Google

Translate blog

måndag 5 september 2022

Koldioxid upptäckt i en exoplanets atmosfär


Koldioxid, vars kemiska formel är CO2 är vid rumstemperatur en färglös gas. Den fyller viktiga biologiska funktioner och spelar en central roll för jordens växtlighet. Koldioxid är även en växthusgas.

NASA:s rymdteleskop James Webb har nu upptäckt det första tydliga beviset av närvaron av  koldioxid i atmosfären på en planet utanför vårt solsystem. Denna observation gjordes i atmosfären av en stor gasplanet som kretsar kring en solliknande stjärna 700 ljusår från oss. Fyndet, som nu godkännts för publicering i Nature, ger bevis på  att Webbteleskopet i framtiden kanske även kan upptäcka och mäta koldioxidnärvaro i  tunnare atmosfärer på mindre och steniga planeter. Planeter lika Jorden där det kan finnas liv av något slag.

WASP-39 b som det handlar om här är en het gasjätte med en massa ungefär som Saturnus med en diameter 1,3 gånger större än Jupiters. Dess extrema låga densitet är delvis relaterad till dess höga temperatur (cirka 900 grader Celsius).

 Till skillnad från de svalare och kompakta gasjättarna i vårt solsystem kretsar WASP-39 b mycket närmre sin stjärna (sol) bara ungefär en åttondel av avståndet som finns mellan solen och Merkurius – och fullbordar ett varv på drygt fyra jorddagar (dock ska vi komma ihåg att WASP -39b kretsar kring en svalare och mindre sol WASP-39, än vår sol).

Planetens upptäckt rapporterades första gången 2011 av markbaserade teleskop vilka upptäckte den subtila, periodiska dimningen av ljuset från WASP-39 (solen)  när planeten passerade framför denna.

Forskargruppen använde nu Webbs near-infrared spectrograph (NIRSpec) för sina observationer av WASP-39 b. Spektrumundersökningen av exoplanetens atmosfär visade  4,1 och 4,6 mikron av koldioxid vilket är det första tydligy detaljerade beviset för koldioxid som någonsin upptäckts på en planet utanför vårt solsystem.

"Så snart datan dök upp på min skärm tog koldioxidupptäckten tag i mig", säger Zafar Rustamkulov, doktorand vid Johns Hopkins University och medlem i JWST Transiting Exoplanet Community Early Release Science-teamet, som genomförde denna undersökning. "Det var ett speciellt ögonblick som passerade en viktig tröskel inom exoplanetvetenskap."

Inget observatorium har någonsin tidigare mätt sådana subtila skillnader i ljusstyrka för så många enskilda färger, på över 3- till 5,5 i mikronområdet i ett exoplanetöverföringspektrum tidigare. Tillgång till denna del av spektrumet är avgörande för att mäta mängden av gaser som vattenånga metan, samt koldioxid, som tros finnas i många olika typer av exoplaneters atmosfär.

"Att upptäcka en så tydlig signal av koldioxid på WASP-39 b bådar gott för framtida upptäckter av sammansättning i atmosfärer på mindre planeter", säger Natalie Batalha vid University of California i Santa Cruz, som var ledare av teamet som gjorde upptäckten.

Vi ser att James Webbteleskopet verkligen kommer att leverera nya rön, Upptäckter och skarpa bilder från universum kommer ofta nu från detta teleskop (min anm.).

Bild vikipedia på Exoplaneten WASP-39b vilken visat sig innehålla betydande mängder vatten i sin atmosfär och nu även koldioxid. (konstnärs koncept).


söndag 4 september 2022

Jordens väg genom galaxen spårat

 


Astrofysiker försöker förstå universum och vår plats i det. I arbete av detta slag använder de fysikens lagar för att utveckla modeller som beskriver astronomiska objekts banor.

Även om vi kanske tänker på jordens yta formad av processer helt inom jorden själv har vår planet även påverkats av effekter i sin kosmiska miljö. Detta inkluderar periodiska förändringar av jordens omloppsbana runt solen, variationer i solens strålning, gammablixtar och meteoritnedslag.

Genom att se på månen och dess nedslagsrika yta av meteorkratrar och  att jorden är mer än 80 gånger mer massiv än månen bör  man betänka att jorden fått minst lika mycket nedslag historiskt som påverkat jordens yta. Faktum är att det senaste arbetet har pekat på meteoritpåverkan vid konstruktionen av kontinentalskorpan på jorden vilka hade betydelse  till att bilda dessa flytande bitar på det översta lagret av vår planet under dess tidigaste tid.

Teamet med dess internationella kollegor har nu identifierat en rytm i produktionen av denna tidiga kontinentalskorpa och tempot det skedde under pekar på en  storslagen händelsemekanism. Studien har nyligen publicerats i tidskriften Geology (se nedan vilka som ingick i teamet).

Det finns även en annan process med ett liknande skeende. Vårt solsystem och Vintergatans fyra spiralarmar snurrar båda runt det supermassiva svarta hålet i galaxens centrum men i olika hastigheter.

Spiralarmarna kretsar med 210 kilometer per sekund, medan solen rusar fram med 240 km per sekund vilket innebär att vårt solsystem surfar in och ut ur galaxens armar. Man kan föreställa sig dessa  spiralarmar bestående av stjärnor som täta regioner av stjärnor som saktar ner stjärnornas passage ungefär som i en trafikstockning runt det svarta hålet (obs vårt solsystem finns i utkanten av en av de fyra spiralarmarna),

Enligt denna modell resulterar det i cirka 200 miljoner år mellan varje runda vårt solsystem gör i den spiralarm vi finns i.

Det verkar finnas ett möjligt samband mellan tidpunkten för skorpproduktionen på jorden och den tid det tar att kretsa runt den galaktiska spiralarmen - men varför?

En teori säger utifrån att det i de avlägsna delarna av vårt solsystem finns ett moln av iskallt stenigt skräp som heter Oorts-moln (ofta kallat kometmoln) kretsa kring vår sol.

När solsystemet med jämna mellanrum rör sig inom  spiralarmen säger det i teorin interaktion mellan det och Oort-molnet då material då avlägsnas från molnet och skickar det närmare det inre av solsystemet. En del av detta material kan då slå ner på jorden. Jorden upplever relativt frekventa nedslag från asteroidbältets steniga kroppar som finns mellan Mars och Jupiter  kroppar som i genomsnitt kommer i  hastigheter på 15 km per sekund. Kometer som kastas ut från Oort-molnet (finns vid Pluto och utåt) kommer mycket snabbare mot oss i genomsnitt med 52 km per sekund.

Teamet hävdar att dessa periodiska högenergieffekter av skorpproduktion i det förflutna finns bevarad i små mineralkorn. Kometpåverkan gräver ut enorma volymer av jordens yta vilket leder till dekompressionssmältning av manteln, inte alltför olikt effekten då  en kork på en flaska champagne poppar upp.

Denna smälta sten, berikad med element som kisel, aluminium, natrium och kalium, flyter på den tätare manteln. Även om det finns många andra sätt att generera en kontinentalskorpa är det troligt att påverkan tidigt (nedslag av kometer, meteoriter) på jorden bildade flytande skorpor på ytan. Magma producerad från senare geologiska processer skulle följa dessa tidiga frön.

Kontinentalskorpan är avgörande i de flesta av jordens naturliga cykler - den interagerar med vatten och syre och bildar nya produkter de flesta slag av metaller och biologiskt kol.

Stora meteoritnedslag är dock katastrofala händelser som kan utplåna liv. Ändå kan effekterna mycket väl ha varit nyckeln till utvecklingen av den kontinentalskorpa vi lever på. (Händelser i första hand innan liv fanns på jorden eller en fast skorpa).

Med den senaste tidens passage av interstellära asteroider genom solsystemet har vissa till och med gått så långt som att föreslå att objekt av dessa slag förde liv över kosmos (man kan då undra varifrån de kom och var det hämtade detta liv (min anm,).

Hur vi än kom hit är det respektingivande. Stå en klar natt och se upp mot stjärnorna och strukturen de ger och sedan ner på dina fötter och känn mineralkornen, stenen och kontinentalskorpan nedanför - allt är kopplat samman till en storslagen rytm och vi kallar det verkligheten.

Inlägget och min diskussion utifrån en del av detta är från en artikel i https://theconversation.com/scientists-have-traced-earths-path-through-the-galaxy-via-tiny-crystals-found-in-the-crust-188158 skriven av

Christoffer Kirkland Professor i geologi, Curtin University och

Phil Sutton Universitetslektor i astrofysik, University of Lincoln

lördag 3 september 2022

Det kusliga ljudet från ett svart hål.

 


NASA Exoplanets är ett team som fokuserar på bland annat exoplaneter som finns utanför vårt solsystem. Detta team twittrade det 34 sekunder långa klippet som  ni kan lyssna på här.  Enligt teamet finns en "missuppfattning" om att det inte finns något ljud i rymden.

En galaxhop har så mycket gas att vi har plockat upp faktiskt ljud. På länken ovan har det förstärks och blandas med andra data med syftet att vi ska kunna höra ljudet av ett svart hål. NASA släppte ursprungligen den så kallade "sonifieringen" tidigare i år och förklarade att forskare  "associerat" det till svarta hålet i Perseus galaxhop (denna galaxhop finns ca 240 miljoner ljusår från oss) med ljud sedan 2003.

"upptäckten gjordes genom att astronomer upptäckte att tryckvågor som kom ut ur det svarta hålet orsakade krusningar i klustrets heta gas vilket kunde översättas till data  som människor inte kan höra cirka 57 oktaver under mitten C", bekräftade NASA i ett pressmeddelande.

Signalerna har nu förstärkts och  "hörs nu 144 kvadrillion och 288 kvadriljon gånger högre än deras ursprungliga frekvens", tillade NASA. Det betyder att ljudet inte är exakt vad du skulle höra om du var nära det svarta hålet - och om människor kunde höra den här typen av ljud på plats.

Ljudklippet som NASA twittrade har fått över 14 miljoner visningar från och de flesta användare på sociala medier som hört det håller med om att ljudet är ganska spöklikt.

Men döm själva. Det är enligt mig ett ljud som vi har lärt oss är kusligt ljud. Men det är vi människor som tycker det andra varelser anser kanske tvärtom. Det vore spännande att veta varför vi lärt oss eller anser att dova ljud är kusliga och inte tvärtom. Kanske det är från människans barndom då vi var jägare och lärde oss undvika rytandet från lejon som då var vanliga inte bara i Afrika eller Asien utan även i Europa..

Bild vikipedia på de centrala delarna av Perseus-hopen varifrån ljudet från det svarta hålet kan höras.

fredag 2 september 2022

Aktuell karta över vattentillgången på Mars upprättad

 


En ny karta har utarbetats över Mars som förändrar hur vi sett på planetens vattenrika förflutna och visar var vi bör landa på Mars i framtiden för en vattenförsörjning.

Kartan visar även mineralfyndigheter över hela planeten och har skapats under det senaste decenniet med hjälp av data från ESA: s Mars Express Observatoire pour la Mineralogie, l'Eau, les Glaces et l'Activité (OMEGA) instrument och NASA: s Mars Reconnaissance Orbiter Compact Reconnaissance Imaging Spectrometer for Mars (CRISM) instrument.

Specifikt visar kartan platser med överflöd av vattenhaltiga mineraler. Dessa mineral är stenar som har förändrats kemiskt av vattens verkan över tid och har vanligtvis omvandlats till leror och salter. På jorden bildas leror när vatten interagerar med stenar med olika förhållanden något som ger upphov till skilda slag av lera. Till exempel bildas lermineraler som smectite och vermikulit när relativt små mängder vatten interagerar med berg och då behåller mestadels samma kemiska element som de ursprungliga vulkaniska bergarterna som de ursprungligen bildats ur. När det gäller smektit och vermikulit är dessa element av järn och magnesium.

När mängden vatten är relativt hög kan stenarna ändras än mer. Vattenlösliga element tenderar att flyta vidare och lämna efter sig aluminiumrik lera som kaolin.

Den stora överraskningen på Mars är att dessa mineraler finns här. För tio år sedan kände planetforskare till runt 1000 områden på Mars med dessa slag av mineraler. Det gjorde dem intressanta som geologiska gåtor. Den nya kartan har dock vänt situationen och avslöjat hundratusentals sådana områden i de äldsta delarna av planeten.

"Detta arbete har nu fastställt att när du studerar de gamla terrängerna i detalj är det konstigt att inte se dessa mineraler", säger John Carter, Institut d'Astrophysique Spatiale (IAS) och Laboratoire d'Astrophysique de Marseille (LAM), Université Paris-Saclay och Aix Marseille Université, Frankrike. (Motsatsen till vad man tidigare ansåg(min anm.)).

Bild vikipedia som visar En konstnärs bild av hur Mars kan ha sett ut under sin tidiga historia då stora mängder flytande vatten fanns på ytan.

torsdag 1 september 2022

Frågan är om Phobos och Deimos en gång en enda marsmåne

 


Planeten Mars har två kända månar, Phobos och Deimos (se bild ovan) Ursprunget till Phobos och Deimos är ännu inte säkerställt. Månarna är en bråkdel av vår månes storlek och massa och mäter bara 22,7 km  och 12,6 km i diameter. Båda har en kort omloppsperiod på bara 7 timmar, 39 minuter och 12 sekunder (Phobos) och 30 timmar, 18 minuter och 43 sekunder (Deimos) för att slutföra en bana runt Mars. De har båda oregelbunden  sin form vilket får många att spekulera i att de en gång var asteroider som sparkades ut från asteroidbältet mellan Jupiter och Mars och fångats in av Mars gravitation. Det finns även en teori om att Phobos och Deimos en gång var en enda måne som träffats av ett massivt objekt vilket gjorde att denna måne splittrades i två asteroidliknande bitar. "splittringshypotesen"). 

I en ny studie undersökte  ett internationellt team av forskare under ledning från Institute of Space and Astronautical Science (ISAS) denna hypotes. Dess slutledning blev att  en enda måne i en synkron bana inte skulle ha kunnat resultera i två satelliter som vi ser där idag (efter en kollision). Istället, hävdar de, skulle de två månarna då sedan inom kort ha kolliderat och blivitreslterat i en skräpring som över tid skulle ha skapat ett helt nytt månsystem. Varifrån Mars månar kom från är ett intressant ämne för astronomer de senaste åren. Historiskt sett har astronomer lutat sig mot Fångsthypotesen, som säger att Phobos och Deimos en gång var asteroider av D-typ som fångats in (se ovan). 

Dessa asteroider (eller månar som vi benämner dem) består av en sammansättning av organiskt rika silikater, kol och vattenfria silikater, möjligen med is av vatten i det inre. Denna hypotes motiveras till stor del av observationer som avslöjade likheter i spektrum mellan asteroider av D-typ och dessa månar.

Alternativt säger Giant Impact Hypothesis att ett objekt träffade Mars och resulterade i en skräpring runt planeten som över tid samlades samman till två spillror (Phobos och Deimos). Denna  teori liknar den mest accepterade teorin om hur jorden och månen bildades för miljarder år sedan på grund av en påverkan med ett marsstort objekt som benämns Theia (även kallat Giant ImpactHypothesis).  vilket kraschade med Jorden.

På senare tid har det även en föreslagits att Phobos och Deimos kanske inte är ursprungliga objekt som berodde på fångst av asteroider utifrån eller en påverkan av ett annat objekt utan är resterna av en ursprunglig måne som bröts sönder.

Denna teori kallas "Ring-Moon Recycling Hypothesis", och lades fram i ett forskningsarbete 2021 av Amirhossein Bagheri et al. Enligt denna hypotes slets den ursprungliga månen itu för 1 till 2,8 miljarder år sedan, antingen av tidvattenkrafter eller genom en påverkan utifrån. Det resulterade i skräp som skulle ha bildat en ring runt Mars, Skräp som så småningom genom gravitation bildade Phobos och Deimos. Som astronomer har noterat har denna modell några problem som inkluderar det faktum att Mars fortfarande då skulle ha ett ringsystem.

Som Dr Hyodo förklarade för Universe Today via e-post noterade han och hans team att det finns andra problem: Kort sagt, om Phobos och Deimos delades från en enda stamfader Moon (1 till 2,7 miljarder år sedan), skulle de ha kolliderat inom 100000 år. Detta skulle ha lämnat Mars med en skräpring som fortfarande skulle finnas där idag, snarare än dess två oregelbundet formade satelliter som råkar vara asteroidliknande i sammansättning. Dessa fynd har förnyat debatten om var Mars månar kom ifrån och tyder också på att det kanske inte kommer att lösas förrän en farkost skickas dit för att utforska dem.

Flera uppdragskoncept finns just nu. 2008 började NASA: s Glenn Research Center studera ett framtida möjligt uppdrag för att hämta prover som kallas "Hall" -konceptet. Detta New Frontiers-klasskoncept skulle innebära att utföra en materiahämtningstur från Phobos och Deimos. 

I januari 2013 började forskare från Standford University, Massachusetts Institute of Technology (MIT) och NASA: s Jet Propulsion Laboratory samarbeta om ett nytt Phobos Surveyor-uppdrag. Uppdraget är för närvarande i testfaserna med en potentiellt lansering under 2023 och 2033.

För min del anser jag att infångandet av två asteroider är det troliga som förklaring till dessa månar (min anm.).

Bild vikipedia som visar en jämförelse av Phobos (ovan) och Deimos (nedan) i storlek.

onsdag 31 augusti 2022

NASA förslag på landningsplats på månen

 


PÅ NASA förbereder man sig för fullt med att skicka astronauter till månen under Artemisprogrammets Artemis 3 under 2025. Nu har man identifierat 13 kandidatlandningsregioner nära månens sydpol där landning kan ske. Varje region innehåller flera potentiella landningsplatser för Artemis III, som kommer att vara det första av Artemis-uppdragen som tar en besättning till månytan, inklusive den första kvinnan till månen. 

I dagarna har Artemis 1 sänts upp  med syftet är att testa SLS (Space Launch System) namnet på raketen som skjuts upp SLS är det ordinarie namnet på raketen  och Orion namnet på den nya rymdfärjan inför kommande bemannade expeditioner. 

Att välja ut dessa regioner för landning innebär att vi är ett stort steg närmare för att återvända med människor till månen för första gången sedan Apolloprogrammet för mer än 50 år sedan, säger Mark Kirasich, biträdande associerad administratör för Artemis Campaign Development Division vid NASA:s huvudkontor i Washington. "När vi nu gör det kommer det att bli olikt alla tidigare uppdrag då astronauter under apolloprogrammet vågat sig in i okända områden som  inte tidigare utforskats av människor och lägga en grund för framtida långsiktiga vistelser."

NASA har identifierat följande kandidatregioner för en Artemis III-månlandning:

Faustini Fälg A

Topp nära Shackleton

Anslutande ås

Anslutande åsförlängning

de Gerlache Rim 1

de Gerlache Rim 2

de Gerlache-Kocher-massivet

Haworth

Malapert-massivet

Leibnitz Beta-platå

Nobile Rim 1

Nobile Rim 2

Amundsen Rim

Platserna kan ses i korta filmsnuttar i denna länk 

Var och en av dessa regioner ligger inom sex graders latitud från månens sydpol och innehåller tillsammans olika geologiska egenskaper. Tillsammans erbjuder regionerna landningsalternativ för Artemis III. Specifika landningsplatser är tätt kopplade till tidpunkten för lanseringsfönstret, så flera regioner säkerställer en flexibilitet för  färden under hela året (2025). Månen och Jorden bör ligga i en vinkel vid start som sparar bränsle, riktning och längd på resan (min anm.).  

För att välja regionerna bedömde ett byråövergripande team av forskare och ingenjörer området nära månens sydpol med hjälp av data från NASA: s Lunar Reconnaissance Orbiter och årtionden av publikationer och insamlade vetenskapliga resultat av månen. Förutom att överväga tillgänglighet för lanseringsfönster (rätt läge för jorden-månen för en uppsändning av en besättning för kortast möjliga färd) utvärderade teamet regioner baserat på att ge en säker landning i förhållande till terränglutning, enkel kommunikation med jorden och ljusförhållanden. För att bestämma tillgängligheten övervägde teamet även kombinerade funktioner hos Space Launch System-raketen, Orion-rymdfarkosten och det SpaceX-tillhandahållna Starship landningssystem till det system som ska landa människor säkrast möjligt på månen. 

Alla regioner som beaktas som landningsplats är vetenskapligt betydelsefulla på grund av dess närhet till månens sydpol ett område som innehåller permanent skuggade regioner rikt på resurser och en terräng som inte utforskats tidigare av människor.

"Flera av de föreslagna platserna inom regionerna finns bland några av de äldsta delarna av månen och tillsammans med de permanent skuggade regionerna ger de möjlighet att lära  mer om månens historia från tidigare outforskat månmaterial", säger Sarah Noble, Artemis månvetenskapsledare vid NASA: s Planetary Science Division.

Bild flickr.com på de landningsplatsalternativen på månen

tisdag 30 augusti 2022

Det Saknas kolmonoxid i protoplanetära skivor.

 


Protoplanetära skivor finns runt en ny stjärna och här bildas planeter vilket gör dem till ett intressant studiemål för forskare. Astronomer har observerat att det finns  kolmonoxid i protoplanetära skivor. Föreningen är extremt ljusstark och extremt vanlig i dessa som består av damm och gas. 

Men under det senaste decenniet har man upptäckt att något inte stämt då det gäller kolmonoxidhalten som bör finnas här. En stor del av den kolmonoxid som enligt fysikens lagar ska finnas här saknas i alla observationer av de skivor man hittills observerat.

Men nyligen har dock en lösning på mysteriet uppstått genom ett tvärvetenskapligt samarbete vid UC Santa Cruz under ledning av Diana Powell vilken nyligen tog sin doktorsexamen i astrofysik vid UCSC 2021 och nu är NASA Hubble Fellow vid Center for Astrophysics | Harvard och Smithsonian.

I samarbete med Ruth Murray-Clay, Gunderson-professor i teoretisk astrofysik vid UCSC, och Xi Zhang docent i Earth and planetary sciences, utvecklade Powell en ny modell som indikerar att kolmonoxiden likväl finns där i den mängd som den bör finnas. Men den är dold i isformationer i de protoplanetära skivorna. Denna Modellösning på problemet validerades genom observationer av ALMA:s radioobservatorium. Forskarlaget har därefter rapporterat sina resultat i en artikel publicerad den 22 augusti i Nature Astronomy.

Detta kan och bör vara lösningen på ett av de största olösta problemen vi sett i protoplanetära skivor", säger Powell. "Beroende på vilket nytt solsystem som observerats är kolmonoxiden  tre till 100 gånger mindre i dessa skivor än det borde vara. Ett kolmonoxidfel kan få stora konsekvenser för astrokemin. Men nu verkar fallet löst då den försvunna kolmonoxiden hittats.

"Kolmonoxiden används i huvudsak till att spåra allt vi vet om skivorna - som massa, dess sammansättning och temperatur", förklarade Powell. "Det kan innebära att många av våra tidigare resultat av protoplanetära skivor har varit partiska och osäkra eftersom vi inte förstått dem tillräckligt bra."

Som doktorand vid UCSC studerade Powell planetbildning i protoplanetära skivor tillsammans med Murray-Clay och i ett separat projekt med Zhang studerade hon molnfysik i planetatmosfärer. Arbetet inom dessa två områden inspirerade henne att tillämpa en modelleringsmetod som används i molnfysik för att förstå bildandet av ispartiklar i protoplanetära skivor.

"Is är mycket viktiga byggstenar av planeter", förklarade Zhang.

Powell gjorde ändringar i en astrofysisk modell som används för att studera moln på exoplaneter.

"Det som verkligen är speciellt med den här modellen är att den visar detaljerad fysik för hur is bildas på partiklar", sa hon. – Alltså hur isen kärnas upp på små partiklar och sedan hur den kondenserar. Modellen spårar noggrant var isen finns vilken partikel isen finns på, hur stora partiklarna är, hur små de är och hur de rör sig.

Powell tillämpade denna anpassade modell på protoplanetära  skivor i hopp om att skapa en djupgående förståelse av hur kolmonoxid utvecklas över tid i protoplanetära skivor. För att testa modellens validitet jämförde Powell sedan dess utdata med  ALMA-observationer av kolmonoxid i fyra välstuderade skivor som har namnen TW Hya, HD 163296, DM Tau och IM Lup.

Den nya modellen radade upp sig med var och en av observationerna och visade att de fyra skivorna faktiskt inte alls saknade kolmonoxid. Det man saknat av den upptäcktes nu  dolt i is något som för närvarande inte kan upptäckas med ett optiskt teleskop.

Murray-Clay säger att de nya resultaten är ett inspirerande exempel på det tvärvetenskapliga tillvägagångssättet som främjas av UCSC: s Astrobiology Initiative. "Detta var kulmen då Diana förde in insikter från molnfysiken tillsammans med vårt arbete med protoplanetära skivor och det resulterade i detta vackra och oväntade resultat", sa hon.

"För mig var det en överraskning att den mycket småskaliga mikrofysiken hos dessa ispartiklar har en så storskalig inverkan att dess effekt kan detekteras ljusår bort i observationer av protoplanetära skivor", tillade Zhang.

Radioobservationer från ALMA observatoriet tillåter astronomer att se kolmonoxid i rymden i dess gasfas men is är mycket svårare att upptäcka med nuvarande teknik särskilt då stora isformationer, säger Powell.

Bild vikipedia. En konstnärs bild av en protoplanetär skiva.