Om någon arbetade, oberoende av vad, så hade denne en lön för utfört arbete.
Även den arbetslöse som anvisades en åtgärd som beredskapsarbete fick påökt utöver sin a-kassa.
Idag ses arbetslinjen som att den som inte har arbete ska få ett, men inte få betalt för det. Den som inte hittar, eller hittas, av en arbetsgivare ska få en anordnare, en arbetsgivare som får betalt för att ta emot personen.
Personen ses som icke önskvärd på arbetsmarknaden, men ska sysselsättas så andra personer ser vad som händer om de blir arbetslösa.
På det viset blir många som vantrivs eller kroppsligen inte längre klarar av det arbete de har, kvar så länge de orkar för att inte riskera att hamna i en sysselsättningsåtgärd utan lön, Fas 3.
De som inte orkar och blir sjukskrivna hamnar efterhand i helvetet. De utförsäkras och hamnar därefter, om de inte ruineras och tar sitt liv,
i samma sysselsättningsåtgärdssystem som de som hamnat i fas 3.
Reinfeldt ler och Alliansen njuter av systemet, men självfallet blir de irriterade när det idag finns en opposition som reagerar mot människosynen i ovanstående.
Alliansen drömmer sig tillbaks till Sahlins dagar då det var lugn och ro i oppositionen och inga protester av större slag framfördes utan bara korta små tillkännagivanden av att det kanske skulle till en förändring av skattetrycket för pensionärer. Inte reagerade pensionärerna på det under valrörelsen . De röstade som de alltid gjort, borgerliga på borgerliga partier osv.
Vi äldre växte upp i en tid då det fanns arbete till alla som ville ha det.
Hur ska de, som inte hamnat utanför, förstå att det inte längre är så?
Ta ett jobb är ännu idag något en del tror är möjligt för alla.
För de arbetslösa tidigare blev det beredskapsarbete, senare plusjobb, men det var avtalsenlig lön i detta. Sedan kom mardrömmen Fas 3, gratisarbete eller sysselsättning för den arbetslöse och ersättning till anordnaren (arbetsgivaren).
Det förödmjukar därmed både arbetstagare och arbetsgivare.
