Det man vet kan man ha användning för.
Men även det man inte vet kan vara bra då vetskapen skulle gjort att man mått dåligt och kanske inte orkat leva längre.
Exempelvis doldes alltid förr en patients tillstånd av läkaren när patienten var allvarligt sjuk för att inte göra patienten orolig och svår att trösta. Enbart de anhöriga fick, om de frågade, ibland veta sanningen.
I dag däremot talar läkaren klarspråk med en sjuk. Men är det alltid bra? Hoppet är ju det sista som lämnar en människa, att då få besked att inget finns att göra kan för de flesta vara svårt att acceptera och gör sista tiden längre och svårare än den kanske annars varit.
Den som inget vet har inte ont av sanningen under en lika lång tid. Den får istället själv efterhand förstå.
Man kan fråga sig vilket som är mildast för den drabbade. Samma sak kan man se på alla andra händelser och kunskaper man vet eller inte kan veta och om man vet har svårt att ta till sig. Viss kunskap kan vara nedbrytande och ond att veta för välbefinnandets skull.
Annan kunskap extremt viktig. Vad som är vad är både individuell och bekräftande. Men kunskap ska inte kastas fram utan hänsyn till hur den drabbar den som mottar den.
