Betelgeuse vilken ansågs snart explodera som en supernova kanske enbart var lite dammig

Jag har tidigare beskrivit hur astronomer tagit ljusminskningen (inlägget 20 februari) som setts i perioder vid denna stjärna som tecken på att den snart skulle bli en supernova.


Men den röda jättestjärnan är nu på väg till återhämtning och har en för sin storlek normal ljusstyrka vilket nu krossar förhoppningarna hos astronomer som trodde den var på väg att explodera som en supernova och spänt väntade sig att få se detta.

Nu anser många astronomer inte längre att stjärnan ska explodera.   Betelgeus dimmereffekt än borta enligt en ny studie som ska publiceras i Astrophysical Journal Letters. Rapporten kommer att visa att effekten anses kommit från ett stort dammoln som svepte runt stjärnan. 


Studien bygger på observationer som togs den 14 februari 2020 vid Lowell Observatory i Arizona. Astronomen Philip Massey medförfattare till den nya studien och hans kollegor upptäckte stjärnans att genomsnittliga yttemperatur var normal nu vilket den inte skulle varit om något annat var på gång eller varit det.

En mycket trolig slutsats är dragen (min anm.) då dammoln sveper i stora mängder i universum likt även stora vätemoln gör.


Bild från vikipedia på Betelgeuses position i Orion som det ser ut med blotta ögat.

SN1987A är vad som finns kvar efter en supernova och vilken nu använts för forskningssyfte.

Forskare vid Pennsylvania State University har utvecklat en ny teknik för att mäta temperaturen i atomer när en stjärna exploderar som en supernova.


Forskare kombinerade observationer av en närliggande supernova vilken är kvarlevan eller strukturen som är kvar från en stjärnas explosion.


I detta fall SN1987A. SN 1987A är resterna av en supernova i utkanterna av Tarantelnebulosan i det Stora Magellanska molnet. Ljuset från supernovan nådde Jorden den 23 februari 1987. Dess ljusstyrka nådde maximum i maj det året och avtog sedan långsamt de följande månaderna. Det var det första tillfället för moderna astronomer att se en supernova på ett relativt kort avstånd.


 Gruppen som nu gjort en undersökning har utnyttjat NASAS Chandra X-beam observatorium  och med observationerna som utgångspunkt arbetat fram en modell som porträtterar supernovan simuleringsmässigt. Syftet med detta var att mäta temperaturen på de långsamma gasatomer som omgav stjärnan och vilka värmdes upp av det material som drevs utåt av explosionen och slutade i en supernova.


Gruppens resultat visade att de tyngsta partiklarnas temperatur identifieras utifrån deras atomvikt. De har utfört regelbundna observationer av supernovakvarlevan SN1987A med hjälp av NASAS Chandra X-ray Observatory det bästa röntgenteleskopet i världen sedan strax efter Chandra lanserades 1999 och vilket används för simuleringar för att besvara långvariga frågor om chockvågor ”.


Explosionen av en massiv stjärna som SN1987A driver material utåt till hastigheter upp till en tiondel av ljuset tillsammans med chockvågor av interstellär gas.


 Forskarna mätte temperaturerna av olika element bakom fronten av gas  vilket förbättrade förståelsen av fysiken bakom chockprocessen. Temperaturen förväntades vara proportionell mot elementens atomvikt men är svårt att mäta exakt.


Forskningen är inte klar men förväntas ge mer kunskap om chockvågors utbredning och temperaturer i samband med supenovaexplosioner och tiden efter denna och kanske före.


Allt är ett pusselläggande för att förstå mer om universum. Vad det är, varför och hur det uppstod.


Bilden är på Ringarna runt SN 1987A där man ser de utslungade massorna från supernovautbrottet i mitten av den inre av ringarna.

Kan en supernova vara förklaringen till Jordens sjömonsters utrotning. OBS inte att förväxla med dinosaurieutrotningen miljontals år tidigare.

Sköldpaddor med en vikt på 2200 kg och hajar av en längd med 25 meter fanns i Jordens hav fram till för ca 2,6 miljoner år sedan. Men vid denna tid skedde en massdöd av de stora havsdjuren. Inte att förväxla med dinosauriernas massdöd för 65 miljoner år sedan på grund av ett troligt meteoritnedslag i Mexico.


Forskarna vet fortfarande inte vad som hände och varför. Klimatförändringar var troligen en av faktorerna. Det var början på en ny istid då glaciärer började ersätta hav och de kustnära matkällorna minskades kraftigt. Men om detta var hela anledningen vet man inte.


I dag kallas denna tid historiens mest mystiska utdöende och beskrivs och analyseras i en ny rapport vilken ska publiceras 2019 i tidskriften Astrobiologi.


I rapporten antyds förklaringen till massdöden av att exploderande stjärnor var en av anledningarna till händelsen. Enligt Adrian Melott, huvudförfattare av studien och professor emeritus i fysik och astronomi vid University of Kansas finns det bevis för att en närliggande supernova eller möjligen ett flertal supernovor inträffade under denna tid.


Om dessa stjärnexplosioner var tillräckligt starka och tillräckligt nära jorden kan de ha dränkt världen i strålning och gradvis ökat  mutationer och cancer bland jordisk fauna i hundratals år. De större djuren fick då mer strålningsskador än de mindre beskriver Melott i den nya studien. De absorberade mer strålning och detta försämrade deras chanser för överlevnad. (själv misstänker jag att de blev sterila och inte kunde föröka sig)


Låter ovanstående troligt. Ja jag tror det. De blev fortplantningsodugliga och dog ut om nu ovanstående händelse har skett av supernovor. För mig låter det mer troligt än istiden som kom. Istider har kommit regelbundet i Jordens historia men om de resulterat i massutrotning av vissa djurarter är jag tveksam till.


Bild gapet på en megalodon, hajarten som nämns ovan.

Gammablixtar från svarta hål verkar gå baklänges i tid.

En hypernova är en extremt energirik variation av en supernova. Varför en hypernova bildas är fortfarande en gåta. Men likt supernovor bildas hypernovor av något händelseförlopp. En möjlig förklaring är att de uppstår när mycket stora stjärnor kollapsar i slutet av sitt existerande eller vid sammansmältning av svarta hål (neutronstjärnors slut) eller mellan ett existerande svart hål och en neutronstjärna.

Tolkningen av orsaken till de långa gammablixtarna vilka inträffar vid bildandet av hypernovor är när en mycket tung och mycket het stjärna blir en supernova genom att den kollapsar och ett svart hål bildas. Detta leder till att resterna av stjärnans material vid kollapsen kastas ut med hög hastighet varvid en enorm mängd gammastrålning alstras.

Man kan se det som att en massiv stjärna kollapsar som ett svart hål och skickar ut en lysande SOS signal i form av mycket starka gammablixtar.

I en ny studie har nu forskare funnit något mycket märkligt angående de mystiska blixtrarna (gammablixtarna). De verkar vända tiden. Det innebär en lysande ljusvåg (gammablixt) skjuts ut från hålet för att i nästa stund plötsligt svårförklarligt uppenbaras från motsatt håll och gå tillbaks igen.

Gammablixtar i sig är några av de högsta energiexplosionerna vilka någonsin upptäckts. De skiner klarare än en miljon miljoner gånger av jordens sols strålning enligt NASA.

"Gammablixtar är de mest lysande källorna i naturen. De producerar mer energi än något annat som avger ljus'' säger författaren till studien ovan baseras på Jon Hakkila astrofysiker vid forskarskolan vid College of Charleston i South Carolina forskning.

När två neutronstjärnor kolliderar skickar de ut korta gammablixtar som bildar ett svart hål. En supernova har bildats och kanske gammablixtrar uppstår om det resulterar i en hypernova. Även när en enstaka stjärna exploderar produceras gammablixtar om den döende stjärnan kollapsar i ett svart hål.

 Under undersökning av sex av de ljusaste gammablixtar som upptäckts av NASAS ComptonGamma Ray Observatory 

Under 1990-talet fann man att skurar av gammablixtrar innehöll tidsomvända ljus signaturer. Med andra ord, signaturer av ljusstyrka som fluktuerade, vänder och går bakåt i tid.  Detta gäller för både kortvariga och långa gammablixtar.

 Denna våg baklänges antas ha sitt ursprung från något slags reflekterande yta som liknar en spegel och återspeglar tryckvågorna. Men för att förstå fenomenet kanske en ny slags fysik behövs säger forskarna. För mer info om studien se medföljande länk.  

En supernova på ett otroligt avstånd från oss. Men varför existerar den?

En supernova är en gammal stjärnas sista rörelse i form av en explosion. Det behövs en viss storlek på stjärnan för att dess liv ska sluta genom en supernova. Ej att förväxla med en nova vilket fodrar en reaktion mellan en röd jättestjärna och en vit dvärgstjärna.

 Vår sol slutar däremot som de flesta stjärnor slutar inte sin existens i en supernova utan istället sväller den upp slukar närliggande planeter som Mars och troligen Jorden (i vilket fall blir Jorden för het för att hysa liv när detta sker) för att därefter dra sig ihop till en liten neutronstjärna. Läs mer om dessa spännande stjärnor vilkas materia har ökat till så stora tyngder att en kubikcentimeter väger en miljard ton. 

DES16C2nm heter den avlägsna supernovan vilken nu hittats och vilken från början innan explosionen för 10,5 miljarder år sedan var en stjärna (större sol) . Det är den äldsta supernovan en händelse över 13 miljarder ljusår bort i ett  universum knappt 14 miljarder år gammalt.

Det som jag anser mystiskt är varför den äldsta supernovan 13,8 miljarder ljusår bort finns så långt från oss nästan lika långt ut som universums ålder. Stjärnan vilken blev en supernova här fick ett för stjärnor kort liv. Varför? 400 forskare på 25 institutioner intresserar sig för denna supernovas existens. Den upptäcktes vid sökandet efter mörk energi.

Bilden är resterna av en annan supernovahändelse den kända Krabbnebulosan

Hemlös supernovas hem som stjärna äntligen funnet.

SN2015J är det bekant? Troligen inte, men det är namnet på en supernova därute, upptäckt för några år sedan. En exploderad stjärna vars plats när det smällde har varit en gåta tills helt nyligen.

Att veta var en stjärna som exploderat som en supernova hört hemma är inga problem annars den har ju exploderat i den galax där den nu finns som ett stort ljussken.

Kunde det vara en ensam stjärna i den tomma rymden som exploderat blev en frågeställning som arbetades utefter. Men ensamma stjärnor är inget som har upptäckts hittills.

Kunde den ha stötts ut ur Vintergatan vid explosionen? Inte heller detta verkade riktigt i detta fall.

En grupp forskare vid ESO VLT i Paranal och Magellan teleskopet (tillhör Washington Carnegie Institution) i Las Campanas startade ett projekt där man minutiöst räknade ut var den kunde hört hemma när den var en sol (stjärna). Snart förstod man att Vintergatan aldrig varit dess plats.

Men  nu kom lösningen. Den verkar med största sannolikhet ha stötts ut från en galax av betydligt mindre format än Vintergatan. En kompakt men svag (få stjärnor ingår i den och avståndet mellan dem är stort) dvärggalax av en storlek av en trettiondel av Vintergatan.

SN2015J har visat sig sända ut stora mängder röntgenstrålning. Det är den största röntgenstrålningskällan av de hittills kända supernovorna i universum. Detta har säkert betydelse för varför den är en ensam supernova därute utan  kontakt med sin hemgalax.

Något hände vid dess explosion eller blev anledningen till att den hamnade lite utanför efter detta. Ett samband med att den nu är en så stark röntgenkälla bör finnas med i denna anledning. Men det är bara en tanke. Det kan vara anledningar till att den finns där den finns och även till att den är vad man vet om den idag den starkaste röntgenkällan av de supernovor vi upptäckt hittills.

Läs mer om det som man idag vet om SN2015J här och dess händelsekedja vi nu tror oss förstå.

Bilden är på Krabbnebulosan i Oxens stjärnbild. Detta då jag inte hittat någon fri  bild att publicera på SN2015J.

Ekon av ljus kommer från galaxen M82

Eko upplever vi ex här på Jorden när vi ropar bland berg och dalar och ekot av våra röster studsar tillbaks mot bergssidorna.

Men här handlar det om eko av ljus. Observera att det är inte samma sak som reflexer av ljus eller för den delen pulsarer.

Det är Hubbleteleskopet som fångat dessa ekon kallade ljusekon (Light echo). De kommer 11,7 miljoner ljusår från oss från galaxen M82  därifrån från supernovan SN2014J.

Hubbleteleskopet har under två år studerat detta fenomen och en film har skapats vilken visar ljusekot. Se här.

Skenet ses som en krusande yta av ljus. En exploderande stjärna vilket gett upphov till denna supernova vars sken studsar mot ett omgivande dammoln ger denna effekt  vi ser då vi härifrån ligger i rätt riktning för att uppleva det fullt ut.

Hittills ska ett femtontal liknande ljuseffekter  eller ljusekon ha upptäckts utanför vår Vintergata, uppkomna ur supernovor. Det behövs supernovors skarpa ljussken för att dessa ljusekon ska upptäckas. Säkert finns otaliga svaga ljusekon från stjärnor överallt, men för svaga för att vi ska upptäcka dem med dagens teleskop.

Bilden är på det berömda Hubbleteleskopet vilket gett oss mycket ny  kunskap om universum genom åren.

En ovanlig händelse en vit dvärgstjärna överlevde en supernova. Hur kunde det ske?

När en stjärnas tid är ute exploderar den oftast i en supernova. Allt i dess omgivning förintas och försvinner i novan.

Men forskare har undrat om något ändå kan överleva i dessa explosioner.

Nu verkar första beviset ha kommit att så kan ske. En vit dvärgstjärna vilken verkar ha funnits i närheten av en supernovaexplosion ses ha överlevt katastrofen.

Det är stjärnan LP-40- 365 vilken har klarat av att som dubbelstjärna överleva när dess granne exploderat. Dess väldiga rotation visar att något hänt när dess granne exploderade vilket fick till följd att dvärgstjärnan fick en väldig rotationshastighet istället för att utplånas.

Kanske supernovan hade en hastighet vilken stjärnan klarade av alternativt att avståndet fick en rörelse att uppstå i tomheten vilken kom att få stjärnan att rotera istället för att utplånas. Det är värt att tänka vidare över då ingen vet.

Stjärnan i sig finns i vår vintergata och färdas här med stor hastighet i avsaknad av helium, väte och kol vilket är en ovanlig kombination av avsaknad. Men ingen vet vad som egentligen har hänt här och fått dvärgen att fortsätta sin existens däruppe i ensamt majestät.

En supernova har setts utplåna en stjärna i sin väg. En tragedi kan ha inträffat därute.

SN 2017cbv är en supernova vilken vid sin explosion slukade en stjärna i dess närhet.

En tragedi vilken kan eller med all säkerhet även innefattade denna stjärnas system av eventuella planeter.

Vad man kan se här är utsattheten för supernovaeffekten inte bara för de planeter som drabbas genom novan (stjärnan vilken exploderar) utan även närliggande stjärnor.

Tragedier händer ofta på Jordens yta men även därute av katastrofalt format. Vi vet naturligtvis inte om det drabbar liv därute då vi inte vet om liv finns därute.

Men vi kan tänka oss omfattningen av katastrof om liv fanns vid denna supernovaexplosion om den stjärna vilken slukades hade planetsystem med livsformer. 

Ja självklart även de planeter vilka kanske fanns i närområdet av den stjärna vilken exploderade till en supernova.

Supernovan ovan upptäcktes 10 mars 2017 i galaxen NGC 5643  55 miljoner ljusår från oss.

1987 upptäcktes en supernova vilken har gett oss nya rön om molekylers bildande

1987 och på ett avstånd från oss av 160000 ljusår i vintergatan fann vi en supernova vilken sedan fick namnet supernova-1987a.

Upptäckten i det dammoln vilket omger denna har gett nya rön i molekylvärlden. Här har upptäckts bland annat svavelkolmonoxid och formylium.

Tidigare har ansett att en supernovaexplosion skulle förstöra eventuella molekyler i dess närområde. Men nu har det istället verkat som om molekyler bildas efter att supernovaexplosionen svalnat något i sitt dammoln.

Att dessa moln kan bli nästa generation av stjärnor med medföljande material för planeter och solsystembyggen är även vad som bör kunna ske här.

En slags återfödelse däruppe av material och möjligheter.

Bilden försöker illustrera en stjärnas liv död och återfödelse.

Hur långt från en supernova vi kani vara utan att påverkas här på Jorden.

" En supernova är en exploderande stjärna. Supernovorna hör till de våldsammaste händelserna i universum. I en supernova utvecklas oerhörda mängder energi. Energi vilken lämnar reststjärnan i form av enorma neutrinoflöden, gasmassor och strålning vilket gör att stjärnan under en viss tid kan lysa upp till hundra miljarder gånger starkare än vår sol. Det är lika mycket som lyskraften i en hel galax" 

Alla förstår säkert att effekterna av denna strålning är förödande på liv och en planets atmosfär om denna ligger för nära en sådan händelse.

Men diskussionerna är vilket avstånd från Jorden en sådan händelse kan inträffa utan problem och när avståndet till Jorden innebär livets utplåning här.

Tidigare (sedan 2003) har avståndet ansetts vara 25 ljusår. Allt över detta avstånd från en supernova skulle vara ofarligt här allt under förödande. Men idag har avståndet omtolkats till 40-50 ljusår. Exakt kan inte anges. Men en supernova inträffad under ett avstånd av 40-50 ljusår från oss anses idag få förödande effekter på Jorden.

Men någon sådan förväntas inte. Istället är den stjärna vilken ligger i farozonen för att explodera i en supernova stjärnan Betelgeuse 600 ljusår bort i stjärnbilden Orion. Den 10:e starkast lysande stjärnan från vår synpunkt här på Jorden.

Fyra överraskat starka ljusstrålar från en avlägsen supernova har upptäckts från Stockholms universitet

Upptäckten som finns 4,4 miljarder ljusår från oss kan ge möjligheter till att lättare få information om universums expansion. Detta genom att se hur dessa strålar från en supernova krökts när de passerat genom en 2,6 miljarder bort galax på sin väg mot oss.

Tidigare har det ansetts att expansionen av universum minskar över tid. Nya rön säger tvärtom expansionen inte bara fortsätter utan den ökar.

Det är inte bara möjligt efter denna upptäckt att få ännu ett instrument för att mäta denna expansions hastighet utan även en möjlighet att upptäcka mörk materia.

För mer information se medföljande länk från Stockholms universitet.

Bilden ovan är inte den aktuella supernovan utan en annan spännande supernova. En supernovarest  i Magellanska molnet kallad LMC-N49.

Kobolt 56 och 57 är radioaktiva isotoper vilka ger effekter av stora slag i supernovor.

Ovanstående isotoper är ännu inte helt kända i hur de bildas vid en supernova och ger en källa för ytterligare stark utstrålning från novan.

Det händer inte i alla supernovor och måste därför få sin energi av något utifrån vid sin strålning.

Mycket tyder på att det bör finnas en vit dvärg i närområdet vilken ger denna extra effekt av strålning och då skulle  kobolt 56 o 57 bildas vid novans kontakt med denna dvärg.

Supernovor har betydelse för hur avstånd mäts i universum och då kobolt 56-57 är inblandat i en supernovas strålning som maximum ger denna effekt större och längre starkt strålningsken vilket ger mer hjälp för avståndsmätning under en begränsad tid.

En supernovas aska faller än idag ner på Jorden.

För några miljoner år sedan inträffade en supernova i Jordens relativa närhet. En stjärna exploderade.

Det handlar om en mycket ovanlig isotop av järn kallat 60FE. Denna isotop bildas enbart vid en supernovaexplosion och denna isotop faller in på Jorden just nu.

Mycket små mängder handlar det om. Men det kan inte komma från något annat än en supernova.

Genom mätningar måste denna explosions effekter vi idag upplever i mätinstrumenten ha inträffat för några miljoner år sedan.

Troligen är det en supernovas effekter från området runt stjärnbilderna skorpionens och Kentauren supernovan inträffat vi nu får 60FE från.

Länken här går till en kort film om  meteoriter därute varifrån bilden ovan är tagen. Meteoriter är även de  ibland rester av katastrofer eller händelser från novor eller kollisioner mellan himlakroppar..

Supernovor finns av skilda slag. Gemensamt är att de flammar upp sekundsnabbt och sedan har en stjärna kollapsat till ett svart hål eller förintats helt.

Supernova är en stjärnas sista sekunder. Ett uppflammande i en sekund och sedan är den bort och bildar ett svart hål där materialet koncentreras.

Det finns flera slag av supernovor . Istället för förloppet ovan kan följande ske. .

Det första är när massiva stjärnor dör. De kollapsar in i sig själva och en neutronstjärna bildas. Om det är en mycket massiv stjärna exploderar den i en supernova och försvinner som det ser ut spårlöst.

Ett andra slag är där supernovan drabbar den ena av två stjärnor i ett dubbelstjärnsystem.  När en röd eller annan slag av stjärna  i sällskap med en vit dvärg mister materia till den vita och denna till slut av detta exploderar i en supernova.  Dvärgen förintas då. 

Den onormala supernovans uppkomst och upptäckt i maj 2010. En flerårig gåta är löst.

Supernova är det sista tillståndet för en stjärnas  liv.  Stjärnan flammar upp  i ett starkt  ljussken vilket om vi har tur ser från Jorden. Efter några veckor bleknar ljuset och  stjärnan exploderar sjunker ihop och resultatet blir ett svart hål eller med ett annat namn en neutronstjärna.

Men då upptäckten av SN2010da  upptäcktes ställdes dåvarande kunskap på ända. Inte slocknade denna som man trodde supernova efter några veckor.

2014 hade ingen förklaring kommit därför tog man nu  till  det bästa man hade teleskopet Hubble och riktade detta mot SN2010da.

Då började man förstå. Supernovan hade en följeslagare vilken man inte kunnat se tidigare med de resurser man satt in tidigare.

En sol eller stjärna vilken är ca 20-25 gånger större ön vår sol. Det är denna stjärnas sken som lurat oss att tro att supernovan eller resterna av tvillingstjärnan fortfarande sken med ett för supernovor eller slutstationen neutronstjärnor onormalt starkt sken. Gåtan var löst.

En supernova med en omöjligt stark ljusstyrka upptäcktes för ett tag sedan. Det omöjliga fysiskt ser ut att vara möjligt.

När stjärnor av ålderdom exploderar i en nova eller ibland beroende på storlek supernova kan ett starkt ljussken ses i rymden.

Men den nu upptäckta novan är inte en supernova utan en otrolig nästan omöjlig att förstå supersupernova. Ljuset från denna nova är 470 miljarder starkare än skenet från vår sol eller 20 gånger ljusstarkare än alla miljarder stjärnor som finns i vår Vintergata tillsammans.

Novan finns ca 3,8 miljarder ljusår bort från oss.  Det är därför mycket länge sedan ljuset från händelsen sändes ut. Ungefär under samma tid som när Jorden bildades.

Explosionen ses ha skapat ett objekt i mitten av händelsen vilket nu forskare försöker förstå, vad det är de ser. Frågan är bara vad är eller ser det ut på platsen i nutid 3,8 miljarder år senare? Vi under söker ju vad som hände för miljarder år sedan inte nutiden.

Novan har fått namnet ASASSN-15lh vilken finns i stjärnbilden  Indianen på södra stjärnhimlen.

En supernova i Jordens närhet resulterar i massdöd genom mutationer på Jorden.

En jättestjärna dör någon gång likt andra stjärnor.  I jättestjärnans fall i en jättexplosion vilken ger en jättesupernova.

Strålning av jätteformat. När strålningen når Jorden slås jordens ozonskikt ut och kosmisk strålning når jorden med följden att otrevliga och otroliga mutationer blir resultat vid en  befruktning. Resultat massdöd genom mutationer och cancer.

Risken för en sådan i Jordens närområde där vi hamnar i elden inträffar statistiskt enbart i medeltal vart 240 miljonte år. Avstånd där detta sker som överstiger 30 ljusår från jorden är riskfritt.

Senast en jättesupernova inträffade var för ca 2,5 miljoner år sedan på ett avstånd utanför riskfaktorn då det skedde  150 miljoner ljusår från Jorden.

bilden ovan kommer från wikipedia och visar resterna av Keplers supernova. 

Tre supernovor (fd Stjärnor) finns utanför en galax. En gåta hur de kom hit.

Stjärnor hör  samman med en galax och har bildats och dör i denna. Detta gör att tomrummet mellan galaxer är svåra att få information från.

Men nu har forskare funnit tre ensamma novor mellan galaxer i rymdens tomrum vilket kan ge möjlighet att se och upptäcka något av rymdens tomhet genom hur dessa novor uppför sig och dess ljus kan avtäcka.

Gåtan hur de kan ha funnits och skapats utom en galax tror jag inte är så svår att förklara.

Jag tror att de bildats i utkanten av en galax i en spiralarm likt vår sol gjort. Men att de vid sin sista tid och explosion förlorat kontakten med spiralarmen och gett sig iväg ut i tomheten.

Alternativt redan vid sin födelse till stjärna mist kontakten med sin modergalax. Men otroligt ovanligt är det att finna ovanstående och har kanske aldrig gjorts tidigare.