Bild wikipedia. Vitbrynad sparvvävare (P. mahali)
Sparvvävare av hankön (fjolårsungar) hjälper sina
föräldrar mindre än honorna att hjälpa föräldragenerationen med att mata den nya
kullen som deras föräldrar fått. Anledningen är att hanarna istället är upptagna med
att leta efter nya platser att bo och häcka på och en partner visas det i en ny
studie.
Studien leddes av forskare vid Centre for Ecology
and Conservation vid University of Exeter och undersökte det samarbetsbeteende
och rörelsemönster som finns hos sociala fåglar som lever i Kalahariöknen. Dessa
fåglar lever i familjegrupper där endast ett dominant par häckar – och deras
vuxna avkomma, särskilt honor, hjälper till med att mata boungar. Hanarna hoppas på en egen alfakull.
Studien syftade till att förstå varför det ena könet
i en del djursamhällen tenderar att investera mer i att hjälpa till inom
familjen än i andra djursamhällen.
"Honor av sparvvävare bidrar mer till den
kooperativa vården av boungar än hanar och stannar också längre i sina
familjegrupper än hanar", beskriver Dr Pablo Capilla-Lasheras som ledde
studien under sin doktorsexamen i Exeter och nu arbetar vid Swiss Ornithological
Institute. – Vi ville förstå varför sådana könsskillnader i samarbete uppstått i
djurriket.
"Den ledande hypotesen är att det kön som lever
längre i sin familjegrupp samarbetar mer eftersom det kan få nytta av
fördelarna med samarbete längre fram i kedjan. De kan själva få hjälp då de kanske får ungar.
Till exempel kan det kön som stannar i sin
familjegrupp längre få mer hjälp i gengäld från de familjemedlemmar som de har
hjälpt tidigare än det kön som lämnar tidigare. (Något som kanske i första hand även kunde ses i ex familjer av
människor i tidigare generationer innan vi fick ett bidragssamhälle där målet var att ingen ska vara beroende av någon annan. Men som resulterat i ensamhet och
psykiskt ökad oro. Plus dubbelarbete vid familjebildning på grund av allt fler skapade dyra behov av prylar och resulterat i skilsmässor).
– Våra fynd pekar på en förklaring som inte tidigare
uppmärksammats, beskriver Andrew Young, som ledde sparvvävarprojektet i
Kalahari.
Fjolårshanarna hjälper mindre sina föräldrar med den
nya kullen eftersom de spenderar mer tid på att leta efter möjligheter att bo
och föröka sig någon annanstans och dessa ansträngningar kompromissar de med
uteblivit samarbete på hemmaplan med föräldragenerationen. De vill skapa en ny egen alfafamilj.
Baserat på sina resultat föreslår teamet att denna
"spridningshypotes" kan ge en mer generell förklaring till
utvecklingen av könsskillnader i samarbete mellan djursamhällen än den mer
utbredda uppfattningen att "ju längre du stannar, desto mer kommer du att
dra nytta av att ha hjälpt till".
Denna
kompromiss är ett exempel på en universell utmaning som alla organismer står
inför, inklusive människan i tidigare historia eller andra samhällen än de
nordiska i dag. I dagens samhälle har några länder bland annat Sverige infört
att alla ska klara sig ekonomiskt utan samarbete. Men dessa få länder med detta
system är även länder med högt främlingskap, många med psykiska problem och då
Sverige ligger eller har legat i framkant i denna slags samhällsbildning ser vi
nu problemen med individualism. Ett samhälle där de som inte ser sig delaktiga och ensamma kan
söka mening och slippa ensamhet och utanförskap genom att ingå i maffialiknande
strukturer och empatism blir ovanligt och ses som en svaghet..
Frågan
är om eventuella utomjordningar kan utvecklas till en civilisation utan
samarbete till rymdfärder utanför sitt solsystem? Ett samhälles uppbyggnad som
det svenska har börjat visa sina svagheter då
människonaturen inte kan passa in i denna där brist på sammanhang med andra saknas.(kursiv
stil är mina tankar)
Studien finansierades av Naturmiljöforskningsrådet
och Bioteknologi och Biologiska vetenskapers forskningsråd.
Artikeln, är publicerad i tidskriften PLOS Biology,
har titeln: "Evolution of gender differences in cooperation can be
explained by trade-offs with dispersal."
