Främlingens möjlighet och dilemma

Främlingen är lika okänd som ett nyfött barn. Den har alla möjligheter då ingen vet något om denne. Inga fördomar mot denne finns, inga värderingar om hur denne är utefter vad som är känt.

Denne kan skapa en ny tillvaro, ett nytt liv, nya vänner och en ny karriär.

Det låter självklart, men så enkel är inte verkligheten.

Människor ger inte främlingen den möjligheten. Istället får främlingen kämpa i motvind och kanske segregeras till arbetslöshet och utanförskap. Varför?

Anledningen är rädslan för främlingen, att denne ska störa jämvikten i närmiljön och de fördomar och uppfattningar som finns i denna.

Främlingen får utstå främlingshat av många, misstroende av än fler och får oftast inte en chans att komma in i någon samhörighet.

Människans inneboende rädsla för nya människor och kulturer skapar detta. Säkert ligger denna rädsla djupt inom människan och är spår från tider då en främling ofta innebar problem i form av krig, stölder och ond bråd död. Ja även att dessa tog kvinnor med sig och försvann.

Stamkrig var vanliga och resterna av dessa minnen finns säkert i generna och är upphovet till främlingsfientligheten som vi idag fortfarande upplever.

Främling nu och då!

Grannar, de flesta av oss har det. Men hur många av oss vet ens vad närmsta grannen heter? Få i hyreskomplex vet vem som bor vägg i vägg, mer än ev utseendemässigt.

Det är en spegling av förfrämlingandet i vår tid, i vårt land just nu.

För inte så länge sedan välkomnades en ny granne så den snabbt kunde känna sig hemma och lära känna sina grannar. Det innebar även att den nye familjen genom detta ville och önskade ta hänsyn och brydde sig om sina närboende. Man hjälptes åt, träffades och umgicks ibland.

I dag ses detta som mycket udda och ovanligt. Hänsyn tas inte heller längre i många fall då man inte bryr sig om sin granne, man vill istället höra eller se denne så lite som möjligt.

De ev vänner och det umgänge man har finns troligen på helt andra områden och är personer man känt sedan ungdomsåren. Nya bekantskaper önskas inte, mer än som ytliga sådana, vilka man kan ha nytta av i arbete eller på annat sätt.

Genom detta har samhället förfrämligats och människor individualiserats och har ett övergripande mål att människan ska förverkliga sig själv till nytta och gagn för ingen.

De som lyckats något så när har enbart upplevt en tomhet, då målet var mindre tillfredsställande än resan dit, och nu har istället en ny önskan uppkommit för att förverkliga.

Förverkligandet blir därmed en meningslöshet och ett slagord i individualismens tid under postmodernismens förändringsbenägna agenda som enbart ger tomhetskänsla när mål uppnås.