Nu slår sig moderaterna för bröstet och ser möjligheter att ytterligare förstärka utanförskap och segregation. Mantrat Arbetslinjen skallar. Vad det betyder ses nedan.

Nu myser moderaterna, statistik visar att de kan fortsätta segregera arbetslösa och sjuka, då Sverige inte har så mycket fattiga i jämförelse med övriga Europa.

Citat: - Den som har varit fattig eller arbetslös en längre period har inte fått det materiellt sämre. Däremot har den gruppen halkat efter gentemot dem som jobbar, säger Thomas Helgeson, som jobbar med välfärdsstatistik på SCB.     Slut citat.

Uttalandet ovan visar dock bara att människor har tak över huvudet och materiella saker kvar sedan de hade en inkomst som gjorde det möjligt att handla.

I övrigt kan ingen sunt tänkande människa påstå att det inte blivit ekonomiskt sämre för arbetslösa efter sänkningen av a-kassan och en a-kassa som är statiskt fastslagen utan höjningar fastän priserna höjts sedan 2002 sedan senaste höjningen av a-kassa gjordes. Utöver det har ersättningen sänkts till 65 % för de som mest behöver ersättningen, de långtidsarbetslösa.

Risk för fattigdom har dock ökat i Sverige. Citat: Antalet personer som lever i risk för fattigdom, ett annat EU-mått, har ökat. Det måttet har EU definierat som att ha en disponibel inkomst som är mindre än 60 procent av medianinkomsten i landet. 2011 var det 14 procent av befolkningen i Sverige, mot drygt 12 procent 2008. Slut citat.

I övrigt hänvisar jag till artikeln citaten kommer från, där man kan utläsa vad fattigdom begreppsmässigt är.

Men rubriken på ovanstående artikel är, Lägst andel fattiga i Sverige. Detta ger en falsk bild och då borgerliga anhängare oftast bara läser en rubrik av något, då denna bekräftar att Sverige fortfarande är en välfärdsstat, ger detta råg i ryggen för verklighetsfrämmande personer som dagens alliansregim.

Hur vanlig är stoltheten för förfäderna i dag bland människor?

Släktforskning i all ära men vad väcker nyfikenhet och är värt att visas upp? I dag och förr?

I dag är det spännande, tycker många, om de finner mördare eller andra slags kriminella i sin släktkrönika historiskt. Man berättar gärna om det udda och icke helt vanliga. Visar upp att här har jag hittat en förfader som gjorde det och det och är mer glad över denna än någon som levde gudfruktigt och i det tysta och skötte hus och hem.

Förr var det tvärtom, man teg och hoppades missdådares minne skulle utplånas från släktminnena. Man skämdes och önskade inget veta eller komma ihåg och kunskapen om denne missdådare spreds inte till nästa generation.

Man kan fråga sig varför människan i dag önskar särskiljning istället för att visa att dess förfäder var goda samhällsmedborgare som skötte sitt.

Varför har det blivit så och finns något som gör att det kan ses som en spegling av vårt föränderliga samhälle där det gäller att sticka ut för att märkas?

Men isåfall vad är då  meningen med att märkas?