Google

Translate blog

söndag 4 mars 2018

Kan de svarta hålen en gång sluka hela universum. Kanske som ett enda otroligt stort svart hål.


Vi har hört att det som kallas BigBang alltings början innebärande en expansion i ingenting som fortsätter än idag.

I denna teori ansågs för inte så länge sedan att denna expansion eller utökning av universum en gång ska avta och bli till sin motsats. En sammandragning igen där allt åter dras samman till en punkt eller ingenting som innan BigBang,

Men ny forskning visar att expansionen inte minskat sedan BigBang utan istället ökar hela tiden i hastighet med resultatet att galaxerna försvinner från varandra och det en gång ser tomt ut i universum för en betraktare när avstånden blivit så stora.

Men en annan tanke börjar ta form numera. Idag vet vi att varje galax mitt har minst ett svart hål och detta växer. I detta dras all näraliggande materia in och inget inte ens ljuset släpps ut.

Vi vet även att nya stjärnor bildas i centrala delarna av galaxerna där materia är mest förekommande.

Men tankar finns idag att det kanske en dag istället börjar bli så att nya stjärnors produktion inte blir så snabb som det svarta hålets utvidgning. Resultat skulle då bli att det svarta hålet eller hålen därute slukar mer materia än vad som nybildas till stjärnor av materian därute utan mer o mer slukas in i hålen och att det blir början till slutet för en galax.

Galaxen, över lång tid, slukas och till slut skulle alla galaxer ha slukats och de svarta hålen börja närma sig varandra och till slut bli ett enda stort svart hål. Expansionstakten eller hastigheten av de svarta hålens utvidgning blir större än en expanderande expansion av universum till slut.

Ett enda svart hål blir resultatet  vilket till slut skulle implodera i sig själv och vi skulle ha ett läge som kunde ses som innan BigBang. Kanske det är vad som sker en gång och kanske detta är ett över mycket lång tid återupprepat förfarande av skepelse av liv och död av universum ett nytt BigBang av oräkneliga tidigare BigBang och universum.

Vem vet kanske detta är sanningen om tillvaron då nu BigBang teorin om expansion och sammandragning av universum inte stämmer. Svarta håls slukande av universum  (kanske)  istället är sanningen.

Bilden talar för sig själv enligt tankarna ovan

lördag 3 mars 2018

Andromediagalaxen vår närmsta spiralgalax är enligt nya rön betydligt yngre än Vintergatan. Läs hur det kan vara så.


Andromediagalaxen finns ca 2,5 miljarder ljusår från oss och är en spiralgalax. Den är den galax vilken ligger närmst oss om man undantar dvärggalaxerna vilka kan ses som satellitgalaxer till Vintergatan.

Den rör sig mot oss och om ca 15 miljarder år kommer Vintergatan och Andromediagalaxen att tillsammans bilda en superstor galax.

Nya beräkningar visar förvånande att galaxen bildades av en sammanslagning av skilda dvärggalaxer för enbart 3 miljarder år sedan vilket gör den 1,5 miljarder år yngre än vårt solsystem. Troligen var stjärnorna i dessa av samma ålder som stjärnorna i vår galax. Ser man det så är åldern mellan stjärnorna i galaxerna ungefär desamma men sammanhopningen av desamma till Andromediagalaxen i sig det som är yngre.

Andromediagalaxens centrum innehåller mängder av blå stjärnor vilket är stjärnor av en ålder av enbart 2 miljarder år. För ca 7-10 miljarder år sedan bestod galaxen av två galaxer vilka senare slogs ihop till den galax vi idag ser.

Det är mycket som sker och har skett i universum. Vårt korta liv som människa ger oss enbart möjlighet att finna några nya rön per generation sedan får nästa generation fortsätta sitt sökande för förståelsen av vad människan är och universum vi finns i betyder.

Kunskapen växer för varje generation av människor men varje människas kunskaper och idéer försvinner med denne om det inte är vetenskapsidkare vilkas resultat nedtecknas och kan finnas för den intresserade att studera.

Ett oerhört slöseri av kunskap och erfarenheter sker hela tiden. Vad meningen med detta ur naturens evolutionsteori innebär eller menas med är en gåta.

Bilden är på Andromediagalaxen

fredag 2 mars 2018

Den 7 mars kan vi se asteroid 2017 VR12 svepa förbi bortanför månens bana


För den intresserade är det möjligt med ett mindre amatörteleskop att se besöket i närområdet av asteroid 2017 VR12. Det var enbart för några månader denna asteroid första gången upptäcktes och att den var på väg mot vårt närområde.

Passagen kommer däremot att ske ca tre gånger längre ut från oss än månen ligger. Storleken är ca 250 m i diameter men det är tillräckligt för att kunna se den i mindre teleskop.

För information om hur den kan hittas, se koordinater i medföljande länk här.

Det är alltid intressant att hålla sig informerad om vad som sker ovan oss.

torsdag 1 mars 2018

På Science Museum, London finns påstådda bitar från ett flygande tefat att se


En vandringslegend är något som anses sant och som inte lyckats att förfalska utan återkommer som sanning om och om igen. Råttan i pizzan är ett exempel. Andra är Ufolandningar och bitar av flygande tefat av skilda slag.
En långlivad sådan legend är Roswellincidenten vilken har sitt upphov i USA och anses av en del fortfarande som sanning. Det var den 5 juli 1947 man trodde ett flygande tefat störtade här I Roswell. Dess besättning togs enligt legenden till fånga av amerikanska militärer och allt hemligstämplades. Sanningen är att något verkligen störtade. En väderballong.
En annan mindre känd men likväl i dagarna omskriven legend är att det efter Rysslands första sputnik (första rymdfarkosten överhuvudtaget) i oktober 1957 hittades bitar av en UFO farkost vilken påståtts störtad på Silpho Moor nära Scarborough i Storbritannien.
Bitar av stål vilka undersöktes men aldrig kunde bekräftas vara av utomjordisk metall.
I dagarna har dessa fragment vilka packades undan då åter hittats på Science Museum i London.
De har nu studerats i syfte bland annat för att se om detta är de bitar som ursprungligen hittades eller om de är bluffbitar ditlagda senare. 
Men inget säger att det inte är de äkta bitarna. Vad meningen var med att bluffa om dessa bitars ursprung som UFO är okänt. Men troligen finns ett samband med att de som hittade på detta ville ha en engelsk Roswellhistoria. 
De ville inte vara sämre än amerikanarna med sitt påstådda besök av UFO:s och då Sovjet sände upp världshistoriens första satellit ansåg dessa kufar att nu var tiden inne med UFO-besök i England. 
Något utomjordiskt finns inte i metallen men att ta död på denna vandringslegend verkar lika omöjligt som Roswellhistorien.
Bild en tidningsartikel från Roswellhistorien

onsdag 28 februari 2018

Mystisk händelse på Neptunus upptäckt av Hubble-teleskopet


Neptunus är den planet som ligger längst bort från vår sol utanför denna finns dvärgplaneten Pluto med flera dvärgplaneter och asteroider i Kuiperbältet och kanske den gäckande planet 9.

Men först till Jupiter. Den största planeten i vårt solsystem och liggande bortom Mars. Det är ca 200 år sedan en stor storm i Jupiters atmosfärskikt upptäcktes (kanske bättre uttryckt gasplanets skikt) och ännu idag sveper denna storm synlig som en stor röd fläck där.

På Neptunus blå gasskikt har Hubbleteleskopet i omgångar med sina känsliga instrument upptäckt stormar även här. Första gången var det  dock Voyager 2 som upptäckte en storm under 1980-talet och ytterligare två upptäcktes därefter  under 1990-talet av Hubble-teleskopet . Därefter ytterligare en 2015 av samma teleskop.

De två första upptäckternas stormar är nu borta de höll i sig några år och avtog sedan. Den senaste är just nu i avtagande.

Hur dessa virvelstormar kan uppstå och varför de avtar är en gåta. Det är endast Voyager 2 och Hubbleteleskopet som lyckats se dessa svårfångade virvelstormar.

Rörelser vid Neptunus poler inklusive vår sols påverkan kan vara en förklaring som eventuellt kan förstås teoretiskt. Men inget är säkert. Vidare forskning behövs. Till dess får vi se det som en ännu olöst gåta av vad som orsakar dessa virvelstormar och varför de uppstår just då och där, de gör detta.

Vilka processer som ligger bakom är vad som önskas lösas i förståelsen av vårt solsystem och då i detta fall Neptunus stormbildningar.

Kanske vi kan förstå bättre om vi ser på hur väder eller virvelstormar uppstår på Jorden. Jag misstänker att principerna och förklaringarna kan vara likvärdiga.

Bilden är på Neptunus.

tisdag 27 februari 2018

Frågan har ställts om de mystiska kristaller som ses på Mars är rester från forntida sjöar.


Kristalliknade, knölformade, någon centimeter stora mörka objekt finns på en ås på Mars och har upptäckts av en marsbil. Gipsliknande kristaller liknande de som finns i uttorkade sjöars bottenskikt på Jorden.

Misstanken att det även på Mars är rester av uttorkade sjöar blir därför inte så konstigt.

Platsen de hittats på är Gale Crater. Här ses även sediment och järnutfällningar.

Då vi vet att atmosfär har funnits här men troligen försvunnit efterhand på grund av den låga gravitationen och att vatten finns vid polerna är det knappast riskfullt att påstå att det verkligen är resterna av en uttorkad sjö vi ser.

Bilden är från Gale crater och är från NASA.

måndag 26 februari 2018

Nya rön om Jupiters måne Europa där liv antas kunna finnas


Europa är den fjärde största månen runt Jupiter. En helt istäckt måne där man ser sprickor över hela ytan och där man antar det ska finnas ett hav under isens yta.

Liv kan mycket väl finnas i detta vatten. Därför är denna måne högintressant att utforska under ytan.

Nya rön visar dock på svårigheter vid en framtida landning. Isytan verkar mycket porös och har jämförts med jordisk kvicksand i hållbarhet för en landande kropp.

Mineral av is mindre tät än nyfallen snö har enligt nyare forskning visat sig vara den yta vi ser härifrån. I så fall skulle en landare sjunka rätt ner i det underliggande havet när ytan passerats.

Då planer på en landning på Europa planeras till 2020-talet måste nu ingenjörer fundera ut hur en landning ska se ut så den inte blir en ren katastrof. Kanske en farkost som flyter på denna ytstruktur är svaret.

Det finns dock andra forskare som tvivlar på dessa nya rön om en långt ifrån fast yta. Men så länge vi inte varit där vet vi inte vem som har rätt. Idag verkar dock forskningsresultat visa på en mycket lös och porös yta vilket då ger stora bekymmer för konstruktionen av en landare på en yta av detta slag.

 Bilden är från NASA på månen Europa