Så dumma var angriparna under krigen för länge sedan.

Jag har funderat mycket på de försvarsanläggningar som byggdes i Sveriges inland men även på de som byggdes vid kusterna. Stora borgar i sten som var nästintill ointagliga. Likväl skulle angriparna ge sig på dessa stenfort. Varför?

Ett enklare sätt att ockupera ett land på den tiden hade varit att slå en ring runt forten på ett avstånd som gjorde att ingen kunde skjuta på den andre. Ett slags husarrest kan man se det som. Därefter kunde man styrt det ockuperade landet och sett det som sitt. Att det då suttit ett antal krigare på stenborgar lite här och där i det ockuperade landet skulle varken gjort det ena eller andra. De satt isolerade och kunde inte kontakta utomstående för hjälp eller ställa till annat ofog. Så enkelt kunde det varit. Men stoltheten bland fiendehärarna gjorde istället att de skulle ge sig på borgarna med resultat att de ofta fick ge sig och lämna landet med oförrättat ärende.

Högmod går före fall kan det ses som. Man skulle söka ära och segrar, inte i första hand på enklast möjliga sätt ta över en annan stat. Jag förundrar mig över människans sätt att krångla till allting till nytta för ingen, men som sagt, Högmod går före fall genom historien.



Lars Salvius


Mannen som inrättade det första lånebiblioteket i Sverige. Han var född i Sörmland 1706 men växte upp i Finland. I Sverige till vilket han senare kom blev han boktryckare. Förläggare och bokhandlare alltiett. Titlar som under denna tid hade hög status. Han gick in för sitt arbete med liv och lust och var alltid på jakt efter det bästa inom litteratur. Ett uttryck som myntades under dessa år var att Linné skrev, Salvius tryckte och Tessin köpte.

Han hade kontakter ute i Europa för att den vägen hålla sig informerad om vad som skedde inom det litterära området. Hans bokhandel var en universalbokhandel där det mesta fanns av det som var tryckt och det var landets största bokhandel. Året då han stod på toppen var 1757, året då han även öppnade ovan nämnda bibliotek.

Som minne av honom har ett stipendie inrättats och ur denna fond delas årligen ut stipendium till någon som har skrivit mycket inom någon vetenskap eller pris till någon som gjort betydande insatser inom forskningskommunikation etc. se för mer fakta om detta för eventuellt sökande av desamma http://www.b-pk.se/texter/read.php?mid=321

Entreprenörsanda, är det fråga om mod?

Kan vem som helst bli entreprenör? Vad fodras för att våga ta steget?
Vem är direkt olämplig? Vem skulle aldrig ta steget? Handlar det om arv?
Måste alla som blir detta ha kontakter först?

Många frågor som inte är så lätta att besvara och som troligen besvaras annorlunda av den som är entreprenör, den som tänker bli det eller den som aldrig skulle våga ta steget.

Men jag tror och då kommer det från en som aldrig varit det. Att bli entreprenör bör vara en chansning på att en idé kan bli lönsam. Något slag av kontakter måste finnas då entreprenörskap oftast, om inte alltid, innebär någon slags försäljning.

Någon annan måste betala det som jag producerar för att en inkomst ska komma in. Entreprenörskap innebär att man bör tjäna pengar och då till så stor del att det går att leva på.

Det bör även finnas riskkapital då jag inte tror att inkomsten kommer automatiskt redan från en dag till en annan. Det handlar ju knappast om tur, som i spel där man kan bli mångmillionär från den ena dagen till den andra.

Vem är då lämplig? Jag anser att det är den som har en vilja av stål och som kreativt går vidare även vid motgång. Då kan vinsten komma. Det är ingen garanti men möjligheten ökar till ett lyckat entreprenörskap.

Man bör vara optimist. Pessimisten ska kanske tänka sig för innan denne börjar med något eget. Självuppfyllande profetior är vanliga. Om man tror att man misslyckas så misslyckas man ofta. Tror man att man lyckas, lyckas man oftare men självklart inte alltid.
Lite tankar om entreprenörskap blev det denna gång. Hoppas någon blev road.