Förakt är en fara i vår tids globala värld.

Vad är förakt och hur uppkommer det? Att förakta någon eller något är att underskatta detta och anse att man själv eller egna åsikter och ting är överlägsna.

Ofta eller ibland är det synonymt med rasism att se sina egna förmer än främlingen. Främlingshat som oftast är något som har sin bakgrund i rädsla för det som man inte vill eller kan förstå. En skillnad i tro eller kultur.

Något man inte kan vara öppen mot utan ser med misskund mot och därmed är förkasta nästa steg. Kan då alla människor förakta? Ja men många vill och kan även vara öppna för skillnader. Dock vill många hitta syndabockar då de inte kan få arbete eller då brottslighet ökar och då ger de ofta skulden till det de inte förstår, främlingar eller invandrande folk. Så har det alltid varit och det är inget nytt i vår tid.

De gamla grekerna förfasades över alla ickegreker och romarna mot ickeromerska folk vilka de kallade barbarer och som de såg som skurkar och helt obildbara. Vikingarna sågs även som detta i södra Europa när de kom och skövlade och mördade.

Förakt mot andra är en fara som kan ge upphov till rasism och alla de fasor detta ger om det får fäste i ett land. Vi har sett det tidigare och vi är på väg dit igen. Den generation som upplevde fasans tid på 1930-40 talet i Europa är snart utdöd. Därför kommer en tro på samma slag av tankar tillbaks igen i en ny generation, så ideologi av stigmatisering går i cykler och fasans våldsamheter med segregation och våld mot olika grupper kan vara tillbaka snart.

Spåren finns redan vart vi är på väg. Även i Sverige finns början genom att avskyn mot de arbetslösa och sjuka är legio genom Alliansens politik där segregation är helt okej mot dessa grupper. Och än värre kan det bli, likt det är i övriga Europa.

Förslagsvis ger jag den ev intresserade ett tips om en bok att läsa och förfasa sig över om man nu inte tvärtom ser den som utopisk när det gäller hur vi ska få det. Boken Från Gatan in i parlamenten, författare Christoph Andersson, förlag Norstedts.

En ledare ska passa i sin tidsepok.

Ledarutbildningar i all ära.

Men det som i dag blir en bra ledare är i morgon en passé ledare.

Kraven på hur en ledare ska agera och vara skiftar från tid till tid och politiskt klimat.

Auktoritära ledare i ett hierarkiskt organisationssystem har alltid funnits och fungerat i de flesta fall.

I dag ska det vara demokratiskt och ett tag var så kallade lärande organisationer ett ideal.

Målstyrning har även funnits under ett flertal år och kan väl ses som ideal fortfarande. I dessa organisationer är hierarkin inte så uttalad som i gamla system som kunde ses som diktatoriska.

Men ledare ska passa i sin tid. I en lågkonjunktur där konkurrensen är mördande kan gamla tiders diktatoriska ledare passa bäst. Då måste snabba beslut tas och möten och diskussioner stå tillbaks för diskuterande medarbetarbeslut.

Ledare av skilda slag behövs. Rätt ledartyp för en viss tidsanda är idealet. Ibland demokratisk, ibland diktatorisk. Ibland med lyssnande öra för medarbetarnas önskemål, ibland för att besluta utan misskund med dessa.

Skillnaden på Idrott och gymnastik är tidsandan

De senaste årtiondena har ämnet gymnastik i skolans värld ändrat namn till idrott.

När jag gick i skolan på 60-talet hade folkskolläraren även detta ämne som då kallades gymnastik. Vi fick ofta stå på led och göra armar uppåt sträck med flera gymnastiska övningar. Och lägg väl märke till att detta skedde taktfast på lärarens order och utan all form av musik.

I dag är musik något som genomsyrar många idrottshallar när barn och ungdomar utövar någon sportgren i hallen. Sportgrenar som volleyboll, landhockey mm.

Inte står barn på led i dag enligt Lingpedagogikens ramar och sträcker upp armarna och gör taktfasta rygg och magmuskelövningar.

Har det blivit bättre? På det viset att idrottslärare i dag är specialutbildade inom sitt område till skillnad mot folkskoleläraren som var lite av varje kan det ha blivit bättre.

Men nog var det tryggt att som jag upplevde det ha samma lärare i alla ämnen hela folkskoletiden ut. Ja jag hade visserligen ny lärare varje år men det berodde på personalomsättning. Så varje läsår ny lärare men sedan hade denne alla ämnen under detta år. En annan sak är att i dag kallas läraren ofta mentor eller ibland pedagog. I norra Sverige och Mellansverige kallades läraren inte heller som i syd lärare utan ibland magister.

Frustrationstiden blir kanske framtidens namn på vår tid.

Vi namnger alltid tider som varit. Moderniteten är över och namn man nu ger vår tid är postmodernism mfl. Men kommer då framtidens sociologer mfl att tycka detta namn är rätt. Nej säger jag. Vi lever i ett modernismens tankesamhälle fortfarande, i dag präglat av nätverksamarbete.

Jag tror mer att ett namn som frustrationens tid kommer att nämnas för vår tid. Kanske inte under en längre tid men som en del av vår tids nätverkssamhälle vilken är en senare del av moderniteten.

Frustration då många chockats ner i vår tid av en politik där man stoppar sjukas sjukskrivningar efter en viss tid utan att bry sig om sjukdomen som orsakat sjukskrivningen och kanske är kronisk.

Chockade som inte kan förstå varför de ska betala högre skatt som pensionär än vad den som arbetar på den öppna marknaden gör. Varför värderas de som sämre människor frågar sig många och varför låter människor sig behandlas som sämre av en demokratiskt vald regering som Alliansen? Varför går många sina plågares ärenden? Ännu i dag ser likväl många pensionärer Alliansens partier som sina. Motsägelsefullt så det föreslår.

Men så gjorde och gör människan i många situationer. Se på judarna de följde sina bödlars regler och gick på led in i kamrarna utan att protestera. Förtryckare lyckas ofta genom att ge de som de förtrycker en bild av sig själva som värdelösa och därmed blir det möjligt att förtrycka utan protester. Dagens arbetslösa är ett bra exempel. De behandlas som parasiter av vår regering men få orkar protestera utan sitter istället hemma och skäms för sin situation och orkar inte längre bry sig.

Ja här menar jag i första hand de långtidsarbetslösa också in. De som inte fick möjlighet till arbete under Alliansens glansdagar som troligen bör gå mot slutet. Varför ska dessa behandlas som sämre människor bara för att de inte får ett arbete? Jag har inget svar. Alliansen har heller inget. De gömmer huvudet i sanden för att slippa se verkligheten och medmänniskors frustration.

De ropar bara arbetslinjen och människor som har arbete och aldrig har varit arbetslösa och som tror att vi lever i ett samhälle där den som vill arbeta får arbete jublar för varje gång en ny skattesänkning kommer, lever i extas under jobblinjens förespråkare. Vad jobblinjen är, är bara motsatsen till vad de benämner bidragslinjen. Sedan vad det innebär för den enskilde ger dessa höga herrar fullständigt fan i.

Frustrationstiden är ett bra namn på vår tid. Tiden efter solidaritet med de svaga och folkhemstankens fall.

Är detta en agenda för att stoppa troende på höga poster i samhället?

Nya agendor uppkommer ofta på universiteten först. Samhällsutvecklingen och dess värderingar kan ofta först tolkas här. Ligger det i tiden att nu börja stoppa troende från
högre poster i samhället? http://www.dagen.se/dagen/Article.aspx?ID=158534

Min uppfattning är ja. Troende kommer mer och mer att diskrimineras lagligt liksom arbetslösa och sjuka redan blir. Det ligger i tiden att ondska och missunnsamhet ska råda. Politiska högerextremer har lättare att få, eller kommer att få, högre poster i samhället än de som tror på medmänsklighet, enligt bibelns tolkning. Ytterligare ett tecken har härmed visat sig på att vi lever i en tid då kristendomens dogmer motarbetas och individualismen och egoismen är rättesnören för de som lyckas i livet, resten räknas inte, de ska skylla sig själva. Elitsamhället är på väg med stormsteg, om vi inte redan har det, men inte ser det.


Den götiska tidens propaganda

fick Gustaf Adolf att i Tyskland framstå som den väntade Messias eller som han oftare kallades Lejonet från Norden..

Det var lyckans dagar för spåmännen som inbillade folk att de sett tecken på att lejonet från Norden skulle besegra kejsaren som de såg som en örn i sina profetior. Alla tecken pekade på Gustaf Adolf som frälsaren som skulle komma från norden och besegra det katolska oket.

Efter det att Gustaf Adolf stupat så blev det betydligt tystare inom götismens kvädediktning.

Men grubbleriet över vår ärorika forntid fortsatte på lärosätena och de dog inte ut.
Götismen kom att finnas kvar och några århundraden senare skulle den få en stark renässans.

Någon som dock inte var speciellt imponerad av götismen var drottning Kristina som ansåg den mer som en överdriven amsaga än sanningsenlig realitet.

Och när Karl Gustaf gifte sig 1654 framfördes en harmlös men ändå ironisk historia för adeln om götismens dogmer. Men inte alla var lika roade över skämt över en sådan allvarlig sak.

Ett verk som heter Thet svenska språkets klagomål gavs snart ut och detta var av götisk art. Författarpseudonymen var Skogekär Bergbo, vad författaren egentliga namn var vet ingen, ännu idag finns det rykten om ett antal möjliga namn, men ingen vet med säkerhet.