Fågelungar av hanar mindre hjälpsamma sina föräldrar än fågelungar av honkön

 

Bild wikipedia. Vitbrynad sparvvävare (P. mahali)

Sparvvävare av hankön (fjolårsungar) hjälper sina föräldrar mindre än honorna att hjälpa föräldragenerationen med att mata den nya kullen som deras föräldrar fått. Anledningen är att hanarna istället är upptagna med att leta efter nya platser att bo och häcka på och en partner visas det i en  ny studie.

Studien leddes av forskare vid Centre for Ecology and Conservation vid University of Exeter och undersökte det samarbetsbeteende och rörelsemönster som finns hos sociala fåglar som lever i Kalahariöknen. Dessa fåglar lever i familjegrupper där endast ett dominant par häckar – och deras vuxna avkomma, särskilt honor, hjälper till med att mata boungar. Hanarna hoppas på en egen alfakull.

Studien syftade till att förstå varför det ena könet i en del djursamhällen tenderar att investera mer i att hjälpa till inom familjen än i andra djursamhällen.

"Honor av sparvvävare bidrar mer till den kooperativa vården av boungar än hanar och stannar också längre i sina familjegrupper än hanar", beskriver Dr Pablo Capilla-Lasheras som ledde studien under sin doktorsexamen i Exeter och nu arbetar vid Swiss Ornithological Institute. – Vi ville förstå varför sådana könsskillnader i samarbete uppstått i djurriket.

"Den ledande hypotesen är att det kön som lever längre i sin familjegrupp samarbetar mer eftersom det kan få nytta av fördelarna med samarbete längre fram i kedjan. De kan själva få hjälp då de kanske får ungar.

Till exempel kan det kön som stannar i sin familjegrupp längre få mer hjälp i gengäld från de familjemedlemmar som de har hjälpt tidigare än det kön som lämnar tidigare. (Något som kanske i första hand även kunde ses i ex familjer av människor i tidigare generationer innan vi fick ett bidragssamhälle där målet var att ingen ska vara beroende av någon annan. Men som resulterat i ensamhet och psykiskt ökad oro. Plus dubbelarbete vid familjebildning på grund av allt fler skapade dyra behov av prylar och resulterat i skilsmässor).

– Våra fynd pekar på en förklaring som inte tidigare uppmärksammats, beskriver Andrew Young, som ledde sparvvävarprojektet i Kalahari.

Fjolårshanarna hjälper mindre sina föräldrar med den nya kullen eftersom de spenderar mer tid på att leta efter möjligheter att bo och föröka sig någon annanstans och dessa ansträngningar kompromissar de med uteblivit samarbete på hemmaplan med föräldragenerationen. De vill skapa en ny egen  alfafamilj.

Baserat på sina resultat föreslår teamet att denna "spridningshypotes" kan ge en mer generell förklaring till utvecklingen av könsskillnader i samarbete mellan djursamhällen än den mer utbredda uppfattningen att "ju längre du stannar, desto mer kommer du att dra nytta av att ha hjälpt till".

Denna kompromiss är ett exempel på en universell utmaning som alla organismer står inför, inklusive människan i tidigare historia eller andra samhällen än de nordiska i dag. I dagens samhälle har några länder bland annat Sverige infört att alla ska klara sig ekonomiskt utan samarbete. Men dessa få länder med detta system är även länder med högt främlingskap, många med psykiska problem och då Sverige ligger eller har legat i framkant i denna slags samhällsbildning ser vi nu problemen med individualism. Ett samhälle där de som inte ser sig delaktiga och ensamma kan söka mening och slippa ensamhet och utanförskap genom att ingå i maffialiknande strukturer och empatism blir ovanligt och ses som en svaghet..

Frågan är om eventuella utomjordningar kan utvecklas till en civilisation utan samarbete till rymdfärder utanför sitt solsystem? Ett samhälles uppbyggnad som det svenska har  börjat visa sina svagheter då människonaturen inte kan passa in i denna där brist på sammanhang med andra saknas.(kursiv stil är mina tankar)

Studien finansierades av Naturmiljöforskningsrådet och Bioteknologi och Biologiska vetenskapers forskningsråd.

Artikeln, är publicerad i tidskriften PLOS Biology, har titeln: "Evolution of gender differences in cooperation can be explained by trade-offs with dispersal."

Föräldrar utformar barnen

Beroende på föräldrars arv och miljöbetingelser formas deras barn.

Barnet ärver talanger och fördomar mm från båda sina föräldrar och bildar en egen arvsmassa utifrån detta. I miljön där föräldrarna finns. Och utefter sin egen bakgrund lär de sitt barn om vad det är och om rätt och fel.

Det kan bli schismer om föräldrarna haft olika bakgrund och vill barnet ska ta till sig just deras värderingar. Då uppstår konflikter och den starkaste viljan vinner. Den förälder som starkast präglade förr var oftast mammans bakgrundsmaterial och påtvingade värderingar från sin barndom.

I dag även pappans, i flera fall.

Utformningen av föräldrar präglar en person mer än någonsin kamrater, skola och intressen. Alla föräldrar är inte lämpliga att uppfostra barn och resultaten förskräcker ofta. Men inga föräldrar ser eller upplever att de uppfostrar eller präglar fel. Ingen ser sina egna brister och ingen önskar höra dem utifrån.

Även den som klagar på någon gör det utifrån hur denne en gång präglats.

Är det vanligare i dag än förr att barn skäms för sina föräldrar?

Jag tror inte mindre barn gör detta, tvärtom. Dagens föräldrar är barnsligare än gårdagens och leker mer med sina barn. Det är mer kamratskap än föräldraskap.

Det mesta är tillåtet och någon inblandning från utomstående i form av tillrättavisningar till barnet accepteras inte i dag, till skillnad mot förr då alltid någon vuxen brydde sig om hur barn uppförde sig och även sa ifrån till barnet om det olämpliga i ett uppförande. Föräldrar var tacksamma för hjälpen.

Föräldrar visste att alla vuxna hjälptes åt och ställde upp med att stoppa ofog även när andras barn uppförde sig illa. Det var en trygghet som nu är borta på grund av missriktad barnuppfostran. Ingen vågar säga till barn i dag som skriker och stör i ett närområde då det kan innebära ilskna föräldrar och kanske anmälan.

Tonårsbarn däremot har problem av annat slag än förr med sina föräldrar. I dag försöker många föräldrar hänga med sina tonårsbarn i deras intressen. Detta gör att frigörelsen från föräldrarna inte uppkommer och tonåringen blir förvirrad och i slutänden skäms för sina föräldrar, i jämförelse med de föräldrar i kompisgänget som har en egen personlighet präglad från sin ungdomstid.

Så visst finns skamkänslan för föräldrar, i dag mer uttalad än tidigare, bland tonåringar som får ta till allt mer drastiska metoder för att hitta en urskiljning för sin frigörelse.