något av röntgenstrålningen kommer från norrskenet över Uranus ett fenomen som tidigare har observerats på denna planet.

Jupiter är en annan planet som har norrsken. Röntgenstrålarna från norrsken på Jupiter kommer från två källor: elektroner som färdas längs de magnetiska fältlinjerna likt på jorden och positivt laddade atomer och molekyler som regnar ner i Jupiters polarområden. Forskare är dock mindre säkra på vad som orsakar norrskenet på Uranus.

Uranus är ett särskilt intressant mål för röntgenobservationer på grund av den ovanliga orienteringen av dess spinnaxel och  magnetfält. Medan rotations- och magnetfältsaxlarna på de övriga   planeter i solsystemet är nästan vinkelräta mot planet i deras omloppsbana är Uranus rotationsaxel nästan parallell med dess väg runt solen. Medan Uranus lutas åt en sida lutas dess magnetfält också annorlunda mot andra planeters och kompenseras i lutningen av Uranus centrum. Detta kan orsaka att norrskenet på Uranus är ovanligt komplext och varierande. Att fastställa röntgenkällorna från Uranus kan hjälpa astronomer att bättre förstå hur mer exotiska objekt i rymden som växande svarta hål och neutronstjärnor avger röntgenstrålar.

Just Uranus komplexa lutning och magnetism är det intressanta här. I övrigt är röntgenstrålningen något som verkar normalt se på nämnda Jupiter och Saturnus här är röntgenstrålningens källa utredd och samma ursprung bör även vara Uranus källor, Frågan är om Neptunus också avger röntgen  logiskt bör den göra detta. (min anm).

Bild på vikipedia på Uranus. Fotograferad av Voyager2 vid dess överflygning 24 januari 1986.

tisdag 13 april 2021

Vad består den gröna sten som hittats på Mars av?

 


Med Perseverance Rover görs nu försök att förstå vad den gröna sten som hittats på Mars består av

Perseverance på rymdbilen som nu åker runt på Mars. Det är denna bil som upptäckt och nu med laserinstrument försöker   förstå vad en framgrävd grönaktig sten består av. Ännu har inte gåtan fått en lösning. Stenen fann Rovern vid grävning i marsytan

"Är det något som vittrat i den lokala berggrunden?", undrades det i ett uttalande som publicerade den 31 mars. "Är det en bit av Mars som kastas in i området från en avlägsen kollisionshändelse? Är det en meteorit? Eller något annat?" undras det från personal som sköter kontakten med marsfordonet och dess instrument.

Stenen har en storlek av 15 cm. Om den inte bildas på sin nuvarande plats kan vatten en gång ha burit den till Jezero Crater platsen den hittats.

 Perseverance  har sju vetenskapliga instrument ombord för att optimalt kunna förstå vad den upptäcker. En laser sitter ovanpå masten av Perseverance  och denna kan skicka laserstrålar till stenar så långt som 7 meter bort från rymdbilen. Varje laserstråle skapar ett moln av förångad sten, vars sammansättning kan analyseras av SuperCams kameror och spektrometrar. Stenen som ses på medföljande länk har hål just från detta förfarande.

SuperCams första aktivitet på Mars var den 2 mars, då den sköt mot ett mål som heter Máaz, Navajo-ordet för Mars. Perseverance-teamet kallar informellt regionen Jezero Canyon de Chelly efter ett nationellt monument i Navajo-land i nordöstra Arizona, och Navajo Nation arbetar i samråd med NASA: s Jet Propulsion Laboratory för att välja lämpliga namn att använda på Mars.



En spännande sten. Men grönskimrande stenar  finns även på Jorden (se denna). Jag tror stenen är en gabbro. Citat: Gabbro är en mörk relativt kiselfattig magmatisk bergart som bildats genom kristallisation från magma. Den är rik på mörka järn- och magnesium-rika mineral (pyroxener eller amfiboler), vilka ibland genom omvandling kan få en grönaktig färgton. Se likhet denna sten med stenen ovan från Mars (min anm.).


Bild 1  överst från inlägget från NASA 

där även en film finns på den mystiska stenen.

måndag 12 april 2021

Två jordskalv på Mars. Länk till direktsändning på första helikopterturen som sker i dag på Mars.

 


Vi börjar med att tipsa om länken här som går till en direktsändning av första helikopterturen på Mars. Den ska starta om allt går enligt planen Monday, April 12 at 12:30 a.m. PDT / 3:30 a.m. EDT

https://mars.nasa.gov/technology/helicopter/#Watch-Online

Nu till något helt annat. NASA:s InSight-landare har registrerat två kraftiga jordskalv på en plats på Mars som kallas Cerberus Fossae. Det är samma plats där två kraftiga skalv detekterats tidigare. De nya skalven hade magnituden 3,3 och 3,1på richterskalan. De tidigare skalven hade magnitud 3,6 och 3,5.

InSight har hittills registrerat över 500 skalv men just ovan fyra skalv är bland de  högst registrerade magnituderna på Mars och därmed bra att sondera planetens inre ur.

Att studera marsbävningar är något InSights vetenskapsteam försöker utveckla för en bättre förståelse av Mars mantel och kärna. Planeten har inte tektoniska plattor som jorden. Men däremot vulkaniskt aktiva regioner. De senaste jordbävningarna vilka inträffade den 7 och 18 mars ger tanken att Cerberus Fossae är ett centrum för seismisk aktivitet.

De nya skalven har även något annat gemensamt med InSights tidigare registrerade marsbävningar i samma område vilka inträffade för nästan ett helt marsianskt år sedan (två jordår).  De inträffade då som nu under den marsianska sommaren på norra halvklotet. Forskare hade förutspått att denna årstid och plats återigen skulle vara en idealisk tid att lyssna efter skalv eftersom vindarna skulle bli lugnare under denna tid och avlyssnandet då underlättades.

Seismometern, kallad Seismic Experiment for Interior Structure (SEIS) är täckt av en kupolformad sköld för att skydda den från störande vind och hindras bli för kall. Men vinden på Mars är dock ett problem då apparaten tar upp vibrationer från vinden och resulterar i att mindre marsbävningar missas. Under den gångna norra vintersäsongen kunde InSight inte upptäcka några skalv alls. Vindarna viner mer under mars vinter.

 

"Det är intressant att än en gång observera marsbävningar efter en lång period av inspelning av enbart vindbrus", säger John Clinton, seismolog som leder InSights Marsquake Service vid ETH Zurich. "Ett marsianskt år senare är vi nu mycket snabbare på att karakterisera seismisk aktivitet på den röda planeten."

I framtiden hoppas forskarna kunna förbättra sin "lyssnande" förmåga än mer. Vi ska i åtanke att temperaturer nära InSight  kan svänga från nästan minus 100 grader Celsius på natten till 0 grader Celsius under dagen. Dessa extrema temperaturvariationer kan orsaka att kabeln som ansluter seismometern till landaren expanderar vilket resulterar i poppande ljud i datan som kan misstolkas som mindre jordbävningar.

 

Så teamet har börjat försöka isolera kabeln från kylan. De gör detta genom att använda skopan i slutet av InSights robotarm för att ösa upp och släppa jord ovanpå den kupolformade vind- och termiska skölden så att jorden kan sippra ner på kabeln. Det gör att jorden kan komma så nära skölden som möjligt utan att störa sköldens tätning mot marken. Uppdraget för Insight har av NASA nyligen förlängts med två år fram till december 2022.

Mycket sker nu på Mars.

Bild från vikimedia Bilden tagen den 19 Mars 2008, 15:25 av Mars Exploration Rover.

söndag 11 april 2021

Tvivel har uppkommit över vad 70 % av universum består av.

 


Ännu anser merparten av forskare att mörk energi står för nästan 70 procent av universum och är anledningen till vårt ständigt accelererande, expanderande universum. Men i en ny studie från forskare vid Köpenhamns universitet testades en modell som ersätter mörk energi med en ny typ av mörk materia i form av magnetiska krafter.

" Om det vi upptäckte är korrekt, skulle det öka vår tro att det vi trodde utgör 70 procent av universum faktiskt inte existerar. Vi har tagit bort mörk energi från ekvationen och lagt till några fler egenskaper till mörk materia. Det verkar ha samma effekt på universums expansion som mörk energi, förklarar Steen Harle Hansen, docent vid Niels Bohr Institutes DARK Cosmology Centre.

Den etablerade förståelsen för hur universums energi fördelas är att den består av fem procent normal materia, 25 procent mörk materia och 70 procent mörk energi.

I UCPH-forskarnas nya modell ges den 25-procentiga andelen mörk materia speciella egenskaper som gör 70 procent av mörk energi överflödig. – Vi vet inte så mycket om mörk materia annat än att vi teoretiskt ser den som en tung och långsam partikel. Men sedan undrade vi — tänk om mörk materia hade någon kvalitet liknade magnetism? Vi vet att när normala partiklar rör sig skapar de magnetism. Och magneter lockar eller stöter bort andra magneter tänk då om det är vad som händer i universum? Att denna ständiga expansion av mörk materia sker tack vare någon form av magnetisk kraft? "frågade sig Steen Hansen.


En datormodell utarbetades där man testade mörk materia med en typ av magnetisk energi. "Vi utvecklade en modell som fungerade utifrån antagandet att en del av de  mörka materiapartiklarna har en magnetisk kraft och undersökte vilken effekt denna kraft skulle ha på universum. Det visar sig att det skulle ha exakt samma effekt på hastigheten av universums expansion som vi teoretiskt gett mörk energi, förklarade Steen Hansen.

 

Det finns dock fortfarande mycket om denna mekanism som ännu inte har förståtts av forskarna enligt honom.

Jag (min anm.) anser att de är på rätt väg. Men har en bit kvar. Jag tror varken på existensen av mörk energi eller mörk materia. Strängteorin anser jag är den teori som stämmer och magnetism är absolut enligt mig något som hör hemma där. Det är bara att gratulera forskarna i Köpenhamn de är enligt mig på rätt spår.

Bild från pixabay.com