Google

Translate blog

torsdag 6 december 2018

I en galax liknande ett grodyngel har hänt något upptäcktes från Wise observatoriet nedan..


HCG 98 är en grupp av galaxer 300 miljoner ljusår från Jorden. I centrum av gruppen finns två galaxer vilka båda har likheter med vår hemgalax Vintergatan.

Formen av dessa vilka ligger nära varandra ser från Jorden ut som ett grodyngel. 


Grodyngelformen eller strukturen bildades när paret drogs samman. 


Dr. Brosch och kollegor observerade gruppen HCG 98 med ett 28-tums (71 cm) teleskop på Wise observatoriet på Tel Aviv universitet i Israel och observationen har bekräftats med ytterligare observationer från ett liknande 28-tums Polaris observatorium.


”Den så kallade grodyngelformationen innehåller ett system av två mycket närliggande spiralgalaxer vardera med ca 40000 ljusårs diameter”, sade Dr. Brosch på observatoriet. Tillsammans med andra närliggande galaxer bildar de en kompakt galaxhop.


”Vad som gör objekten extraordinära är att svansen i grodyngelformen ensam är nästan 500 000 ljusår lång”, tillägger professor Michael Rich astronom vid University of California, Los Angeles. 


Rich säger även ”att om det formationen hade funnits i Andromedagalaxen, som är ungefär 2,5 miljoner ljusår från jorden skulle den nått en femtedel av vägen till vår egen Vintergatan”. Vad han menar då är grodyngelformen.


Den stora grodyngelformen' konstruerades av störningar av en liten tidigare existerande från oss osynlig dvärggalax.


”När två synliga galaxers gravitationskraft drog i stjärnorna i den utsatta dvärggalaxen bildades 'huvudet' i grodyngelformen”, sade forskarna ”Stjärnor kvardröjande i dvärggalaxen bildade sedan 'grodyngelsvansen'”.


Bilden ovan är på observatoriet i Israel nämnt ovan. Någon copyrightfri bild fanns ej  på galaxformen. Men bilden på formen kan ses genom länken ovan i inlägget.


Nog finns allsköns fantasifulla former däruppe vilka vi tolkar efter vår förförståelse av skilda slag- Något forntidens människor även gjorde se exempelvis på alla stjärnbilder de tolkade in i sin mytologi.

onsdag 5 december 2018

En av Solsystemet Trappist-1:s planeter misstänks för att kunna ha liv.


TRAPPIST-1 är en röd dvärgstjärna med cirka 9 procent mindre massa än jordens sol och cirka 12 procent radie i storlek befinnande sig i vattumannens stjärnbild 39 ljusår från jorden. I Trappist-1 solsystem finns sju planeter av ungefär samma storlek som jorden. Det tar för de sex innersta planeterna mellan ett och ett halvt och 13 dygn att runda sin sol, För den sjunde och yttersta planeten är tiden ännu ej fastställd.


Det är sannolikt att minst tre av planeterna har flytande vatten. Från stjärnan och utåt benämns planeterna Trappist-1b, Trappist-1c till Trappist-1h.  En av de sju planeterna kan stödja liv som vi känner det på jorden.
  

Det är  TRAPPIST-1e som antas ha flytande vatten på dess yta och därmed kunna stödja jordliknande liv enligt uttalandet i en ny rapport från University of Washington.  Denna planet kan också ha syre, säger forskarna vilket gör den än mer intressant.


Bättre kunskap om denna planet och övriga i solsystemet kan säkert fås när väl James Webb teleskopet finns på plats. Men det dröjer till 2022.


Till dess får vi nöja oss med den kunskap vi har idag. Kunskapen om att ovanstående planet troligen har rinnande vatten i den tempererade zon runt Trappist 1 som gör liv möjligt som vi känner till det plus troligen syre gör den högintressant. Men det innebär inte att så är fallet. Allt är bara teorier. 

Däremot är övriga planeter där vilka antas innehålla vatten inte lika intressanta. De ligger inte i den bäst tempererande zonen och vatten är universellt då man kan dra den slutsatsen då flera av vårt eget solsystems planeter och dess månar har frusna hav och vatten.


Bilden är en illustration av TRAPPIST-1 med de sju planeterna.

tisdag 4 december 2018

En gammablixt i vår Vintergata och vi försvinner från historien. Risken finns där.


En gammablixt innebär ett kort men oerhört kraftfullt utbrott av gammastrålning från en plats i universum och är den allra starkaste explosion som kan inträffa i universum (med undantag av Big Bang i tidens början). Vi kan se dessa blixtrar som existerar i några sekunder även om de sker miljarder ljusår från vår planet. Detta till skillnad från supernovors skarpa sken som varar i några månader.
  

Nu har forskare upptäckt en stjärna som när den dör kan skapa vår galax allra första gammablixt (som vi vet) . Den finns 800 ljusår bort och har fått namnet Apep efter en demon i egyptisk mytologi. Om Apep dör med en gammablixt slungas samma mängd energi ut under några sekunder som vår sol utsöndrar under sin tio miljarder år långa förväntade livstid. Forskare trodde att detta slag av blixtrar enbart skedde  i universums barndom och studeras därför miljarder ljusår bort i händelsekedjan.


”Man förväntar sig inte att hitta gammablixtar i vintergatan”, säger Felix Ryde som forskar i gammablixtar på KTH.  Men stjärnan ovan en döende stjärna ser exakt ut som den typen av stjärnor man antar är källan för gammablixtar. Om och när stjärnan exploderar i en gammablixt blir den under en kort stund den starkaste ljuskällan i hela universum.


 Stjärnans stora snabba solvindar sänder ut mängder av partiklar i ett svansliknande moln och gör att den roterar otroligt snabbt. Det är detta, tillsammans med hur kompakt den är, som gör att när stjärnan väl dör kan den utlösa en gammablixt.


Om så sker blir det en katastrof för Jorden. Blixten kan då slita av delar av vårt ozonlager och resultera i massutrotning på en oerhörd skala av liv på Jorden. Det finns teorier om att en av jordens stora massutrotningar den som skedde för 450 miljoner år sedan hade sin förklaring av en gammablixt som träffade Jorden.


 Men vi kan något vara säkra även om blixten kommer nu. Detta då en konliknande jetstråle (vilket blir formen av gammablixtrar) är väldigt smal och stjärnan är inte riktad mot oss (just nu) vilket gör att vi är någorlunda säkra i nutid. Men ingen vet om och när stjärnan exploderar i vilken riktning vi då har mot stjärnan och katastrofen.


Bild: Solsystemet Apep finns 800 ljusår bort och det är här risken för en framtida gammablixt finns. Foto: Peter Tuthill/University of Sydney/ESO publicerat i svt.se

måndag 3 december 2018

Tävling för studenter över hela världen för att utarbeta nya idéer till att få kontakt med Aliens.


Arecibomeddelandet kommer nog få ihåg. Det var ett meddelande som skickades ut i rymden via frekvensmodulerade radiovågor under en ceremoni vid Arecibo-observatoriet i Puerto Rico den 16 november 1974.


Det skickades iväg i riktning mot stjärnhopen M13 vilken finns cirka 25 000 ljusår bort. Att M13 valdes berodde på att stjärnhopen är stor och närbelägen (ligger i Vintergatan) och kunde ses tydligt på himlen vid den tiden. Själva sändningen den gången tog cirka tre minuter.


Meddelandet kommer att ta 25 000 år för att nå fram till M13.


Mer än fyra decennier efter mänsklighetens första riktiga försök att nå ut till intelligenta utomjordingar med ett riktat radiomeddelande kommer en ny generation att få chansen att göra detta.


Då undantar vi Voyager 1-2:s kontaktförsök med sig en guldskiva med allehanda information ut i universum 1977.


Arecibo-observatoriet i Puerto Rico ger nu unga människor runt om i världen chansen att utarbeta en uppdaterad version av det berömda ”Arecibomeddelande” vilket en grupp astronomer ledda av Frank Drake strålade ut mot den avlägsna stjärnhopen M13 på 16 nov. 1974. Arecibo-observatoriets forskare i Puerto Rico önskar nu att studenter  runt om i världen ska utarbeta en uppdaterad version av den berömda ”Arecibomeddelande”. 


Tävlingen är öppen för universitets grundutbildningsstudenter över hela världen varje lag av studenter som anmäler sig till tävlingen kommer att ledas av en mentor (en professor eller vetenskapsman, till exempel).


Den vinnande gruppen kommer att bjudas in till Arecibo Observatory (AO) i november 2019 för att fira 45 årsjubileumet av förra sändningen och sända sitt vinnande meddelande.


Vi är säkra på att de unga sinnena runt vår värld kommer att skapa ett smart, kreativ och säkert sätt att säga hej till våra möjliga grannar säger en av forskarna på observatoriet Alessandra Abe Pacini.


Vart det nya meddelandet ska sändas är okänt och troligen ingår dettas mål i tävlingen. Låt oss hoppas att vi den dag vi eventuellt får kontakt kan försvara oss om det är fientlig kontakt vi etablerat (min anm).


Bild Arecibomeddelandet från 1974 i färg

söndag 2 december 2018

Ny forskning visar vissa små oregelbundna dvärgplaneter o asteroider har ringar


Chariklo eller 10199 Chariklo även känd som 1997 CU26 är en så kallad centaur (asteroider med namnet centaur är de vilkas omloppsbana ligger mellan Saturnus och Uranus). 


Det är den största kända centauren. Chariklo upptäcktes av James V. Scotti vid Spacewatch-projektet den 15 februari, 1997. Asteroiden är uppkallad efter Chariklo i den grekiska mytologin. Chariklo var en nymf, kentauren Keirons hustru och dotter till Apollo. Storleken på denna oregelbundna asteroid är 260*10 km.


Dvärgplaneten Haumea är dvärgplanet djupt in i vårt solsystem. Haumea var först känd som 2003 EL61 med smeknamnet "Santa", är en dvärgplanet i Kuiperbältet dit även dvärgplaneten Pluto räknas in men med enbart en tredjedel av Plutos massa. Haumea upptäcktes av J. L. Ortiz et al vid Instituto de Astrofísica de Andalucía vid Sierra Nevada Observatory i Spanien och av Mike Brown's team vid Caltech i USA. 

Haumea namn är från den Hawaianska mytologin där Haumea är fruktbarhetsgudinna och  namnet valdes särskilt med tanke på att gudinnan förknippas med elementet sten.

 Storleken på Haumea är ca1150*100 km. Den har likt ovanstående Chariklo och likt planeterna Saturnus, Jupiter, Neptunus och Uranus egna ringar runt sig. Något som förvånat då man ofta ansett att ringar bör finnas enbart runt runda kroppar där gravitationen är likartad runt om. Vilket ovanstående objekt inte är.


Chariklo och Haumea var de första små föremål som upptäcktes med ringar vilket nu får oss att anse att ringar är vanligare än vi trott ”, säger Maryame El Moutamid forskarassistent vid Cornell centrum för astrofysik och planetarisk vetenskap och en av författarna till en ny rapport.


”När det gäller små som kroppar Chariklo och Haumea är ringarna begränsade av gravitationen på grund av objektens form ”. 


Chariklo är en liten, stenig asteroid mellan Saturnus och Uranus vilken tar 63 år på sig för att kretsa ett varv kring solen. Det är det största objektet i en asteroidklass som kallas kentaurer.


Haumeaen dvärgplanet i Kuiperbältet (korsar Neptunus omloppsbana) ungefär en tredjedel så lika stor som Pluto med form som en rugbyboll. Den finns i Kuiperbältet en region bortom Neptunus omloppsbana. Haumea tar ca 285 år på sig för att kretsa ett varv kring solen.


Det var lite nytt från vårt solsystem.


Bilden är en illustration av Haumea innan ringen upptäcktes som den antas se ut med sina två små månar utan ring.

lördag 1 december 2018

Mysteriet med ränderna på Mars måne Phobos kan vara löst.


På den oregelbundet formade månen Phobos ses ränder med plötsliga avbrott med fortsättning  vid  Stickney (namnet på en krater på Phobos) . Datasimuleringar visar att stenblock rullande över ytan i och vid Stickney med fortsättning runt hela månen är från vulkanutbrott en gång för länge sedan.


”Dessa spår är ett utmärkande drag på Phobos vilkas ursprung har debatterats av planetsystemsforskare i 40 år”, säger Ken Ramsley, en forskare vid Brown University i USA.

  

Spåren på Phobos som syns över större delen av månens yta upptäcktes först av NASA's Mariner och Vikingfarkoster på 1970-talet. 


Det antogs redan då att spåren borde ha samband Stickney. I slutet av 1970 ansåg bl.a. forskare som Lionel Wilson och Jim Head som studerade fenomenet för NASA att utslungade, studsande, glidande och rullande stenblock från Stickney bör ha  snidat spåren. 


Månen Phobos i sig är 27 kilometer rakt över på det bredaste stället medan Stickney är en enorm krater på 9 kilometers diameter. Den inverkan vulkanen som bildat kratern  utgjort är att den blåst ut massor av stora stenar som rullat över månen. "En helt rimlig idé säger Ramsley professor på Brown university i USA. Men tillägger även att det finns vissa problem med teorin. Mysteriet  att det finns spår skapade vid två olika tidpunkter från en enda händelse? 


Utöver det att några spår kör över Stickney själv vilket tyder på att kratern redan måste ha funnits där när de spåren bildades. Det finns också platser där spåren plötsligt upphör för att sedan fortsätta en bit bort igen. Frågan är då varför alla dessa rullande stenblock bara hoppat över ett särskilt område?


Datasimuleringar visar dock att på grund av Phobos lilla storlek och relativt svaga gravitation stannar inte en rullande sten efter en bit utan fortsätter under en begränsad tid runt hela månen troligen i flera varv. Detta förklarar varför vissa spår inte är radiella till kratern.


Stenblock som börjar rulla över östra halvklotet av Phobos ger spår som verkar vara feljusterade från kratern när de når den västra hemisfären på grund av låg gravitation och oregelbundenheten av Phobos.


Det förklarar även hur vissa spår finns ovanpå andra (det är varv två som inte lägger sig helt parallellt med första varvet). Modellerna visar att vissa spår korsades senare av stenblock som gått ett varv runt månen och vissa stenblock rullade tillbaks till sin startpunkt innan de stannade. Allt detta förklarar hur kratern själv kan ha spår.


Det finns som nämnts ovan döda platser där det inte finns spår alls (avbrott i rullandet). Förklaringen till detta bör vara att området visar sig vara ett område med låg terräng omgiven av högre terräng.


Här visar då datasimuleringarna att stenblocken genom den låga gravitationen fluget över den lägre terrängen (tagit ett språng) och en spårlös plats uppkommit. Det har uppkommit en hoppbacke”, säger Ramsley. ”Stenblocken har plötsligt i sitt rullande ingen mark under sig och flyger i farten över ett område innan rullandet längre fram vid markkontakt fortsätter rullandet.
  

Det var lite nya rön från Mars måne Phobos. Nog hade det varit en syn att se den gången dessa stenblock rullade och flög över Phobos oregelbundna yta. Jag kunde ur texten som detta inlägg grundas på dock ej hittat något om de stenblock som antas ha varit upphovet tillspåren hittats på ytan. Om så borde det vara lättare att räkna ut hur banorna formats. Men antar att de finns men att det behövs forskning på ytan för att säkert få besked på hur en viss sten gjort en fåra. Hur många stenar som eventuellt finns och hur många fåror kan vara mycket olika i antal då en sten kan ha gett upphov till ett flertal fåror. 


Bild1: Kratern i närbild med sina ränder. Bild 2: Phobos och kratern Stickney. Montage av tre separata bilder tagna av Viking 1 den 19 oktober 1978.

fredag 30 november 2018

Tvillingstjärna till vår sol funnen. Finns liv i dennes planetsystem?


Ett internationellt team av forskare med bas på  Instituto de Astrofísica e Ciências do Espaço (IA) använder en ny metod för att hitta solens syskon. Solens syskon är de solar (stjärnor) vilka bildades för länge sedan i samma gasmoln som vår sol.


De bör finnas i tusental blandVintergatans stjärnor men vilka av dessa miljarder stjärnor är de?  Det kluster de ingick i har genom årmiljarderna spritts över Vintergatan vilket gör det svårt att hitta dem och vi vet inte heller hur många de är. 


Det är mycket vi kan lära oss om vi hittar dem.  Det finns mycket information om solens förflutna att lära sig genom att studera dessa stjärnor. De kan ge ny kunskap om var i galaxen och under vilka villkor solen bildades.


Det söks därför stjärnor med kemiska sammansättningar som bäst matchar solens sammansättning, åldersmässigt lika och med kinematiskt (kinematik är läran om rörelser) lika egenskaper ”, sade Vardan Adibekyan en av forskarna på IA.


Ungefär 184 ljusår bort har det dock hittats ett av de förlorade syskonen till solen en nästan identiskt tvillingstjärna till solen som fått beteckningen HD 186302. Det är nästan säkert att HD 186302  är ett  syskon till vår sol. Fastän bara ett enda syskon hittats i detta sökande är fyndet en viktig början. Denna G3-typ (katalogisering efter ljusstyrka) stjärna är inte bara lik vår sol i ålder och kemisk sammansättning utan likheterna ås stora på alla plan.


Solsyskon är även kandidater för att söka efter livsvänliga planeter. Inte bara för dess likheter och än större möjligheter om planetsystem finns här i livsvänliga zonen utan även då det finns en möjlighet att livet kan ha transporterats mellan planeterna runt stjärnor i solarklustret där denna grupp av solar bildades där vår sol bildades.


Teoretiska beräkningar visar att det finns en icke försumbar sannolikhet för att liv spridit sig från jorden (alternativt från någon annan sols planet till Jorden) till andra planeter i närområdet i klustret. Om vi har tur och HD186302 har en planet och denna planet är en stenig typ i den beboeliga zonen kan liv likt på Jorden finnas här.


Att hitta och karakterisera planetsystem runt solens syskon kan ge mycket viktig information om resultatet av planetbildning i en gemensam miljö. Men även om livet är unikt för Jorden. 


Låt oss hoppas fler av solens syskon hittas om de nu finns därute.