Nu, 5000 år senare, kan alla snart få uppleva stenålderns somrar.

Miguel de Unamuno påstår att det i människans natur ingår att hon vill bevara sig själv för evigt. Hon har dödsfruktan och hoppas därför på odödlighet. Men likväl är livet en väntan på den ofrånkomliga döden. Det hon fruktar mest av allt.

Här kommer kristendomen in och ger människan ett hopp. Hoppet om odödlighet. Ett hopp som vilar enbart på en sak, tron på detta. Rationellt pekar dock allt på motsatt förhållande.

Här påtalar Unamuno att det avgörande är att vi människor måste tro och då i betydelsen av att vilja tro att Gud finns, fast rationella argument enligt Unamuno pekar på motsatsen.

Tron i sig är ett hopp. Därför borde vi enligt honom inte använda begreppet tro i religionen utan istället begreppet hopp.

Han säger även följande tänkvärda, men enligt mig inte sanna, påstående. Men det beror på
att jag själv är troende. Jag tror, som jag åtskilliga gånger skrivit, på en skapande Gud, en intelligens och vilja som valt att skapa. Slumpen kan inte ha skapat ur ingenting. Det är en fysisk omöjlighet, men inte andlig. Vad sedan intelligens och ande eller Gud är det är en annan fråga. Men något som ingår och kanske är det enda som ingår i Gud är väljande och frihet till detta. I övrigt kan knappast vi människor förstå så mycket mer av detta tror jag.
Fast vi i alla tider har försökt.

Enbart med drömmens hjälp kan vi ge en mening, säger Unamuno. En mening åt ett meningslöst universum. Endast genom drömmen kan vi skapa Gud. Hans filosofi rör sig i gränslandet och spänningen mellan tro och förnuft. I denna spänning tar Unamuno ställning. Ställning för tro, dröm, fantasi och utopi.

Vår värld förändras och vi med den. Klimatet är just nu det som förändras snabbast.
Många ser det som trevligt då värmen ökar och somrarna blir varmare och längre medan andra förfasar sig över denna värme och torka. Jag själv tillhör den senare gruppen.

För ca 5000 år sedan hade vi tropiskt klimat i Norden, snart har vi det igen.

Men vad som även blir följden är nya, allvarliga sjukdomar som kommer att spridas över världen. Tropiska sjukdomar kommer att bli vanliga även på norra halvklotet och de problem som då ökar kan man bara filosofera kring.
Men resistenta bakterier får lättare att få fotfäste då det inte längre finns immuna områden där ex malariamyggor inte förökas mm.

Ett annat ex är

http://hd.se/inrikes/2008/06/12/risk-foer-tropiska-smittor-i/
Så nog har vi skapat problem för framtida generationer.

Svenska ungdomar tar inte till sig allt som är amerikanskt.

Giovanni Gentile med sin aktualism godtog ej Croce idé om de fyra distinktioner jag skrev om i går. Istället trodde han på en absolut immanens. Innebärande att det inget fanns utanför det tänkande jaget. Jaget är, som han såg det, enbart tankar och är det enda och därmed slutpunkten.

Så därför är allt som existerar immanent i det tänkande, i den tänkande människan exempelvis. När det gällde Gud ansåg han att människa och Gud var samma sak.
Samma ande.

Det är tänkandet och inte det tänkta som är verklighet påstod han. Jagets, eller om vi
hellre vi säga människans, tanke är i sig en handling, inte något passivt åskådande.

Tanken som redan är tänkt är något förflutet. Det är dött och inte längre verkligt.
Det finns bara en verklighet och det är nuet. Nu är verklighet, enbart nu, inte då eller
sedan, enligt Gentile. Och det kan vi väl hålla med honom om.

Tanken i sig är frihet och begränsas enbart av tanken. Ja, inte kan man opponera sig så lätt, anser jag, mot dessa tankar. Vi kan ju knappast påverka det förflutna. Inte heller framtiden förrän vi är där och då har framtiden blivit nu. Vi kan visserligen planera framtiden och därmed försöka påverka den till vad den ska bli när den väl blir nu. Men hur vi än planerar framtiden blir aldrig den punkt av ett nu, likt som vi planerat. Tidigare nu mellan planeringen och framåt mot det hägrade har förändrat förutsättningarna för det planerade nuet så det aldrig stämmer helt efter den plan vi planerade utifrån. Inget blir som man tror, hur väl man än planerar eller tror eller för den delen planerar, om/när det handlar om delmål som lättare ska få målet att realiseras.

Dagens intressanta artikel blir denna
http://www.dagen.se/dagen/Article.aspx?ID=154449
Varför är vi i Europa, och då i synnerhet svenskarna, så avkristnade?
Varför har inte vi behov av en tro, som exempelvis amerikanarna har?
Frågor som man kan tänka omkring, nog är det ett mysterium.
Kan det ha en mening som vi människor inte förstår?

Nu är munkarna här igen.

Benedetto Croce o historicismen, naturen ser han som existerande enbart av det skälet att vi har en uppfattning om den. På så vis blir historien det enda verkliga. Verkligheten är det enda som hela tiden förändras. På det viset får vi en historia och skapar en ny historia kontinuerligt.

Men det finns även ett schema som är oföränderligt. Det Croce ger namnet det andliga livets fyra element.

Ekonomin som är idén om det nyttiga.
Konsten som är idén om det sköna.
Moralen som är idén om det rätta.
Vetenskapen som är idén om det sanna.

Här har vi en återkoppling igen, som så många gånger tidigare i historien, inom det filosofiska tänkandet som leder tillbaks till likheter med Platons idévärld.

Allt går igen, som synes. Nu är det fritt fram att begrunda vad Croce tycker.

Allt går igen som sagt. Något som inte hänt på 450 år i Sverige håller nu på att förverkligas. Ett nytt munkkloster är på väg att byggas. Gustav Vasa och reformationen stoppade en gång klostren i Sverige. Protestantism ansågs inte höra samman med klosterrörelser.

Så är det nog till viss del även i dag. Katolska kloster har det funnits och finns det många i världen och även ett antal i Sverige. Det munkkloster som nu ska byggas är det första på många år i vårt land. Jag ser det som positivt att klosterrörelsen finns och att den inte ses ner på i vårt land i dag utan att det är fritt att bygga och konstruera när människor önskar detta. http://www.dagen.se/dagen/Article.aspx?ID=154235

Baudrillard, postmodernism och förödmjukelse.

Han anser att det avgörande i dagens moderna ekonomi, inte som hos Marx är att varan ska ses som ett bruksvärde eller bytesvärde, utan istället som ett symboliskt värde.

Varor köps i dag för vad de symboliserar och då i betydelsen av vilken status eller prestige de upplevs ge ägaren. Subjektivt, objektivt eller både ock.

Han kallar detta tecknens ekonomi, förvaltat och skapat av reklam och media.
Genom teve, som han tillmäter en stor betydelse, har veklighet och fiction suddats ut. Människor lever sig in i tevens serier och upplever dessa som lika verkliga som den verklighet de lever i. De bekymmer som seriers huvudpersoner och familjer upplever engagerar människor, till den grad att de upplever och känner lika mycket eller mer för dessa personers problem än för sina egna eller vänners och bekantas.

Allt kan bli såpoperor som följs av och engagerar människor. Realityserier, som Big Brother m.fl. i ett stadigt ökande produktionstempo, där människor ses som objekt att följa likt djur i bur, är vanliga och populära i dag.

Var detta behov kommit från, om det nu inte alltid funnits, är svårt att säga. Troligen är det först nu i vår tid som vi åter kan se människor förödmjukas och förödmjuka sig själva inför publik. Detta har inte varit möjligt på många år.

Senast var när offentliga avrättningar och tortyr var folknöjen. Men som sagt, även program som skulle förmedla scener av det slaget, in reality, skulle troligen bli populära. Människan är sig lik, enbart kulturen förändras. Behov av våldsinslag är säljande, det visar filmproduktionen på. Ingen film har varit så våldsam att publiken uteblivit.

Ja, så har det kommit till kännedom att den uppmärksammade kistkrossningen även förekommer i Norge.
http://www.dagen.se/dagen/Article.aspx?ID=154307
Frågan man kan ställa sig är om det kanske är globalt förekommande och inte bara ett nordiskt fenomen?

Frälsningsarmén lurade, men fick pengar åter från oväntat håll

Individualismens egoism präglar vår tid. Lyotard ansåg att de stora berättelsernas tid inte längre fanns. Med stora menade han filosofiska system som försökte förklara hela tillvaron. Exempel på sådana skrev Aristoteles, Platon, Kant, Hegel, Marx m.fl. Religionen, strukturalismen m.m. är även de exempel på stora berättelser.

Lyotard ansåg att nu skrevs de små berättelserna, de fragmentiska, subjektiva och provisoriska berättelserna. Berättelser som förklarade någon del av verkligheten, någon gruppering av människors inställning till livet, kanske bara en enstaka människas verklighet m.m.. Vi har lämnat modernismen ansåg han, modernismen med sitt samhällsbygge av gemensamt slag, med drömmar om kollektiv förbättring av samhället.

Nu är det postmodernism där individualismen gjorde att de stora politiska idéerna var döda och ingen klasskamp längre fanns, utan människor skapade själva ett individualistiskt liv grundat på egna idéer och inte som tidigare med stora politiska eller fackliga kamporganisationers samverkan. Och nog kan vi hålla med om detta till viss del.
Var finns idag de stora demonstrationstågen där man demonstrerade mot orättvisor i samhället? Javisst finns de på sina håll i världen. Men för att se på Sverige exempelvis.

Har det protesterats på någon större nivå sedan 70-talet? Har förstamajtågen inte minskat år för år? När såg vi senast demonstrationer för att minska matkontot?

Tänk på skärholmsfruarnas kamp på 70-talet för billigare mjölk. Arbetarnas kamp för bättre levnadsvillkor. Idag finns nästan inget sådant kvar. De politiska partiernas ideologier likriktas mot mitten. Likgiltigheten för de sämre ställda ökar och misstron mot de som har bidrag ökar. Har vi då fått ett bättre samhälle? Knappast, men vi har fått ett förändrat, om vi ser bakåt.

Läste om hur några dumbommar lurat frälsningsarmén på stora pengar. Någon dag senare hade dock armén fått en stordonation som täckte förlusten.

http://www.dagen.se/dagen/Article.aspx?ID=154222
Ibland kommer rättvisan snart. Att lura en av världens mest utåtriktade kristna organisation i samhället när det gäller att hjälpa nödlidande i vårt segregerade samhälle är ondska. Frälsningsarmén arbetar utan egen vinning, när då några egoister försöker lura denna organisation är det ett tecken på människors ondska idag.

Hur och om dessa marodörer blir straffade vet jag inte. Men att Gud såg till att det kom in nya pengar det tror jag man kan se det som. Gud ser till de sina som det heter och väl är det. Undrar just om djävulen ser till de sina också? Tänker på de som gick den ondes väg och lurade armén. Tar nu den onde hand om dessa? Det får vi (troligen) aldrig veta.

Entreprenörsanda, är det fråga om mod?

Kan vem som helst bli entreprenör? Vad fodras för att våga ta steget?
Vem är direkt olämplig? Vem skulle aldrig ta steget? Handlar det om arv?
Måste alla som blir detta ha kontakter först?

Många frågor som inte är så lätta att besvara och som troligen besvaras annorlunda av den som är entreprenör, den som tänker bli det eller den som aldrig skulle våga ta steget.

Men jag tror och då kommer det från en som aldrig varit det. Att bli entreprenör bör vara en chansning på att en idé kan bli lönsam. Något slag av kontakter måste finnas då entreprenörskap oftast, om inte alltid, innebär någon slags försäljning.

Någon annan måste betala det som jag producerar för att en inkomst ska komma in. Entreprenörskap innebär att man bör tjäna pengar och då till så stor del att det går att leva på.

Det bör även finnas riskkapital då jag inte tror att inkomsten kommer automatiskt redan från en dag till en annan. Det handlar ju knappast om tur, som i spel där man kan bli mångmillionär från den ena dagen till den andra.

Vem är då lämplig? Jag anser att det är den som har en vilja av stål och som kreativt går vidare även vid motgång. Då kan vinsten komma. Det är ingen garanti men möjligheten ökar till ett lyckat entreprenörskap.

Man bör vara optimist. Pessimisten ska kanske tänka sig för innan denne börjar med något eget. Självuppfyllande profetior är vanliga. Om man tror att man misslyckas så misslyckas man ofta. Tror man att man lyckas, lyckas man oftare men självklart inte alltid.
Lite tankar om entreprenörskap blev det denna gång. Hoppas någon blev road.

Derrida och traditionen.

Han ansåg att en text aldrig förmedlar ett entydigt budskap. En text kontrolleras därmed aldrig enbart av författarens medvetna vilja.

Det finns, sa Derridas, i varje textmassa sprickor och motsättningar emellan det som bokstavligt står där och det som gömmer sig där i form av metaforer av retorisk strategi
och av kompositionell struktur.

Dekonstruktionen av texten, vilket var vad Derridas intresserade sig för, innebar sökandet efter interna konflikter och heterogenitet.

Man kan se det som är skrivet, om jag tolkar det rätt, som att en text kan tolkas på oräkneliga sätt beroende på vem man är. Vad man önskar få bekräftat och vad man söker och vad man inte önskar få bekräftat. Sedan finns ju de ordblinda som läser grammatiskt fel och får en helt fel uppfattning av vad författaren menade med sin text. Ja, allt som allt så kan en text som en författare ger ut misstolkas på sätt som gör författaren av densamma både förvånad, desillusionerad och rädd. Ja, kanske även får denne att ge ett heligt löfte till sig själv att
aldrig publicera en text igen.

Sedan finns Derridas och hans gelikar som förvirrar författaren och läsaren av en text än mera.

Kan man utifrån ovanstående se någon form av motsättning i artiklar av detta slag, utifrån vem man är och vilken förförståelse man har.
http://www.skonahem.com/inspirerande-hem/hemreportage/skilda-varldar/index.xml
Ja, enligt mig så kan man se det som att den som ser dessa vackra hemmiljöer antingen blir inspirerad till att göra sitt eget hem likartat eller helt enkelt, om ekonomin inte tillåter, drömma sig bort i en annan verklighet och här få det denna verklighet inte ger möjlighet till.

Tidningar som Sköna Hem ger därmed inspiration till en socialklass som kan förverkliga det den läser om och dagdrömmar till övriga som behöver drömma sig bort från en verklighet de inte kan lämna.

Texten och bilderna tolkas därmed olika beroende på vem man är. Som inspiration eller som en dagdröm i ovanstående fall.