Varför har Stjärnor i galaxer bortom vår mer massa? Finns inget svar.

 

Sedan 1955 har det antagits att sammansättningen av stjärnor i galaxer liknande vår vintergata består av en blandning av massiva, medelstora och lågmassestjärnor likt vår gör. Men efter observationer av 140000 galaxer över hela universum och ett brett spektrum av avancerade modeller har teamet testat om samma fördelning av stjärnor som syns i Vintergatan gäller överallt. Svaret är nej. Stjärnor i avlägsna galaxer är vanligtvis mer massiva än de i vår galax. Fyndet har stor inverkan på vad vi trodde oss veta om universum.

– Massan av stjärnor säger astronomer mycket. Om du ändrar massa ändrar du också antalet supernovor och svarta hål som uppstår ur massiva stjärnor. Som sådan innebär vårt resultat att vi måste revidera många av de saker vi en gång antog eftersom avlägsna galaxer ser helt annorlunda ut än vår egen, säger Albert Sneppen, doktorand vid Niels Bohr-institutet och huvudförfattare till studien.

Vi har bara börjat förstå skillnaden men misstänkrt nu att det inte var ett särskilt bra antagande att förvänta sig att andra galaxer skulle se ut som vår egen. Denna studie har gjort det möjligt för oss att förstå skillnaden vilket kan öppnar dörren för en djupare förståelse av galaxbildning och utveckling säger docent Charles Steinhardt, medförfattare av studien.

I studien analyserades ljusspekta  med hjälp av COSMOS-katalogen, en stor internationell databas med mer än en miljon observationer av ljus från andra galaxer. Dessa galaxer är fördelade från de närmaste till längst bort från oss i universum, från vilka ljus har färdats hela tolv miljarder år innan det kunde observeras på jorden. Enligt forskarna kommer den nya upptäckten att få ett brett spektrum av konsekvenser. Till exempel är det fortfarande olöst varför galaxer slutar bilda nya stjärnor.

"Nu när vi bättre kan avkoda stjärnornas massa kan vi se ett nytt mönster; de minst massiva galaxerna fortsätter att bilda stjärnor, medan de mer massiva galaxerna slutar bilda nya stjärnor. Det tyder på en anmärkningsvärt universell trend i galaxers avsomnande, avslutar Albert Sneppen.

Forskningen genomfördes vid Cosmic Dawn Center (DAWN), ett internationellt grundforskningscenter för astronomi som stöds av den danska nationella forskningsstiftelsen. DAWN är ett samarbete mellan Niels Bohr-institutet vid Köpenhamns universitet och DTU Space vid Danmarks Tekniska Universitet.

Vi kan lära ur detta att vi aldrig ska vara säkra på någonting (min anm.) vi kan bara tro oss vara det en begränsad tid tills nya rön med bättre och mer avancerade instrument visar något annat. Men likväl vill jag säga att det verkar konstigt att stjärnor i andra galaxer är olika i massa än i vår. Kan det vara fel i mätningsförfarandet? Jag ser ingen rimlig förklaring annars. Skulle Vintergatan vara unik? Nej jag är tveksam till detta. Kan det bero på att äldre galaxer har slut på gas för ny stjärnbildning? Kanske. Kan det finnas stöd för att äldre galaxer vi ser ljus från 12 miljarder ljusår sedan ännu inte då hade äldre stjärnor som exploderat och därför innehöll med massa? Kanske.

Bild vikipedia på vår närmsta granngalax Andromedagalaxen.

Det finns galaxer därute som saknar svart materia

 

Ett internationellt team under ledning av astrofysiker från University of California, Irvine och Pomona College har upptäckt att då små galaxer kolliderar med större kommer de större galaxerna att dra till sig de mindre galaxernas mörka materia - materia som vi inte kan se eller ana mer än dess effekter av, men som astrofysiker anser måste existera eftersom vi annars inte kan förklara de gravitationseffekter vi ser i form av  rörelser i en galax stjärnor.

Nu börjar man förstå och kanske även kunna förklara hur galaxer kan existera utan mörk materia – något som en gång troddes omöjligt.

 

Det började 2018 när astrofysikerna Shany Danieli och Pieter van Dokkum vid Princeton University och Yale University observerade två galaxer som verkade existera utan någon rörelse av någon gäckande mörka materia som annars  borde funnits där som i andra galaxer.

 

"Vi förväntade oss tecken på mörk materia", säger Danieli, medförfattare till den senaste studien. "Det har fastställts under de senaste 40 åren att galaxer har mörk materia", säger Jorge Moreno, astronomiprofessor vid Pomona College, huvudförfattare till den nya studien. "I synnerhet tenderar lågmassagalaxer att ha höga mörka materiafraktioner, vilket gör Danielis fynd ganska överraskande. För många av oss innebar detta att vår nuvarande förståelse för hur mörk materia får galaxer att röra sig behövde en brådskande översyn." 

 

Teamet körde datormodeller som simulerade utvecklingen i en del av universum – ett omkring 60 miljoner ljusår stort område – med början strax efter Big Bang och gick hela vägen till nutid.

 

Teamet hittade sju galaxer utan tecken på mörk materia. Efter flera kollisioner med närliggande galaxer 1000 gånger mer massiva än de var, blev dessa över tid av med det mesta av sin mörka materia och lämnade inget annat än stjärnor och ytterst lite kvarvarande mörk materia.

 

”Det var lugn och ro här”, sade Moreno. "Så fort jag sett de första bilderna delade jag dem omedelbart med Danieli och bjöd in henne att samarbeta."

 

Robert Feldmann, professor vid Zürichs universitet som designade den nya simuleringen, sa att "detta teoretiska arbete visar att galaxer med mörk materiabrist bör vara mycket vanliga särskilt i närheten av massiva galaxer."

Större galaxer har dragit till sig den mörka materian och lämnat de mindre galaxerna med ett underskott av detta (min anm.). Något som gör de mindre galaxernas stjärnrörelser mindre aktiva. Det är lugna galaxer. För min del anser jag dock att mörk materia inte existerar utan det vi ser är effekter av vanlig materia, gravitation och strålning. Börjar tro att även universums expansion beror på att något påverkar utvidgningen så den ökar. Något som ger en allt starkare gravitation. Jag tror det är tid och rum som bildas och att detta är anledningen till en allt starkare expansion av universum som glesas ut. Allt beroende av gravitation vilket troligen även är huvudkällan till rörelser i galaxer i samverkan med vanlig materia. Inte mörk materia eller mörk energi det är ett villospår som vi bör lämna.

Bild flickr.com en blick upp i rymden.

Rörelserna av galaxer genom eoner

 

Allt i vårt universum rör sig. Det gäller allt överallt på alla skalor. Filosofen  Herakleitos  var en grekisk filosof från staden Efesos som levde i slutet av 500-talet f.Kr en av hans utsagor var att man kan aldrig gå ner i samma flod två gånger. Innebärande att flodens vatten hela tiden rör sig och det vatten du gick ner i finns inte där nästa gång du går ner i floden. Men de tidsskalor som behövs för att se rörelse är ibland mycket större än människans livstid exempelvis som vi ska ta upp här galaxers rörelser.

 I en ny stor studie har ett team astronomer från University of Hawaii Institute for Astronomy (IfA), University of Maryland och University of Paris-Saclay spårat rörelser tillbaks i tiden hos 10000 galaxer och galaxhopar. De galaxer de undersökte finns inom ett avstånd av högst  inom 350 miljoner ljusår från oss. Galaxernas rörelser kunde följas under en period av 11,5 miljarder år  från när universum bara var 1,5 miljarder år gammalt, fram till idag. Det blir en tidsrymd av 13 miljarder år Universum beräknas vara 14,5 miljarder år gammalt. Undersökningen gjordes med hjälp av numerisk matematik. 

Teamet beräknade galaxernas rörelser baserat på galaxernas nuvarande ljusstyrka och positioner och deras nuvarande rörelse bort från oss. Astronomerna har tagit hänsyn till Big Bang-teorins fysik, inklusive tanken att galaxer initialt började expandera från varandra nästan exakt efter sitt bildande. Man använde i arbetet  vad som kallas Hubble-expansionshastighet.   (Hubbles lag)

Det tas ett steg vidare med forskning av detta slag för vår förståelse av vad universum är och hur det utvecklats. Men inte till varför det finns.  Den frågan är fortfarande och kanske för alltid en gåta (men anm.)

Forskargruppen som arbetade med detta projekt bestod (och består av om de fortfarande arbetar med detta) av Shaya (University of Maryland), Tully (University of Hawaii), Daniel Pomarede (University of Paris-Saclay) och Alan Peel (University of Maryland).

Bild flickr.com

Det tog flera år att förstå vad det var Hubbleteleskopet hade upptäckt.

 

Astronomer har sett konstiga saker i universum, från exploderande stjärnor till kolliderande galaxer. Så de borde kunna identifiera vad de ser däruppe.

Men NASA:s rymdteleskop Hubble avslöjade nyligen vad som verkar vara ett par identiska objekt vilket tog astronomer flera år att avgöra vad de såg. Objekten består av ett par galaxutbuktningar (det centrala stjärnfyllda navet i en galax) med minst tre nästan parallella streckformationer. En astronom med namnet Hamilton upptäckte dem när han använde Hubble för att undersöka en samling kvasarer och har fått gett namn åt fenomenet (Hamiltons objekt).

Efter hjälp från kollegor och många utgångspunkter satte Hamilton och det växande teamet ledda av Richard Griffiths vid University of Hawaii i Hilo, ihop alla ledtrådar och kunde nyligen lösa mysteriet.

 

De linjära föremålen var de utsträckta skenen av en av gravitation linsformad avlägsen galax, som ligger mer än 11 miljarder ljusår bort vilken speglade sig i den andra galaxen. Det var en spegelbild som sågs.

 

Teamet upptäckte även att den enorma gravitationen hos ett mellanliggande kluster av galaxer i förgrunden av bilden vilkas reflexer förstorades och lyste upp och då  sträckte ut bilden på en avlägsen galax  var ett ljusfenomen som kallas gravitationslinsning. Även om Hubble-undersökningar avslöjar många av dessa spegelförvrängningar orsakade av gravitationslinser i sitt arbete var just detta objekt unikt och förbryllande.

 

I det här fallet ger en exakt justering mellan en bakgrundsgalax och galaxklustret dubbla och förstorade kopior av samma bild av den avlägsna galaxen. Detta sällsynta fenomen uppstår då galaxen i bakgrunden sträcker sig över en krusning i rymdens väv. Denna "krusning" är ett område som i största förstoringsgrad ses orsakad av gravitationen av (troligen) en tät mängd av mörk materia det osynliga lim som utgör det mesta av universums massa. När ljus från den avlägsna galaxen passerar genom klustret längs denna krusning produceras två spegelbilder, tillsammans med en tredje bild som kan ses vid sidan av (obs mörk materia kan ej ses bara anas som förklaring (min anm.).

Men de kunde inte identifiera linsklustrets orsak. Normalt ser astronomer som studerar galaxkluster först förgrundsklustret som orsakar linsningen och hittar sedan de förstorade bilderna av avlägsna galaxer i klustret. En sökning av Sloan Digital Sky Survey-bilderna visade att ett galaxkluster fanns i samma område som de förstorade bilderna, men det hittades inte  i någon stjärnkatalog från tidigare kartläggningar.  Ändå gjorde det faktum att de konstiga bilderna var i mitten av ett kluster det klart för Griffiths att klustret borde  vara det som producerade de linsade bilderna.

 

Forskarnas nästa steg var därefter att avgöra om de tre linsade bilderna var på samma avstånd från varandra och därför alla var förvrängda bilder av samma avlägsna galax. Spektroskopiska mätningar med Gemini och W.M. Keck-observatorierna på Hawaii hjälpte därefter forskarna att avgöra detta och det visade sig att de linsade bilderna kom från samma galax som finns mer än 11 miljarder ljusår bort.

Denna avlägsna galax, baserad på en rekonstruktion av den tredje linsbilden, verkar vara en kant-i kant spiralgalax där  stjärnbildning pågår för fullt.

 

Ungefär samtidigt som de spektroskopiska observationerna av Griffiths och studenter vid Hilo pågick identifierade en separat grupp forskare i Chicago klustret och mätte dess avstånd med hjälp av Sloan-data. Galaxklustret visade sig finnas ca 7 miljarder ljusår bort. Griffiths kontaktade  en expert på gravitationslinsteori Jenny Wagner vid universitetet i Heidelberg i Tyskland.

 Wagner hade studerat liknande objekt och utvecklat tillsammans med kollegan Nicolas Tessore vid University of Manchester i Englanden en datorprogramvara för tolkning av unika linser lik denna. Deras programvara hjälpte nu teamet att förstå vad de tre linsade bilderna visade. De drog utefter resultatet slutsatsen att den mörka materian runt de utsträckta bilderna måste "smidigt" ha fördelats i rymden i små skalor för att ge den effekt de såg.

 

"Det är fantastiskt att vi bara behöver två spegelbilder för att få omfattningen av hur tät eller inte tät mörk materia kan vara på dessa avlägsna positioner", säger Wagner. – Här använder vi inga linsmodeller. Vi tar bara observerbara bilder och det faktum att de kan omvandlas till varandra. De kan vikas in i varandra med vår metod (genom det ovan nämnda datorprogrammet). Detta ger oss en uppfattning om hur jämn den mörka materian bör vara på dessa två positioner." För att visa vad de såg.

 

Detta resultat är viktigt, sade Griffiths eftersom astronomer fortfarande inte vet vad mörk materia är. – Vi vet att det är någon form av materia men vi har ingen aning om vad  beståndsdelspartikeln är. Så vi vet inte hur den beter sig alls. Vi vet bara att den har massa och reagerar på gravitation. Betydelsen av storleksgränserna för klumpar eller jämnhet i mörk materia  är att det ger oss några ledtrådar om vad partikeln kan vara. Ju mindre den mörka materian klumpar sig desto mer massiva måste partiklarna vara."

Jag (min anm.) anser att mörk materia är ett slag av vanlig materia vi ännu inte förstår. Om den nu finns. Jag anser att mycket av förunderligheter som upptäcks långt därute är reflexer, speglingar och okända gasmoln som ger bilder av något som kan ses som ickeexisterande och utöver detta förstår vi inte helt och fullt gravitationseffekter.

Bild på fenomenet från  NASA  (hubbles hemsida) namnet det har är på svenska Hamiltons objekt. klicka på bilden för förstoring.

Mysteriet med Släckta galaxer vid universums första tid.

 

Tidigt bildade galaxer under de tre första miljarder åren efter Big Bang  borde ha innehållit stora mängder kall vätgas. Bränslet som krävs för att skapa nya stjärnor. Men forskare som observerar det tidiga universum med Atacama Large Millimeter/submillimeter Array (ALMA) och Rymdteleskopet Hubble har upptäckt något svårförståeligt.  Ett antal tidiga och massiva galaxer fick slut på den kalla vätgasen redan i början av universums existens. Resultaten av forskningen om detta publicerades nyligen i Nature.

I undersökningen har sex galaxer valts ut de kallas "släckta" galaxer och det innebär galaxer där stjärnbildningen stängts ner på grund av bränslebrist (gasbrist).

Resultatet är oförenligt med vad astronomer förväntat sig i det tidiga universum. "De mest massiva galaxerna i universum levde snabbt och rasande och skapade sina stjärnor på anmärkningsvärt kort tid. Gas, bränslet för stjärnbildning, borde vara rikligt i i universums tidiga skede, säger Kate Whitaker, huvudförfattare till studien och biträdande professor i astronomi vid University of Massachusetts, Amherst. "Vi trodde ursprungligen att dessa släckta galaxer slog i bromsen tillfälligt några miljarder år efter Big Bang. Men att här fortfarande fanns mer gas för fortsatta möjligheter till hög stjärnbildning.

I den nya forskningen har det dock visat sig att tidiga galaxer faktiskt inte bromsade stjärnbildningen utan snarare fick brist på gas. De nya observationerna visade att upphörandet av stjärnbildningen i de sex galaxerna inte orsakades av en plötslig ineffektivitet i omvandlingen av kall gas till stjärnor. Istället var det resultatet av utarmningen eller avlägsnandet av gasreservoarerna i galaxerna.

" Vi förstår ännu inte hur sådant händer. Men möjliga förklaringar kan vara att antingen den primära gasförsörjningen som driver galaxen är avskuren eller att ett supermassivt svart hål släpper ut energi som håller gasen i galaxen varm," sa Christina Williams, astronom vid University of Arizona och medförfattare till forskningen. "I grund och botten innebär detta att galaxerna inte kan fylla på bränsletanken och därmed inte kan starta om motorn på stjärnproduktion."

Det innebär att stjärnbildning är beroende av kall gas inte varm gas (min anm.). Men en annan förklaring till brist på gas kan vara att gas inte var lika vanligt eller fanns i lika stora koncentrationer överallt. Jag anser det skulle vara en helt naturlig förklaring till dessa galaxers stopp på stjärnbildning.

Citerar från https://phys.org/ varifrån även bilden kommer.  ”Denna sammansatta bild av galaxklustret MACSJ 0138 visar data från Atacama Large Millimeter/submillimeter Array (ALMA) och NASA:s Rymdteleskop Hubble, som observerats av REsolving QUIEscent Förstorade galaxer vid hög redshift, eller REQUIEM-undersökningen. De tidiga massiva galaxerna som studerades av REQUIEM visade sig sakna kall vätgas, det bränsle som krävs för att bilda stjärnor. Kredit: ALMA (ESO/NAOJ/NRAO)/S. Dagnello (NRAO), STScI, K. Whitaker m.fl”.

Erosion mellan galaxerna

 

Hittills känner vi bara till två interstellära objekt som besökt vårt solsystem. Det är "Oumuamua och 2I/Borisov.

Det finns en ny rapport med titeln “Erosion of Icy Interstellar Objects by Cosmic Rays and Implications for ‘Oumuamua.”  tillgänglig på preprint-webbplatsen arxiv.org. Huvudförfattare är Vo Hong Minh Phan från Aachen University i Tyskland.

I denna rapport visas att kosmisk strålerosion begränsar livslängden av isiga ISOs, (objekt som färdas i den interstellära rymden) och även om det kan finnas många fler av dem (än de nämnda ovan) existerar de helt enkelt inte så länge som man trodde enligt en ny teori. Om teorin stämmer var Oumuamua förmodligen betydligt större när den började sin färd från någonstans.

Forskarna utgick i sitt arbete från fyra olika typer av is. Is av kväve (N2), kolmonoxid (CO), koldioxid (CO2) eller metan (CH4). Därefter övervägde de den kosmiska strålningen i det interstellära rummet (utrymmet mellan galaxerna) och dettas erosionseffekt på is. De övervägde också den urholkning som kollisioner skulle medföra mellan is och omgivande gas i den intergalaxiska sfären (utrymmet mellan galaxerna eller i tomrummet mellan solsystemen i vår galax).

Då det gäller Oumuamua vet vi egentligen inte mycket, egentligen nästan ingenting.. Vi vet inte vad den består av. Vi har bara räckviddsuppskattningar av dess storlek och vi vet inte  var den kom ifrån. I tidigare forskning föreslogs att "Oumuamua kan vara ett isfragment av kväve från en kropp som liknar Pluto från ett annat solsystem och då föreslogs från någonstans i stjärnbilden Perseus arm. Men ingen vet då det är bara en teori.

Bild på Oumuamua frånww w.universetoday.com

I 36 dvärggalaxer bildades under samma tid mängder av nya stjärnor är universum synkroniserat?

 

Galaxer med mer än 1 miljon ljusårs mellanrum bör logiskt sett inte ha ett samband med varandra när det gäller stjärnbildningshastigheten i antal och begränsad tid. Men en ny studie visar förvånande att galaxer separerade med upp till 13 miljoner ljusår saktade ner och påskyndade sedan samtidigt bildandet av stjärnor enligt en Rutgers-ledd studie publicerad i Astrophysical Journal.

 "Det verkar som om dessa galaxer reagerar på en storskalig förändring i sin miljö på samma sätt som en god ekonomi kan sporra en babyboom", säger huvudförfattaren till studien Charlotte Olsen, doktorand vid institutionen för fysik och astronomi vid School of Arts and Sciences vid Rutgers University-New Brunswick.

Som om de (min anm.) var sammanbundna i ett nätverk och synkroniserade enligt upptäckten ovan om nu den tolkats korrekt.

"Vi fann att oavsett om dessa galaxer var grannar eller inte, slutade det där och började där bildningen av nya stjärnor samtidigt i stor mängd, som om de alla hade påverkat varandra genom något extra galaktiskt socialt nätverk", säger medförfattaren Eric Gawiser, professor vid institutionen för fysik och astronomi. 

Man kan jämföra med eller tänka på (min anm.) kvantar, om en påverkas i vår närhet påverkas en tvilling till denna  på Mars samtidigt. Detta är svårförklarligt men de är på något vis synkroniserade. 

 

De 36 dvärggalaxerna inkluderade ett varierat utbud av miljöer på avstånd så långt som som mest 13 miljoner ljusår från varandra. Den likartade händelseutveckling i dessa galaxer som uppenbarligen reagerade likartat i tid och rum måste vara något som distribuerar bränsle till galaxer mycket långt ifrån varandra samtidigt.

Jag undrar dock om det var i samtida tidsintervall (min anm.) då avståndet mellan galaxerna är stort var det bara något som sågs så härifrån eller har man räknat ut genom att ta hänsyn till tiden att händelserna skedde samtida. Hur har detta räknats ut i så fall? Sågs det härifrån som samtida i vår tid fast händelser skilde sig 13 ljusår från varandra i ett fall? OM så stämmer det inte. Om det stämmer att händelser ses ske samtidigt fast avstånden är ljusår är det tecken på att vi missuppfattat tid och rum.

Nåväl vi fortsätter ta informationen seriöst. Händelselikheten kan till exempel innebära att ett enormt gasmoln eller ett fenomen i universum som vi ännu inte känner till ligger bakom, enligt Olsen. "Den fulla effekten av upptäckten är ännu inte känd eftersom det återstår att se hur mycket våra nuvarande modeller av galaxtillväxt vi behöver modifiera för att förstå detta", säger Gawiser. " Om resultatet inte kan förklaras inom vår nuvarande förståelse av kosmologi, skulle det vara en enorm implikation, men vi måste ge teorimakarna en chans att läsa vår uppsats och ge sin syn."

"James Webb Space Telescope, som ska lanseras av NASA i oktober, kommer att vara det perfekta sättet att lägga till de nya uppgifterna för att ta reda på hur långt ut från Vintergatan denna "babyboom" sträckte sig", tillade Olsen.

Se min undran i kursiv stil ovan. Men om allt stämmer kan vi tänka i banor som ett synkroniserat universum. Men som sagt jag tvivlar (min anm.). Kanske allt kan förklaras med att denna så kallade babyboom skedde under en mycket lång tidsperiod och vi nu hamnat i den med våra teleskop.

Bild från flickr.com tanken uppstår om vad som händer däruppe i rymden egentligen?

En struktur av 1,4 miljarder ljusårs längd kallad sydpolväggen har upptäckts

Nya 3D-kartor över universum har avslöjat en av de största kosmiska strukturer som någonsin hittats. En nästan otänkbart enorm vägg av galaxer som sträcker sig 1,4 miljarder ljusår tvärsöver innehållande hundratusentals galaxer.

Sydpolväggen kallas den på svenska. En galaxvägg som bara kan ses i teleskop då stora delar av den finns en halv miljard ljusår bort bakom ljuset av Vintergatan.

Astronomer har länge märkt att galaxer inte är utspridda slumpmässigt i universum utan snarare klumpade ihop och då som pärlband på ett halsband som omger gigantiska och till stor del tomma håligheter. Kartläggning av dessa intergalaktiska trådar tillhör området kosmografi vilket är "kartografi i kosmos," säger en av rapportskrivarna om upptäckten av sydpolväggen forskaren Daniel Pomarede kosmolog vid Paris-Saclay University i Frankrike.

Tidigare kosmografika arbeten har kartlagt omfattningen av andra galaktiska samlingar såsom den nuvarande strukturella rekordhållaren Hercules-Corona Borealis Great Wall som spänner över 10 miljarder ljusår, eller mer än en tiondel av storleken på det synliga universum.

Att veta hur universum ser ut i så stor skala hjälper oss att bekräfta våra nuvarande kosmologiska modeller säger Neta Bahcall astrofysiker vid Princeton University i New Jersey.

Men att bestämma exakt var dessa enorma, kors och tvärsstrukturer börjar och slutar är knepigt, tillade hon och tillägger.

"När man tittar på nätverket av glödtrådar och hålrum, blir det en semantisk fråga om vad som är anslutet till vad. "

JA det är spännande (min anm.) att försöka förstå varför dessa strukturer finns och hur de konstruerats och om lösningen på hur, kan ge besked på universums början. Likt Neta Bahcall säger ovan är jag också undrande över vad dessa strukturer är anslutna till, varför och om de är anslutna med varandra eller något.

Fri Bild från needpix.com vacker bild på barns förundran från en plats i fantasin mot Jorden.

Vilka Galaxer som är bäst lämpade för livgivande solar har omtolkats

De bäst lämpade galaxerna då det gäller hur solarna är placerade för att dessas planeter ska hysa liv är enligt en ny studie inte de elliptiska galaxerna (klotformiga galaxer) utan de spiralformade som Vintergatan där vi finns. Ett resultat som motsäger tidigare forskning från 2015.


Den nya uppsatsen där detta konstateras kommer från  University of Arkansas där astrofysiker nu visar på feltolkning från en studie från 2015 där det beskrivs att stora elliptiska galaxer skulle vara 10000 gånger mer benägna än spiralgalaxer som Vintergatan att hysa solsystem med planeter som skulle kunna ha avancerade tekniskt utvecklade civilisationer. Den ökade sannolikheten beskrevs i 2015 års studie och här dras slutsatsen att gigantiska elliptiska galaxer innehåller många fler stjärnor och har låga nivåer av potentiellt dödliga supernovor.


Den nya rapporten visar istället att principen om medelmåttighet bör få Jorden och dess inhemska teknologiska samhälle att vara typiska, inte atypiska, av planeter med tekniska civilisationer även på andra håll i universum. Det innebär att dess placering i en spiralformad diskgalax också ska vara typisk (bäst för att liv ska kunna uppkomma). Men 2015 års uppsats antyder motsatsen, att de flesta beboeliga planeter inte skulle ligga i galaxer som liknar vår utan snarare i stora, sfäriska elliptiska galaxer. 


I sin nu skrivna uppsats föreslår istället astrofysikern Whitmire en anledning till att stora elliptiska galaxer inte kan vara livsvaggor: De var översköljda av dödlig strålning när de var yngre och mindre stora och de gick igenom en rad kvasar och supernova händelser på den tiden.


"Utvecklingen av elliptiska galaxer är helt annorlunda än spiralgalaxers som Vintergatan", säger Whitmire. "Dessa elliptiska galaxer gick igenom en tidig fas där det fanns så mycket strålning att det skulle ha rensat  alla beboeliga planeter i galaxen från livsmöjligheter att växa till och det skedde även en hög stjärnbildningstakt med planetsystem. Allt i en svindlande takt av strålning av ett så starkt slag  att stjärnbildningen sedan slutade och planeter steriliserades från organiskt material.

 "Beboeliga planeter värdar för intelligent liv är osannolikt i stora elliptiska galaxer där de flesta stjärnor och planeter finns” enligt uppsatsen. Istället beskrivs i denna ske lättare spiralgalaxers betydligt lugnare sfär och kanske än lugnast är i spiralarmarna i spiralgalaxer som vårt solsystem finns i en av armarna av Vintergatan.



Jag (min anm) ser ingen motsägelse i uppsatsens slutsats .


Bild från vikipedia på den gigantiska elliptiska galaxen ESO 325-G004 416 miljoner ljusår bort i riktning mot Kentaurens stjärnbild.

Unga galaxer som omges av stora kol-moln

Forskare har upptäckt gigantiska moln av kolgas som spänner över en radie av 30 000 ljusår runt unga galaxer, Detta är den första bekräftelsen på att kolatomer producerades inuti stjärnor i det tidiga universum och spreds sig bortom dessa. 


Inga teoretiska studier har förutspått sådana enorma kol-moln virlande runt växande galaxer. Upptäckten ger frågor om vår nuvarande förståelse av kosmisk evolution. Upptäckten är radiosignaler från koljoner i galaxer från 1 miljard år efter Big Bang", säger Seiji Fujimoto f.d. doktorand vid universitet i Tokyo och huvudförfattare till forskningsrapporten.  


Kol och syre fanns inte i universum tiden efter BigBang. Det bildades senare genom kärnklyvningar inuti stjärnor. Men det är inte förstått hur dessa element spreds över hela universum. Astronomer har tidigare funnit tunga element inuti mindre galaxer men inte bortom dessa.


"De gasformiga kolmolnen är nästan fem gånger större än fördelningen av stjärnor i galaxerna som observerats med rymdteleskopet Hubble," förklarar Masami Ouchi professor vid universitetet i Tokyo och National Astronomical Observatory of Japan. "Vi såg diffusa men stora moln som flyter i ett kolsvart universum." 


Forskargruppen konstaterar att teoretiska modeller för närvarande inte kan förklara så stora kolmoln runt unga galaxer vilket förmodligen indikerar att en del nya fysiska processer måste införlivas vid kosmologiska simuleringar.


Teamet använder ALMA -teleskopet i Chile och andra teleskop runt om i världen för att ytterligare utforska konsekvenserna av upptäckten för galaktiska utflöden och kolrika glorior runt galaxer.


Jag (min anm.) anser att vi inte kan eller kommer att förstå hur allt hänger ihop. Om det nu finns ett absolut svar. Men säkert kan dessa kolmoln förstås i kommande teorier som nu kommer att tänkas ut och tilläggas i vårt nuvarande vetande utan allt för stora förändringar i det paradigm vi lever under.

Bild från wikimedia på en del av ALMA teleskopen.

Det finns udda galaxer däruppe.

Minst 100-200 miljarder galaxer finns däruppe kanske fler. Det finns galaxer formade som maneter, galaxer som konsumerar andra galaxer och galaxer som verkar sakna den mörka materia som genomsyrar resten av universum. 


Här är några av de märkligaste galaxerna som hittats därute. Galaxy ESO 137-001 vilken finns i stjärnbilden södra triangeln och har likhet med en manet som simmar mitt i ett hav av stjärnor.


Under 2018 upptäckte rymdteleskopet Hubble något som aldrig tidigare skådats. En galax med nästan ingen mörk materia.  Galaxen, NGC 1052-DF2 vilken finns i riktning mot stjärnbilden valfisken 65000000 ljusår bort. Men detta resultat fick omtolkas.   Det är egentligen bara 42000000 ljusår dit rapporterade forskarna 14 mars, 2019. Jag (min anm.) undrar om det är bristen på mörk materia här som ger denna felmarginal vid mätning av avstånd?


Den massiva, diskformade Galaxen MACS 2129-1 i vattumannens stjärnbild (kallas zombiegalax). Den snurrar dubbelt så snabbt som Vintergatan men är inte alls lika aktiv. Hubbles observation av galaxen avslöjade att här har inga nya stjärnor kommit till under de senaste  10000000000 åren. 



300000000 ljusår bort ses en galax med formen av ett enormt grodyngel simmande genom rymden. Tadpolegalaxen finns i riktning mot stjärnbilden Draken och har en svans som är 500000 ljusår lång och det är 10 gånger längre än Vintergatans längd.

Galaxer interagerar med varandra klämmer sina grannar till nya former och stjäl stjärnor. Den ljusaste kända galaxen i universum är en av dessa tjuvar.


Åtta stycken till udda galaxer kan den intresserade här se och begrunda över. 

Bild från vikimedia på den galax som nämns ovan tadpolegalaxen.

De snurrande galaxerna

Vintergatan är en genomsnittligt stor spiralgalax roterande med en hastighet av 210 km/sek. Ny forskning har funnit att de mest massiva spiralgalaxerna snurrar snabbare än väntat. Dessa "Super spiralgalaxer," varav den största väger cirka 20 gånger mer än vår Vintergata snurrar med en hastighet av upp till 570 km/sek. Stora spiralgalaxer är exceptionella på nästan alla sätt. Förutom att vara mycket mer massiva än Vintergatan är de också ljusare och större fysiskt. 


Den största är 450000 ljusår i diameter jämfört med Vintergatans 100000-ljusår. Denna finns ca 212 miljoner ljusår bort i riktning mot stjärnbilden påfågeln. Hittills är 100 mycket stora spiralgalaxer kända.


"Super spiraler är extrema på flera vis," säger Patrick Ogle astronom vid rymdteleskopet Science Institute i Baltimore, Maryland. "De har stora rotationshastigheter."


Ogle är huvudförfattare till en rapport som publicerades den 10 oktober 2019 i Astrophysical Journal Letters om just spiralgalaxers rotationer.


Trots dessa rotationshastigheter hindras inte en stjärnbildning inom dessa galaxer. Många av stjärnorna i dessa galaxer är ca 10 miljarder år gamla. I galaxerna omvandlas ungefär 30 gånger solens massa av gas och damm till stjärnor varje år vilket är normalt för en galax av den storleken (utifrån det damm och den gas som rör sig här). 


 SpaceTelescope Science Institute  utökar gränserna för rymdastronomi genom att vara värd för Science Operations Center för rymdteleskopet Hubble, Science and Operations Center för James Webb Space Telescope och Science Operations Center for det framtida infraröda undersökningar av galaxerna.


Jag (min anm.) kan bara hålla med om att rörelser av stora slag finns däruppe i galaxerna. Frågan om varför är dock ej besvarad. Men jag misstänker gravitationsorsaker.

Bilden är en illustration av Vintergatan som visar dess armar och solens placering (originalbild från NASA). Vikipedia (även publicerad här måndag 21 oktober.

Långt därute slocknar galaxer.

Virgohopen är ett galaxkluster i riktning mot Jungfruns stjärnbild. På ett avstånd av 55 miljoner ljusår finns här ca 2000 galaxer varav en av de största galaxerna i universum som vi vet om finns, M87.


Det är i Virgohopens galaxer det har hittats galaxer där all form av stjärnbildning avslutats. Dessa galaxer kommer efterhand som stjärnornas liv slocknar att släckas ut då inga nya stjärnor bildas.


Varför detta sker är en fråga astronomer önskar svar på. Det första kanadensiskt ledda stora projekt vilka använt  världens ledande teleskop Alma teleskopet hoppas kunna svara på detta. Arbetsnamnet på projektet är Virgo. 


Det är vad som saknas i galaxen som får galaxen att sluta producera nya stjärnor. Gas, damm  mm.


Galaxer i Virgo-klustret har observerats utifrån nästan varje våglängd i det elektromagnetiska spektrumet (t. ex. radio, optisk och ultraviolett ljus), men observationer av alla slag av gas därute inte kan sökas med de instrument som är tillgängliga i dag får forskningen  fortsätta efter hand som nya känsligare instrument kommer som kan svara på frågor vi ännu inte kan få svar på. Svaret på varför galaxer dör ut därute? 


Det vi kan tänka på (min anm) är att allt har ett slut även galaxer.

Vad man kan fråga sig är vad som sker när alla galaxers stjärnor har slocknat?


Bilden är från vikipedia och visar Virgohopen.

39 Enorma galaxer från universums första 2 miljarder år har upptäckts

Forskare vid University of Tokyos Institute of Astronomy har använt ett antal teleskop för att resa bakåt till universums barndom. Bland annat användes rymdteleskopet Spitzer för att söka i det infraröda våglängdområdet och radioteleskopgruppen Alma, Atacama Large Millimeter/Submillimeter Array i Chile.


Utöver dessa har även Very Large Telescope, som i själva verket består av fyra samverkande teleskop på 8,2 meter placerade i formation vid Paranalobservatoriet i Chile använts. Det blev upptäckter av 39 mycket stora hittills dolda galaxer som redan fanns 2 miljarder år efter BigBang ( BigBang inträffade för 13,7 miljarder år sedan enligt dagens kunskaper).


De här upptäckterna står i konflikt med de nuvarande modeller för denna tids utveckling, och kommer att hjälpa oss med detaljer som hittills har saknats, säger astronomen Tao Wang vid University of Tokyo i ett pressmeddelande.


Vid denna tid var de nu upptäckta galaxerna de största i universum. Men i dag är de så gamla (avståndet så stort från oss i ljusår räknat)  att ljuset från dem är väldigt svagt beroende på avståndet (ljuset har tagit ca 12 miljarder år att nå oss).


 Universums expansion gör även att det synliga ljuset sträcks ut och så småningom blir infrarött (sett från oss). Sträckningen av det infraröda fältet kan avslöja hur långt bort ljuskällan ligger och därmed också åldern på när ljuset sändes ut.


Ju större galax desto större är även det svarta hål som ligger mitten. Det innebär att man också kan studera dettas evolution. Detta genom att jämför dettas utveckling mot galaxer vars ljus inte ligger så långt bort i ljusår.


Frågan jag ställer mig är även varför det finns ett svart hål i centrum av alla galaxer vilket vi hittills upptäckt. Säkert bör det ha med bildandet av galaxer att göra. Men någon förklaring på fenomenet finns inte.



Bilden är från Vikipedia och visar ALMA radioteleskopgrupp i Atacamaöknen i Chile.

Stora tomrum däruppe innehåller mer materia än galaxerna själva.

De stora håligheterna (tomrummen) mellan galaxerna kan sträcka sig miljontals ljusår tvärs över. Men det är inga tomrum utan innehåller mer materia än galaxerna själva.


”Om du tog en kubikmeter, skulle det vara mindre än en atom i det”, sa Michael Shull, astronom vid University of Colorado Oftast är det joniserat mellan galaxerna — ofta är detta  intergalaktiska mediet eller IGM varmt, joniserat väte (hydrogen som har förlorat sin elektron) och här finns även bitar av tyngre grundämnen som kol, syre och kisel.

Det har upptäckts genom signaturen de lämnar efter sig från ljuset som passerar utifrån genom tomrummen.


På 1960-talet upptäckte astronomer kvasarer för första gången. Kvasarer (läs mer om dessa spännande objekt här) är otroligt ljusa och aktiva galaxer långt bort därute.

Det upptäcktes att dessa saknade bitar av materia. Dessa bitar hade absorberats av något mellan kvasaren upptäckte astronomerna.


Under decennierna därefter har astronomer upptäckt stora tomrum där element av gas och tunga atomer finns vilka sammantaget tillsammans innehåller mer materia än alla galaxer tillsammans. Men som beskrivs ovan i en täthet av knappt en atom per kubikmeter.


 Detta i de tomrum vi felaktigt kallar det mellan galaxerna. Något av denna gas är sannolikt rester också från Big Bang. Men tyngre grundämnen är rester eller bitar från kvasarer långt därute.


Bild; En konstnärs tolkning av en kvasargalax.

Det kom en kraftfull radiosignal från yttre rymden.

Fyra miljarder ljusår bort i riktning mot Tranans stjärnbild skedde något vi ännu inte kan förklara.


Under en millisekund uppstod en gång radiostrålningsblixt vilken nu efter fyra miljarder ljusår nått oss och upptäcktes av radioteleskopi västra Australien.

Sedan dess (upptäckten gjordes i september 2018) har nya observationer bara ökat mysteriet säger Emily Petroff  verksam vid Amsterdams universitet en av de ledande experterna på snabba radiovågskurar från rymdens djup.


Den stora galax varifrån skuren kom är faktiskt ganska tråkig (en ordinär galax min anm.) ”, säger Bannister en av rapportskrivarna om fenomenet. ”De flesta stjärnor i universum finns i galaxer som denna. Ovanligt är bara skuren som har fått namnet FRB 121102 ”.


Galaxen är ungefär tusen gånger mer massiv än dvärggalaxen (i närområdet) varifrån FRB 121102 kom.


I teorin bildas få stjärnor i en dvärggalax i annat fall skulle fenomenet kunna förklaras som magnetarers utsläpp av radiostrålning. Men det bör inte finnas en magnetar i en dvärggalax utan de få vi upptäckt finns i stora galaxer där stjärnbildningen är stor och även stjärnor dör i stort antal.  Stor omsättning av stjärnor är anledningen till magnetarer novor och neutronstjärnor bildas betydligt oftare än i en dvärggalax. Ingen magnetar har ännu upptäckts i en dvärggalax.


Få magnetarer överhuvudtaget har upptäckts därute. Men jag undrar ändå (min anm) om inte dessa skulle kunna finnas i vilken galax som helst med de rätta förutsättningarna. Det behövs ju bara rätt sort av nova för att det ska ske att en magnetar uppstår. 

För min del anser jag att detta skeende är av större möjlighet i en galax där det finns många miljarder stjärnor men lika möjligt är att skeendet kan ske i en galax med några tusen stjärnor. Det har inte med galaxens storlek om det sker utan med rätt förutsättningar anser jag.

Bild en illustration av magnetar hur verklighetstroget denna är vet ingen.

Hur en galax ser ut vet vi inte, Osynlig materia finns som vi inte kan se (ej att förväxla med mörk materia).

När du ser en galax i universum genom ett teleskop eller i bilder tagna av observatorier ser du vad du tror är en hel galax och hur den ser ut. Men det är fel.


Forskare har upptäckt att ca hälften av galaxens materia är osynlig. Men förväxla inte detta med mörk materia som är något helt annat.


Här handlar det om massa (vanliga atomer) i galaxens halosken. Gasen i denna.


 En grupp astronomer från UC Santa Barbara Professor Crystal Martin och doktorand Stephanie Ho har nu släppt en rapport som visar hur dessa glorior samverkar med galaxer. I studien som publicerats i The Astrophysical Journal visar de att en galax inte alls är så skinande som vi tror. Mycket av den syns inte med våra ögon.


Detta är kontentan av dagens inlägg. Insikten och tanken på att det vi inte ser alltid är det som finns.

På enbart 2 % av natthimlen har nyligen upptäckts hundratusentals tidigare okända galaxer.

Ovanstående (rubriken) är resultatet från en stor ny radiovågsfrekvenskartläggning av natthimlen av Low-Frequency Array (LOFAR) teleskop vilket är ett europeiskt nätverk av radioteleskop.


Resultaten kommer från en undersökning av 25% av den norra halvklotets natthimmel av låga radiofrekvenser vilket avslöjade tre hundra tusen källor på enbart 2% av natthimlen av dessa 25 % varav nästan samtligakällor är galaxer långt bort i universum.


Astronomerna bakom upptäckten anser dock att i slutändan  bör  hela 15 miljoner fler radiosändningskällor upptäckas på dessa 25 % av natthimlen de undersökt.
  

LOFAR teleskopen drivs av ASTRON i Nederländerna och är ett nätverk av radioantenner i Nederländerna, Tyskland, Storbritannien, Frankrike, Sverige, Polen, Irland och Italien alla anslutna av hög hastighets fiberoptiska kablar.


Signalerar av de kombinerade antennerna behandlas sedan av superdatorer för att effektivt skapa ett virtuellt radioteleskop med en aria av 1 900 kilometer i diameter.


Vi får hoppas att det inte finns oupptäckta mätfel i detta projekt av digitala analyser så vi finner mer än vad som egentligen finns därute (min anm.)


Bild från wikipedia som visar en belägen LOFAR-station den vid Onsala rymdobservatorium, Halland, Sverige.

Mörk materia uppför sig olika beroende på galax

Mörk materia är ett av mysterierna universum. Det är det mesta av materian i universum enligt vad vi vet men likväl osynlig och ännu inte bevisad som existerande.


Men vad vi tror oss veta påverkar den gravitationen och allting i universum fungerar genom stora, osynliga för oss, moln av något vi inte kan se (mörk materia). Astronomer är osäkra på vad det är. 


Men nu visar nya rön att mörk materia finns i mindre koncentration i gamla galaxers centrum än i yngre galaxers. I en ny rapport publicerad den 3 jan. i tidskriften Månatliga meddelanden av Royal Astronomical Society diskuteras detta.



 De mesta av den mörka materian som forskare känner till finns i moln inom galaxer inte mellan galaxerna. Men det finns ett mysterium. Det visar sig enligt datasimuleringar att centrum i äldre galax där stjärnbildning är mindre än i yngre aktivare galaxer då det gäller stjärnbildning skiljer sig åt då  det gäller  mörk materia.


De äldre galaxernas kärnor innehåller mer mörk materia än de yngre galaxerna där hela tomrum av mörk materia finns. Det måste därför finnas ett samband där aktiv stjärnbildning innebär mindre mörk materia och tvärtom och en anledning till detta.


De nya rönen tyder enligt rapporten på att mörk materiakoncentration och värme spelar en betydande roll i hur mörk materia beter sig. Det verkar som att värme trycker bort mörk materia och ej så aktiva galaxers kärnor med lägre temperatur drar till sig mörk materia.


Forskarna drog slutsatsen att galaxer som för länge sedan slutat bilda stjärnor hade mindre energi att knuffa bort mörk materia ur sitt centrum. Medan mer aktiv stjärnbildning i galaxer alstrade mer värme som fick den mörka materian att reagera med att avvika därifrån.


Jag anser dock att man kan dra en annan slutsats. Att stor stjärnbildning använder mörk materia för detta i stor skala och det därför tillfälligt tar slut i närområden där detta sker. Men då mörk materia är den vanligaste materian kommer den tillbaks från omgivningen så snart stjärnbildningen (och värmen) minskar.


Likväl anser jag att mörk materia finns överallt förutom när den tillfälligt använts i stjärnbildningsprocesser där den är en viktig ingrediens för att så ska kunna ske (enligt mig). Jag anser även att den finns lika mycket kanske betydligt mer mellan galaxerna som i mindre aktiva galaxer. Jag anser även att vi inte ska glömma den mörka energin i sammanhanget. Se bild.

Små mycket sällsynta kompakta galaxer med fler stjärnor än i Vintergatan kan lära oss mycket om hur vår verklighet kom till.

De är massiva. De är mycket små och  extremt sällsynta men de kan innehålla hemligheter om hur galaxer bildas och utvecklas.


 Det handlar om de massiva ultrakompakta galaxerna som finns därute. 


– De är så sällsynta att vi behöver ungefär en volym med nästan 500 miljoner ljusår tvärs över för att hitta en enda av dem, säger Ignacio Ferreras en av rapportskrivarna om dem i tidskriften astronomi och astrofysik den 16 november 2018. I rapporten beskrivs letandet lett av ett internationellt team lett av Fernando Buitrago, Instituto de Astrofísica e Ciencias Espaco och Faculdade de Ciencias da Universidade de Lisboa.


 Massiva ultrakompakta dvärgalaxer  har många gånger fler stjärnor än Vintergatan och  är mycket ljusa. Stjärnorna här  är tätt packade då galaxen som innehåller många fler stjärnor än Vintergatan är betydligt mindre än Vintergatan.


Forskarna identifierade nyligen en uppsättning bestående av 29 sådana galaxer med dessa egenskaper på avstånd mellan två och fem miljarder ljusår från jorden.


Sju av dessa kallas ursprungliga galaxer då de förblivit orörda  av andra galaxers påverkan sedan de bildades för mer än tio miljarder år sedan. Det är något Vintergatan inte kan ståta med. Vi har genom eonerna fått stjärnor från Magellanaska molnen bland annat som blandat sig med Vintergatans stjärnor vilket gör att mycket sedan tidens början ändrats iVintergatan.


Dessa så kallade relikgalaxer är ett öppet fönster för forskare på hur galaxer såg ut och i det tidiga universum. Därav intresset för dem.


Vi kan av dem lära oss om hur galaxer såg ut och kanske även se bakåt i tiden på hur de bildades. Här finns inga störningar från längre fram i tiden som galaxer som sugits in och skapat oreda i grundgalaxen.


Bilden är på Andromedagalaxen vilken finns 2,5–2,9 miljoner ljusår från Vintergatan och är den närmaste granngalaxen om man inte räknar Vintergatans små satellitgalaxer.

 Den är i storlek lik Vintergatan och som denna en spiralgalax. En enligt mig lika spännande galax som vår egen Vintergatan där vi finns i en av de yttre delarna av en spiral.