Google

Translate blog

söndag 5 december 2021

Fyndet av en brun dvärgstjärna med intakta Litiumavlagringar bekräftar en gammal teori.

 


Bruna dvärgar är kända som misslyckade stjärnbildningar. De är den naturliga länken mellan stjärnor och planeter. De är mer massiva än Jupiter men inte tillräckligt heta för att få igång vätefusion vilket är stjärnors bränsle. Av den anledningen observerades inte dessa svagskimrande objekt förrän i mitten av 1990-talet.

Med hjälp av OSIRIS-spektrografen på Gran Telescopio Canarias (GTC) för närvarande det största optiska och infraröda teleskopet i världen, vid Roque de los Muchachos Observatory (ORM) och ett forskarlag vid Instituto de Astrofísica de Canarias (IAC) och vidare Instituto Nacional de Astrofísica, Óptica y Electrónica (INAOE) har det gjorts högkänslighetsspektroskopiska observationer och högkänslighetsspektroskopiska observationer mellan februari och augusti i år av två system där 2 bruna dvärgar finns i vardera system.


I dessa fyra dvärgar upptäcktes inte litium i tre av dem men i den fjärde däremot i den med beteckningen Reid 1B vilken är den svagaste lysande och därmed  svalaste av de fyra. Här fann man en deponering av kosmiskt litium vars ursprung går tillbaka till före bildandet av det system som Reid 1B tillhör. Här fann man att  Reid 1B innehöll litium av en mängd som är 13 tusen gånger större än den mängd som finns på jorden. Reid 1B har en ålder av 1100 miljoner år och en massa som är 41 gånger större än Jupiters (den största planeten i vårt solsystem), systemet finns 16,9 ljusår från oss. Se youtube klipp av jämförelse av massa,

Denna studie bekräftar nu vad tidigare antagits men inte kunnat visats att Litium finns i en del bruna dvärgar (min anm.). Varför bara i vissa och om det detta har samband med dess temperatur eller något annat får framtida forskning visa.

Bild vikipedia som visar att de flesta bruna dvärgar inte är större än högst 10-15% mer än Jupiters storlek men kan vara upp till 75 gånger tyngre på grund av deras höga densitet.

lördag 4 december 2021

Chockvågor av gas kolliderar i nebulosan NGC 1977

 


Sh2-279 är en HII-region av ljusa nebulosor som även innehåller en reflektionsnebulosa. Regionen är belägen i stjärnbilden Orion och där i den nordligaste delen Orions svärd beläget 0,6° norr om Orionnebulosan. Reflektionsnebulosan är inbäddad i Sh2-279 och känd som Running Man Nebula dess officiella beteckning är NGC 1977. En nebulosa som även nämndes i gårdagens inlägg.

Sh2-279 består av tre NGC-nebulosor (rundformade nebulosor), NGC 1973, NGC 1975, NGC 1977 och det öppna klustret NGC 1981 Däremellan  finns mörkare regioner. Den mest lysande av ovanstående är NGC 1977 vilken upptäcktes av William Herschel 1786.

En H II-region eller HII-region innehåller interstellära atomväten som joniserats. Det är ett molekylärt moln av delvis joniserad gas i vilket stjärnor bildats för en kort tid sedan. Molnets storlek spänner från ett till hundratals ljusår med en täthet från några stycken till omkring en miljon partiklar per kubikcentimeter. Orionnebulosan i sig är en känd H II-region vilken upptäcktes 1610 av astronomen Nicolas-Claude Fabri de Peiresc. 

Hubbleteleskopet bild av NGC 1977 visar här lysande moln av gas och damm. Något som kallas ett Herbig-Haro-objekt. Just detta  moln har fått beteckningen HH 45.

Herbig-Haro-objekt är  sällan skådade fenomen som uppstår när varm gas matas ut när en ny stjärna kolliderar med gas och damm i närområdet i hög hastighet (hundratals km/h) vilket då skapar lysande chockvågor av gas. 

I bilden ovan från NASA visas blått joniserat syre (O II) och lila joniserat gas bestående av magnesium (Mg II). Forskarna är intresserade av dessa fenomen då de kan användas till att identifiera chockvågor av gas  och joniseringsfronter och ur detta försöka förstå mer om detta fenomen.

fredag 3 december 2021

Parengo 2042 är en ny stjärna vilken skickar ut en stråle av en längd av 2 ljusår.

 


Det är inte första gången som Hubble överraskar med foton på strålar från unga stjärnor men protostjärnan Parengo 2042 sticker ut då den visar upp en ovanligt tydlig stråle från vår position räknat på grund av att strålningen från en närliggande stjärna får den att lysa väldigt skarpt.

Stjärnan Parengo 2042  sänder en klar ljusstråle in i reflektionsnebulosan NGC 1977 som man kan se i bilden ovan tagen av Hubbleteleskopet. Jetstrålen (det ljusa streck av sken i bilden) avges av den unga stjärnan Parengo 2042 som är inkapslad i en skiva av skräp (damm och gas)  som kan ge upphov till nya planeter runt stjärnan. Stjärnan driver ut en pulserande plasmastråle som sträcker sig mer än två ljusår ut i rymden och som böjer sig norrut från vår synvinkel sett vilket kan ses i bilden. Gasen i strålen har joniserats tills den ses glöda genom skenet från stjärnan 42 Orionis som finns i närområdet. Denna effekt är  intressant för forskare eftersom detta utflöde då förblir synligt under den joniserande strålningen från 42 Orionis. Vanligtvis skulle utflödet av jetstrålar som detta bara vara synligt när det kolliderade med omgivande material vilket då skapar ljusa chockvågor som försvinner när de svalnar ut i mörkret. Men här syns denna effekt under en längre tid.

I  bilden indikerar röda och orange färger strålstötar av glödande  gas. Man kan även se glödande blå krusningarna på bilden vilka verkar strömma från strålen till höger i bilden något som kallas bogchockstrålar. Dessa fortsätter mot stjärnan 42 Orionis (visas dock inte på bilden ovan). Bogchockstrålar inträffar i rymden när strömmar av gas  kolliderar och begreppet är uppkallat efter de halvmåneformade vågor som ett fartyg gör när det rör sig genom vatten.

Jetstrålens ljusa västra sida är uppdelad i en serie orange bågar som minskar i storlek med det ökande avståndet från stjärnan och då bildar en kon eller spindelform. Dessa bågar kan spåras i den joniserade ytterkanten på en skiva av skräp runt stjärnor vilka har en radie på 500 gånger avståndet mellan solen och jorden och ett stort 170 astronomiska enheter (En astronomisk enhet är avståndet solen - jorden) hål i mitten av skivan. I den spindelliknande formen här har man räknat ut ett det sker ett utflöde av material bort från skivans massa av cirka hundra miljoner solar varje år.

 

NGC 1977 ingår i en trio reflektionsnebulosor som utgör Löparnebulosan i stjärnbilden Orion. Se morgondagens inlägg för än mer om detta område.

Bild från NASA på fenomenet. Bild tagen av Hubbleteleskopet.

torsdag 2 december 2021

Har aliens planterat ut radiosändare i vårt solsystem?

 


Forskare söker efter om vi är ensamma i universum. Ingen vet det i dag. I en ny studie rekommenderar två forskare från University of Liège och Massachusetts Institute of Technology (MIT) att vi bör leta efter radiosignaler från främmande intelligenser i vårt närområde. Studien är baserad på teorin att ETI:s finns och redan har etablerat ett kommunikationsnätverk i vår galax och kanske i vårt eget solsystem. I arbetet med detta identifierade teamet solsystemet Wolf 359 en röd dvärgstjärna vilken finns ca 7 ljusår bort i riktning mot stjärnbilden lejonet som den bästa platsen för att leta efter möjlig interstellär kommunikation från en främmande sond vidare ut i rymden vid sändning från vårt solsystem eller galaxen.

 Enligt teorin bildades Vintergatan för ungefär 13,51 miljarder år sedan därefter bildades de första planeterna 500 miljoner år senare. Vårt solsystem är bildat för ca 4,5 miljarder år sedan och mänskligheten har funnits under de senaste 200000 åren. Om intelligenta arter har dykt upp för länge sedan  i andra äldre solsystem har de haft den tid som krävs för att kolonisera Vintergatan.

I den nya studien byggde teamet vidare på en studie från 2014 av Michaël Gillon där det visades hur en ETI (Extraterrestrial intelligence) kan ha fyllt vår galax med självreplikerande sonder (von Neumann-maskiner). Denna idé liknar Berserker-hypotesen (att till slut tog maskiner över och utrotade sina skapare) men nu med förbehållet att dessa sonder kanske byggdes för fredlig utforskning. Dessa sonder hävdade han kunde bilda ett  kommunikationsnätverk  över hela vintergatan med stjärnor som gravitationslinser för att maximera kommunikationseffektiviten för sonderna. "I denna hypotes bör varje solsystem  i Vintergatan vara värd för sonder av detta slag inklusive vårt. Hypotesen talar om för oss var vi ska leta efter dessa sonder: vid "solgravitationslinjen" (SGL) vilket betyder vid motsatta koordinater till närmaste stjärnor.


Det har nu gått 70 år sedan fysikern Enrico Fermi ställde sin berömda fråga: "Var är alla?" Fermis Paradox i vilken denna fråga ställs och diskuteras och framledes kommer att diskuteras tills vi får definitiva bevis på utomjordisk intelligens (ETI) eller inte. Under tiden tvingas forskare spekulera i varför vi inte har hittat några ännu och viktigare ändå vad och var vi borde leta efter dessa (detta). Genom att fokusera sökinsatser enligt ovan idé hoppas forskarna kunna avgöra om vi är ensamma i universum. 

Studien granskas nu för eventuell publicering i Royal Astronomical Societys månatliga meddelanden, Studien genomfördes av Michaël Gillon och Artem Burdanov. Gillion är professor i astrofysik vid University of Liege, senior research associate för Belgiska nationella fonden för vetenskaplig forskning (NSRF), och medlem av NASA:s Nexus for Exoplanet System Science (NExSS), Burdanov är postdoktor vid Institutionen för jord-, atmosfär- och planetvetenskaper (EAPS) vid MIT.

 

Ytterligare insikt och stöd i arbetet kom från Prof. Jason Wright, Penn State Center for Exoplanets and Habitable Worlds medlem och chef för Penn State Extraterrestrial Intelligence Center (PSETI). Liksom många som har föreslagit resolutioner till Fermi Paradox började Gillon och Burdanov sin studie med antagandet att utomjordiskt liv har haft ett betydande försprång på mänskligheten. Ur kosmologisk synvinkel är detta ett ganska säkert antagande.

Wolf 359 - en stjärna av M-typ (röd dvärg) med två möjliga exoplaneter och enligt teorin det bästa målet för en sådan nod för radiosändning från oss räknat. På ett avstånd av cirka 7,9 ljusår är Wolf 359 det tredje närmaste stjärnsystemet, Enligt forskning publicerad 2019 misstänks Wolf 359 vara mycket lik Proxima b det närmaste solsystemet till jorden (4,24 ljusår bort). Båda systemen består av en röd dvärgstjärna med troligen en planet i nära omloppsbana (upp till några gånger så massiv som jorden) och en mer avlägsen större planet (möjligen en gasjätte). Men till skillnad från Proxima b och c som även anses existera har planetsystem vid Wolf 359:s ännu inte bekräftats.

 

Efter att ha släppt sin studie från 2014 märkte Gillon att Wolf 359 råkar ligga i ekliptikan till jordens omloppsplan. Kort sagt, Wolf 359 ses kant-på från jorden (och vice versa), vilket innebär att observatörer i båda system skulle kunna se exoplaneter göra transiteringar mot varandras system. Detta arrangemang, säger Gillon, skulle också göra det möjligt att skicka interstellära meddelanden med regelbunden frekvens: För att testa denna hypotes konsulterade Gillon data från TRAnsiting Planets and PlanetesImals Small Telescope - South (TRAPPIST-South) och Search for be habitable Planets EClipsing ULtra-cOOl Stars-South (SPECULOUS-South). Dessa teleskop finns vid European Southern Observatorys (ESO) La Silla respektive Paranal Observatory  i norra Chile. Med hjälp av dessa instrument observerade Gillion Wolf 359:s SGL för att leta efter tecken på radiosignaler.

 

Tyvärr indikerade varken teleskopdata eller Burdanovs riktade sökning FICDs i Wolf 359 radiosignaler av okänt ursprung. "Att tolka resultat är svårt då massor av hypoteser kan förklara det", säger Gillon. Men han förklarade också hur dessa resultat skulle kunna skapa nya möjligheter för framtida SETI-undersökningar.

Själv tycker jag allt verkar långsökt och ett chanstagande (min anm,).

Bild flickr.com

onsdag 1 december 2021

Vad Mars sediment mellan lavaflöden består av intresserar nu forskare.

 


Sedimentära bergarter förekommer på alla jordens kontinenter. De utgör omkring fem procent av jordskorpan eftersom de genom tektonik efterhand omvandlas till metamorfa bergarter. Vanliga sedimentära bergarter är kalksten, gråvacka, sandsten och skiffer. Kalkstenen är anledningen till den relativt låga halten av koldioxid i jordens atmosfär då  en stor andel kol (genom kolcykeln) finns bundet i kalksten men även i dolomit. 

Sedimentära bergarter bildas vid jordytan på vanligast tre sätt och delas in efter dessa. Klastiska sedimentära bergarter bildas genom sedimentation eller avsättning av vittringsprodukter från andra bergarter, exempelvis av granit och sandsten. Avlagringar av biokemisk aktivitet ger upphov till biogena sedimentära bergarter som kalksten och kol. Kemisk utfällning sker främst i marina eller extrema miljöer och kan då bilda sedimentära bergarter exempelvis gips.

Seismiska data som samlats in från Elysium Planitia den näst största vulkaniska regionen på Mars tyder på närvaro av ett grunt sedimentärt skikt inklämt mellan lavaflöden under ytan. Detta resultat nåddes inom ramen för NASA: s InSight-uppdrag (Interior Exploration using Seismic Investigations, Geodesy and Heat Transport) där flera internationella forskningspartners inklusive Universitetet i Köln samarbetar. InSight-landaren anlände till Mars den 26 november 2018 och landade i Elysium Planitia-regionen med  uppdrag att mäta vad som finns under ytan med hjälp av seismisk utrustning. 

Geofysiker Dr Cédric Schmelzbach från ETH Zürich med kollegor inklusive jordbävningsspecialisterna Dr Brigitte Knapmeyer-Endrun och doktoranden Sebastian Carrasco (MSc) från universitetet i Kölns seismiska observatorium i Bensberg ingick och analyserade  seismiska data från området för att få veta sammansättningen av Elysium Planitia-regionen. De undersökte vad som fanns under ytan ner till cirka 200 meters djup. Precis under ytan upptäcktes ett regolitlager av sandigt material av ungefär tre meters tjocklek i ett 15 meter långt lager bestående av stora stenblock som troligen kastats ut efter meteoritnedslag och därefter fallit tillbaks till ytan.


Under detta översta lager identifierades cirka 150 meter längre ner basaltiska bergarter vilket innebär avkylda och stelnade lavaflöden vilket till stor del överensstämde med vad man förväntat finna här. Men mellan dessa lavaflöden som börjar på ett djup av cirka 30 meter identifierades ytterligare ett lager 30 till 40 meter tjockt med hjälp av låg seismisk hastighet vilket tyder på att det innehåller svagt sedimentära material i förhållande till de starkare basaltskikten.

De fann att dessa lavaflöden är ungefär 1,7 miljarder år gamla och bildats under Amazonian (namnet på en geologisk era på Mars) som kännetecknades av en period av låga meteorit- och asteroidnedslag som började för ungefär 3 miljarder år sedan. Däremot bildades det djupare basaltskiktet under sedimenten för ungefär 3,6 miljarder år sedan under hesperianperioden (en geologisk period på Mars)  som kännetecknades av utbredd vulkanisk aktivitet. Man publicerade därefter dokumentet " The shallow structure of Mars at the InSight landing site from inversion of ambient vibrations " i Nature Communications den 23 november.

Ovan. Olympus Mons fotograferat av sonden Viking 1 i juni 1978. Bilden är en mosaik skapad av svartvita fotografier i medelhög upplösning och färgfotografier i lägre upplösning. Bild från vikipedia. Olympus Mons är Mars största vulkan och det högsta kända berget i solsystemet som hittills funnet i universum. Här finns kanske solsystemets största vulkan med eventuellt undantag av Tamu-massivet i Stilla havet  på jorden som består av en enda vulkan vilken kan vara större. Denna upptäcktes 2013.


tisdag 30 november 2021

Det finns en okänd barriär därute som skyddar vintergatans centrala delar från strålning.

 


Vintergatans centrum befinner sig cirka 26000 ljusår från jorden räknat i riktning mot stjärnbilden Skytten. Det är en tät och dammig plats som rymmer mer än 1 miljon gånger så många stjärnor per ljusår räknat  som resterande galaxen har  utanför centrum. Stjärnorna i  centrum är lindade runt ett supermassivt svart hål med en storlek av cirka 4 miljoner gånger solens massa. Astronomer har här upptäckt enorma "barriärer" som avskiljer Vintergatans centrum från det kosmiska strålhavet utanför. Obs vi finns inte i centrum av galaxen utan i en av galaxens  spiralarmar och ingår därför inte i avskiljandet som nämns här.

Det intressanta är att någon okänd process hindrar universums snabbast rörliga partiklar från att komma in i centrum av galaxen. Detta visas i en ny studie där ett team av forskare från Chinese Academy of Sciences i Nanjing undersökt data från en karta över hur radioaktiv gammastrålning kraschar in i materia (stjärnor mm)  i och runt centrum av galaxen.

Gammastrålar är den högsta energiform av strålning i universum i vilken finns extremt snabba och kraftfulla partiklar.

Kartan visade att något nära galaxens centrum verkar accelerera partiklar till häpnadsväckande hastigheter - mycket nära ljusets hastighet - och skapa ett överflöd av kosmiska strålar och gammastrålar strax utanför det galaktiska centrumet. Men utöver det visades även att när det från det galaktiska centret blåses ut en konstant storm av högenergistrålning i rymden som förhindrar att  en stor del av den kosmiska strålningen utifrån  att komma in mot centrum. Detta beskrev teamet den 9 november i tidskriften Nature Communications.

Hur denna kosmiska barriär fungerar eller varför den existerar förblir ett mysterium. Kallat den mystiska "barriären", Källan till detta fenomen är svår att fastställa, säger forskarna, men det kan innebära virrvarr av magnetfält nära vår galax täta kärna som är förklaringen.

Ingen vet (min anm.) det är öppet för fantasin att flöda. Varför skyddas centrala vintergatan från stark kosmisk strålning konkret hur sker det. Detta samtidigt som det från de centrala delarna sänds ut samma slags strålning i stor mängd. Tips gravitationseffekter och mättnad av strålning i centrum. En balans har uppstått som förhindrar strålning utifrån att komma in. Men det förklarar inte hur då strålning inifrån galaxen kan komma ut. Här finns en motsägelse som jag inte har svar på. Men anser likväl att det har med något slag av balans att göra kanske strålningen inifrån är starkare och i större mängd än den som vill in och då lyckas ta sig ut genom sitt överskott och även förhindrar utifrån kommande gammastrålning att komma in.

Bild pixabay.com

måndag 29 november 2021

Det finns Idéer om att göra Mars till en ny hemplanet för oss

 


Terraformering av Mars (förändring av Mars till en jordliknande planet) är en av mänsklighetens stora drömmar. Mars dygn är ungefär lika långt som jordens. Här finns gott  gott om fruset vatten under ytan och det går troligen att återskapa en  för människan andningsbar atmosfär på Mars vilket troligen  en gång funnits. Men något som saknas är ett starkt magnetfält.

Så om vi vill göra Mars till en andra jord måste vi ge den ett konstgjort magnetfält. Utan magnetfält har en planet inget skydd från solvind och joniserande partiklar. På jorden hindrar magnetfältet att de flesta högenergiladdade partiklar når ytan. Istället avleds de från jorden vilket håller allt levande på Jorden säkra. Magnetfältet förhindrar även att solvind för bort jordens atmosfär över tid.

Mars hade en gång en kraftig vattenrik atmosfär. Men den blev gradvis uttömd på grund av att den inte skyddades av ett starkt magnetfält.

Min undran är hur en kraftig atmosfär då kunde bildas (min anm.). Något säkert svar finns inte vad jag vet.

Hur vi kan skapa ett magnetfält likt det över jorden på Mars har vi dålig kunskap om. Jordens fält genereras av en dynamoeffekt i jordens kärna där konvektion av järnlegeringar genererar jordens geomagnetiska fält. Interiören på Mars är mindre och svalare och vi kan inte bara "starta upp" för att skapa en magnetisk dynamo. Men det finns några sätt att skapa ett artificiellt magnetfält visar en ny studie.

För att läsa mer om hur det kan göras i teorin se denna medföljande länk

Bild picryl.com på en kanske framtida bild på Mars.