Alkemi är naturligt i universum. 3

 

Alkemisterna arbetade under medeltiden med att försöka framställa guld och ett livselixir som skulle bota alla sjukdomar och förlänga livet. Man försökte ex få det tunga grundämnet bly att förändras till det tunga grundämnet guld. Man försökte hitta den vises sten.  Sitt experimentande beskrev alkemisterna i olika skrifter ibland i en gåtfull mycket skiftande terminologi. Det kunde vara långa beskrivningar med symboler och formler skrivna på ett allegoriskt språk för att ingen annan än de invigda skulle få tag på kunskapen. Dessa uppteckningar är så obegripliga att dagens kemister inte lyckats tyda dem.

Nu går vi till den verkliga världen och bort från mysticism och drömmar. För att solen ska fungera som en livgivande stjärna trycks väte in i helium i kärnan. En kärnprocess som kallas fusion 

 Vilket innebär  att atomer förenas under enormt tryck och tempera vilket ger nya element. Något som gett och ger upphov till merparten av våra grundämnen vilka alla har sitt ursprung från stjärnor. Kraften i detta försöker man tämja för framtida energiproduktion. Men det är vårt då den producerar  så stark värme att inga behållare kan hålla den inom sig förutom en kort stund i kraftigt magnetfält. Det vi dock lyckats med är att använda kraften som vätebombkälla.

Fissionskraften däremot kärnklyvning används i kärnkraftverk. Faran med denna är att kärnklyvning skapar radioaktivt avfall  och tråkig användning av denna kraft är i form av  atombomber. 

Forskare har ännu inte listat ut hur man kontrollerar plasman för att producera kraft från fusionsreaktioner för  energiframställning. Temperaturen i denna process gör att inget material kan hålla koll på en process förutom en kort stund magnetism. Skulle vi lyckas skulle vi få ren och obegränsad energi.

När universum kom till innehöll det mestadels väte och helium. Fusion i stjärnor och supernovor har sedan dess försett kosmos med mer än 80 andra element, varav några får livet möjligt.

 

Solen och andra stjärnor är fusionsplatser. Varje sekund smälter solen samman cirka 600 miljoner ton väte – det är samma massa som den stora pyramiden i Giza innehåller gånger102.

 

Tillsammans med skapandet av nya element frigör fusion enorma mängder energi och ljuspartiklar som kallas fotoner. Dessa fotoner tar det cirka 250000 år för att stötas upp från solens innersta 700000 kilometer ner i solen för att nå solens synliga yta. Därefter tar detta ljus (fotoner) åtta minuter att färdas de 150 miljoner kilometerna till jorden. Fusion är den process där lätta element pressas under enormt tryck och temperatur till nya tyngre element.

Att skapa något nytt grundämne från ett annat kan vi inte men på solen sker det och detta kan kallas alkemi.

Bild från vikipedia "Alkemisten", målning av William Fettes Douglas en 1800-talskonstnär.

Det man ansåg vara en gasmassa i centrum av vintergatan var något mer.

 

Astronomer har nyligen identifierat tre unga stjärnor i centrum av vår galax. Det finns i ett område som tidigare ansågs bestå endast av ett gasmoln och damm.

 

Upptäckten skedde av forskare från Universitetet i Köln i Tyskland med hjälp av European Southern Observatorys "Very Large Telescope" (VLT) i Chile. Resultatet  deras publicerades för några dagar sedan i The Astrophysical Journal.

Dessa stjärnors sken upptäcktes ursprungligen av VLT under 2011. Men då drog forskarna slutsatsen att fenomenet var ett moln av gas och damm vilket de då namngav till G2. Men under årens lopp har bevis anhopats som tyder på att G2 är mer än gas och damm. 

Skytten A*, förkortad SgrA*, är namnet på det svarta hålet i centrum av r Vintergatan. Forskare antog tills nyligen att det svarta hålet skulle kollidera med G2 och blossa upp och det skulle då ge en fyrverkeriliknande effekt. Men de kunde  inte observera den förväntade effektens snara skeende i dataanalys.

 

Astronomer observerade även att temperaturen i G2: är nästan dubbelt så hög som för andra säkerställda gaskällor i området. Enligt en möjlig förklaring ansågs då att stjärnorna i centrum galaxen kan värma upp G2. Men de säkerställda andra gaskällorna  i centrum av vintergatan är kallare än G2 vilket utesluter den förklaringen. När forskarna nu  analyserade data insamlade från VLT mellan 2005 och 2019 blev resultatet  att i G2 finns tre nybildade stjärnor vilka värmer upp gasen i molnet.

 

– Att G2 faktiskt består av tre unga stjärnor under utveckling är sensationellt. Aldrig tidigare har så unga stjärnor upptäckts runt SgrA*", säger huvudförfattaren till rapporten Florian Peißker.

En intressant iakttagelse vilket visar att vi inte alltid tolkar ting som de är utan som vi med vår förförståelse anser att de ska (bör)  vara (min anm.) Tänker ex på mörk materia och mörk energi.

 

Bild från wikimedia Vyn visar flera av ALMA-antennerna i Chile och de centrala regionerna i Vintergatan. I denna breda fältvy ses det zodiaka ljuset uppe till höger och längst ner till vänster ses Mars. Saturnus är lite högre på himlen mot mitten av bilden. Bilden togs under ESO Ultra HD (UHD) Expedition. Datum den juni 2014.

Det är möjligt att det finns enstaka stjärnor däruppe som består av antimateria.

 

Antimateria är motsatsen till vanlig materia. Den som vi och vår galax och resten av vårt synliga universum består av. Antipartikeln är motsatsen till materia i form av  elektrisk laddning  till exempel proton–antiproton, neutron–antineutron och elektron–positron. Vissa partiklar är sina egna antipartiklar, till exempel fotoner och Z-bosoner.

Forskare producerar regelbundet antimateriapartiklar i experimentsyfte och har även en förklaring till dess kosmiska frånvaro: När antimateria och normal materia möts förintas de ömsesidigt i en energisprängning.  Det är därför fysiker var så förbryllade 2018 när chefen för Alpha Magnetic Spectrometer (AMS) vid ett  experiment monterat på utsidan av den internationella rymdstationen ISS meddelade att instrumentet kan ha upptäckt två antiheliumkärnor - förutom de sex som eventuellt upptäckts tidigare.

Inspirerad av de trevande AMS-resultaten publicerade då en grupp forskare en studie som beräknade det maximala antalet antimateriastjärnor som kan finnas i universum baserat på ett antal för närvarande oförklarliga gammastrålningskällor som hittats av Fermi Large Area Telescope (LAT).

Simon Dupourqué, studiens huvudförfattare och astrofysikstudent vid Forskningsinstitutet i astrofysik och planetologi vid Universitetet i Toulouse III–Paul Sabatier i Frankrike och Franska nationella centret för vetenskaplig forskning (CNRS) gjorde därefter en uppskattningen av antimateriastjärnor efter att ha letat efter antistjärnekandidater i ett decennium i LAT: s datainsamling.

Teamet som ingick i undersökningen analyserade10 år av data vilket var ungefär 6 000 ljusemitterande objekt. De tonade därefter ner listan till källor som strålat med den gammafrekvens (för att misstänkas vara antimateriaexplosioner - krockar mellan materia och antimateria) som inte analyserats tidigare och  katalogiserade dessa astronomiska objekt. Av dessa hittade14 kandidater enligt Dupourqué. uppskattades att ungefär en antistjärna kan finnas per  400000 vanliga materiastjärnor i vår del av universum.

Men i stället för några förmodade antistjärnor, säger Dupourqué, kan dessa gammablixtar   komma från pulsarer eller de supermassiva svarta hålen i galaxernas centrum.

För att inte detta inlägg ska bli för långt i diskussion läs vidare här på originalartikeln i Scientific American. 

För min del (min anm.)  är jag undrande över om inte de så kallade snabba radioblixtarna som explosivt kan detekteras under millisekunder kan ha samband med krockar av materia och antimateria? Dock inte i stjärnform utan kanske mindre gasmoln som krockar med vanliga gasmoln eller faller ner i en stjärna. Jag är även undrande över varför materia tog över som material och inte antimaterian? Vi vet att båda slagen skulle fungera lika bra under förutsättning att de inte möts. Det bör ha bildats betydligt mindre antimateria vid BigBang alternativt finns galaxer av antimateria därute långt bort.

Bild från vikipedia som föreställer. Partiklar från vänster uppifrån och ner: elektron, proton, neutron. Antipartiklar från höger uppifrån och ner: positron, antiproton, antineutron.

Ensamma stjärnor därute.

 

I några uppsatser från  University of Michigan visas hur stjärnor med massan åtta gånger  eller mer av vår sols blivit ensamma stjärnor i universum efter att ha kastats ut ur sina stjärnkluster.

 "Ungefär en fjärdedel av alla massiva stjärnor verkar vara ensamma stjärnor och vi undrade varför," sade nyligen Johnny Dorigo Jones  en student under grundutbildning vid universitet. "Hur de visar sig vara isolerade, och hur de blev detta." Det är frågan )min anm.) man ställde sig vid universitetet.

 

Dorigo Jones visade i sin uppsats att de allra flesta massiva stjärnor i ensamhet är "runaways", eller stjärnor som kastats ut från kluster. "Eftersom massiva stjärnor kräver mycket material för att bildas fanns ofta en hel del mindre stjärnor omkring dem," beskrev Vargas-Salazar. "Mitt projekts fråga var specifikt hur många av dessa massiva stjärnor kunde ha bildats i stjärnkluster." Svaret man kom fram till var en fjärdedel.

Dorigo Jones undersökte hur massiva stjärnor matats ut från kluster. Han såg på de två olika mekanismer som producerar runaways (stjärnor som rymt) dynamisk utskjutning och binära supernova utkast.

I det första scenariot kastas massiva stjärnor ut från sina kluster med upp till 800000 km/h på grund av instabila omloppsbanor  och då troligast när det väl sker  på grund av instabilitet av gravitationen i närområdet och skedet går då i en otroligt hastig acceleration i utkastet. I det andra sceneriet kastas en massiv stjärna ut när ett binärt par innehåller en stjärna som exploderar och skjuter sin följeslagare ut i rymden (en supernova sker).

Varför bara väldigt massiva stjärnor åker ut kan man undra men kanske det är just dessa  massiva stjärnor av en viss massa som får gravitationsstörningar.  De som kastas ut från kluster vid en supernova är mer konkreta händelser som man kan ta till sig.

Bild mepixels.com vacker utblick ut i universum anser jag.

18 metallfattiga stjärnor

 

Ett team av astronomer ledda av MIT:s Anirudh Chiti har upptäckt 18 metallfattiga röda jättestjärnor i dvärggalaxen Sgr dE vilken finns i riktning mot Skyttens stjärnbild. Detekteringen är baserad på spektralanalys med medelupplösning från MagE-spektrografen på Magellan-Baade-teleskopet i Las Campanas Observatory i Chile, metallhaltkänslighets fotometri från SkyMapper med tolkning från DR1.1-katalogen och korrekta rörelsedata från Gaia DR2 (Data Release 2).

Studien visar att nio stjärnor är mycket metallfattiga med en metallhalt under -2,0. Detta mer än fördubblar antalet kända  metallfattiga stjärnor i Sgr dSph. Objektet med den lägsta metallhalt (-3,08) av de 18 som beskrivs i rapporten är stjärnan Sgr-180.

Stjärnorna har temperaturer från 4106 C till 4897 C och innehåller inte mer koldioxid än ordinära stjärnor. Därav kan inget av dessa objekt klassificeras som koldioxidrikt fastän de bevisat är metallfattiga stjärnor vilka då borde vara mer koldioxidrika än ordinära stjärnor är.

 Detta är förbryllande då till exempel, stjärnorna i halo i Vintergatan i allmänhet uppvisar att en ökning av relativa kolhalter ha samband med en minskande metallhalt. Allt som allt är cirka 20 procent av stjärnorna i Vintergatans gloria klassificerade med metallhalt under -2,0. OBS det handlar om halo inte stjärnan i sig.

Bild i riktning mot Skyttens stjärnbild vilket även är riktningen mot Vintergatans centrum där denna dvärggalax med metallfattiga stjärnor finns. Dwarf Elliptical Galaxy (Sgr dE eller  Sag DEG). Bild från vikipedia.

För första gången har ett transportband setts från ett stjärnbildande moln

För första gången har astronomer observerat ett transportband (bestående av gas)  i utkanten av ett stjärnbildande tätt moln som transporterar sitt innehåll mot ett par unga stjärnor under bildande i närområdet.

Forskare vid tyska Max Planck Institute for Extraterrestrial Physics (MPE) och franska Institut de Radioastonomie Millimétrique (IRAM) upptäckte att gasrörelser i transportbandet (gasstrålen), fungerade som  en "streamer", med hjälp av gravitationskrafters   effekt drog gas till de växande stjärnorna.

Gasstrålen ger en stor mängd gas med materia som finns i molnet till den stjärnbildande regionen i molnet och även som en stråle till protostjärnorna i periferin.

Detta system (de två stjärnorna vilka är mottagare av gas från molnet där även stjärnor bildas) har fått beteckningen IRAS 03292+3039 Det binära systemet har visat vissa variationer eller flimmer i tidigare observationer vilket antyder att det kan vara ett intressant mål att studera för att undersöka effekterna i miljön där småskalig stjärnbildning sker.

En spännande upptäckt (min anm.) som visar att ännu i dag sker ny stjärnbildning och nya planetsystem. Universum är inte klart det förändras genom att solsystem försvinner och nya kommer till.

Bild; från https://www.wallpaperflare.com/ på en blick upp i universum.

Hubbleteleskopet sökte de första stjärnorna där de borde ses men där var tomt.

En grupp europeiska forskare ledda av Rachana Bhatawdekar från Europeiska rymdorganisationen bestämde sig för att hitta den svårfångade första generationens stjärnor genom att sondera efter ljus från från dessa (där det enligt teorin borde finnas) omkring 500 miljoner till 1 miljard år efter BigBang.

I arbetet använde de Hubbleteleskopet, NASA:s rymdteleskop Spitzer och det markbaserade Very Large Telescope vid European Southern Observatory. Härifrån användes data från gravitationslinskraften hos ett massivt förgrundsgalaxkluster (det fungerar som en gigantisk förstoringslins i rymden) för att hitta ljus från avlägsna bakgrundsgalaxer 10 till 100 gånger ljussvagare än någon tidigare observerat.

Tyvärr fann teamet inga bevis för en första generations Population III stjärnor (namnet på den första generationens stjärnor) i detta kosmiska tidsintervallet. Resultaten är ändå viktiga eftersom de visar att stjärnor måste ha bildats ännu tidigare efter BigBang än man tidigare trott.

Tidsepoken 500 miljoner år till 1 miljard år efter BigBang är för långt fram i tiden efter BigBang för att finna det man söker (om detta finns min anm.). Vi vet inte när eller hur de första stjärnorna och galaxerna i universum bildades. Resultat tyder också på att den tidigaste bildningen av stjärnor och galaxer inträffade tidigare än vad som kan undersökas med rymdteleskopet Hubble.

Detta lämnar ett spännande område öppet för den kommande NASA / ESA / CSA James Webb Space Telescope - att leta efter de  första stjärnorna. Något vi inte förstår eller kan föreställa oss tidsmässigt söks och kan bekräftas eller förfalskas (kanske) med det kommande James Webbteleskopet. Men vad ska vi tro om inte heller detta teleskop finner något därute? 

Min undran är även varför man inte fann ljus efter några stjärnor alls. Kan det finnas stjärnor tidigare än 500 miljoner efter BigBang när det inte fanns några stjärnor alls att se här? Min teori är att de fanns men så svagt lysande från oss sett att vi inte kunde upptäcka dem med de teleskop vi idag förfogar över. Alternativt är det så gasfyllt och dammigt att ljus inte släpps igenom.

Bild från  pixabay.com en fantasi men spännande sådan ut i universum.

De blå heta stjärnor som har fläckar.

Astronomer har använt Europeiska Sydobservatoriets teleskop (ESO) för att upptäcka jättelika fläckar på extremt heta blå stjärnor belägna i klotformiga stjärnhopar. Dessa stjärnor har  inte bara  magnetiska fläckar utan också extremt energirika utbrott, många miljoner gånger mer energirika än de som sker på solen.

Forskarlaget som gjorde upptäckten leddes av Yazan Momany från INAF-observatoriet i Padua, Italien. De undersökte en typ av stjärnor med omkring hälften av solens massa men fyra till fem gånger hetare (inte att förväxla med de blå stora heta jättestjärnor som är de hetaste stjärnor som existerar).  “Dessa små heta stjärnor är speciella då vi vet att de kommer att undvika en av de slutliga faserna i de flesta stjärnors liv och få slut på sitt kärnbränsle i förtid” säger Momany tidigare  astronom på ESO:s Paranalobservatorium i Chile. “I vår galax hittar vi vanligen dessa stjärnor i täta dubbelstjärnesystem”.  “Efter att ha uteslutit alla andra möjligheter återstod bara en förklaring till ljusstyrkevariationerna” säger Simone Zaggia, medförfattare till studien vid INFA-observatoriet och tidigare ESO-astronom: “Dessa stjärnor måste ha stjärnfläckar!”.

Fläckar på dess stjärnorna verkar vara ganska annorlunda mot fläckarna på vår egen sol, men båda orsakas av magnetiska fält. På de heta stjärnorna är fläckarna ljusare och hetare än den omgivande ytan till skillnad från solens fläckar som är svalare och mörkare än omgivningen. Fläckarna på dessa stjärnor är också betydligt större än solens fläckar och kan täcka upp emot en fjärdedel av stjärnans yta. De är dessutom mycket långlivade och kan förbli kvar i tiotals år medan solens fläckar varar i dagar eller veckor men ibland ett par månader. När stjärnorna roterar förflyttar sig fläckarna på den synliga skivan vilket gör att ljusstyrkan varierar.

Forskarlaget upptäckte också ett par extrema stjärnor som uppvisade kraftiga utbrott - plötsliga explosioner som indikerar förekomsten av starka magnetfält. “Dessa utbrott liknar de vi ser på solen men är tio miljoner gånger mer energirika” säger medförfattaren Henri Boffin, astronom vid ESO:s huvudkontor i Tyskland. “Ett beteende av detta slag var helt oväntat och visar att magnetfält är en nyckelkomponent för att förklara dessa stjärnors egenskaper”.

Efter sex årtionden av studier av  dessa stjärnor har nu astronomerna en ganska god förståelse av dem. Den aktuella forskningen kan också bidra till att förstå orsaken till de starka magnetfälten i vissa vita dvärgar, stjärnor som representerar slutstadiet i sollika stjärnors liv och som har vissa likheter med ovanstående.

Bild: Från ESO På hur en sådan liten blå het stjärna kan se ut enligt en illustration i jämförelse med vår sol. OBS förväxla ej dessa små blå stjärnor med de största som finns i universum de stora blå jättestjärnorna.

NU förstår vi mer om pulserande stjärnor

En pulsar kallas en roterande neutronstjärna som genererar regelbundna pulser av strålning med våglängder från radiostrålning till gammastrålning. För bättre förståelse av hur detta fungerar se denna länk där en film visar hur en pulsar agerar. 

I en ny studie av ett team forskare vid University of Birmingham, Storbritannien och University of Sydney i Australien har en delmängd av denna klass hittats som visar en ordnad och begriplig pulsering i spektra. Upptäckten gjordes med hjälp av data från NASA Transiting Exoplanet Survey Satellite (TESS), och NASA Kepler Mission. Det beställda spektret möjliggör att låsa upp en information om denna grupp av stjärnor. Studien publicerades nyligen i Nature.

Här finns en youtubefilm som visar simulering av pulseringar från deltat Scuti. Här finns Uy Scuti  en av de största stjärnorna astronomerna hittills har upptäckt. Det är en pulserande röd superjätte i stjärnbilden Skölden med en radie som är ungefär 1 700 gånger större än Solens innebärande att den till volym är ca 4,9 miljarder gånger så stor som solen. Om UY Scuti skulle placeras i vårt solsystem där solen finns hade dess fotosfär sträckt sig bortom Jupiters omloppsbana kanske rentav bortom Saturnus bana.

I området Scuti finns också en variabel stjärna kallad HD31901   baserat på ljusstyrkemätningar av NASA: s Transiting Exoplanet Survey Satellite (TESS) ses denna stjärna genom simulering som har påskyndats så 24 timmar insamlat data från TESS varar 33 sekunder ses agera (pulsera).

"Asteroseismology är den metod vi använder för att avslöja de vanligtvis dolda interiörerna i stjärnor," säger medförfattare Dr Tanda Li vid School of Physics and Astronomy i Birmingham. "Asteroseismology har gett en mängd fascinerande insikter om många typer av stjärnor inklusive solen. Men tills nu har slumpmässiga spektra fåtts från Scutis  vilket begränsat vår förmåga att använda datainsamladet för att analysera dessa stjärnor." 

Den nya delmängden av stjärnor som undersökts tenderar att vara yngre än sina till synes slumpmässiga kusiner. Dr Warrick Ball säger: "Detta passar den bild där vi vet att pulseringspektret tenderar att bli mer komplicerat beroende på stjärnors ålder. De yngsta stjärnorna ger oss därför bättre möjlighet att hitta bra spektra".

Bilden Bild från vikipedia som visar ett tätt fält av stjärnor runt UY Scuti (bildens starkaste stjärna), sett från Rutherfurd-observatoriet i New York.

Stora mängder nya stjärnor formerar sig just nu till en ny galax

Astronomer har upptäckt mer än 300 nyfödda stjärnor (stjärnor i en ålder av ca 10000 år) där troligen även planetsystem bildas



För denna upptäckt som finns i riktning mot Orion Molecular Cloud Complex har använts teleskopen Karl G. Jansky Very Large Array (VLA) och Atacama Large Millimeter/submillimeter Array (ALMA).


 Ringen av damm och gas som omger en ung stjärna, även känd som en protoplanetär disk stöder att det är nya solsystem som bildas. Med hjälp av VLA- och ALMA-teleskopen kunde astronomerna kika genom de täta molnen av damm och gas i Orion Complex och såg då de protoplanetära diskarna som bildas runt de nybildade stjärnorna  enligt ett uttalande från National Radio Astronomy Observatory (NRAO). Vi är inte helt säkra på hur gamla de är men de är förmodligen yngre än 10000 år." sägs det i uttalandet.


En intressant upptäckt (min anm.) då oftast nybildande stjärnor upptäcks i ett fåtal på samma plats men här är det hundratals på samma plats.


Bild från vikipedia på Bild från vikipedia på M51 även kallad Malströmsgalaxen.

Hur universum troligen fick sina stjärnor.

En gång för länge sedan lyste ingen stjärna i universum. Det var i början av allt, efter BigBang explosionen från ingenstans i ingenting. Tid och rum hade nu kommit till.


I början av vårt kosmos var det nästan samma genomsnittliga densitet överallt. Inget var existerande som ett objekt. Det var en stor förändring när de första stjärnorna kom till.


I ny forskning har ett team av astronomer identifierat några av de äldsta galaxerna som någonsin setts. Dessa galaxers stjärnor bildades när universum var 680 miljoner år gammalt enligt forskarna vilka även funnit bevis för att dessa galaxer överöste sin omgivning med extrem ultraviolett strålning.


Denna överösning bildade gigantiska bubblor av vätgas. Denna blev strömförande och joniserad och gav därmed astronomer den första direkta bilden av en stor omvälvande epok av vårt universum. Ännu tidigare under universums ålder under de första hundra tusen år efter Big Bang var vårt universum varmt och tätt och bestod av plasma innehållande fria elektroner och kärnor.


Men allt kaos slutade när universum blev ca 380 000 år gammalt. Det var då plasman av elektroner, neutroner, och protoner genom att temperaturen i universum gick ner och var tillräckligt låg  för elektronerna att kombinera sig med kärnor av protoner och elektroner och bilda atomer till den första vätgasen och heliumet. De första grundämnena gaserna bildades.
  

Denna händelse resulterade i frisläppandet av en enorm mängd strålning som vi fortfarande känner av, den kosmiska mikrovågstrålningen. I miljontals år skedde sedan inte mer. 


Inte mer än att universum expanderade vidare, kyldes av och gaserna fick högre densitet och formades till bubblor lite här och lite där och densiteten ökade än mer.

Detta förtätande av gasen  innebar att gravitationskraften ökade och drog gasen allt tätare samman och så vidare. Det resulterade i de första metallfattiga stjärnorna vilka efterhand som de åldrades blev novor och supernovor vilka bildade skilda slag av grundämnen och materia grundämnena till de slags stjärnor vi sedan känner igen som vår sol och planeter mm.


För att läsa än mer om detta och lite om fortsättningen. Se här  .


Genom eoner växte de första stjärnorna till i bubblorna nämnda ovan  och  blev fler och fler och bildade galaxerna i det tysta, mörka, neutrala expanderande universumet där vi senare blev en del.

Bild från på en blick ut i universum.

Främmande Stjärnor finns bland Vintergatans stjärnor.

Forskare som analyserat stjärnor i Vintergatan har upptäckt att bland dessa finns en del bestående av ovanliga ingredienser med tanke på hur andra stjärnor i Vintergatan är innehållande av metaller mm.  De har låg metallhalt i jämförelse med merparten av stjärnorna i Vintergatan.


I arbetet med detta var Adrian Price-Whelan forskare vid Flatiron Institute's Center for Computational Astrophysics i  New York City varit den som ledde projektet vilket resulterade i den rapport som nyligen publicerades i The Astrophysical Journal.

Stjärnor med annorlunda sammansättning har blivit till utanför Vintergatans vätemoln med dess innehåll. 


En del har säkert kommit dragits in i Vintergatan från andra mindre galaxer som krockat med Vintergatan eller i sin helhet dragits in i denna. Magellanska molnen är två galaxer som en gång i framtiden troligen kommer att bli en del av Vintergatan. Tidigare har troligen andra mindre galaxer redan rönt detta öde. Galaxer vilkas stjärnor uppkommit i något annorlunda sammansatta gasmoln och nu kan tydas som stjärnor olika majoriteten av Vintergatans stjärnor.


Men det är även stjärnor som kommit till i vätemoln som i Vintergatans början kom hit i mindre moln och här blev till en del stjärnor men inte från början var en del av vintergatans eget vätemoln.


Vi kan (min anm.) säkert hitta fler stjärnor i vintergatan som kommit till av andra materialblandningar än de som hörde hemma från början i Vintergatan. Kanske dessa stjärnor även har ett planetsystem med något annorlunda planetinnehåll, materiellt, än ex de som ingår i vårt solsystem eller merparten av planetsystemen i vårt solsystem. Då i form av mer av vissa metaller eller grundämnen än vad som finns ex på jorden.


Jag undrar även om man tittat på om vårt solsystem är ett av dessa främmande solsystem det handlar om ovan eller är ett massproducerat sådant enligt premisserna i vintergatans barndom. Men troligen är detta gjort sedan länge.

Bild från pixabay.com på en blick ut i vintergatan.

Stjärnor kastar kometer in i vårt solsystem.

Stjärnorna därute kan ibland vara kometers banändrare. Det kan och har enligt en del forskare resulterat i att kometers banor ändrats. De har fått fart ut från sitt solsystem när de rundat sin sol och vissa har fått en riktning mot oss.


Interstellära kometer har dykt upp den senaste och första vi upptäckt är Comet 2i/Borisov (vilket även är den första vi lyckats upptäcka). Gravitationen då kometer dansar rumt sin stjärn därute kan spåras och ses som färdändring för en viss komet. Många av de kometer vi har i Oorts kometmoln vilka är kometer som tar hundratals år på sig att runda solen i sina banor kan ha kastats hit från främmande solar och fastnat i banor i Oorts kometmoln. Detta moln omger vårt solsystem och är ett kometmoln.

För första gången har en polsk grupp identifierat två närliggande stjärnor som verkar ha plockat upp kometer ändrat dess banor och fått de kometerna att ta kurs mot oss där de kanske kommer att fastna i Oorts moln. 


Astronomer fann stjärnorna efter att ha studerat rörelserna från över 600 stjärnor inom 13 ljusår från solen. Det är inga vanliga händelser. Vi ska veta att merparten av objekt i Oorts kometmoln är rester från när vårt solsystem bildades.


Oorts moln sträcker sig från 66 gånger avståndet från Neptunus till 14 900 000 000 000 kilometer bort från solen. Astronomer tror att Oorts moln är en reservoar för kometer som tar mer än 200 år på sig att kretsa runt solen. Comet Hale-Bopp, som har en 2 500-årig omloppsbana, är en av de mest kända kometerna.


 "Jag tror att det i allmänhet är svårt att associera en viss komets ursprung  med en viss stjärna", säger Coryn Bailer-Jones, en astronom vid Max Planck Institute for astronomy i Tyskland som inte var inblandad i den nya studien.


Det behövs säkert mer fördjupande data (min anm) för att någorlunda spåra en viss komets ursprung. Det bör även spåras om händelser av kometutkastning från stjärnor kan ses och att de instrument som används för detta sökande är tillförlitliga och inte ser eller misstolkar andra sken däruppe.


Men likt Comet2i/Borisov som i dagarna besöker oss från interstellära rymden kan den första asteroid från den interstellära rymden (rymden utanför vårt solsystem)  Oumuamua  ha fått sin kurs med hjälp av en sol i universum. Detta objekts form är inte en komets utan en stor stenskärvas troligen efter en krasch mellan två större objekt.

Bild fritt foto från 

Stjärnor ca 30 gånger hetare och minst 45-55 gånger massivare än solen hittade

Astronomer har nu avslöjat sedan länge sökta stjärnor genom hjälp från NASA:s rymdteleskop Hubbles Data-arkiv Stjärnor vilka är i förstadiet till att omvandlas till en supernova, av typ Ic. Stjärnor vilka har berövats sina yttre lager av väte och helium.


Dessa stjärnor är bland de mest massiva (kända) stjärnorna och är minst 30 gånger hetare än vår sol även i slutet av sin existens innan sin supernovaomvandling är de massiva och ljusstarka.


Därför har det länge varit ett mysterium varför astronomer inte har upptäcka någon av dessa i förstadiet till deras explosion till en supernova. De måste  finns det visste man.


Men 2017 fick astronomer se en närliggande stjärna sluta sitt liv som en typ Ic supernova. Det var två lag av astronomer vilka tittade igenom arkivet av Hubbles bilder som fann den. En stjärna som höll på att explodera till en supernova.


Supernovan är katalogiserad som SN 2017ein och finns nära mitten av spiralgalaxen NGC 3938 ungefär 65 miljoner ljusår bort. En spektralanalys av ostjärnan visar att det är en blå och extremt varm stjärna.


Båda lagen drog slutsatsen oberoende av varandra  två möjligheter för källans identitet.

En enda  stjärna mellan 45 och 55 gånger massivare än solen var i gång att bli en supernova. En annan möjlighet var att det kunde ha varit ett dubbelstjärnesystem där en av stjärnorna väger mellan 60 och 80 solmassor och den andra ungefär 48 solmassor.


 I det senare fallet är  stjärnorna i omloppsbana runt varandra och interagerande med varandra. Den mer massiva stjärnan är då fråntagen sitt väte och helium av sin dubbelstjärngranne och exploderande till en supernova.


Möjligheten att det är en massiv dubbelstjärna varav en exploderar är en överraskad upptäckt.


Men det dröjer ca två år innan vi kan se vilket av de två möjligheterna ovan som är rätt. Den tid det tar för supernovans ljus att minska så pass så vi tydligare kan se vad som är dess ursprung om det finns en stjärna till i skenet. Troligen får vi vänta tills James Webb teleskopet är i full drift 20122.


Men som vi vet har vi säkert mycket mer överraskningar att vänta däruppifrån. I det vi kallar universum. Men som vi egentligen inte vet vad det är.


Bilden är på resterna av en supernova. Den supernova Kepler upptäckte 1604 (SN1604)

SOFIA undersöker hur solen och övriga stjärnor en gång bildades och fick sin form

Solen likt andra stjärnor bildades i ett mycket kallt moln bestående av molekylär gas och stoft. Den kan ha bildats samtidigt med dussintals eller hundratals andra stjärnor vilka sedan spreds ut i Vintergatan.


Ännu i vår tid sker stjärnbildning på samma sätt i Vintergatan och övriga galaxer långt därute.


För att finna och studera detta händelseförlopp använder astronomer teleskopet SOFIA'S instrument. Ett instrument vilket har hittat och söker fler och nya bevis av att stjärnhopar bildas genom kollisioner mellan stora molekylmoln.


Stjärnor i sig drivs av kärnreaktioner som skapar nya grundämnen”, säger emeritus doktor Thomas Bisbas vid University of Virginia, Charlottesville, Virginia, och huvudförfattare till den rapport inlägget här grundas på.


”Själva existensen av livet på jorden är produkten av att en stjärna exploderade för flera miljarder år sedan. Men vi vet fortfarande inte hur denna stjärna såg ut — inklusive hur vår egen sol fick sin form” säger Bisbas. ”Vårt nästa steg är att använda SOFIA för att iaktta ett större antal molekylmoln där  stjärnhopar bildas”, tillägger Jonathan Tan, professor vid Chalmers tekniska högskola i Göteborg och universitetet i Virginia och en av ledande forskarna av rapporten.


– Vi håller på med ett fascinerande i projektet, där de uppgifter som vi får in med SOFIA ska testas ”. ”Först då kan vi förstå hur molekylära molns kollisioner kan utlösa en stjärna födelse i vår galax”.


SOFIA själv är ett ombyggt Boeing 747 linjejetplan skapat att bära ett 106-tums diameters teleskop. Det är ett gemensamt projekt av NASA och det tyska Aerospace Center, DLR. NASA Ames Research Center i Kaliforniens Silicon Valley vilket förvaltar programmet SOFIA.


Det är ett samarbete med universitet och  Space Research Association med huvudkontor i Columbia, Maryland, och tyska SOFIA Institute (DSI) vid universitetet i Stuttgart. Planet underhålls och drivs från NASA: s Armstrong flyg Research Center Hangar 703, i Palmdale, Kalifornien.


Själv anser jag att stjärnors form inklusive större kroppar som planeter beror på att gravitation drar mot centrum därav den runda formen. Att det även finns oregelformade kroppar därute beror på att de är rester av kollisioner av större runda kroppar. Gravitation som ger rund form anser jag enbart kan ske vid flytande tillstånd av en kropp. När väl en kropp stelnat får en kollision med andra objekt detta att bli oregelbunden.


Bild på Sofia teleskopet i Boeing747-planet som det finns ombord på.

I galaxen NGC 6334 bubblar det upp nya stjärnor.

Cat paw nebulosan eller NGC 6334 finns i skorpionens stjärnbild. NASA'S Spitzer Space Telescope har nyligen undersökt Cat's Paw nebulosan. Namnet kommer av nebulosans utseende.


Dess avstånd från jorden varierar från ca 4200 till cirka 5 500 ljusår.

Efter det att gas och damm inuti nebulosan kollapsar och det bildas nya stjärnor av detta innebär detta att de nya stjärnor som bildas i sin tur genom värme trycker iväg gas som omger dem innebärande att en gasexpansion sker vilket  ses som bubblor i galaxen.


 De på bild ljusa röda bubblorna inramas av gröna moln och är det dominerande inslaget i den bild som skapades med data från två av Spitzers instrument. Följ denna länk för att se effekten. 



De gröna områden visar platser där strålning från heta stjärnor kolliderar med stora molekyler kallade ”polycykliska aromatiska kolväten” vilka orsakar  att det fluorescerar.


I vissa fall kan bubblor så småningom skapa de U-formade funktioner som är särskilt tydliga i bilden (se ovan länk).


Spitzer är ett teleskop som söker inom det infraröda spektrumet och kan tränga igenom tjocka moln av gas och damm bättre än optiska ljusteleskop. 


Bild på teleskopet Spitzer omnämnt ovan.

Fartvidunder av stjärnor i Vintergatan upptäckta vilket kan vara tecken på att de egentligen inte hör hemma i galaxen utan kommit utifrån.

Astronomer har upptäckt att enstaka stjärnor är otroligt snabba fartvidunder i Vintergatan. 


De rusar fram i en otrolig hastighet. Två av de snabbaste stjärnorna uppskattas till att rusa med en hastighet av 700 km per sekund. I jämförelse kan nämnas att vår sol kretsar kring galaxens centrum med en hastighet av ungefär 200 km per sekund.
 


Det är möjligt att dessa snabbrusande stjärnor skapades i en annan galax och har  slungats ut i intergalaktiska rymden på kollisionskurs med Vintergatan.


Vår galax stjärnor är i antal flera hundra miljarder stjärnor varav de flesta finns i en tät disk och utbuktning kring galaxens centrum i vars centrum ligger ett supermassivt svart hål. Återstoden av stjärnorna finns i spiralarmarna vilka omger vår galax (där även vårt solsystem finns).
  

De snabbrusande stjärnorna rör sig så fort att de nog med tiden  kommer att dra sig loss från gravitationen av Vintergatan och försvinna  ut i tomma rymden på väg mot någon annan galax eller evig ensamhet tomma rymden.


De kan ha sitt ursprung från näraliggande dvärggalaxer som ex de Magellanska molnen. Dessa stora och lilla Magellanska molnen är på väg in i en framtid där de slukas av Vintergatan 

Det antas även i vissa undersökningar att ett tredje moln  funnits ett mindre vilket redan slukats av Vintergatan, Kanske det är rester av detta som de snabba stjärnorna kommer från.


Men snabbrusarna kan även ha färdats genom rymden från en avlägsen galax och infångats av Vintergatan. Interstellärt objekt  finns och kommer hit ibland. Ex Oumuamua som kom för ca ett år sedan och snabbt rusade rätt igenom vårt solsystem utan att fångas in av gravitationen från någon planet eller solen. 

Kanske även enstaka eller smågrupper av vilsna stjärnor en gång gjort detta och nu är på väg rakt igenom Vintergatan. I så fall är de högintressanta då de kan ge insikter om andra sammansättningar i andra galaxers stjärnor.


Stjärnorna i Vintergatans tros alla ha en grundläggande sammansättning där huvuddelen av deras massa består av väte.


Om de snabba stjärnorna befinns innehålla ett större överflöd av ex tyngre beståndsdelar ger det en misstanke av att de  kommit från en annan galax.

Men kan vi vara säkra på det? Knappast dessa stjärnor kan höra hemma i Vintergatan från dess bildande. Det kan finnas mer än en sort av stjärnmassa här alla behöver inte  ha en huvuddel bestående av väte.


Det enda vi kan vara säkra på är att det finns stjärnor i Vintergatan som rör sig snabbare än huvuddelen av stjärnorna. Varför de gör detta kan bero på dess sammansättning, att de kommit utifrån eller någon okänd faktor. Frågan blir även varför, hur länge de gjort detta och om hastigheten kommer att minskas och kanske stabiliseras till ungefär samma som huvuddelen av stjärnornas fart däruppe (eller istället öka).

Bild från Wikipedia: 
Schematisk bild av Oumuamua där den följer sin hyperboliska bana genom det inre solsystemet. Oumuamua  ät ett objekt som inte är stjärna och inte tillhör solsystemet och heller inte är bundet till någon annan stjärna.

Vintergatans rebeller är stjärnor vars rörelser är svårförstående.

Vintergatan är den galax där vi finns i en av spiralarmarna. I Vintergatan finns ännu   många mysteriet vi ännu inte har löst. Mycket har hänt här sedan Big Bang bildade universum för ca 14 miljarder år sedan och galaxerna därefter kom till. 

Vintergatans diameter är  cirka 100 000 ljusår och ungefär 12 000 ljusår i diameter. Det beräknas att det finns 200-400 miljarder stjärnor i Vintergatan och en av dessa stjärnor är solen vilken befinner sig ungefär 28 000 ljusår från centrum.


Ett forntida möte med en närliggande galax tros ha rubbat miljontals av Vintergatans stjärnors kurs. Det har nämligen observerats skilda svårförståeliga konstellationsformer av stjärnor vilka kan tolkas som att en kollision en gång skedde med en mindre galax eller flertal sådana vilket gett detta fenomen. Detta visas i en rapport författad Teresa Antoja forskare vid institutet av kosmos vetenskaper (ICCUB) vid Barcelonas universitet.


Den slutsats forskarna drar är att en gravitationstörning bland Vintergatans stjärnor har skett och från detta antagande har de arbetat vidare med datorsimuleringar och matematik för att undersöka vad som hänt. För detta har de använt data om hastighet och position för 6 miljoner stjärnor och matematiskt kört dessa uppgifter i datorsimuleringar.


Deras modeller visade att dessa störningar med vinglade stjärnor och dessas banor sannolikt inträffat efter något slag av kollision med en annan galax för mellan 300 miljoner och 900 miljoner år sedan. Kanske (enligt mig) det handlar om kollision med ett tredje Magellanskt moln. Vissa rapporter tyder på  att detta funnits.


I vilket fall läggs spännande pussel för att bättre förstå Vintergatans uppbyggnad och dess rörelser i vår tids syn på denna från Jorden och dess omgivning.

Stjärnsnurr kan nu mätas.

Stjärnor som liknar solen roterar upp till två och en halv gånger snabbare vid ekvatorn än vid högre latituder har forskare på NYU Abu Dhabi i New York kommit fram till genom sina mätningar vilka nu utmanar tidigare vetenskap av hur stjärnor roterar. 


I studien upptäcktes att solliknande stjärnor (stjärnor liknande vår sol i temperatur, ålder och storlek) kännetecknas av att på ett liknande sätt roterar snabbare vid de ekvatoriella regionerna  än på högre latituder. 


Andra solar (stjärnor) roterar omkring 10 procent snabbare ovanför dess ekvator.


Dessa mätresultat ovan var mycket oväntade och kan ännu inte helt förklaras men tros ha med magnetfältens uppbyggnad i skilda slag av solar. 


Mer forskning behövs. 


Kan det vara så att storleken har betydelse? Bara en undran men både storlek, ålder kanske och temperatur kan vara den springande punkten till förklaring. Men varför, bör  sökas i universums ursprung och dess början.

Skimmer (små mikrodiamanter) strålar ut från minst tre unga stjärnor.

V892 Tau, (finns i oxens stjärnbild) HD 97048 (en av stjärnorna i stjärnbilden Kameleonten synlig på södra stjärnhimlen) och MWC 297 (finns i örnens stjärnbild på norra stjärnhimlen) är tre unga stjärnor i Vintergatan.   

Astronomer har upptäckt att mikroskopiska ädelstenar (diamanter av nanostorlek) omger dessa tre stjärnor.

Forskare har tolkat denna mikrovågsstrålning vilken ger  skimningen av kosmisk mikrovågsljus och som har förbryllat astronomer i 20 år som nanodiamater.

Man har antaget att dessa diamanter finns här på grund av kol som kristalliserats runt disken. Men de senaste fynden - publicerade i tidskriften Nature Astronomy  är att forskare nu anser att kosmiska nanodiamanter bildas när förångade kolatomer blir överhettade av unga stjärnor. Unga stjärnor är hetare än äldre.

Det låter enligt mig troligt och vi får se om fler unga stjärnor har detta fenomen vilket då skulle än mer bekräfta att fenomenet finns just där unga stjärnor finns just på grund av deras hetta. 

Bild på en av de nämnda stjärnorna HD 97048.