Astrofysiker försöker förstå universum och vår plats
i det. I arbete av detta slag använder de fysikens lagar för att utveckla modeller
som beskriver astronomiska objekts banor.
Även om vi kanske tänker på jordens yta formad av
processer helt inom jorden själv har vår planet även påverkats av effekter i
sin kosmiska miljö. Detta inkluderar periodiska förändringar av jordens
omloppsbana runt solen, variationer i solens strålning, gammablixtar och
meteoritnedslag.
Genom att se på månen och dess nedslagsrika yta av
meteorkratrar och att jorden är mer än 80 gånger mer massiv
än månen bör man betänka att jorden fått minst lika mycket nedslag
historiskt som påverkat jordens yta. Faktum är att det senaste arbetet har
pekat på meteoritpåverkan vid konstruktionen av kontinentalskorpan på jorden
vilka hade betydelse till att bilda dessa flytande bitar på det översta lagret av vår
planet under dess tidigaste tid.
Teamet med dess internationella kollegor har nu
identifierat en rytm i produktionen av denna tidiga kontinentalskorpa och
tempot det skedde under pekar på en storslagen händelsemekanism. Studien har
nyligen publicerats i tidskriften Geology (se nedan vilka som ingick i teamet).
Det finns även en annan process med ett liknande skeende.
Vårt solsystem och Vintergatans fyra spiralarmar snurrar båda runt det
supermassiva svarta hålet i galaxens centrum men i olika hastigheter.
Spiralarmarna kretsar med 210 kilometer per sekund,
medan solen rusar fram med 240 km per sekund vilket innebär att vårt solsystem
surfar in och ut ur galaxens armar. Man kan föreställa sig dessa spiralarmar bestående av stjärnor som täta
regioner av stjärnor som saktar ner stjärnornas passage ungefär som i en
trafikstockning runt det svarta hålet (obs vårt solsystem finns i utkanten av en
av de fyra spiralarmarna),
Enligt denna modell resulterar det i cirka 200
miljoner år mellan varje runda vårt solsystem gör i den spiralarm vi finns i.
Det verkar finnas ett möjligt samband mellan
tidpunkten för skorpproduktionen på jorden och den tid det tar att kretsa runt
den galaktiska spiralarmen - men varför?
En teori säger utifrån att det i de avlägsna delarna av vårt solsystem finns ett
moln av iskallt stenigt skräp som heter Oorts-moln (ofta kallat kometmoln) kretsa kring vår sol.
När solsystemet med jämna mellanrum rör sig inom spiralarmen säger det i teorin interaktion mellan det och Oort-molnet då material då avlägsnas
från molnet och skickar det närmare det inre av solsystemet. En del av detta
material kan då slå ner på jorden. Jorden upplever relativt frekventa nedslag
från asteroidbältets steniga kroppar som finns mellan Mars och Jupiter kroppar som i genomsnitt kommer i hastigheter på 15 km per sekund. Kometer
som kastas ut från Oort-molnet (finns vid Pluto och utåt) kommer mycket
snabbare mot oss i genomsnitt med 52 km per sekund.
Teamet hävdar att dessa periodiska högenergieffekter
av skorpproduktion i det förflutna finns bevarad i små mineralkorn. Kometpåverkan gräver ut
enorma volymer av jordens yta vilket leder till dekompressionssmältning av
manteln, inte alltför olikt effekten då en kork på en flaska champagne poppar upp.
Denna smälta sten, berikad med element som kisel,
aluminium, natrium och kalium, flyter på den tätare manteln. Även om det finns
många andra sätt att generera en kontinentalskorpa är det troligt att påverkan tidigt
(nedslag av kometer, meteoriter) på jorden bildade flytande skorpor på ytan.
Magma producerad från senare geologiska processer skulle följa dessa tidiga
frön.
Kontinentalskorpan är avgörande i de flesta av
jordens naturliga cykler - den interagerar med vatten och syre och bildar nya
produkter de flesta slag av metaller och biologiskt kol.
Stora meteoritnedslag är dock katastrofala händelser
som kan utplåna liv. Ändå kan effekterna mycket väl ha varit nyckeln till
utvecklingen av den kontinentalskorpa vi lever på. (Händelser i första hand innan
liv fanns på jorden eller en fast skorpa).
Med den senaste tidens passage av interstellära
asteroider genom solsystemet har vissa till och med gått så långt som att
föreslå att objekt av dessa slag förde liv över kosmos (man kan då undra varifrån de kom och var det hämtade detta liv (min anm,).
Hur vi än kom hit är det respektingivande. Stå en
klar natt och se upp mot stjärnorna och strukturen de ger och sedan ner på dina
fötter och känn mineralkornen, stenen och kontinentalskorpan nedanför - allt är
kopplat samman till en storslagen rytm och vi kallar det verkligheten.
Inlägget och min diskussion utifrån en del av detta
är från en artikel i https://theconversation.com/scientists-have-traced-earths-path-through-the-galaxy-via-tiny-crystals-found-in-the-crust-188158
skriven av
Christoffer Kirkland Professor i geologi, Curtin
University och
Phil Sutton Universitetslektor i astrofysik,
University of Lincoln