Webbteleskopet visar detaljer av ett protostellärt utflöde och en avlägsen spiralgalax.

 

Bild https://webbtelescope.org/ NASA:s James Webb Space Telescope observerade Herbig-Haro 49/50, ett utflöde från en närliggande stjärna som fortfarande håller på att bildas. Bilden ses i högupplöst kort- och mellaninfrarött ljus.

Herbig-Haro-objekt (HH-objekt) är en speciell kategori av små nebulosor (gasmoln) som ses i närmiljön av nya stjärnor. De bildas när vätgas som slungats ut från de unga stjärnorna kolliderar med moln av gas och stoft vid hastigheter av flera hundra kilometer per sekund. Objekten finns alltid närvarande i regioner med aktiv stjärnbildning och flera stycken kan ofta ses runt en enskild stjärna, riktade längs med stjärnans rotationsaxel. Herbig-Haro-objekt är övergående fenomen som varar i som mest ett par tusen år. 

HH 49/50 är ett HH-objekt beläget i Chamaeleon I-molnkomplexet vilket är ett av de närmaste aktiva stjärnbildningsområdena i Vintergatan här sker mycket stjärnbildning av samma slag som vår sol. Tidigare observationer av detta område visar att HH 49/50-utflödet rör sig bort från oss med en hastighet av100-300 kilometer per sekund och ingår i ett än större utflöde.

Webbs NIRCam- och MIRI-observationer av HH 49/50 spårade platsen som glödande vätemolekyler, kolmonoxidmolekyler och energirika stoftkorn, representerade i orange och rött, kom från i form av den protostellära jetstrålen (utflödet) i området. Webbs observationer undersöker detaljer på små rumsliga skalor som kommer att hjälpa astronomer att förstå jetstrålens egenskaper och förstå hur den påverkar det omgivande materialet.

Den bågformade  HH 49/50 liknar vågsvall från en båt på hav och pekar tillbaka på källan till utflödet. Baserat på tidigare observationer misstänker forskare källan är en protostjärna känd som Cederblad 110 IRS4. CED 110 IRS4 finns ungefär 1,5 ljusår från HH 49/50 (utanför det nedre högra hörnet av bilden) och är en klass I-protostjärna. Klass I-protostjärnor är unga objekt (tiotusentals till en miljon år gamla) som ökar i massa.

De har vanligtvis en urskiljbar skiva av material som omger dem vars materia faller ner på protostjärnan. Forskare använde nyligen Webbs NIRCam- och MIRI-observationer för att studera Cederblad 110 IRS4 och få en inventering av den isiga sammansättningen i dess omgivning.

Dessa detaljerade Webb-bilder av bågformerna i HH 49/50 kan peka ut riktningen till strålkällan men alla bågar pekar inte tillbaka i samma riktning. Till exempel finns det en ovanlig bergformation (längst upp till höger om huvudutflödet se bild) som kan vara en slumpmässig överlagring från ett annat utflöde, relaterat till den långsamma processionen från jetkällan. Alternativt kan den här funktionen vara ett resultat av att huvudutflödet bryts isär.

Galaxen som av en ses uppåt längst ut på HH 49/50 är en mycket avlägsen spiralgalax. Den har en framträdande central utbuktning representerad i blått som visar här finns äldre stjärnor. Utbuktningen visar också antydningar av "sidolober", vilket tyder på att detta kan vara en stavspiralgalax. Rödaktiga klumpar i spiralarmarna visar var varmt stoft och grupper av stjärnor håller på att bildas.

Under tusentals år framåt kommer kanten på HH 49/50 att röra sig utåt och så småningom täcka ljuset från den avlägsna galaxen.

Chockvågor av gas kolliderar i nebulosan NGC 1977

 

Sh2-279 är en HII-region av ljusa nebulosor som även innehåller en reflektionsnebulosa. Regionen är belägen i stjärnbilden Orion och där i den nordligaste delen Orions svärd beläget 0,6° norr om Orionnebulosan. Reflektionsnebulosan är inbäddad i Sh2-279 och känd som Running Man Nebula dess officiella beteckning är NGC 1977. En nebulosa som även nämndes i gårdagens inlägg.

Sh2-279 består av tre NGC-nebulosor (rundformade nebulosor), NGC 1973, NGC 1975, NGC 1977 och det öppna klustret NGC 1981 Däremellan  finns mörkare regioner. Den mest lysande av ovanstående är NGC 1977 vilken upptäcktes av William Herschel 1786.

En H II-region eller HII-region innehåller interstellära atomväten som joniserats. Det är ett molekylärt moln av delvis joniserad gas i vilket stjärnor bildats för en kort tid sedan. Molnets storlek spänner från ett till hundratals ljusår med en täthet från några stycken till omkring en miljon partiklar per kubikcentimeter. Orionnebulosan i sig är en känd H II-region vilken upptäcktes 1610 av astronomen Nicolas-Claude Fabri de Peiresc. 

Hubbleteleskopet bild av NGC 1977 visar här lysande moln av gas och damm. Något som kallas ett Herbig-Haro-objekt. Just detta  moln har fått beteckningen HH 45.

Herbig-Haro-objekt är  sällan skådade fenomen som uppstår när varm gas matas ut när en ny stjärna kolliderar med gas och damm i närområdet i hög hastighet (hundratals km/h) vilket då skapar lysande chockvågor av gas. 

I bilden ovan från NASA visas blått joniserat syre (O II) och lila joniserat gas bestående av magnesium (Mg II). Forskarna är intresserade av dessa fenomen då de kan användas till att identifiera chockvågor av gas  och joniseringsfronter och ur detta försöka förstå mer om detta fenomen.