Falskhet, är det värdefullt?

Diamanter, vita lögner eller falska pengar etc?

Det låter ju inte så, nog är äkta vara och ärlighet något alla önskar få.

Men om det är så, varför använder då vissa människor en vit lögn? Varför lurar vissa andra med falska varor? Människor som själva aldrig skulle acceptera att bli lurade.

Varför värderar människor sanningen i första hand utifrån hur de själva bemöts och inte i hur de bemöter andra?

När det gäller falskmyntare och falska diamanter är det säkert av lönsamhets- skäl. Man anser sig ha rätt att lura till sig kapital och fördelar, då man anser att man själv lurats i något sammanhang på karriär eller kapital. Det är en slags hämndaktion mot samhället och dess normer och som man anser orättvisor.

När det gäller vita lögner handlar det om feghet att stå för vad man tycker eller känner men man ursäktar sig med att det skyddar den som utsätts för en sådan.

Istället är sanningen att den skyddar den som säger det för att bedömas som svekfull alternativt ges den vita lögnen för att framstå i bättre dager inför den andre.

Falskhet bekräftas då som värdefull. Värdefull för den som utsätter andra för det men som aldrig själv skulle accepterat den riktad mot sig själv.

Vem skriver du blogg för och varför?

Frågan har nog de flesta bloggare ställt sig. Varför skriver du? Varför skriver jag?

För att det är lätt att bli publicerad vilket det inte är om du funderar på att skriva en bok eller skriva för en tidning?

För att du själv bestämmer vad du vill skriva om och hoppas att någon ev läser det du skriver och kanske får en idé av det som i förlängningen sprids på skilda vägar och får en betydelse en gång?

För att skriva av dig det du funderar över, en slags terapi?

För att förmedla den kunskap du anser du har eller de funderingar du har över livet?

Säkert finns det fler frågor att ställa och många svar att ge på frågan ovan.

Varför jag själv skriver är nog mest av alternativ två ovan. Att försöka sprida en fundering som kan slå rot hos någon som kan använda idén eller tanken konstruktivt. Att förändra och påverka med en tanke eller teori som får positiv betydelse för någon eller kanske många en gång.

Kan en missaktad fås att tro på förändring?

Missaktad är en person som behandlas med förakt eller ses som mindre värd. När väl denna behandling sanktioneras av ett politiskt system då kan ingen ställa krav på att den som drabbas ska klara av att komma från detta förakt och ex förändra sin situation.

Då kan vi ha hur många diskrimineringsombudsmän som helst. De kan inget göra för de som behandlas illa om lagen tillåter det.

Vi har idag långtidsarbetslösa och långtidssjuka som behandlas segregerande skattemässigt och än värre slängs ut i ingenting oberoende av hälsotillstånd.

Detta behandlingssystem skrivs det mycket lite om i media och människor i gemen ser det som ev skrivs om detta på ett kallt och känslolöst vis. Vi har i dagarna sett hur Alliansens politik bekräftats som rätt behandling av sjuka och arbetslösa genom att de fått nytt mandat att behandla dessa grupper omänskligt.

När ett rättssystem och en stat ger laga kraft att behandla människor illa tar ofta befolkningen det som rätt och riktigt och en omvärdering av människovärdet i samhället har gjorts.

De som inte ser det som rätt och riktigt och helt okristligt (som vi av de troende som inte gömmer huvudet i sanden och inte låtsas se) ses som bakåtsträvande.

Visst har vi det samhälle majoriteten önskar, men varför önskade majoriteten detta och just nu?

Varför accepterar de flesta det mesta, bara de själva får så låg skatt som möjligt?

Meningen med att vara förmögen men inte använda förmögenheten.

Vi hör om dem ibland kanske det var vanligare förr men de finns och mår bra även idag.

Människor med stora förmögenheter vilka de sparat ihop genom att snåla och spara ett helt liv.

Deras tillfredsställelse i att leva mycket snålt och spara allt är att de då har en trygghet hur än samhället ser ut och förändras.

Troligen kommer de aldrig att använda sin ökande förmögenhet aldrig att behöva göra detta då de lever långt under existensminimum för att spara allt i kontanta medel de kan.

Det blir en tävling att klara av och öka sparandet. En inre trygg tillfredsställelse. Skulle de handla upp eller använda kapitalet vilket de inte är kapabla till genom ovanstående skulle de knäckas psykiskt och inte leva lång tid efter det.

Mammon har blivit deras Gud och trygghet. Förr var otrolig sparsamhet och hushållande viktigt för överlevnad. I dag har många lärt sig att det inte behövs då samhället går in med socialbidrag etc vid kris genom ett folkhemssamhälle skapat av en lång socialdemokrati.

Men vi ser numera genom Alliansens omfördelning av samhällets resurser att fler och fler hamnar utanför den kvarvarande tryggheten och inte får hjälp. Därför borde framtiden visa fler och fler av dessa personlighetsdrag som beskrivs ovan. Allt går igen och den sk omvända Robin Hood politiken som har varit vanligast genom historien återupprättas steg för steg i vår tids Sverige.

Vem har medgång och vem har motgång?

Som allt annat är det relativt. Det en upplever som en medgång upplever någon annan som en motgång.

Den som kämpar och lyckas har tillfällig medgång i livet. Den som kämpar mot ett mål och misslyckas har tillfällig motgång.

Men känslan är relativ i förhållande till vem man är. Ovanstående låter riktigt. Men så enkelt är det inte alltid.

Det finns många i dag som ser det som medgång att kämpa mot ett mål utan att själva målet önskas uppfyllt. Skulle målet uppfyllas hade de inga fler delmål att uppnå, själva resan som aldrig tar slut är vad de upplever som medgång skulle målet nås skulle de inte ha mer att kämpa mot och de skulle uppleva motgång i sitt liv.

Så själva motgången, alla hinder som ska övervinnas för att nå ett mål, kan upplevas som stimulerande och vart och ett som man lyckas uppnå är en medgång men själva målet får aldrig uppnås då detta då kommer att upplevas som en motgång.

Det kan vara att mål som att bli känd för något, resa till så många plaster som möjligt på vår planet, läsa så många böcker som möjligt i ett visst ämne osv.

Varför vill vissa skrattas åt genom att locka andra till skratt?

Kan det vara en inneboende tveksamhet om sig själv och dennes förmågor som får en person att spela clown? Berätta historier eller säga dråpliga repliker. Narren finns på de flesta arbetsplatser, skolor och i andra sammanhang.

Genom att få andra att skratta vet denne att det denne gör eller säger roar och då riskerar denne inte att förödmjukas eller skrattas åt bakom ryggen. Tvärtom, den har en roll som roar oförargligt och accepteras som sådan.

Narren, om vi ska kalla denne så, skyddar därmed sitt ego från att skrattas åt i situationer där denne skulle såras. Istället väntar alla på att något roligt ska sägas eller ske i samband med att denne är närvarande. Personen blir populär. 

Visst skrattar de flesta åt henne eller honom, men personen vet att det beror på att denne sagt eller gjort något, nu eller tidigare, alternativt förväntas något dråpligt komma från denne och ser då till att detta sker.

Alla är nöjda och narren kan inte förödmjukas då denne är som en kameleont, den läser av vad som förväntas och säger detta.

Denne vill locka andra att le eller skratta, det är dennes trygghet och ger en självkänsla av behörighet, att vara populär.

Narren behövs, den lättar upp en tryckt stämning, därför är den ofta lika populär i dag likväl som den var det under den tid när narren var klädd i narrkåpa i ett kungahus.

I dag avgörs vem som ska gynnas eller missgynnas i vårt land.

Alla människor är enligt många ideologier inte lika mycket värda.                      

I en demokrati ska de dock vara det. Men sedan 2006 har detta förändrats.

Svenska folket har valt detta och säkert är det något som ses som helt riktigt och kommer att fortsätta under överskådlig tid.

Alliansen sitter säkert på tronen ytterligare 4 år. De fyra år de önskar för att ge Sverige en europeisk prägling inom alla områden. ”Vi behöver fyra år till för att ta bort de sista resterna av det socialdemokratiska samhällsbygget” om det nu var Reinfeldt som sa det. Jag kommer inte ihåg var jag läste detta.

Men nu är vi säkert på god väg. Vad man än anser om Alliansen, och då särskilt moderaterna, så är de mycket smarta. De har hållit vad de lovat och gör säkert det igen. De har inte kommit med överraskningar så svenska folket har vetat vad de fått. Sedan ser jag de tre andra partierna i Alliansen som meningslösa, de har bara en uppgift, att stötta moderaterna så det blir och är en sammanhållande allians. De driver inga egna frågor längre.

Socialdemokraterna är förvirrade och har en ledare som hör till en förgången tid. Men så är det, vi har fått en regim som majoriteten önskade, kanske dessa sitter i många år framåt, omöjligt är det inte om de fortsätter locka med det enda svenska folket bryr sig om; med skattesänkningar.

Både att veta och inte veta kan vara bäst

Det man vet kan man ha användning för.

Men även det man inte vet kan vara bra då vetskapen skulle gjort att man mått dåligt och kanske inte orkat leva längre.

Exempelvis doldes alltid förr en patients tillstånd av läkaren när patienten var allvarligt sjuk för att inte göra patienten orolig och svår att trösta. Enbart de anhöriga fick, om de frågade, ibland veta sanningen.

I dag däremot talar läkaren klarspråk med en sjuk. Men är det alltid bra?   Hoppet är ju det sista som lämnar en människa, att då få besked att inget finns att göra kan för de flesta vara svårt att acceptera och gör sista tiden längre och svårare än den kanske annars varit.

Den som inget vet har inte ont av sanningen under en lika lång tid. Den får istället själv efterhand förstå.

Man kan fråga sig vilket som är mildast för den drabbade. Samma sak kan man se på alla andra händelser och kunskaper man vet eller inte kan veta och om man vet har svårt att ta till sig. Viss kunskap kan vara nedbrytande och ond att veta för välbefinnandets skull.

Annan kunskap extremt viktig. Vad som är vad är både individuell och bekräftande. Men kunskap ska inte kastas fram utan hänsyn till hur den drabbar den som mottar den. 

Kunskap kan ge depression

Ju mer du lär dig ju större är risken att du blir deprimerad av hur människor använder varandra, utnyttjar varandra och ser på främlingar.

Frustration kan inte bara komma ur egen livserfarenhet utan även av att dela andras erfarenheter. Att förstå egoismen i politiska åskådningar i vardagen och på en arbetsplats.

Det finns alltid de eller den som skor sig på andra. Som når ett mål på bekostnad av att någon annan misslyckats.

Kunskapen man får utifrån att uppleva och se ovanstående kan ge depression men även skadeglädje och tillfredsställelse beroende på vem man är. Det en ser som orättvist ser en annan som fri konkurrens.

Vi är alla lika men ändå så olika och väl är detta. I annat fall skulle ingen kunna ge tröst och ingen vinna i ett spel.  

Att förstå, vad innebär det?

Kan svaret egentligen vara annat än att få en kunskap som kan användas och som en person förstår hur den ska användas?

Det låter ju som en enkel förklaring, men är den sann?

Till viss del är den det. Kunskapen har ofta förmedlats från någon annan, personligt eller genom media eller böcker.

Ibland genom egna försök och misslyckanden utefter en egen idé.

Men ibland har förståelsen en helt annan innebörd än vad som den som förmedlade den menat.

Att förstå och hur den konstrueras beror på en persons arv och miljön där denne person lever.

Det en person lär av en sak använder denne på ett vis och förstår på ett vis. Medan någon annan som lärt samma sak på samma plats använder kunskapen på motsatt vis och förstår den annorlunda.

Även kunskapsinhämtning och användning av denna är relativ i förhållande till vem som har den. På det viset skapas ideologi och all annan form av skiljaktigheter.

Att lyckönska, vad innebär det?

Vad är det man gör när man lyckönskar någon? Begreppet är sammansatt av lycka och önska och innebär helt enkelt att det är en önskan om lycka för den som man säger detta till.

Men hur många bryr sig om betydelsen av vad de önskar i detta fall eller hur många tar till sig önskningen på det sätt den egentligen betyder?

Lyckönskningen riktas oftast till någon som fyller år och mottagare likväl som givare använder begreppet utan att ha en tanke på dess betydelse, mer än som ett vanligt begrepp i sammanhanget som man inte funderar på betydelsen av, det bara är. Likt grattis och gratulerar.

Gratulerar och förkortningen grattis innebär ju däremot en gratulation till att en person fyller år. Men lyckönskningen bör innebära en önskan om lycka. Men vad är det då för lycka som önskas? Lyckan av att få fylla år utan att något tråkigt händer under denna dag? En önskan om lycka det nästkommande året innan nästa födelsedag?

Alternativt tror jag det är en önskan från förra födelsedagen, en önskan då om att nästa år skulle bli lyckosamt och nu en förnyad önskan om ytterligare ett lyckligt år. Ett år utan otur, olyckor eller ledsamheter.

Förakt är en fara i vår tids globala värld.

Vad är förakt och hur uppkommer det? Att förakta någon eller något är att underskatta detta och anse att man själv eller egna åsikter och ting är överlägsna.

Ofta eller ibland är det synonymt med rasism att se sina egna förmer än främlingen. Främlingshat som oftast är något som har sin bakgrund i rädsla för det som man inte vill eller kan förstå. En skillnad i tro eller kultur.

Något man inte kan vara öppen mot utan ser med misskund mot och därmed är förkasta nästa steg. Kan då alla människor förakta? Ja men många vill och kan även vara öppna för skillnader. Dock vill många hitta syndabockar då de inte kan få arbete eller då brottslighet ökar och då ger de ofta skulden till det de inte förstår, främlingar eller invandrande folk. Så har det alltid varit och det är inget nytt i vår tid.

De gamla grekerna förfasades över alla ickegreker och romarna mot ickeromerska folk vilka de kallade barbarer och som de såg som skurkar och helt obildbara. Vikingarna sågs även som detta i södra Europa när de kom och skövlade och mördade.

Förakt mot andra är en fara som kan ge upphov till rasism och alla de fasor detta ger om det får fäste i ett land. Vi har sett det tidigare och vi är på väg dit igen. Den generation som upplevde fasans tid på 1930-40 talet i Europa är snart utdöd. Därför kommer en tro på samma slag av tankar tillbaks igen i en ny generation, så ideologi av stigmatisering går i cykler och fasans våldsamheter med segregation och våld mot olika grupper kan vara tillbaka snart.

Spåren finns redan vart vi är på väg. Även i Sverige finns början genom att avskyn mot de arbetslösa och sjuka är legio genom Alliansens politik där segregation är helt okej mot dessa grupper. Och än värre kan det bli, likt det är i övriga Europa.

Förslagsvis ger jag den ev intresserade ett tips om en bok att läsa och förfasa sig över om man nu inte tvärtom ser den som utopisk när det gäller hur vi ska få det. Boken Från Gatan in i parlamenten, författare Christoph Andersson, förlag Norstedts.

Den som nekar till allt kan oftast inte dömas för något i dag.

För länge sedan dömde domstolar eller ting människor till en plågsam död bara på indicier och trovärdiga vittnen. Trovärdiga vittnen ansågs oftast vara någon ur adel, prästerskapet eller kapitalstarka innevånare. Icketrovärdiga var övriga, såvida inte den olagliga handlingen gjorts av samma samhällsklass vari vittnen framträtt.

Man dömde hellre än friade så att man kunde straffa och skrämma de som tvingades se på den tortyr och efterkommande avrättning som alltid var offentlig och människor av plikt tvingades närvara vid.

I dag döms färre och färre, ex mördare som många gånger frias bara genom att de ståndsmässigt förnekar allt. Vittnens uppgifter ska stämma på många punkter och DNA-prov likaså för att en nekande ska dömas och ibland frisläpps denne ändå.

Många drar sig för att vittna då det kan resultera i repressalier från den ev frisläppte eller dennes anhöriga eller gäng. Vi har fått blodsfejden till vårt land, där hot stoppar ev vittnen genom att dennes familj hotas.

Den som vittnade tidigare i historien visste att dennes ord kunde resultera i motanmälan men den misstänkte brottslingen behövde inte fruktas då denne oftast avrättades. Tiderna har förändrats, både nuet och dåtiden är extrema.

Något förändringsintresse finns knappast och ju duktigare brottmålsadvokater som finns desto färre blir dömda. Det finns alltid utvägar för en misstänkt om denne nekar till allt och har en välutbildad försvarsadvokat som önskar göra karriär. Ju fler denne lyckas få fria desto fler önskar denne som försvarare och desto högre arvode kan denne ta ut och även välja vilka fall som kan ge än mer skjuts uppåt i karriären och plånboken.

Främling nu och då!

Grannar, de flesta av oss har det. Men hur många av oss vet ens vad närmsta grannen heter? Få i hyreskomplex vet vem som bor vägg i vägg, mer än ev utseendemässigt.

Det är en spegling av förfrämlingandet i vår tid, i vårt land just nu.

För inte så länge sedan välkomnades en ny granne så den snabbt kunde känna sig hemma och lära känna sina grannar. Det innebar även att den nye familjen genom detta ville och önskade ta hänsyn och brydde sig om sina närboende. Man hjälptes åt, träffades och umgicks ibland.

I dag ses detta som mycket udda och ovanligt. Hänsyn tas inte heller längre i många fall då man inte bryr sig om sin granne, man vill istället höra eller se denne så lite som möjligt.

De ev vänner och det umgänge man har finns troligen på helt andra områden och är personer man känt sedan ungdomsåren. Nya bekantskaper önskas inte, mer än som ytliga sådana, vilka man kan ha nytta av i arbete eller på annat sätt.

Genom detta har samhället förfrämligats och människor individualiserats och har ett övergripande mål att människan ska förverkliga sig själv till nytta och gagn för ingen.

De som lyckats något så när har enbart upplevt en tomhet, då målet var mindre tillfredsställande än resan dit, och nu har istället en ny önskan uppkommit för att förverkliga.

Förverkligandet blir därmed en meningslöshet och ett slagord i individualismens tid under postmodernismens förändringsbenägna agenda som enbart ger tomhetskänsla när mål uppnås.

Varför blir en människa en angivare?

Vem blir angivare och vem blir det inte?

Oftast finns ett belöningssystem med som lockar till angiveri. En fördel i form av kapital som betalas ut till den som anger en brottsling i närkretsen.

Det fodras mod för att göra detta om det handlar om grov brottslighet där hämnd på angivaren kan komma nu eller i en framtid där den åtalade släpps fri. Ofta kan den som angivits förstå vem som såg vad, vem som pratat med vem osv.

Sedan finns angiveri som hämnd. Hämnd för något och då självfallet alltid när någon mördat då önskar självfallet offrets anhöriga se den de misstänker bakom lås och bom, här görs angiveriet öppet i de flesta fall. Undantag, angiveri i gängkonstellationer.

Angiveri har alltid funnits, utan detta skulle ingen som brutit mot samhällets lagar hamnat inför rättvisan.

I dag är dock fler än tidigare rädda för att angiva eller ställa upp som vittnen. Beror det då på att dagens människor är fegare än våra förfäder?

Kanske inte fegare men de har i vårt samhälle lärt sig att inte lägga sig i genom individualismens agenda i vår tid. Vi ser detta i alla sammanhang. Vuxna som inte vågar säga till om de ser barn som gör något dumt om det inte är deras egna barn, inte ens i många fall om barnet riskerar att skada sig själv. Skolor som inte kan hålla ordning i sina skolsalar utan önskar föräldrar dit, vilket varken behövdes förr eller ens kunde komma på tal. Ingen vågar ta ansvar och föredrar att blunda för att inte riskera kritik.

Vi lever i ett undergångssamhälle vilkets agenda går mot stambildning av ett slag vi inte sett sedan människans gryning då alla fick klara sig bäst de kunde i sin stam (familj). Och det i ett individualismens samhälle där familj är relativ. 

Måttfullhet, är det de gamla grekernas begrepp på vårt lagom?

Alla som läst eller vet något om de gamla grekiska filosoferna vet att måttfullhet var en ledstjärna i deras filosofi. Sokrates likväl som Aristoteles såg måttfullhet som ledstjärna i livets alla skiften.

Kan detta uttryck och begrepp vara utgångspunkten för vårt svenska begrepp lagom?

Lagom eller måttfullhet innebär balans. Inte överdrivet mycket eller överdrivet lite utan just så mycket att en balans inträder och det som menas fungerar optimalt och bäst. Det som ges likaså. Det som tas emot likaså.

Lagom är ett begrepp som vi är ensamma med i Sverige. Måttfullhet finns som begrepp vad jag vet överallt i världen. Måttfullhet kan ses även som en dygd vilket är något man ska eftersträva enligt de gamla grekerna. 

Hur vanlig är stoltheten för förfäderna i dag bland människor?

Släktforskning i all ära men vad väcker nyfikenhet och är värt att visas upp? I dag och förr?

I dag är det spännande, tycker många, om de finner mördare eller andra slags kriminella i sin släktkrönika historiskt. Man berättar gärna om det udda och icke helt vanliga. Visar upp att här har jag hittat en förfader som gjorde det och det och är mer glad över denna än någon som levde gudfruktigt och i det tysta och skötte hus och hem.

Förr var det tvärtom, man teg och hoppades missdådares minne skulle utplånas från släktminnena. Man skämdes och önskade inget veta eller komma ihåg och kunskapen om denne missdådare spreds inte till nästa generation.

Man kan fråga sig varför människan i dag önskar särskiljning istället för att visa att dess förfäder var goda samhällsmedborgare som skötte sitt.

Varför har det blivit så och finns något som gör att det kan ses som en spegling av vårt föränderliga samhälle där det gäller att sticka ut för att märkas?

Men isåfall vad är då  meningen med att märkas?

Är det vanligare i dag än förr att barn skäms för sina föräldrar?

Jag tror inte mindre barn gör detta, tvärtom. Dagens föräldrar är barnsligare än gårdagens och leker mer med sina barn. Det är mer kamratskap än föräldraskap.

Det mesta är tillåtet och någon inblandning från utomstående i form av tillrättavisningar till barnet accepteras inte i dag, till skillnad mot förr då alltid någon vuxen brydde sig om hur barn uppförde sig och även sa ifrån till barnet om det olämpliga i ett uppförande. Föräldrar var tacksamma för hjälpen.

Föräldrar visste att alla vuxna hjälptes åt och ställde upp med att stoppa ofog även när andras barn uppförde sig illa. Det var en trygghet som nu är borta på grund av missriktad barnuppfostran. Ingen vågar säga till barn i dag som skriker och stör i ett närområde då det kan innebära ilskna föräldrar och kanske anmälan.

Tonårsbarn däremot har problem av annat slag än förr med sina föräldrar. I dag försöker många föräldrar hänga med sina tonårsbarn i deras intressen. Detta gör att frigörelsen från föräldrarna inte uppkommer och tonåringen blir förvirrad och i slutänden skäms för sina föräldrar, i jämförelse med de föräldrar i kompisgänget som har en egen personlighet präglad från sin ungdomstid.

Så visst finns skamkänslan för föräldrar, i dag mer uttalad än tidigare, bland tonåringar som får ta till allt mer drastiska metoder för att hitta en urskiljning för sin frigörelse.

Tonåringar försöker bli vuxna - Vuxna bli tonåringar - vår tids dilemma

Frigörelsen från föräldrarna har alltid varit viktigt för att komma in i vuxenlivet.

I vissa stammar har ritualer funnits. I västlandet var konfirmationen ett steg in i vuxenlivet. Trots och olydnad en annan.

Man önskade att urskilja sig från föräldragenerationen och sökte urskiljningsmetoder. Så har det alltid varit, även de gamla grekerna förfasade sig över den nya generationen som satte sig upp mot de normer som fanns i samhället för 2500 är sedan.

I dag är urskiljandet liksom då stort, man urskiljer sig genom kläder, musiksmak mm och använder slangord som föräldrarna inte förstår. Detta accelererade som så mycket annat i slutet av 1960-talet.

Dock får vår generation av ungdomar svårare och svårare att hitta dessa instrument till åtskillnad. Ja hitta är fel ord. Istället är det att bli åtskilda som blir mer och mer omöjligt.

Detta då många ur dagens föräldrageneration tar till sig ungdomskultur. Piercing är ex på något även äldre i dag tar till sig såväl som klädstil och musik från sina tonåringar.

Är det bra? Absolut inte. Det gör bara den tonårsgeneration som växer upp frustrerad. De får ingen egen stil utan föräldragenerationen tar även den till sig. Varför gör den detta?

Jag ser det som ett tecken på förvirring. Det är bara att hoppas att dagens tonårsgeneration inte blir lika förvirrad när de blir vuxna utan respekterar sina barns tonårstid och inte som sina föräldrar idag i många fall gör, försöker bli eviga tonåringar.

Idag är släktskap betydelselöst hos svenskar

Om man nu inte är släktforskare vill säga. Man hjälper inte sin släkt eller får hjälp från denna, man vet i många fall inte vem man är släkt med. Kriser får människor själv försöka lösa om inte samhället kan eller vill hjälpa den enskilde.

OBS: undantag är släktskap bland de flesta invandrare, här hjälps man åt som en självklarhet. Men nu handlar det jag beskriver om svenskar med släktskap inom Sverige sedan Hedenhös dagar.

Om alla människor i alla tider haft lika dålig känsla för sin släkt som merparten av svenskar har i dag skulle knappast mänskligheten överlevt.

Släktfejder har varit vanliga långt innan stater och kungadömen bildades. Från början var det stammen som var skyddet för familjen och i denna var oftast släktskapet grundbulten. Man rövade till sig kvinnor från andra släkter eller stammar och just detta gjorde att inavel inte blev så vanligt som man då kunde tro skulle blivit fallet. Men visst förekom den.

I dag har familjekänslan blivit relativ genom att familjer upplöses och nya uppstår. Man har ingen känsla för det traditionella eller sina anhöriga, utan respektlöst utan tanke på att det kan vara fel, går ex en konferens före en nära anhörigs begravning, ja även en semesterresa kan vara viktigare, då får begravningen sättas på en annan tid eller får den uteslutas med närvaro av anhöriga.

Människans förverkligande av sitt liv som blev något som kom på 80-talet (satsa på dig själv, skit i andra) har i dag högsta prioritet. Just detta har minskat empatin i samhället än mer och gjort att vi fått mandat för en regering som ses som bra bara genom att de sänker skatterna för de som har möjlighet att arbeta.

Men vad kommer i framtiden, då empatin minskar år för år och människors lika värde ses som fel?

Jag ser det som att när väl andra folk blivit lika egoistiska och individuella som svenskar, går mänskligheten mot sin undergång.

Så många döda i haven genom historien, men ses syner här?

Så många tragiska händelser har skett på haven i alla tider. Men har dykare i haven någonsin sett spöksyner under vattnen vid dykningar på katastrofplatser?

På land är jag övertygad om det, jag skrev bla den 5 augusti;

Spöksyner och ljud finns. Jag har själv upplevt detta. Jag upprepar gärna min övertygelse om detta. Det är att i ett visst avslappnat tillstånd på en viss plats där något tragiskt en gång hänt kan man uppleva detta i syner, ljud eller beröring. Händelsen spelas upp som ur en film med vissa sekvenser som man upplever. Den finns i atmosfären och kan upprepas när en känslig avslappnad person finns nära händelsens centrum. Kanske även tid klockmässigt och datum har betydelse i detta fall.

Men det är inget levande där. Det är en filmsekvens på en plats enkelt uttryckt som spelas upp. Inga spöken finns utan enbart frustrerade känslor som gjort ett avtryck på platsen och som kan upplevas.

Om spöksyner finns eller har upplevts under vattenytan är för mig okänt. Spökskepp som flygande holländaren etc har upplevts, men det är ovanför vattenytan dessa setts.

Kanske ingen har upplevt något under ytan. Isåfall borde min teori stämma, enbart på land. Under vattnet finns inga tragiska platser där en återerinring kan upplevas. Kanske på grund av att vattnet hela tiden förnyas vid en plats. Det finns inget som kan spelas upp på platsen så länge detta är omgivet av vatten.

Däremot kan det kanske spelas upp enligt min teori, om föremålet, ex skeppet, tas upp på land och någon känslig person går ombord på detta. Men säkert är det inte, alla spår som kan spelas upp i en känslig persons upplevelseförmåga kan ha tvättats bort i havet. Har någon ex upplevt något på eller vid regalskeppet Vasa?

Kommer tävlingslust av sexualdrift?

Finns ett samband med sexualdrift och tävlingslust (drift)? I djurvärlden tävlar hanar eller honor om motpartens gunst. På det viset väljs i många fall de mest livskraftiga ut som partners. De med bäst arvsanlag.

I människans värld visar män upp sina bringor på stranden och går på gym för att se bättre ut och bli mer intressanta för kvinnor. Kvinnor sminkar sig och går även de i dag på gym för att se attraktiva ut.

Ja i dag har även män börjat sminka sig. Om vi med detta fått ett mer feminint samhälle låter jag vara osagt då adeln redan på 1700-talet sminkade och parfymerade sig.

Men ligger bakgrunden i tävlande egentligen inom sexualdriftens område?      

Är behovet av att vara bäst för både kvinnor och män egentligen ett sätt att bli mer attraktiv?

Troligen, då inga arvsanlag är meningslösa. För länge sedan sågs en man som kunde försörja sin familj genom jakt och fiske som attraktiv för kvinnor.       

Han skulle även kunna skydda sin familj med vapenmakt och styrka.

Kvinnor var attraktiva om de kunde samla förnödenheter och hushålla, passa barnen och så skulle hon vara bred om höfterna. Just bredden på höfterna var det som var mest sexuellt attraktivt under tusentals år. Det var av praktiska skäl. Man visste att en kvinna som var smal över höfterna riskerade att dö i barnsäng om fostret hade svårt att passera vid födelsen och en blödning uppstod. Många förstföderskor dog i barnsäng förr.

I dag har skönhetsidealen inte i första hand en praktisk anledning så nu finns säkert fler kvinnor med smala höfter än vad som förekommit någonsin i historisk tid procentuellt sett. Vi har bra läkarkunskap i dag vid problem vid barnafödande när det gäller att stoppa en blödning etc.

Att tävlingslust kommer ur sexualdrift är säkert sant. Men ingen eller få av dagens tävlande i olika former tänker på detta, man har i många fall helt andra skäl för sitt tävlande än att vara attraktiv och skaffa en partner.

Behövs flottan i framtida krig?

Knappast i dess nuvarande form. Jag tror inte att ex hangarfartyg av det slag som USA har i dag behövs i framtida krig. Detta då de är mycket sårbara för torpeder och raketer vilka blir mer och mer avancerade.

Däremot ser jag en möjlighet till ersättare för de stora hangarfartyg som bla transporterar flygplan.

Jätteubåtar. Där man har plats för flygplan av samma slag som i dag finns på hangarfartygen. Ubåtar som i ytvattenläge eller kanske även  under vatten kan fälla ut en ramp snett uppåt där flygplanen kan få en katapulthjälp för start.

En ramp som kan fällas även horisontalt åt motsatt håll för vertikal landning av tillbakakommande stridsflyg.

Det borde gå att göra dessa ubåtar svåra att upptäcka under vattnet.

Mitt påstående är att framtidens flotta bör innehålla jätteubåtar. 

Flottan av det slag som finns i dag har inte framtiden för sig.

Trälsamhället är här igen

Vi har redan till viss del skapat ett samhälle med ett A och B lag på arbetsmarknaden.

B laget är de som går på praktik gång efter annan och aldrig kommer längre. De utnyttjas av skrupelfria arbetsgivare och statistikberoende arbetsförmedlingar i syfte att visa på att människor är i åtgärd.

I dag börjar man även tala om att sänka ingångslöner och att det ska finnas ungdomslöner. Ting och förslag som aldrig skulle kunnat realiseras för 40-50 år sedan.

Men sedan har vi det som i första hand pekar mot ett accepterat trälsamhälle.

De som är i steg 3 i jobb och utvecklingsgarantin. Oftast äldre med ett långt yrkesliv bakom sig och som lärt sig vad plikt och arbete innebär. De har av någon anledning blivit av med sitt arbete. Det kan vara företagsnedläggning eller rationaliseringar som gjort det eller hälsan.

Nu ska de leva på 65 % av sin a-kassa resten av sitt yrkesliv fram till pensionen, då ingen anställer dem. Men som om det inte är nog av förödmjukning ska de även få en uppgift, en anställning utan lön, om de vägrar mister de sina 65% av a-kasse-försäkringen.

Om inte gratisarbetande är träldom, vad är det då?

Därför påstår jag att vi skapar ett modernt trälsamhälle, där de som inte kan passa in tvingas till gratisarbete för de välbeställda, som utöver detta får ca 5000 kr i månaden för att de tar emot en träl. 

Ett bra samhälle fostrar goda människor, ett uselt onda människor.

Vad är vårt? Hur bedömer vi ont eller gott?

Kan man påstå att det någonsin funnits ett gott samhälle? Med gott menas ett där alla hjälps åt och hjälper och stöttar de som har det svårt. För att det ska kunna bli gott måste samhället ledas av personer som vill alla gott, inte bara sig själva. Många gånger är personer i maktställning där för att själva få fördel av sin position. Så har det alltid varit och så är det ännu.

Genom att gynna vissa grupper i samhället får vi ett segregerat samhälle, i dag gör alliansen detta mot de som de föraktfullt kallar bidragsberoende. För inte så länge sedan var det judar som misstroddes i Europa, i dag är det de bidragsberoenden, vilka egentligen är försäkringstagare vars försäkring de tvingats använda.

Men i ett gott samhälle skulle ingen behöva tigga eller få varken bidrag eller behöva försäkringar. Alla skulle få vad den behövde och själv skulle denne hjälpa till att stötta den som riskerade att hamna utanför.

Men då vi inte har och troligen inte kan få ett sådant idealsamhälle där alla betyder något positivt har vi det ondskans samhälle vi har. En ond regim och egoistiska samhällsmedborgare som stöttar dessa regimer för att förhoppningsvis vinna ekonomiskt på detta.

Att sedan andra får lida på deras bekostnad ursäktas med att alla inte är lika mycket värda och att den som hamnar utanför får skylla sig själv, då det ses som att alla har samma möjlighet till arbete och hälsa.

Vi har därmed inte ett bra samhälle för alla utan enbart för en utvald grupp. Utvaldheten görs av de styrande genom att de fått mandat att göra detta av sina väljare.