Är asteroid Kamo'oalewa ett fragment av månen?

 

469219 Kamoʻoalewa, eller 2016 HO3, är en Apollo-asteroid  som kretsar i en oregelbunden bana runt jorden och solen. Det är en ”kvasimåne” som är i tillfälligt omlopp runt jorden och utgör därmed nu och i en begränsad framtid en slags ”extra måne” till jorden.   Misstanken är att den är ett fragment av vår måne. Något som beskrivs i  en ny artikel publicerad i Nature Communications Earth and Environment av ett team av astronomer vid University of Arizona.

Kamo'oalewa är en kvasisatellit – en underkategori av jordnära asteroider som kretsar runt solen och förblir relativt nära jorden. Det är inte mycket vi vet om dessa föremål eftersom de är svåra att observera då dess sken är svagt. Kamo'oalewa upptäcktes av PanSTARRS-teleskopet på Hawaii 2016 och fick sitt namn efter en hawaiiansk skapelseberättelse som anspelar på en avkomma som reser på egen hand.

Asteroiden är av ungefär samma storlek som ett pariserhjul mellan 30 till 50 meter i diameter. Dess avstånd från oss är som närmst cirka 15 miljoner km. På grund av sin omloppsbana kan Kamo'oalewa enbart observeras från jorden under några veckor i april varje år. Dess lilla storlek innebär att den då bara kan ses med de största teleskopen på jorden.

Det var med UArizona-managed Large Binocular Telescope på Mount Graham i södra Arizona som  ett team av astronomer med ledning planetary sciences graduate Ben Sharkey fann att Kamo'oalewas avgav ett mönster i det ljus som reflekterades från solen  uppdelat i ett spektrum från asteroiden matchar månstenar som samlades in vid NASA: s Apollo-uppdrag. Något som tyder på att asteroidens troliga ursprung är månen.

Teamet försöker nu förstå hur denna stenbit har kunnat slitas bort från månen. Det är första asteroiden som hittats som troligen har sitt ursprung från månen. "Det är mycket osannolikt att en jordnära asteroid spontant skulle flytta sig in i en kvasisatellitbana som Kamo'oalewas", säger hon. "Den kommer inte heller att förbli i just den här omloppsbanan under en längre tid. Enligt beräkningar bara cirka 300 år in i framtiden och vi uppskattar att den anlände till den här omloppsbanan för cirka 500 år sedan", säger Malhotra. 

Kamo'oalewa har ungefär 4 miljoner gånger svagare  ljussken än den svagaste stjärnan som det mänskliga ögat kan se på en mörk himmel.

Mitt tips,  om det nu är månen som är asteroidens ursprung kan detta bero på att en stor asteroid träffat månen i en vinkel mot en bergstopp eller  kraterkant i en vinkel och hastighet som resulterade i att denna bit slogs loss och flög ut i rymden i riktning mot oss (min anm.). Alternativt kommer den från en av solsystemets andra månar eller asteroider vilka vissa kanske har en slående likhet i sammansättning som vår måne. Men om så är infångandet i den bana den har svårare att förklara.

Bild från vikipedia. Asteroiden 469219 Kamoʻoalewa är en tillfällig följeslagare till jorden.

Något skedde för 3,9 miljarder år sedan på månen som vi nu försöker förstå.

 

Månen utsattes för 3,9 miljarder år sedan av ett tungt bombardemang av asteroider. Minnen från denna tid ses i dag på månens yta i form av mängder av kratrar.  Men först nu har planetologer vid Münster University testat skilda hypoteser med mycket exakta isotopmätningar av månstenar för att förstå vad som skedde, varifrån och varför. Slutsatsen har publicerats i det senaste numret av tidskriften Science Advances.

Månens beskjutning av asteroider den gången kommer från tiden efter Jordens bildande då mängder av dessa stenar fanns i vårt närområde.

De stenar de undersökt från kratrar innehåller små metallglober bestående av material från nedslagsasteroiderna. Genom att studera den isotopiska sammansättningen av dessa metallglober kunde forskarna avgöra varifrån i solsystemet dessa kroppar härstammade. De fokuserade i undersökningen på elementen ruthenium och molybden då dessa element visar systematiska förändringar i sin isotopiska sammansättning beroende på var de bildats i solsystemet.

 

"Vår forskning visar att beskjutningen av månen var av samma slags sten som bildade jorden och månen", förklarar planetologen och huvudförfattaren till studien Dr. Emily Worsham. Mängden nedslagskratrar på månen beror på ett kontinuerligt bombardemang av överblivna asteroider vid huvudfasen av jordens bildande.

Teoretiska beräkningar visar att gasjättarnas banor förändrades någon gång i solsystemets tidiga historia och därifrån spreds då ett stort antal kroppar från det yttre solsystemet inåt vilka kolliderade med bland annat jorden och månen.

 "Denna händelse måste ha ägt rum tidigare än man tidigare ansett eftersom vi inte hittar några bevis på nedslag av asteroider eller kometer från solsystemets yttre räckvidder i månstenarna", förklarar professor Dr. Thorsten Kleine. Förändringen i gasjätteplaneternas banor ägde därför troligen rum under huvudbildningsfasen av de jordliknande planeterna – det vill säga under de första ungefär 100 miljoner åren av solsystemet – vilket i sin tur stämmer väl överens med de senaste dataanalyserna.

Bild piqsels.com

Finns det månlyktor på månen i framtiden?

 

I oktober 2024 är tiden kommen till NASA:s Artemis-program att förverkligas, att återföra astronauter till månens yta för första gången sedan Apollo-tiden.

 Under de nu kommande åren och årtiondena planerar flera rymdorgan och kommersiella partners att bygga en infrastruktur som möjliggör långsiktig kanske permanent mänsklig närvaro och bosättning på månen. En viktig del i förverkligandet av detta handlar om att bygga livsmiljöer som kan säkerställa astronauternas hälsa, säkerhet och komfort i den extrema månmiljön.

Se ovan bild på hur det kan se ut vid en bosättning på månen. Just dessa byggnader finns med i planeringen. I övrigt följ länken här för  att se film och bilder på hur de arkitekter mfl har tänkt sig och tänker ut hur det ska se ut på vår måne i en kanske inte längre avlägsen framtid.

Bild från https://phys.org/

En robot för grottforskning på månen är under konstruktion

 

En robot med sfärisk form konstrueras nu för att i framtiden utforska grottor på månen.

Roboten är designad av ett team samordnat från Tysklands Julius-Maximilians-Universität i Würzburg(JMU), Descent And Exploration in Deep Autonomy of Lunar Underground Structures, DAEDALUS och ska utvärderas av ESA:s samtidiga designanläggningar som en del i en framtida större studie av mångrottors inre.

Farkoster i bana runt månen har tidigare  kartlagt platser för flera djupa gropar på månens yta. Grottor som tros vara "takfönster" till lavagrottor. Dessa grottor är av stort vetenskapligt intresse då där finns orört månmaterial (orört så till vida att det inte utsatts för damm meteoritnedslag eller solen) – kanske till och med fruset vatten finns här.

Grottor av detta slag kan också i framtiden bli livsmiljöer för månbosättare och erbjuda naturlig avskärmning mot strålning, mikrometeoriter och extrem yttemperatur.

 

DAEDALUS-sfären ska ha en diametern av 46 cm och  bära en stereoskopisk kamera, "laserradar" för 3D-kartläggning av grottinteriörer, temperatursensorer och en strålningsmätare samt utdragbara armar för att  rensa hinder i dess väg och testa stenars densitet.

 

DAEDALUS ska  sänkas ner i grottöppningen på en lång lavagrotta och sedan kopplas bort för att rulla iväg av egen kraft. Den ska sända data tillbaks och ta emot datasignaler genom en Wi-Fi-mottagare.

Men ännu är inte allt klart med farkosten och när den ska iväg är inte bestämt.

Vikipedia med en Bild från Clementine vid dess färd1994 

taget över  kratern Aristarchus, en av de formationer på månen och en potentiell kandidat för en framtida månbas. Bilden har därefter placerats ovanpå en simulerad topografi av kratern.

Jordens magnetosfär anledningen till månens vatten?

 

Före Apollofärderna ansågs månen vara en torr öken på grund av rymdmiljöns extrema temperatur och tomhet. Sedan dess har det i flera studier visats att månen har vatten och is i skuggade polära kratrar. Vatten bundet i vulkaniska stenar och oväntat rostiga järnavlagringar i månens mark.

Teorin hittills är att positivt laddade vätejoner som drivs av solvinden bombarderar månens yta och spontant reagerar så att vatten bildas (som hydroxyl (OH) och molekylärt (H-2O)). Men i en ny multinationell studie publicerad i Astrophysical Journal Letters föreslås nu att solvinden inte är den enda källan till vattenbildande joner. Här visas att även partiklar från jorden kan bilda vatten på månen och det innebär att även andra planeter också kan bidra med vatten till sina satelliter (månar).

Vatten är mycket vanligare i rymden än astronomer trodde tidigare. Det finns  på ex Mars yta, Jupiters månar, i Saturnus ringar, kometer, asteroider och även långt därute på Pluto. Det har vatten även upptäckts i gasmoln långt utanför vårt solsystem.

Det antogs tidigare att vatten införlivades i dessa objekt under bildandet av solsystemet. Men i dag finns bevis på att vatten i rymden är mycket mer dynamisk. Även om solvinden är en trolig källa för månens ytvatten enligt datorsimulering förutspås att vatten som från Jorden avdunstat och försvunnet finns på hög latitud över månen och detta skeende inträffar under de cirka tre dagar av fullmåne när vattnet passerar inom jordens magnetosfär. Genom att jämföra en tidsserie av kartor av vattenytan före, under och efter magnetosfärens transitering (under fullmånens sken) säger forskarna att månens vatten kan fyllas på genom flöden av magnetosfäriska joner som de benämner "Earth wind."

Förekomsten av dessa från jorden härledda joner nära månen bekräftades av Kaguya satelliten då THEMIS-ARTEMIS satellitobservationer användes för att profilera de utmärkande dragen av joner i solvinden jämfört med de inom magnetosfären från Jordens avdunstning. Vid tidigare Kaguya-observationer skedda under fullmånens sken upptäcktes höga koncentrationer av syreisotoper som läckte ut ur jordens ozonskikt och som fanns inbäddade i månens markyta som kommit från ett överflöd av vätejoner i vår planets stora utökade atmosfär. Den så kallade exosfären.  

Dessa kombinerade flöden av magnetosfärens partiklar är fundamentalt olika från dem i solvinden. Således motbevisar den senaste upptäckten av ytvatten i denna studie avskärmningshypotesen och föreslår istället att magnetosfären i sig skapar en "vattenbro" som kan fylla på månens vatten. Mot bakgrund av dessa fynd kan framtida studier av solvinden och planetariska vindar avslöja mer om utvecklingen av vatten i vårt solsystem och de potentiella effekterna av sol- och magnetosfäraktivitet på andra månar och planetariska kroppar.

 

Bild: Från vikipedia. Fantasifull illustration av hur jordens magnetosfär omsluter jorden och påverkas av solvinden: i verkligheten är magnetosfären osynlig.

Gruvdrift efter guld eller andra mineral av värde på månen kan bli en ny anledning till konflikter i framtiden.

 

Flera länder och privata företag har ambitiösa planer på att söka och bryta mineral på månen. Det handlar inte om  en avlägsen framtid utan i nutid troligen det närmsta årtiondet. Som Martin Elvis, Alanna Krolikowski och Tony Milligan Senior Researcher in Ethics with the Cosmological Visionaries project, King's College Londonanges vilka nyligen publicerat en rapport i the Transactions of the Royal Society visar. Gruvbrytning kommer att utlösa spänningar mellan stater om vi inte hittar sätt att hantera situationen inom kort och skapa gränsdragningar.

Hittills har mycket av debatten kring utforskning och gruvdrift på månen fokuserat på schismer i rymden mellan statliga myndigheter och den privata sektorn. Men som vi ser det uppstår den akuta utmaningen på grund av begränsade strategiska resurser.

Den senaste lyckade landningen av Chang'e 5 från  Kina på en lämplig   landningsplats på månens baksida var bara en del av ett större, stegvis program av Kinas rymdmyndighet för slutmål månens sydpol 2024.

Indien försökte en mer direkt pollandning men misslyckades med  Chandraya-2 landaren som kraschade i samma region under 2019. Den ryska Roscosmos, som samarbetar med Europeiska rymdorganisationen riktar sig också mot den södra polarregionen för landning där i slutet av 2021 och, 2023 och då  vid Boguslavskijs krater. Därefter kommer Roscosmos att sikta på Aitkenbäckenet i samma region  för sökande av vatten i permanent skuggade områden. Ett antal privata företag har också ambitiösa planer för gruvdrift på månen i framtiden.

 

Strategiska resurser som inte finns i polarområdena tenderar att koncentreras snarare än jämnt fördelas. Torium och uran som skulle kunna användas för radioaktivt bränsle finns i 34 regioner i områden av mindre storlek än 80 km bredd. Järn till följd av asteroidnedslag kan hittas i bredare territorier från 30-300 km i diameter det finns cirka 20 sådana områden.

Säkert blir det schismer om vem som kom först och mutade in ett område för brytning och troligen kommer även militära zoner att upprättas av de större staterna på jorden. Kanske det behövs något slag av polismakt också på månen. Livsmedelsförsörjning, bränsle mm. Så nog finns många problem att lösa om vi inte som en gemensam planets befolkning tillsammans kan samarbeta på månen. Något jag inte tror människans inneboende egoism och programmerade (i flertalet stater i dag) individualism sätter stopp för.

Bild från pixabay.com. Illustration av romantik under månens sken. En dag kanske månen blir synonymt med konflikter mellan stater på jorden och den romantik man nu förknippar med denna blir motsatsen.

Månens kratrar är otroligt många.

 

För att läsa mer om detta forskningsområde av hur många kratrar månen kan den intresserade följa denna länk  här beskrivs forskningsfältet och dess resultat. Övriga kan läsa vidare här och få en uppfattning om nuvarande antal.

Nedslagskratrar som kan anses vara månens motsvarighet till fossiler och är de mest dominerande i månytans struktur som visar solsystemets historia. Nedslagsplatserna av meteoriter.

 Forskare har nu lyckats med att per automatik hitta och leta efter kratrar och uppskatta dess ålder. Från ett initialt litet antal erkända kratrar och daterade sådana i ett antal av 7895 har nu efterhand identifierats nya kratrar och även uppskattat deras åldrar med Chang'E-data och stratigrafisk information genom överföringsinlärning med hjälp av djupsökande neurala nätverk.

Detta resulterade i identifiering av 109956 nya kratrar vilket är mer än ett dussin gånger större antal än det ursprungliga antalet kända kratrar. 18996 av dessa kratrar är större än 8 km i diameter.

Det  härleds och finns nu registrerade i en ny månkraterdatabas om månens mellan- och låg latitud-regioner relaterande från dataanalysen.

Det är en otrolig mängd (min anm.) troligen finns många kraterformationer även under jord, sand och vatten även på Jorden. Men för mer information om ämnet och om Chang'E-data följ länken ovan.

Bild vikimedia på en okänd krater på månen taget av Keplerteleskopet.

I bana runt Mars finns en asteroid som kan vara en borttappad tvilling till vår måne.

 

Asteroiden i fråga, kallad (101429) 1998 VF31, är en del av en grupp trojanska asteroider som delar Mars omloppsbana. De flesta av trojanska asteroider vi känner till delar Jupiters omloppsbana. Men även andra planeter har trojaner inklusive Mars och jorden. Trojaner är asteroider som följer ex Jordens bana. Vad som gör (101429) 1998 VF31 (hädanefter kallad '101429) intressant är att bland den röda planetens övriga trojaner (de som följer efter Mars när den kretsar kring solen) är 101429 unik. De övriga kallas L5 Mars trojaner och tillhör den så kallade Eureka-familjen. En familj bestående av 5261 Eureka-trojaner. Sten av olika storlek.

"Spektrumet från denna asteroid verkar vara nästan helt likt vår månes spektrum liksom dess utseende med kratrar och berg " förklarar AOP astrokemist Galin Borisov. Jag (min anm) ser dock inte detta som bevis för en borttappad tvilling eller bit av månen utan mer som slumpartat. Det bör finnas fler asteroider som liknar ex vår måne i vårt solsystem i spektrum och utseende då allt har samma bakgrund i tid och rum.

Även om vi inte kan vara säker ännu varför anser forskarna att det är rimligt att anta att denna trojans ursprung började någonstans långt borta från den röda planeten och de övriga stenarna här. Den kan vara ett fragment av vår månes ursprungliga fasta skorpa säger de.

”Om det är sant är frågan hur '101429,  månens sedan länge förlorade tvilling hamnade som en trojan i Mars bana? Det tidiga solsystemet var dock mycket annorlunda än hur det är idag", förklarar huvudförfattaren till studien, AOP-astronomen Apostolos Christou.

"Utrymmet mellan de nybildade planeterna var fullt av skräp och kollisioner var vanligt förekommande. Stora asteroider slog ständigt ner på månen och de andra planeterna. En skärva från en sådan kollision kan ha nått Mars omloppsbana när planeten fortfarande höll på att bildas och var instängd i sina egna trojanska moln."

Det är en fängslande idé, men forskarna säger även att det inte är den enda förklaringen till 101429 förflutna. Det är också möjligt, och kanske mer troligt att trojanen istället är ett fragment av Mars. En bit som kastats upp vid en kollision med den röda planeten; eller kan det vara en vanlig asteroid som genom vittring och processer av solstrålning ser ut precis som månen.

Det (min anm.) sista antagandet tror jag är sanningen.

Bild Asteroiden (101429) 1998 VF31 som den korsar Mars bana grön markering. Bild från vikipedia.

Vatten hittat på månens dagsida

 

NASA:s stratosfäriskobservatorium för infraröd astronomi (SOFIA) har för första gången bekräftat fynd av vatten på månens solbelysta yta (dagsidan). Den sida som alltid är vänd mot Jorden.

Upptäckten visar att vatten finns över hela månens yta och inte är begränsat till  kalla skuggade platser. Tidigare har vatten hittats på månens skuggsida. Den sida som alltid är riktad bort från Jorden.

 Det är  i Clavius Crater, en av de största kratrarna som är synliga från jorden och som ligger på månens södra hemisfär vatten hittats.

"Vi hade indikationer från tidigare på att H2O (vatten) skulle kunna finnas på den solbelysta sidan av månen”, säger Paul Hertz, chef för astrofysiska divisionen vid Science Mission direktoratet vid NASA: s huvudkontor i Washington. "Nu vet vi att det finns där. Denna upptäckt utmanar vår förståelse av månens yta och väcker  frågor om resurser som är relevanta vid djuprymdsutforskning."

Jag (min anm.) ser det positiva i vattnets upptäckt på månen. Nu handlar det om att veta mängden och var eventuella vattenmagasin finns så det inte bara är ytterst lite vattenmolekyler som finns här i form av ett tunt lager på sina ställen. Vid resor kan om vattnet finns i större mängd detta tankas här eller användas på framtida rymdstationer på ytan. Men sedan vet vi inte om det är drickbart eller giftigt för människan. Men om så bör det kunna renas.

Bild från pxhere.com

Finns det sten på månen från Venus?

 

I min blogg av den 10 oktober beskrev jag en ny teori om Venus. Jag är skeptisk till den händelsekedjan som då beskrevs om hur Venus livsbetingelser förändrades efter ett möte med Jupiter. Nu har ytterligare en teori kommit om Venus och händelser inom dess sfär. Händelser vilka kan sökas spår av på vår måne. Jag är lika skeptisk till denna teori..

I dag finns forskare vilka tror att jorden och Venus en gång var väldigt lika. Men sedan hände något på Venus som resulterade i att ytan blev obeboelig och en skenande växthuseffekt uppstod.  Nu föreslås i en  ny forskningsrapport att bevisen för att Venus en gång hade biologiska förutsättningar kan finnas i stenar på månen. Asteroider som en gång träffat Venus och vars rester studsade tillbaks ut från Venus i rekyl varav vissa träffade månen och finns där i dag som en orörd tidskapsel från tiden innan växthuseffekten på Venus.

"Månen erbjuder säker förvaring av dessa gamla stenar," säger Samuel Cabot, en doktorand vid Yale University och huvudförfattare till den nya forskningen.

Enligt forskarnas modeller av banorna på dessa stenar som flög upp från Venus borde sju av 10000 stenbitar (teoretiskt) av dessa asteroidnedslag på Venus vilkas fragment studsat ut i rymden träffat månen. Då månen är utan plattektonik eller vinderosion är allt som drabbat ytan fortfarande där någonstans. Det är detta man hoppas framtida astronauter kan ha turen att få med sig i form av stenar till Jorden eller kanske redan har fått vid apollofärderna. Stenmaterial från månen från Apollofärderna undersöks kontinuerligt mycket finns kvar att undersöka av dessa.

Jag anser att det är en långsökt teori. Även om det skulle vara en sanning i den är stenletandet på månen efter dessa stenar som knappast kan vara många som att leta efter en nål i en höstack. Utöver det undrar jag om man kan vara säkra på vad man hittar och varifrån det kommit om man hittar sten med spår av biologiskt material. Det kan ha kommit från ett jordiskt utkast vi har en del historiskt ex det som utrotade dinosaurierna mm längre bak i historien.

Bild från needoix.com

Jordens syre får månen att rosta

 

Hematit (även kallad blodsten, blodstensmalm eller järnglans) är en rödaktig järnoxid med formeln α-Fe2O3. Hematit är på jorden vanligt i tropiska jordar och är orsaken till den röda jorden i tropikerna.

Huvudförfattare till en rapport om rost på månen Shuai Li, biträdande forskare vid Hawai'i Institute of Geophysics and Planetology (HIGP) säger i en ny studie där han presenterar en ny teori om månens rödtonade poler att rödtoningen beror på att järnoxid på månen rostat då jordens syre hamnat här och resulterat i oxidation av hematit. Syre ska ha kommit från jordens övre atmosfärskikt genom årmiljarderna.

 

Detta syre "har kontinuerligt farit mot månens yta av solvinden när månen är i ett visst läge mot jordens magnetfält och då dragit med sig syre mot månen under årmiljarderna," enligt Shuai Li.  Järnoxidmineralet har upptäckts på höga breddgrader på månen där ytan och interiören är nästan helt utan syre (polerna).

Järn är mycket reaktivt med syre och bildar rödaktig rost vilket vi alla sett exempel på här på jorden.

Men i rapporten sägs även att väte finns i solvinden som träffar månens yta och den verkar i opposition (motverkar rostbildning)  till oxidation.

Detta får förekomsten av oxiderat järnbärande mineral på månen till en oväntad upptäckt och svår (min anm.) att ta till sig enligt teorin om syreförflyttning till månen.

 Enligt forskarna är de platser där hematit är närvarande högt korrelerade med vattenhalt på hög latitud. Som vi vet finns det vid månens poler vatten i form av tunn is och rörelser i denna  is (min anm. och teori) gör  är att vatten som innehåller syre frigörs och är anledningen till den rostfärgning vi ser på månen. 

Roströda fält ses i första hand vid månens poler där vattenhalten är högst och därmed syrehalten. Jag tror inte på teorin att syre kommit till månen från jorden då det syre som den vägen i små mängder eventuellt följt med jordens magnetfält inte hunnit fram innan solvindens dödande vätgas utplånat det. Jag anser att det istället beror på frigörande av syre i det vatten som finns i isen vid polerna.

Men det intressanta är att veta att det finns rostfärgade områden på månen.

Bild från vikipedia på hematit (blodsten).

Lava-rören på Mars skyddsbosättning för framtida kolonisation

På Mars liksom på månen finns lava-rör vilket är vulkaniska grottor som tros ha bildats genom snabbrörliga, basaltiska lavaflöden i samband med sköldvulkanism. Den internationella tidskriften Earth-Science Reviews publicerade nyligen en uppsats där det ges en översikt över lava-rör (pyroducts) på jorden vilket utefter uträkningar där gravitationen tas hänsyn till ger en uppskattning av storleken på likartade på Mars och månen.

Studien är ett samarbete mellan universiteten i Bologna och Padua med samordnare Francesco Sauro och Riccardo Pozzobon. Francesco Sauro är speleologist (läran om grottor) och chef för ESA-programmen CAVES och PANGAEA.  Han är också professor vid institutionen för biologiska, geologiska och miljövetenskapen vid universitetet i Bologna. Riccardo Pozzobon är planetgeolog vid institutionen för geovetenskap vid universitetet i Padua.

Det har hittats lava-rör på Jorden men även på månen och Mars enligt högupplösta bilder på lavarörens taköppningar som setts av interplanetära sonder. Forskare fann att Mars och månens lava-rör är  100 och 1000 gånger bredare än de på jorden som vanligtvis har en diameter på 10 till 30 meter.

Riccardo Pozzobon säger: "Rör så breda som dessa kan vara längre än 40 kilometer däruppe vilket gör månen till ett extraordinärt mål för utforskning under ytan och ger möjlighet till en skyddande miljö för en framtida bosättningar i de breda skyddade och stabila miljöer som lava-rör ger. De  är så stora att de kan innehålla Paduas hela centrum (stad i Italien). säger Francesco Sauro och tillägger: "Lava-rör ger stabila sköldar mot farlig strålning och mikrometeoritnedslag vilka sker kontinuerligt. Dessutom har de stor potential att skapa en miljö där temperaturen inte varierar mycket från dag till natt.

Tanken går till att en bra skyddande koloni kan skapas i dessa lava-rör (min anm.). Det är en bra plats att gömma apparater på och skydda en bosättning. Det skulle även vara en bra plats att gömma sig i för Aliens om de ville spionera på oss.

Bild från vikpedia på Längsgående tvärsnitt av en marsian lava rör med takfönster.

800 miljoner år bak i tiden kom ett stort asteroidregn över oss.

En asteroidsvärm antas ha drabbat månen och jorden för ca 800 miljoner år sedan och  ha utlöst en istid på jorden enligt en ny studie från Japan.

För att lära sig mer om gamla effekter på jorden undersökte forskarna månens kratrar. Kratrar som bevarats väl i vakuum på månens yta.

De undersökte 59 månkratrar var och en av minst 20 km bred eller större med hjälp av den japanska rymdsonden Kaguya (SELENE). 

Forskarna analyserade tecken på från när dessa kratrar bildats genom att undersöka ringarna av sten utkastade från de effekter som uppstod vid kratrarnas bildande. Små meteoroider regnar ner på månen även i dag och lämnar efter sig  kratrar i de stora kratrarna vilka är 100 till 1000 meter i diameter. Genom att räkna antalet små kratrar i de stora kratrarna kunde det uppskattas när de stora kratrarna bildats.

Forskarna fann att åtta av de stora kratrarna bildats samtidigt och bland dem Copernicuskratern som är 93 km i diameter. Den krater från vilken Apollo 12:s astronauter samlade in stenprover i november 1969.

Med hjälp av radioisotopdatering av utkastat material från Copernicuskratern och glasartade pärlor som bildats från meteoritnedslag som samlats in från ett antal andra av de landningsplatser Apolloskeppen landade på kunde forskarna uppskatta att dessa kratrar kommit till genom en meteoritsvärm för ca 800 miljoner år sedan och att detta kunde ha utlöst en istid på jorden den gången.

Intressant men även skrämmande (min anm.) inget säger att inte denna svärm åter kan komma över oss i en okänd framtid.

Bild från vikipedia på det meteoritregn kallat perseiderna vi kan vänta i augusti varje år. I år mellan 17-26 augusti. Men denna svärm är av mindre stenbumlingar och ofarlig för oss. Men ett vackert skådespel på nattskyn.

Finns det ett geléliknande ämne eller ej på månens baksida forskare tvistar om upptäckten

Det kinesiska rymdskeppet Chang'e 4 gjorde sin historiska landning i den 180 kilometer stora kratern Von Kármán  på månens baksida i januari 2019.

Kinesiska forskare har nu publicerat en analys av ett mystiskt ämne som sedan hittades på månen av Yutu2-rover (rymdbilen) i juli 2019.  Ämnet ansågs geléliknande men analys visar nu att det troligen är uppbyggt av sten. I en artikel i Earth and Planetetary Science Letters visas analys gjord av Gou Sheng och kollegor från data från Yutu 2: s panoramakameror och rymdbilens instrument för synlig och infraröd spektrometerstrålar (VNIS).

De använde ett förfarande som kallas spektralmixning för att bryta upp de uppmätta spektret från VNIS för att bestämma materialets sannolika sammansättning.

Forskarna beskriver materialet som en mörkgrönaktig och glittrande slagsmälta breccia som mäter 52 ​​x 16 centimeter. Dessa egenskaper är tecken på att materialet troligast är glasad sten som vanligtvis kommer från stötsmälta eller från vulkanutbrott.

Resultaten är dock inte definitiva. I rapporten noteras att analysen begränsas av det faktum att VNIS-mätningarna gjordes under dåliga belysningsförhållanden.

Vi kan (min anm.) därför se mineralet som ett fortfarande inte helt löst mysterium.

Bild från wallpaperflame.com  vacker bild mot månen anser jag.

Metaller i månens kratrar

Jordens livsformer skulle inte vara möjliga utan månen; Månen håller vår planets rotationsaxel stabil vilket styr årstider och reglerar klimatet.

Det faktum att vår måne verkar vara rikare av metaller än jorden enligt en ny studie utmanar uppfattningen att det var delar av jordens mantel och skorpa som sköts i omloppsbana den gången jorden och en annan himlakropp av Mars storlek kolliderade.

 En större koncentration av metallfyndigheter kan innebära att andra hypoteser om månens bildning måste undersökas.

Det kan vara möjligt att kollisionen med Theia (namnet på himlakroppen som vi enligt teorin kolliderade med) var mer förödande för vår tidiga jord än vi kanske anar och skadademed mycket djupare sektioner av jorden och drog ur denna än vi antagit tidigare. Alternativt att kollisionen inträffat när jorden fortfarande var ung och täckt av ett magma hav. Alternativt kan mer metall antyda en komplicerad nedkylning av en tidigt smält månyta, som föreslagits av flera forskare. Jorden i sig är även rikt av metaller i kärnan.

Enligt Heggy en forskare, "Genom att förbättra vår förståelse för hur mycket metall månen under ytan faktiskt har kan forskare begränsa tvetydigheter om hur den har bildats hur den utvecklas och hur det bidragit till att upprätthålla beboelighet på jorden."

Säkert finns mer att förstå men metallanhopning i kratrar kan tyda på att det är andra processer som fått metaller att pysa upp i dessa före detta vulkaner eller kratrar. Kan det inte vara metallrika asteroider som kraschat här? Men troligast är det ovanstående krasch vi ser spår av en krasch jag anser skett då båda två av de kraschande planeterna var i flytande tillstånd eller näst intill.

Bild från vikipedia på månen.

Året var 1110 då ett mörker utbredde sig över Jorden.

  År 1110 var ett "katastrofalt år.  Skyfall av regn skadade grödorna, hungersnöd uppstod och en natt i maj månad försvann månen. Plötsligt var det mörkt.

"Den femte natten i maj månad verkade månen skina starkt på kvällen men efterhand minskade dess ljus och försvann helt", skrev den icke namngivna skriftlärde i det anglosaxiska manuskriptet Peterborough Chronicle.



Det var inte moln i vägen. De som nedtecknat fenomenet beskriver hur ljusa och blinkande stjärnorna dök upp medan månen bleknat ur sikte. Inte heller överskuggades månen av jordens skugga.  Där månen skulle varit fanns enbart en tom kuslig fläck.

Dagens forskare misstänker att det var ett vulkanutbrott som förmörkade månen. Spår av ett utbrott har hittats i is som bildades från denna tid  i grönländska och antarktiska isavlagringar. I denna is fann man sulfat.  Detta gjorde att man sökte efter vulkanutbrottskällor från denna tid som skett någonstans.



Ett utbrott med ett historiskt datum under denna period hittades. Det hade skett från vulkanen Mount Asama i Japan. Detta skedde i slutet av 1108 och det kan ha gett dessa effekter på isavlagringar säger forskarna.



Enligt en dagbok forskarlaget undersökt, skriven av en japansk statsman mellan 1062 och 1141 skedde detta utbrott av Mount Asama i centrala Japan  i slutet av augusti 1108 och varade fram till oktober samma år. 


Troligen (min anm.) är detta förklaringen till varför månen försvann. Men vad som förundrar mig är varför källorna nämner att stjärnorna kunde ses men inte månen. Däremot står inget om att solens sken dämpades vilket också är konstigt.

Bild från vikimedia på den som beskylls för månens försvinnande 1110 Mount Asama

100:e nedslaget på månen av en asteroid registrerat sedan 2017.

Jorden bombarderas ständigt av naturligt rymdskrot i form av fragment av kometer och asteroider kallade meteoroider. Det mesta brinner upp i vår atmosfär men vissa objekt, särskilt de större än några meter är potentiellt farliga då de kan ge skador om de faller ner på olämpliga platser på jorden. 


Sedan mars 2017 har ESA:s NELIOTA-projekt regelbundet letat efter "månblixtar" på månen för att ge bättre förstå mängden små asteroideffekter. Projektet upptäcker blixten av ljus som produceras när en asteroid kolliderar med månens yta och nyligen upptäcktes det 100: e nedslaget.  Månens atmosfär är försumbar, med en total massa på mindre än 10 ton därför ger små asteroider som färdas i snabba hastigheter en effekt vilket illustreras av dess kraterrika yta och även små stenar ger en blixteffekt då det smäller ner på ytan. 


När meteoroider eller små asteroider träffar månens yta i hög hastighet, genererar de en ljusblixt som om den är tillräckligt ljus är synlig från jordens teleskop. Forskare kan då registrera ljusstyrkan på en blixt för att uppskatta storleken och massan av objektet som orsakade den och förbättra vår förståelse för hur ofta liknande objekt kolliderar med jorden. Vanligtvis skapar asteroider som väger mindre än 100 g och mäter mindre än 5 cm även dessa observerbara månblixtar. Sten av detta mindre format som kommer in i jordens atmosfär brinner upp i atmosfären och kallas stjärnfall.


Sedan projektet inleddes har det genomförts totalt cirka 149 timmars månövervakning och upptäckts 102 månblixtar. Detta tills 15 april då artikeln skrevs. Skulle man statistiskt räkna in alla timmar sedan 2017 och påstå att lika mycket nedslag sker hela tiden blir summan av nedslag mycket stora.


Man kan (min anm.) undra över hur många nedslag som upptäckts om detta projekt varit igång dygnet runt.


Bild från på en som jag anser vacker bild på månen från ett landskap på jorden.

NASA planerar bygga ett teleskop på månens baksida

NASA är nu ett steg närmare verkligheten av att finansiera ett förslag om att bygga ett radioteleskop inuti en krater på månens baksida. Det föreslagna telekopet skulle vara en kilometer i diameter vilket gör det till "det största fullskaliga  radioteleskopet i solsystemet (innebärande att det kan söka på alla våglängder).


Projektet kallas Lunar Crater Radio Telescope (LCRT) och  förslaget är en skapelse av Saptarshi Bandyopadhyay robottekniker vid NASA: s Jet Propulsion Laboratory. LCRT är fortfarande i "mycket tidiga utvecklingsstadie", säger Bandyopadhyay.

 Bandyopadhyay föreställer sig att bygga LCRT i en krater som mäter cirka tre till fem kilometer i diameter och teleskopets nätmaskiga byggnadsställningar skulle kunna levereras och uppföras av väggklättrande robotar, såsom NASA:s DuAxel-rovers   

som skulle kunna bygga på kraterns vertikala sluttningar.


Detta teleskops fördel är att det undviker alla radiostörningar som produceras av människor. Det skulle observera universum utan en slöja av atmosfär. Jordens atmosfär är ganska användbar för att hålla oss alla vid liv men den blockerar också våglängder av ljus från att nå markbaserade observatorier inklusive lågfrekventa våglängder som överstiger 10 meter.


"En ultralång våglängd söks lättare på genom radioteleskop på andra sidan månen. Det är har enorma fördelar jämfört med jordbaserade teleskop och även över de teleskop som idag finns därute i omloppsbanor runt jorden," säger Bandyopadhyay.


Jag (min anm.) anser projektet mycket intressant och i en framtid kan liknande teleskop på Mars eller än längre ut även de vara ännu intressanta. Ju längre från solen desto bättre. Detta då även solen kan vara en störningskälla.


Bild från wikimedia på den sida av månen som alltid är bortvänd från oss.

Månen och Jordens ursprung är inte så lika som vi tidigare trott.

Månen och jorden kan vara mer olika än man tidigare ansett enligt en ny studie.  Jorden har sitt ursprung ungefär 4,5 miljarder år tillbaks i tiden, och tidigare forskning föreslog att månen uppstod en kort tid efter det. Den rådande förklaringen till månens ursprung är att den uppstod efter en kollisionen mellan två protoplaneter i detta fall de två som sedan blev jorden och månen.


En av dessa var den nyfödda jorden, och den andra var en av Mars-storlek som i kallas Theia. Denna krasch eller hypotes tycktes förklara många detaljer om jorden och månen såsom storleksskillnaden mellan dem och graden av rotation av de två kropparna. Men under de senaste 20 åren har bevis framkommit som utmanar denna hypotes och tyder på en mängd alternativ. Stenprover som Apollobesättningarna återvände med från månens yta visar att den naturliga månstenen är lik jordens sten, mycket mer lik än modeller skulle förutsäga utefter de element som kallas isotoper. (Isotoper av ett element har varsitt olikt antal neutroner i atomkärnor.). 



 För att förklara dessa resultat föreslog forskarna att den gigantiska kollisionen mellan protojorden och Theia bevisat ledde till att blanda objekten. 


Men nu anser en del forskare att denna likhet beror på att det under de första 1000 åren eller så efter kollisionen fanns förångad sten från skivan av skräp kvar av kollisionen vilket troligen ledde "till lava regn ner på månen i hundratals år," säger Sharp planetforskare vid University of New Mexico i Albuquerque. 


Komplexa fysiska och kemiska interaktioner mellan detta lavaregn och magmahavet som täckte den nyfödda månen kunde då ha lett till en syreistopisk komposition i de översta månstenarna som var lik jordens.


Det har nämligen nu framkommit att stenprov tagna längre ner i månytan än ytlagrets yttersta skikt visar andra resultat. Prover från månmanteln som kommit upp till ytan visar en annorlunda isotopsammansättningen jämfört med jorden.


Jag (min anm.) anser att detta bör visa att kollisionen inte sammansmälte objekten och gjorde dem lika i sammansättning utan att objekten redan innan kollisionen var något olika och att de inte helt sammanblandades vid kollisionen som likväl troligast skedde.

 Olikheten bestod troligen då objekten var så pass fasta att de inte beblandades utan enbart krocka som två till stor del fasta stenklot utan större skador mer än på ytan.

Bild från wikipedia.

Det har upptäckts yngre stenar på månen

Kinas månbil Yutu-2 har upptäckt intressanta stenar på månen.

Kinesiska farkosten Chang'e-4 gjorde en mjuklandning på den bortre sidan av månen i januari 2019. Landningen skedde i det som kallas Von Kármánkratern en ungefär 110 mil bred krater med en beräknad ålder av cirka 3,6 miljarder år. Kratern har översvämmats av lava flera gånger sedan bildandet och befinner sig inom Sydpolen-Aitken Basin vilket är en än mer massiv och äldre nedslagskrater. 


Kinas Yutu-2 lunar rover har upptäckt vad som verkar vara relativt unga stenar under sin senaste prospekteringsverksamhet på månens baksida. Stenar som skiljer sig helt från de som redan studerats av rovern och som kan förändra forskares insikter i områdets geologiska historia och utveckling då det gäller Von Kármán-kratern. Den relativa ljusstyrkan på klipporna här visade också att de kan ha sitt ursprung i ett område mycket annorlunda än det Yutu-2 utforskar. Om dessa stenar verkligen är ljusare än övrig mark kan det innebära att de består av annat material än de omgivande vulkaniska omgivningarna. 


Hur de bildats (min anm.) är ännu okänt. De kan ha kommit som meteoritnedslag. Men det kan även vara sten från vulkanutbrott som vi misstolkat som yngre material än de är.


Bild från  på en vy över månen från jorden.