Studier av Vita dvärgstjärnor kan ge ny kunskap om supernovor.

 

Forskare från RIKEN Cluster for Pioneering Research (RIKEN is a large natural sciences research institute in Japan) har använt sig av datormodeller för att visa hur en hypotetisk typ av supernova skulle utvecklas under tusentals år.

 Supernovor är viktiga för kosmologi, eftersom eett slag av dessa. Klassen Ia, används som  "standardljus" vid avståndsmätning och dessa mätningars resultat används i de för att räkna ut universums expansionshastighet som visar sig accelererar. Det är accepterat att typ Ia supernovor härrör från explosioner från degenererade stjärnor så kallade vita dvärgstjärnor. Stjärnor som bränt slut på sitt väte och krympt till kompakta mycket täta objekt. Men däremot är mekanismen som orsakar explosionerna inte förstådd.

Nyligen har upptäckten av vita dvärgstjärnor som snurrar runt sin axel extremt snabbt gett ökad trovärdighet till en teori om ursprunget till dessa supernovor. I teorin ingår 50 % av de vita dvärgstjärnorna därute i ett binärt system "ett dubbelstjärnsystem", där en av  stjärnornas ytskikt av helium exploderat och då antänds en större explosion i stjärnans kol-syrekärna. Resultat blir utplåning av stjärnan (en supernova är resultatet som lämnat en vit dvärg kvar) och dess följeslagare (stjärna) kastas bort med enorm hastighet från händelsesfären.

Mycket lite är känt om vilken form resterna av en sådan händelse har efter heliumexplosionen. För att utforska detta beslutade teamet att simulera den långsiktiga utvecklingens  formen av en supernovarester under tusentals år efter en  explosion. Faktum är att de kunde observera vissa funktioner som kan vara specifika för detta scenario vilket gav en möjlighet till att undersöka supernovafysik, inklusive en "skugga" eller mörk fläck omgiven av en ljus ring i områdena. De drog slutsatsen att resterna av explosioner av typ Ia inte nödvändigtvis är symmetriska vilket annars var den allmänt accepterade teorin.

Enligt Gilles Ferrand huvudförfattaren till studien, "D6 (namnet på denna) supernovaexplosion har en specifik form. Vi var inte övertygade om att det skulle synas i resterna långt efter den första händelsen men vi fann att det finns en specifik signatur som vi fortfarande kan se tusentals år efter explosionen. (D6 är scenariots namn som beskrivs ovan)

Shigehiro Nagataki, ledare för Astrophysical Big Bang Laboratory vid RIKEN, säger: "Det är ett mycket viktigt fynd då det kan påverka användningen av Ia-supernovor som kosmiska måttstockar. De ansågs en gång härstamma från ett enda fenomen men om dessa kan vara olika kan det kräva en omvärdering av hur vi använder Ia-supernovor”. (om alla inte är lika kan det kanske ge fel eller skilda mätresultat då vi använder dess ljus i mätning av universums expansionshastighet (min anm.))

Ferrand tillägger följande: "Framöver planerar vi att lära oss att mer exakt beräkna röntgenemissionen med hänsyn till sammansättningen och tillståndet hos den exploderade plasman för att göra direkta jämförelser med observationer. Vi hoppas att rapporten kommer att ge nya idéer till observatörer om vad man ska leta efter i supernovarester.

Forskningen, var ett samarbete med en internationell grupp av forskare från University of Manitoba och rapporten publicerades i The Astrophysical Journal.

Till slut en bild och en artikel från eso.org på bilden och bakgrunden till hur vår galax svarta hål fotograferades för första gången under gårdagen.

Bild längst upp i inlägget är från vikipedia på Stjärnan Sirius A (mitten) och den vita dvärgen Sirius B (nedanför till vänster). Bilden tagen av Hubbleteleskopet

Scanning av Vintergatan för sökande efter intelligent liv. Resultat hittills radiotystnad.

 

Mänskligheten fortsätter sökandet efter utomjordisk intelligens (SETI) i en eller annan form. Något vi gjort sedan strax efter radiovågornas  användande i början av 1900-talet. Insatserna och kostnaderna har skiftat under årtiondena men sökandet har aldrig helt avstannat.

Sökningarna har emellanåt resulterat i svårförklarliga radiovågor men inga som gett tillförlitliga bevis på att de inte kommer från naturliga källor. Nu har en ny sökning efter teknosignaturer i Vintergatans centrala delar publicerats men även denna visar tystnad. Om vi någonsin upptäcker eller kommer i kontakt med en annan civilisation blir det ett nästan mytiskt ögonblick för människan. Människor skulle ganska snabbt dela upp sig i olika läger och ideologier och argumentera för vad som nu måste göras.

Det troliga är att det liv vi eventuellt upptäcker troligen kommer att vara encelliga liv någonstans i vårt eget solsystem. Möjligen innehåller någon av solsystemets månar bakterier i sina underjordiska hav.

I en ny artikel med titeln "A Search for Technosignatures towards the Galactic Centre at 150 MHz" en fjärde i en serie av artiklar beskrivs en sökning efter lågfrekventa radiovågor med hjälp av Murchison Widefield Array (MWA) i Australien. Huvudförfattare är Chenoa Tremblay vid Commonwealth Scientific and Industrial Research Organisation (CSIRO.) Den nya artikeln finns nu på arxiv.org.

Resultaten i artikeln kommer från sju timmars observationer under två nätter med MWA. Sökandet riktades då mot det galaktiska centret i vintergatan benämnt Skytten A*, (det supermassiva svarta hålet vid vår galax kärna). Sökningen här riktade in sig på sökning efter teknosignaturer hos 144 exoplaneter. Radiosignalsökning är nämligen fortfarande grunden i SETI:s arbete. Det beror delvis på att radiosignaler är det vi anser vara en tidig indikator på en tekniskt kunnig intelligens. Förmågan att producera radiovågor och använda dessa för sändning och mottagning bör som hos oss komma i en relativt tidig fas i en påbörjad  avancerad tekniskt sinnad livsforms utveckling.

 Det gjorde så för mänskligheten. Författarna skriver, "Förekomsten av både kraftfulla sändare och känsliga mottagare vid låga frekvenser - som båda uppstod tidigt i radioteknikens historia - motiverar lågfrekventa technosignatursökningar genom att tillhandahålla en exempelklass av konstruerade signaler och att söka efter dessa  sändare."

Jag tvivlar starkt (min anm.). Tvivlar på att vi vid sökning efter intelligent liv därute ska söka enbart efter detta utifrån mänsklighetens förförståelse av teknisk utveckling eller förförståelse av intelligens och civilisation. Det vi söker efter kan eventuellt finnas eller inte alls. Men om livsformer finns därute och då i en fas som gör dem upptäcktsbara och genom sin  tekniks utveckling upptäcktsbara (om de inte har teknik för att dölja denna för utomstående)  enligt jordens vetenskapsmän och kvinnors agenda är tveksamt. 

Den möjligheten är mycket mindre än att överhuvudtaget finna liv därute. Det vi söker utefter är en enkel metod att söka utefter radiosignalspårning. Men knappast den enda möjliga däremot kanske den billigaste. Men vi skulle mer söka utifrån vår fantasi eller med hjälp av AI (artificiell intelligens). Fantasi, brainstorming eller vad som helst vi kan komma på i sökväg om vi ska öka möjligheten att finna det som kanske finns därute om nu det finns något att finna. Kanske det bara finns tystnad därute.

Bild från vikipedia in mot mitten av Vintergatan och där området där det svarta hålet benämns Sagittarius A

Magnetfält i spiralarmen G47.06+0.26 tillhörande Vintergatan.

 

Stjärnbildning i Vintergatan förekommer främst i de långa, täta glödtrådarna bestående av gas och damm som sträcker sig längs med spiralarmarna i Vintergatan. Dessa spiralarmar kallas "ben" då de avgränsar galaxens tätaste skelettspiralstrukturer, och kännetecknas av att de är minst femtio gånger längre än de är breda och sammanhängande delarna av galaxen. Det är längs med en sådan arm  ett  magnetfält nu undersökts.

Medan det mesta av de viktigaste fysiska egenskaperna hos dessa ben troligen är kända är det vi vet om deras magnetiska fältegenskaper i allmänhet okänt. Dessa fält kan spela en avgörande roll antingen i att stödja gas och damm mot en gravitationskollaps, till ny stjärnbildning eller för att hjälpa massflödet längs benet till bildning av kärnor som skapar nya stjärnor.

Magnetfält är svåra att mäta i rymden. Den vanligaste metoden bygger på utsläpp från icke-sfäriska dammkorn som anpassar sina korta axlar (till plus och minuspol) till magnetfältets riktning vilket resulterar i infraröd strålning som företrädesvis är polariserad vinkelrätt mot fältet. Att mäta denna svaga polariseringssignal och härleda fältets styrka och riktning har först nyligen blivit enklare med hjälp av HAWC + -instrumentet på SOFIA, NASA: s stratosfäriska observatorium för infraröd astronomi och dess 2,5 m teleskop. SOFIA flyger så högt som ca 15 km över det mesta av den atmosfäriska vattenånga som absorberar  infraröda signaler från rymden.

"SOFIA, Stratospheric Observatory for Infrared Astronomy, är ett Boeing 747SP-flygplan modifierat för att bära ett 2,7 meter  reflekterande teleskop (med en effektiv diameter på 2,5 meter eller 100 tum). Att flyga in i stratosfären på ca15 km höjd  gör att  SOFIA ligger över 99 procent av jordens infraröda blockerande atmosfär,vilket gör det möjligt för astronomer att studera solsystemet och bortom på sätt som inte är möjliga med markbaserade teleskop. SOFIA är ett partnerskap mellan NASA och den tyska rymdstyrelsen på DLR". Citat från https://www.nasa.gov/mission_pages/SOFIA/overview/index.html

CfA-astronomerna (Center for Astrophysics Harvard & Smithsonian) Ian Stephens, Phil Myers, Catherine Zucker och Howard Smith ledde ett team som använde HAWC+ polarisering för att kartlägga det detaljerade magnetfältet längs benet G47.06+0.26 (en av spiralarmarna i Vintergatan (min anm.)).

Denna glödtråd är cirka 190 ljusår lång, fem ljusår bred och innehåller en massa på 28 000 solmassor och  en temperatur på -255 C i dammet här. IRAC-kameran på Spitzer hade tidigare kartlagt benet för att identifiera regionerna med ung stjärnbildning längs dess längd

Bild på vintergatan från vikipedia. Illustration av Vintergatan som visar dess armar och solens placering (originalbild från NASA).

För 14 miljoner år sedan bildades en bubbla i vårt närområde resultatet blev nya stjärnor.

 

Astronomer vid Center for Astrophysics vid Harvard & Smithsonian och Space Telescope Science Institute har publicerat en artikel i Nature där man beskriver hur de rekonstruerat den evolutionära historien i vårt galaktiska grannskap och hur en kedja av händelser som började för 14 miljoner år sedan ledde fram till skapandet av en stor bubbla där stjärnor sedan dess bildas.

 

"Detta är verkligen en ursprungshistoria; för första gången kan vi förklara hur all närliggande ny stjärnbildning började", säger astronomen och datavisualiseringsexperten Katarina Zucker som var den slutförde arbetet med hjälp av ett stipendium vid CfA.

Det centrala i arbetet var skapandet av en 3D-animering för rymdtid där man kunde avslöja att alla unga stjärnor och stjärnbildande regioner – inom 500 ljusår från jorden –sker på ytan av en jättebubblas insida kallad den lokala bubblan. Medan astronomer har känt till dess existens i årtionden, kan forskare nu se och förstå den lokala bubblans skapande och dess inverkan på gasen runt denna. Med hjälp av en mängd ny  datorteknik visar rymdtidsanimeringen hur en serie supernovor som skedde för 14 miljoner år sedan tryckte interstellär gas utåt vilket skapade en bubbelliknande struktur med en yta för stjärnbildning.

 

Idag finns sju välkända stjärnbildande regioner eller molekylära moln – täta områden i vintergatan där stjärnor bildas – på bubblans inre yta.

 

"Vi har beräknat att cirka 15 supernovors skeende under miljontals år är det som är anledningen till den lokala bubblan som vi ser idag", säger Zucker.

Den märkligt formade bubblan är inte statisk utan fortsätter att långsamt växa i storlek konstaterar astronomerna.

"Den utvidgas ca 6 km/s i sekunden", säger Zucker. "När de första supernovorna som skapade början till den lokala bubblan skedde var det långt från vår sol", säger medförfattaren till arbetet João Alves, professor vid Wiens universitet. "Men för ungefär fem miljoner år sedan tog solens väg genom galaxen den rakt in i bubblan och nu finns solen nästan mitt i bubblans centrum."

Goodman liknar upptäckten av bubblan vid att Vintergatan liknar en ihålig schweizerost, där hål i osten sprängs ut av supernovor och nya stjärnor kan bildas i gasen runt hålen där materia från döende stjärnor är grundmaterialet (resterna efter supernovor).

Säkert kan stjärnbildning ske både på yttre och inre delen av bubblan och dess skal (min anm.) men knappast i dess inre som är tomt av stjärnmassa- men det är här vår sol finns i dag.

Bild på hur bubblan som omtalas kan ses. Bild från https://hubblesite.org/

Ovanligt metallfattiga stjärnor finns i ett område av Vintergatan

 

Solen består till 98,5% av två lätta grundämnen, väte och helium. De återstående 1,5%  består av tyngre element ex kol, syre och järn. Procenten av  dessa tyngre element i en stjärna benämns dess "metallicitet", och varierar något från stjärna till stjärna.

Nya data visar att Vintergatan (vår galax) är hem för ett stjärnkluster som är unikt då denna grupp av stjärnor består av extremt låg metallicitet ca 2500 gånger lägre än solens (solens 1,5 %). Detta är långt under någon annan känd stjärnstruktur (eller stjärna) i universum vi i dag känner till.

Upptäckten skedde av ett internationellt team under ledning av en CNRS-forskare vid Strasbourg Astronomical Observatory (CNRS / University of Strasbourg) och forskare från Galaxies, Stars, Physics and Instrumentation Laboratory (Paris Observatory - PSL / CNRS) och vid J-L Lagrange Laboratory (CNRS / Côte d'Azur Observatory/Université Côte d'Azur). Studien publicerades den 5 januari 2022 i tidskriften Nature Nature .

Denna grupp av stjärnor tillhör alla en stjärnkonstellation i Vintergatan som kallas C-19. Upptäckten utmanar inte bara den nuvarande förståelsen och modellen för bildandet av stjärnor och stjärngrupper. Den öppnar också ett unikt och direkt fönster mot den allra tidigaste tiden av stjärnbildning och utveckling av stjärnstrukturer i det mycket avlägsna förflutna. Tiden då tunga element producerades av på varandra följande generationer av massiva stjärnor. C-19-stjärnornas mycket låga metallicitet antas bero på att de bildades en kort tid efter universums födelse.

Det är konstigt att det är just i Vintergatan det hittats universums metallfattigaste stjärnkonstellation (min anm.). Men jag antar att det finns sådana kluster  stjärnor finns i merparten galaxer men att de ännu inte hittats. Slumpen kan spela spratt.

Bild från https://www.cnrs.fr/en/discovery-least-metallic-stellar-structure-milky-way

med följande text i översättning " Distribution av mycket täta grupper av stjärnor i Vintergatan, så kallade klotformiga kluster, ovanpå en karta över Vintergatan sammanställd från data som erhållits med Gaia Space Observatory. Varje prick representerar ett kluster av några tusen till flera miljoner stjärnor, som här ses i bilden av Messier 10-klustret. Prickarnas färg visar deras metallicitet, deras överflöd av tunga element i förhållande till solen. C-19-stjärnorna indikeras av de ljusblå symbolerna.

© N. Martin / Strasbourg Astronomical Observatory / CNRS; Teleskopet Kanada-Frankrike-Hawaii / Coelum; ESA / Gaia / DPAC".

En undersökning av Perseusarmen i Vintergatan

 

Vintergatan är en spiralgalax. Galaxen har långa,smala väldefinierade spiralarmar där vi finns i en av dessa (obs inte att jämföra med det vi tog upp i gårdagens inlägg). Ny forskning visar dock att minst en del av den yttre Vintergatan (bortom solens läge) är mycket mer klumpig och kaotiskt uppbyggd än vi antaget (något vi tog upp i gårdagens inlägg).

 

"Vi har länge haft en bild av galaxen baserad på en kombination av mätningar så gott vi kan från vår synvinkel och slutsatser", säger Josh Peek vid Space Telescope Science Institute (STScI) i Baltimore, Maryland. – Det här arbetet ifrågasätter den bild vi har på Vinergatans form." Peek och hans team undersökte en region i rymden som kallas Perseus spiralarm. En arm som ligger i motsatt sida från vår sol räknat i Vintergatans skiva. Forskarna jämförde avstånden mätt utifrån färgförändringen av stjärnsamlingen beroende av hastighetsförhållande. De fann att många av samlingarna inte ligger på ett bestämt avstånd (lättolkade samlingar av ordning som spiralarm) från varandra i Perseus-armen utan istället sträcker sig längs en oregelbunden sträcka av cirka 10000 ljusår. Det är inte den ordning på stjärnorna som man antaget.

" Vi har inte långa, smala spiralarmar trots allt, åtminstone i den här delen av galaxen. Det finns bitar och klumpsamlingar av stjärnor som inte ser ut som någonting," förklarade Peek. "Det verkar som att vintergatans yttre skiva liknar den närliggande galaxen Messier 83 där det finns korta, upphackade stycken av stjärnor."

Vi ska komma ihåg att vi befinner oss inom  Vintergatan vilket gör den svår att undersöka utseendemässigt (min anm.) Kanske den är mindre ordningsuppbyggd än vår närmsta galaxgranne Andromedagalaxen vilken ser ut som en spiralgalax vi även föreställer oss Vintergatan och därför kallar denna en tvillinggalax till Vintergatan.

Bild en illustration från vikipedia på Vintergatans spiralarmar.

En gång fanns det andra spiralarmar i vintergatan

 

Ett internationellt team av astronomer under ledning av Chervin Laporte forskare vid Institute of Cosmos Sciences vid Universitetet i Barcelona (ICCUB-IEEC) har använt data från rymdteleskopet Gaia. för att skapa en ny karta över Vintergatans yttre skiva. Här fann man strukturer som antas vara fossila (tidigare)  spiralarmar. Teamet publicerade sitt arbetsresultat som en artikel i Monthly Notices of the Royal Astronomical Society: Letters.

Teamet hade då analyserat Gaia-rörelsedata från december 2020  med syftet att identifiera sammanhängande strukturer. Deras karta avslöjade förekomsten av många tidigare okända snurrande strukturer vid kanten av vintergatans skiva (området från vilket spiralarmarna tänjs ut). Resultatet gav en skarpare helhetsbild av tidigare kända strukturer. Numeriska simuleringar förutsäger att sådana strukturer bildas i den yttre skivan från tidigare satellitinteraktioner (närkontakter med dvärggalaxer) men den stora mängden understruktur som sågs i denna karta förväntades inte och förblir ett mysterium. Frågan man ställde var vad dessa strukturer kan ha för bakgrund? En möjlighet är att de är rester av tidvattenarmar från Vintergatans skiva som vid olika tidpunkter störts av närkontakt med mindre galaxer. Galaxen är i dag omgiven av ca 50 dvärggalaxer och har slukat  många andra galaxer i sitt förflutna. För närvarande tros Vintergatan störas mest av dvärggalaxen Sagittarius Dwarf Spheroidal Galaxy. men i sitt mer avlägsna förflutna interagerade den med bland annat galaxen Gaia Sausage som resulterade i att denna spred sina stjärnor i utkanten av vår galax.

En annan möjlighet är att inte alla dessa strukturer är äkta fossila spiralarmar utan istället bildar stjärnkaoset storskaliga vertikala förvrängningar i Vintergatans skiva.

För att försöka skilja mellan de två förklaringarna har teamet nu säkrat möjligheten av ett uppföljningsprogram med hjälp av William Herschel Telescope på Kanarieöarna med syftet att studera egenskaperna hos stjärnpopulationerna i varje understruktur. Framtida undersökningar kommer att bidra till att belysa naturen och ursprunget till dessa strukturer och förhoppningsvis ge ny kunskap.

Kanske svaret på frågan om dessa oregelbundna stjärnsamlingar är tidigare spiralarmar till Vintergatan eller inte.

Bild från pxhere.com

Det man ansåg vara en gasmassa i centrum av vintergatan var något mer.

 

Astronomer har nyligen identifierat tre unga stjärnor i centrum av vår galax. Det finns i ett område som tidigare ansågs bestå endast av ett gasmoln och damm.

 

Upptäckten skedde av forskare från Universitetet i Köln i Tyskland med hjälp av European Southern Observatorys "Very Large Telescope" (VLT) i Chile. Resultatet  deras publicerades för några dagar sedan i The Astrophysical Journal.

Dessa stjärnors sken upptäcktes ursprungligen av VLT under 2011. Men då drog forskarna slutsatsen att fenomenet var ett moln av gas och damm vilket de då namngav till G2. Men under årens lopp har bevis anhopats som tyder på att G2 är mer än gas och damm. 

Skytten A*, förkortad SgrA*, är namnet på det svarta hålet i centrum av r Vintergatan. Forskare antog tills nyligen att det svarta hålet skulle kollidera med G2 och blossa upp och det skulle då ge en fyrverkeriliknande effekt. Men de kunde  inte observera den förväntade effektens snara skeende i dataanalys.

 

Astronomer observerade även att temperaturen i G2: är nästan dubbelt så hög som för andra säkerställda gaskällor i området. Enligt en möjlig förklaring ansågs då att stjärnorna i centrum galaxen kan värma upp G2. Men de säkerställda andra gaskällorna  i centrum av vintergatan är kallare än G2 vilket utesluter den förklaringen. När forskarna nu  analyserade data insamlade från VLT mellan 2005 och 2019 blev resultatet  att i G2 finns tre nybildade stjärnor vilka värmer upp gasen i molnet.

 

– Att G2 faktiskt består av tre unga stjärnor under utveckling är sensationellt. Aldrig tidigare har så unga stjärnor upptäckts runt SgrA*", säger huvudförfattaren till rapporten Florian Peißker.

En intressant iakttagelse vilket visar att vi inte alltid tolkar ting som de är utan som vi med vår förförståelse anser att de ska (bör)  vara (min anm.) Tänker ex på mörk materia och mörk energi.

 

Bild från wikimedia Vyn visar flera av ALMA-antennerna i Chile och de centrala regionerna i Vintergatan. I denna breda fältvy ses det zodiaka ljuset uppe till höger och längst ner till vänster ses Mars. Saturnus är lite högre på himlen mot mitten av bilden. Bilden togs under ESO Ultra HD (UHD) Expedition. Datum den juni 2014.

Vintergatans svarta håls våldsamma tidsavsnitt

 

Centrum av Vintergatan finns 27000 ljusår från oss. Här finns ett svart hål som väger 4 miljoner gånger mer än vår sol. Det har med tiden blivit mer och mer uppenbart att här ibland sker stora saker. Saker som att det slukas ett stort gasmoln som kommit för nära det svarta hålet eller en stjärna när  det svarta hålet lyckats dra till sig en sådan över tid.

När detta sker ger det effekten  att det svarta hålet puffar ut kraftfulla strålar av partiklar som färdas med nästan ljusets hastighet. Livsfarliga strålar om vi kommer i vägen. Det största utbrottet vi vet skett här hände för 2 miljoner år sedan. Effekten av detta kan än ses i form av ett expanderande plommonlikt plasma som bildar en timglasform, som sträcker sig långt över och under planet i vår galax.

Hubbleteleskopet har nu  hittat tecken  på att det svarta hålet fortfarande pyr efter denna händelse. Från vår synvinkel sett ska vi  komma ihåg att det vi ser är något som skedde för 27000 år sedan.

NASA:s Rymdteleskopet Hubble har inte fotograferat fantomstrålen direkt som ger denna effekt då den tränger ut från det svarta hålet men indicier på att den fortfarande trycker svagt in i ett stort vätemoln och sedan stänker som den smala strömmen från en slang riktad in i en sandhög gör.

Detta är ytterligare bevis på att det svarta hålet inte är ett sovande monster utan periodvis vaknar när stjärnor och gasmoln faller in i det. Svarta hål drar in material i en virvlande kretsande ackumuleringsskiva där en del av det infallna materialet sveps ut i utflödesstrålar som kollimeras (parallell riktning av ljus eller annan strålning) från det svarta hålets kraftfulla magnetfält. De smala "strålarna" åtföljs av en flod av dödlig joniserande strålning. "Det centrala svarta hålet är dynamiskt variabelt och är för närvarande lugnt", säger Gerald Cecil vid University of North Carolina i Chapel Hill.

Bild från Hubbleteleskopet som visar området som omtalas ovan.

I dvärggalaxen Leo I finns ett mycket stort svart hål.

 

Dvärggalaxen Leo I finns i riktning mot stjärnbilden Lejonet och är en av de närliggande dvärggalaxerna till Vintergatan.

Astronomer vid University of Texas vid Austins McDonald Observatory har där upptäckt ett ovanligt massivt, stort svart hål i centrum av Leo I. Detta svarta hål är nästan lika massivt som det svarta hål som finns i centrum av vintergatan. Fyndet kan ge  anledning att omdefiniera vår förståelse av hur galaxer utvecklas. Storleken på svarta hål som finns i centrum av alla galaxer (vad man antar i dag)  av alla storlek har inget samband med hur stor galaxen är.

Studien publicerades i ett nytt nummer av The Astrophysical Journal.

Teamet bestämde sig för att studera Leo I på grund av dess särdrag. Till skillnad från de flesta dvärggalaxer som kretsar runt Vintergatan innehåller Leo I inte mycket mörk materia (enligt teorin om att den finns vilket kan diskuteras (min anm.)).

 Forskarna analyserade enligt teoretiska beräkningar Leo I:s profil av mörk materia – det vill säga hur densiteten av mörk materia förändras från galaxens ytterkanter hela vägen in mot dess centrum. De gjorde detta genom att mäta gravitationens påverkan på närliggande stjärnor. Ju snabbare stjärnorna rör sig desto mer materia finns det innesluten (svart materia antas det då man ej kan se det som påverkar) i deras banor. I synnerhet ville teamet veta om tätheten av mörk materia ökar mot galaxens centrum. De ville också veta om deras mätningdata skulle matcha mot tidigare mätningar som gjorts med hjälp av äldre teleskops data i kombination med dessa nya datormodeller.

Vi lägger inte så stor vikt vid idén om svart materia vilken jag anser inte finns utan är en effekt vi ser från gravitation o vanlig materia (min anm.). Istället vill jag lägga till att ett större svart hål än man kan förvänta sig i en dvärggalax kan bero på att där en gång funnits flera små svarta hål som smält samman över tid och bildat ett stort. Alternaivt två mindre galaxer slagits samman.

Bild på galaxen Leo vilken framträder som en svag fläck till höger om den ljusa stjärnan Regulus vilken är den ljusstarkaste stjärnan i Lejonet.

Förbindelsen mellan två av spiralarmarna i vintergatan

 

Ett team av forskare från Tyskland, Frankrike och Storbritannien har nyligen upptäckt en lång tunn, tät, glödande gastråd  som förbinder två av Vintergatans spiralarmar. I en artikel publicerad i The Astrophysical Journal Letters beskriver gruppen sitt arbete med att studera kolmonoxidgas i Vintergatan. Tidigare forskning har visat att galaxer därute har något som benämns fjädrar - långa gasfilament som från jorden ser ut som fjädrar. Studier efter något liknande i vår galax är svårt att göra då vi befinner oss i den. Först nu har en sådan tråd upptäckts.

I arbetet studerade forskarna koncentrationer av kolmonoxidgas i data från APEX-teleskopet i San Pedro de Atacama i Chile. De hittade då koncentrationer av detta vilket var något som missats tidigare och efter att ha sett närmare på upptäckten förstod man att det var en del av en stor gasformation som sträckte sig från nära galaxens centrum och utåt och resulterade i förbindelse mellan två av de spiralarmar som ger galaxen dess utseende. Se youtube film som visar hur det ser ut här. 

Forskarna namngav fenomenet till Gangotri-vågen. Ett namn som är en hyllning till den massiva glaciär (Gangotri glacier) vars smältning ger upphov till Ganges River (i Indien). De har också uppskattat vågens massa till ungefär nio miljoner solar. (vad de ser för sammanhang med denna glaciär och gasvågen förstår jag inte)

Forskarna fann att Gangotri-vågen har en unik och intressant egenskap genom att den inte är så rak som förväntat. Istället sicksackar den fram och tillbaka längs sin längd i ett mönster som liknar en sinusvåg. Forskarna kan inte förklara det märkliga fenomen men noterar att något slags  kraft måste vara i spel - en kraft som sannolikt kommer att vara i fokus för många kommande forskningsinsatser.

Tips på kraften är gravitation (min anm.).

Bild från https://www.lonelyspeck.com/ ut i vintergatan dock framgår det inte vilket observatorium som avbildats.

Det finns en okänd barriär därute som skyddar vintergatans centrala delar från strålning.

 

Vintergatans centrum befinner sig cirka 26000 ljusår från jorden räknat i riktning mot stjärnbilden Skytten. Det är en tät och dammig plats som rymmer mer än 1 miljon gånger så många stjärnor per ljusår räknat  som resterande galaxen har  utanför centrum. Stjärnorna i  centrum är lindade runt ett supermassivt svart hål med en storlek av cirka 4 miljoner gånger solens massa. Astronomer har här upptäckt enorma "barriärer" som avskiljer Vintergatans centrum från det kosmiska strålhavet utanför. Obs vi finns inte i centrum av galaxen utan i en av galaxens  spiralarmar och ingår därför inte i avskiljandet som nämns här.

Det intressanta är att någon okänd process hindrar universums snabbast rörliga partiklar från att komma in i centrum av galaxen. Detta visas i en ny studie där ett team av forskare från Chinese Academy of Sciences i Nanjing undersökt data från en karta över hur radioaktiv gammastrålning kraschar in i materia (stjärnor mm)  i och runt centrum av galaxen.

Gammastrålar är den högsta energiform av strålning i universum i vilken finns extremt snabba och kraftfulla partiklar.

Kartan visade att något nära galaxens centrum verkar accelerera partiklar till häpnadsväckande hastigheter - mycket nära ljusets hastighet - och skapa ett överflöd av kosmiska strålar och gammastrålar strax utanför det galaktiska centrumet. Men utöver det visades även att när det från det galaktiska centret blåses ut en konstant storm av högenergistrålning i rymden som förhindrar att  en stor del av den kosmiska strålningen utifrån  att komma in mot centrum. Detta beskrev teamet den 9 november i tidskriften Nature Communications.

Hur denna kosmiska barriär fungerar eller varför den existerar förblir ett mysterium. Kallat den mystiska "barriären", Källan till detta fenomen är svår att fastställa, säger forskarna, men det kan innebära virrvarr av magnetfält nära vår galax täta kärna som är förklaringen.

Ingen vet (min anm.) det är öppet för fantasin att flöda. Varför skyddas centrala vintergatan från stark kosmisk strålning konkret hur sker det. Detta samtidigt som det från de centrala delarna sänds ut samma slags strålning i stor mängd. Tips gravitationseffekter och mättnad av strålning i centrum. En balans har uppstått som förhindrar strålning utifrån att komma in. Men det förklarar inte hur då strålning inifrån galaxen kan komma ut. Här finns en motsägelse som jag inte har svar på. Men anser likväl att det har med något slag av balans att göra kanske strålningen inifrån är starkare och i större mängd än den som vill in och då lyckas ta sig ut genom sitt överskott och även förhindrar utifrån kommande gammastrålning att komma in.

Bild pixabay.com

Varför skiljer sig gasinnehållet åt i Vintergatan?

 

Galaxer består stjärnor som bildats av gas som kondenseras i det intergalaktiska mediet som till största delen består av väte och något helium.

Denna gas innehåller inte metaller till skillnad från gasen i galaxerna (mellan stjärnorna) I astronomi kallas alla kemiska element tyngre än helium "metaller", även om de är atomer i gasform. Galaxer drivs av gas som faller in utifrån vilket föryngrar dem då det ger möjlighet till ny stjärnbildning. säger Annalisa De Cia, professor vid institutionen för astronomi vid UNIGE:s vetenskapsfakultet och författare till en ny studie i ämnet.

Samtidigt bränner stjärnor väte som driver dem och då  bildas andra element genom nukleosyntes. 

 

När en stjärna nått slutet av sitt liv exploderar den beroende av storlek till en supernova eller sväller ut som en röd jätte och slungar ut de metaller den har producerat såsom järn, zink, kol och kisel. Dessa atomer som då är i gasform kan sedan kondensera till damm särskilt i de kallare, tätare delarna av galaxen.

Då Vintergatan bildades för mer än 10 miljarder år sedan fanns där inga metaller. Sedan berikade stjärnorna gradvis miljön genom explosioner i slutet av sin existens med metaller som uppstått vid kärnfusion säger De Cia. När mängden metaller i denna gas når den nivå som finns i solen talar astronomer om solmetallitet.

Under 25 timmar observerade forskare atmosfären hos25 stjärnor med Hubbleteleskopet och teleskop (VLT) i Chile. Damm kan dock inte ses med dessa spektrografer även om det innehåller metaller. Annalisa De Cias team har därför utvecklat en ny observationsteknik. "Det handlar om att ta hänsyn till gasens och dammets totala sammansättning genom att samtidigt observera flera element som järn, zink, titan, kisel och syre", förklarar Genèveforskaren. " Då kan vi spåra mängden metaller som finns i dammet och lägga till det som redan kvantifierats av de tidigare observationerna för att få totalsumman."

 

Tack vare denna dubbla observationsteknik har astronomerna funnit att Vintergatans miljö inte är homogen utan att några av de studerade områdena bara når upp till 10 % av sol metallicitet. – Den här upptäckten spelar en nyckelroll i utformningen av teoretiska modeller för bildandet och utvecklingen av galaxer, säger Jens-Kristian Krogager, forskare vid UNIGE:s astronomiavdelning.

Kan den mindre mellaliciten bero på att färre stjärnor i vissa områden inte nått fram till den åldern så de blivit supernovor eller röda jättar och det helt enkelt här har skett mindre explosioner och därmed mindre gas i form av metallatomer släppts ut (min anm.).

En arrangerad bild   på Vintergatan från vikimedia.

Varför har Vintergatan en bruten spiralarm?

 

Forskare har upptäckt ett  "avbrott" i en av Vintergatans spiralarmar något som bör berätta mer om galaxens historia. Att hitta detta var en bedrift i sig eftersom jorden ligger i Vintergatan och vi inte kan studera den utifrån.

I ett uttalande sa JPL-tjänstemän (Jet PropulsionLaboratory vid NASA) att svårigheten att bedriva  forskning om utseendet på Vintergatan är  som att stå på Times Square medan man försöker kartlägga ön Manhattan. Forskarna spårade spiralarmsavbrottet med hjälp av de infraröda eller termiska instrumenten på NASA:s Rymdteleskop Spitzer (innan detta gick i pension i januari 2020) och de instrument som används i Europeiska rymdorganisationens Gaia-uppdrag  vars uppdrag är att mäta stjärnavstånd och rörelser däruppe med  syftet att konstruera en ny stjärnkarta.

Den  studie där upptäckten gjordes fokuserade på en region nära en av vintergatans armar, kallad Skyttens arm

En grupp unga stjärnor och gasmoln i vintergatan, som ses i den NASA-grafik som de fick fram inom Gaia visas en bruten arm 3000 ljusår i diameter.

 "Spiralarmars huvudsakliga egenskap är hur tätt de sveper runt en galax", säger Michael Kuhn, astrofysiker vid Caltech.

 

Kuhn tillade att det i tidigare modeller av Vintergatan föreslogs spinn, som mättes ur en "lutningsvinkel" jämfört med en perfekt cirkel vid 0 grader och att bågen i  spiralarmen har en lutningsvinkel på cirka 12 grader. De nya observationerna visar att lutningsvinkeln för bågen närmar sig 60 grader. Men varför är fortfarande inte förstått.

Svaret på frågan i rubriken blir tyvärr ingen vet. Detta då vi inte förstår varför spiralarmar överhuvudtaget finns eller hur de bildas. Det finns mycket mer att forska runt och mycket vi  ännu  inte förstår om universum och verkligheten.

Bild vintergatan som vi analyserat att den ser ut. OBS vi kan aldrig se den utifrån då vi ingår i den. Bild vikipedia.

En metallrik stjärna glider just nu sakta ut ur Vintergatans famn.

 

LP 40-365 är en vit dvärgstjärna med låg massa (densitet) belägen i stjärnbilden Ursa Minor (lilla björn eller lilla karlavagnen). Den rör sig i hög hastighet ut ur Vintergatan och har en mycket ovanlig sammansättning. Den är mycket metallisk men saknar det vanliga stjärnstoftet väte, helium och kol.

Avståndet till stjärnan är ca 2000 ljusår. LP 40−365 tillhör en grupp ovanliga och snabbrörliga stjärnor, De är massiva vita dvärgstjärnor restprodukten  efter en gigantisk stjärnexplosion i sitt närområde (eller efter en supernova själva ). 

 "Den här stjärnan rör sig så fort att den nästan säkert lämnar galaxen i framtiden som kursen ser ut. Dess hastighet är nästan 3218688 km/h," säger JJ Hermes vid Boston University College of Arts & Sciences, biträdande professor i astronomi.

Men varför rusar LP 40-365 ut ur Vintergatan? Anledningen antas vara just att den är resultatet av en supernova i dess närområde (eller själv är resterna av en sådan) och nu kan ses som ett splitter efter detta som fick fart då och fortfarande inte saktat av. Att ha gått igenom en partiell detonation och överleva är väldigt unikt och det är först under de senaste åren som vi har börjat inse att den här typen av stjärna existerar, säger Odelia Putterman,  före detta BU-student som har arbetat i Hermes labb.

 

I en nyligen publicerad artikel i The Astrophysical Journal Letters beskriver Hermes och Putterman nya rön om denna stjärna som ger insikt om andra stjärnor med ett liknande katastrofalt förflutet.

Putterman och Hermes analyserade för arbetet data från NASA:s Rymdteleskop Hubble och Transiting Exoplanet Survey Satellite (TESS). Två teleskop som kontinuerligt sveper över skyn och samlar in information om stjärnor nära och fjärran. Genom att jämföra  olika typer data från båda dessa teleskop fann forskarna och deras medarbetare att LP 40−365 inte bara lämnar galaxen i framtiden utan baserat på dess ljusstyrka i datan från de båda teleskopen roterar på vägen ut.

– Det  är väldigt konstiga stjärnor som gör så, säger Hermes. Stjärnor som LP 40–365 är inte bara några av de snabbast rörliga stjärnorna astronomer känner till utan även de metallrikaste stjärnorna som upptäckts. Stjärnor som vår sol består mest av helium och väte. Men en stjärna som har överlevt en supernova består främst av metaller eftersom "det vi ser är biprodukterna av våldsamma kärnreaktioner som inträffar när en stjärna spränger sig själv", säger Hermes och ger stjärnsplitter som denna stjärna nu består av är särskilt fascinerande att studera.

Det finns många slag av stjärnor däruppe mycket mer att upptäcka och förundras över och att försöka förstå (min anm.).

Bild från vikipedia som visar skeendet över tid. Här Tangentiell rörelse av LP 40-365 mellan 1955 och 1995. Synfältet är 8 × 8 bågminuter. Bilden digitaliserad genom Sky survey.

Ett moln större än Vintergatan har hittats i tomheten därute.

 

Ett isolerat moln större än Vintergatan har hittats av ett forskarlag vid University of Alabama i Huntsville (UAH) i tomheten mellan galaxer. Det ensamma molnet består av varm gas med temperatur på upp till 90000C och en total massa av 10 miljarder gånger solens. Det gör att gasmolnet har större massan än små galaxer.

Molnet upptäcktes i galaxhopen Abell 1367 av en grupp forskare ledd av Dr. Ming Sun, docent i fysik vid UAH som är en del av University of Alabama System. A1367 (Leoklustret). I detta kluster finns cirka 70 galaxer. Avståndet från oss till klustret är cirka 300 miljoner ljusår. Molnet hittades med hjälp av Europeiska rymdorganisationens ESA;s (XMM-Newton), Europas flaggskepp då det gäller röntgenteleskop. Molnet observerades även med European Southern Observatory Very Large Telescope/Multi Unit Spectroscopic Explorer (VLT/MUSE) och Japans flaggskeppsoptiska teleskop Subaru.

"Den överraskande livslängd som det bestått kan ha något att göra med magnetfältet i molnet," säger Dr. Sun. Gasmoln brukar inte ensamma flyta runt däruppe under längre tider utan glesas ut eller fångas in av någon galax om de flyter mot en sådan.

Magnetfältet kan agera som ett klister för molnet genom att undertrycka instabila krafter som annars skulle få det att skingras enligt nuvarande teori.

 

Med framtida studier säger Ming att det ensamma molnet och andra liknande som ännu inte har upptäckts kan hjälpa forskare att bättre förstå avknoppade interstellära medier som finns på stora avstånd från  galaxer liksom effekterna av turbulens och värmeledning.

 

"Eftersom det isolerade molnet lyser i både H-alfaspektrala linjen och röntgenstrålar i tomrummet av ett kluster av galaxer visar det att gaser som avlägsnas från galaxer kan skapa klumpar i det intergalaktiska mediet och att  dessa klumpar kan upptäckas med hjälp av optiska undersökningsdata."

Bild från vikimedia på riktningen till molnet vilket innebär Leohopen (Abell 1367) en galaxhop i stjärnbilden Leo (Lejonet).

Varför detta stora gasmoln (troligen) min anm.) en gång lämnat sin värdgalax vet man inte. Inte heller vad om håller det samman det  eller om det funnits sedan tidens början.

Mysteriet om att gasmoln klarar färden förbi vintergatans svarta hål intakta

Sommaren 2014 upptäckte astronomer att ett gasmoln känt numera som G2 kom farligt nära det supermassiva svarta hålet i centrum av Vintergatan. Man förväntade sig att det skulle dras in i det svarta hålet och ge upphov till ett gnistregn. Men inget skedde. Det kom nära men tog färden förbi intakt.

Nu säger astronomer i ett försök att ge en förklaring till fenomenet att det supermassiva svarta hålet i mitten av vår galax inte alls är ett svart hål utan snarare en fluffig boll av mörk materia och att detta förklarar att inget hände. Ny forskning tyder på att denna märkliga hypotes kan förklara för det "omöjliga" mötet samt alla observationer av galaxens centrum lika bra som svarta håls teorin och utöver det även ovan passage.

Astronomer har länge trott att det i centrum av Vintergatan, känt som Skytten A *, finns ett supermassivt svart hål. Detta svarta hål kan inte ses eftersom det inte avger ljus. Istället dras slutsatsen att beviset för dess existens är rörelserna hos ett kluster av stjärnor som kallas S-stjärnorna. S-stjärnorna kallas så eftersom de kretsar runt ett dolt osynligt centralt objekt. Genom att kartlägga deras banor genom åren har astronomer härlett massan och storleken på det centrala objekt dessa kretsar runt.

Den mest sannolika kandidaten för det dolda centrala objektet är ett svart hål, med en uppskattad massa som är mer än 4 miljoner gånger solens vilket också är den  teori som finns i läroböckerna. Men S-stjärnorna är inte det enda som hänger runt detta objekt eller centrum av galaxen. Klumpar av gas finns även där och en av dessa klumpar av gas är gasmolnet G2 vilket var det som drog särskild uppmärksamhet till sig och som nämnts ovan.

Men efter G2:s närmande till det svarta hålet 2014 –det  passerade 260 AU (260 gånger avståndet jorden-solen) och var helt intakt efter passagen förundran blev då stor. Den mest troliga förklaringen till G2:s överlevnad är  (och då är vi kvar i svarta hål teorin) att det innehåller mer än gas. En stjärna eller två kan finnas dolt i molnet och dess gravitation kan då ha räddat gasmolnet under dess passage nära det svarta hålet. Avståndet vid passagen och gravitationen från dessa eller denna stjärna och det svarta hålet tog ut varandra och inget av katastrofalt skeende hände.

Men det finns även en annan, mer radikal förklaring: Kanske är det supermassiva svarta hålet inte riktigt ett svart hål. Kanske är det en luddig klump av mörk materia enligt vissa. För vidare diskussion om nämnda fenomen läs vidare här. 

För min del är det slutdiskuterat (min anm.) jag ser teorin om stjärnor som håller gasen kvar vid passagen som troligast. Men för att detta skulle vara lösningen måste balansen mellan det svarta hålet och stjärnornas gravitation stämma balansmässigt vilket det tydligen gjorde här genom ett rätt avstånd för detta. För min del påstår jag åter det finns ingen svart materia. Det är en annan form av vanlig materia vi inte förstår ännu, samma sak med mörk energi det är en energiform med samband med den okända formen av materia men likväl en ännu okänd form av vanlig energi. Svarta hål anser jag vara enbart starkt gravitation där allt dras samman till sitt ursprung, strängar.

Bild pxhere.com 

Det har upptäckts en ny tidigare okänd energikälla i centrum av Vintergatan.

 

Astronom Daniel Wang vid University of Massachusetts Amherst har beskrivit med oöverträffad tydlighet detaljerna om våldsamma fenomen i centrum av Vintergatan. Bilderna av desamma publicerades nyligen i Monthly Notices of the Royal Astronomical Society. Dessa fenomen i form av röntgenstrålar har getts beteckningen G0.17-0.41 och är en tidigare okänd interstellär mekanism som kan haft och har betydelse för energiflödet och den potentiella utvecklingen av Vintergatan.

 

– Galaxen är som ett ekosystem, säger Wang vars resultat är från mer än två decenniers forskning. "Vi vet att galaxers centrum är platsen där mycket sker som spelar en enorm roll i galaxers utveckling."

Men det som händer och har hänt i mitten av vår egen galax är svårt att studera (svårare än  granngalaxers), trots dess relativa närhet till jorden. Detta då de centrala delarna av Vintergatan skyms av en tät dimma av gas och damm. Forskare kan därför inte se centrum inte ens med instrument så kraftfulla som rymdteleskopet Hubble är till hjälp här.

Wang har däremot använt ett annat teleskop, NASA:s Chandra X-Ray Observatory, som "undersöker" i röntgenstrålfältet. Röntgenstrålar kan genomtränga även  dimmiga fält – och resultaten blev fantastiska.

 

Wangs resultat som stöds av NASA ger den tydligaste bilden hittills av ett par röntgenstrålar som kommer från regionen nära det massiva svarta hålet som ligger i mitten av Vintergatan. Mest spännande är upptäckten av en röntgenkälla som heter G0.17-0.41, belägen nära den södra sfären av galaxens centrum.

 – Den här strålen avslöjar ett nytt fenomen, säger Wang. "Den är bevis på ett pågående magnetfälts återanslutning." Strålen i är trådlik, skriver Wang, och representerar förmodligen "bara toppen av återanslutningsisberget".

En magnetfältsanslutningshändelse är vad som händer när två motsatta magnetfält tvingas ihop och kombineras med varandra, vilket frigör en enorm mängd energi. " Det är en våldsam process", säger Wang, Det producerar också det spektakulära norrskenet på Jorden. Forskare tror nu att magnetisk återanslutning (nord-sydpoler) också sker i den interstellära rymden och tenderar att äga rum vid de yttre gränserna för det expanderande centrum i Vintergatan (troligen sker samma sak i andra galaxer .min anm.).

 

"Vad är då den totala mängden energiutflöde därifrån? Hur produceras och transporteras det? Och hur regleras det galaktiska ekosystemet?" Dessa, säger Wang, är de grundläggande frågorna vars svar vi ännu inte har.

Bild som jag tycker vacker från pixabay.com

Vintergatan ses rörande sig i en manetrörelse genom tiden

 

Se medföljande fil här. Där finns en film som visar nya rön om Vintergatans rörelser. (Jag ser det som en rörelse likt en manet i havet, men mycket långsam i tid).

Vintergatan är som vi vet en spiralgalax och består av bland annat en skiva stjärnor, gas och damm, där spiralarmarna är inneslutna. Först trodde man att Vintergatan var lika bred i dess hela flata del och stilla men sedan några decennier tillbaka är det känt att skivans yttersta del är förvrängd till vad som kallas en "warp": den rörs sig på sin färd i universum och vrids uppåt och nedåt (här menar jag att den rör sig som en manet).

Stjärnorna, gasen och dammet är alla skeva i sin rörelse i skivan (se ovan film i medföljande länk så förstår man) och är därför inte i samma plan som skivans förlängda inre del och axel vinkelrätt mot varpens plan definierar dess rotation.

År 2020 visades upptäckten av processionen  warprörelsen av Vintergatan-skivan, vilket innebär att deformationen i denna yttre region inte är statisk utan likt (som jag vill uttrycka det min anm.) en magnet roterande i axelns orientering över tid). Dessutom fann dessa forskare att rörelsen var snabbare än de teorier som förutspåtts. Rörelsecykeln är lång 600-700 miljoner år ungefär tre gånger den tid solen tar för en resa runt galaxens centrum. Så det är en långsam men konkret rörelse.

Som sagt ovan jag ser rörelsemönstret av en manet i hav när jag ser filmen i medföljande länk (min anm.). Det kan ses som att galaxerna därute om alla har samma rörelsemönster rör sig som maneter i universum som då kan ses som ett hav. En som jag ser det fascinerande tanke.

Bild på manet från flickr.com

Var finns de säkraste platserna i Vintergatan?

 

Astronomer har sökt igenom  Vintergatan med syftet att identifiera de säkraste platserna för liv. Jorden finns inte överraskande på en bra plats för detta.

"Kraftfulla kosmiska explosioner är inte försumbara för existensen av liv i vår galax under hela dess kosmiska historia", säger huvudförfattaren till den nya studien i ämnet Riccardo Spinelli, astronom vid universitetet i Insubria i Italien. "Dessa händelser har spelat en roll för att äventyra livet över större delen av Vintergatan." Explosioner är vanligare i mer täta stjärnregioner och var som vanligast i universums barndom".

Slutsatsen blev att där kraftiga kosmiska explosioner genom historien kan  ha utplånat möjligt liv eller omöjliggjort bildandet av liv. I centrala vintergatan har dessa varit vanligast.

 Dessa explosioner som ex supernovor och gammastrålutbrott skickar ut högenergipartiklar och strålning  förstör DNA. Med denna logik kommer regioner som är mer gästvänliga för livet att vara de där frekventa explosioner är ovanligast  resonerade astronomerna.

Förutom att hitta de dödligaste platserna för liv identifierade astronomerna också de säkraste platserna i galaxens historia och gick tillbaka 11 miljarder år i tiden genom dataanalys. Resultatet visar att vi finns i utkanten av ett brett band av lugna stjärnor. I Vintergatans ungdom var galaxens kanter den säkraste platsen och är så än i dag.

Utöver det måste planeter finnas i en zon runt sin sol där värme och aktivitet från deras sol är helt rätt för livets start och bevarande (för liv som på Jorden). Men förutom dessa lokala förhållanden måste livet skyddas för skadlig strålning  från interstellära rymden. Här är jorden unik med sina skyddande bälten där ozonskiktet ingår ex.

Att finna ett solsystem liknande vårt där tillrättaläggande för livet gjorts (eller slumpmässigt skett?) som på jorden och förhållandet till solen är optimalt kanske är omöjligt att finna på någon annan plats (min anm.).

Bilden är en illustration av Vintergatan som visar dess spiraler och solens placering (originalbild från NASA). Publicerad på vikipedia.