Inte behövdes idrott tidigare, däremot behövdes lek.

Förr arbetade de flesta människor kroppsligt.

Alla hade möjlighet att få arbeta mot en ersättning, som visserligen var liten för många, men som i de flesta fall gick att leva på.

Man behövde inte gå på gym eller idka någon idrott för att hålla kroppen i form. Tvärtom behövde man vila när arbetsdagen var slut. Tyvärr var arbetet för många för ansträngande och många blev utslitna tidigt.

Det var för mycket kroppsansträngningar. I dag är det för lite och för mycket usel mat som gör att många går på gym för att hålla formen och även håller en diet.

Överdriven kroppsansträngning förr och för lite i dag gör att kroppen behöver vård. Förr i form av vila, för lite många gånger och följden blev att livet tog slut betydligt tidigare än i dag. Numera välfärdssjukdomar som även dessa tar livet av folk i förtid.

Människan prövas kroppsligen nu som förr. Ordet lagom som vi använder flitigt i Sverige betyder balans, inte för mycket och inte för litet. Men det är ett relativt begrepp med olikartad betydelse för olika människor.

Det som du lägger in i ordet lagom är inte samma som någon annan.

Finns något lagom? Knappast. Varför vi har detta begrepp i svenska språket vet jag inte, men det är unikt och svårt att förstå för ickesvenskar. Liksom det engelska trickster och även den tyske sociologen Ferdinand Tönnies Gemeinschaft/Gesellschaft är svårt att översätta till svenska för att förstå.

Skillnaden på Idrott och gymnastik är tidsandan

De senaste årtiondena har ämnet gymnastik i skolans värld ändrat namn till idrott.

När jag gick i skolan på 60-talet hade folkskolläraren även detta ämne som då kallades gymnastik. Vi fick ofta stå på led och göra armar uppåt sträck med flera gymnastiska övningar. Och lägg väl märke till att detta skedde taktfast på lärarens order och utan all form av musik.

I dag är musik något som genomsyrar många idrottshallar när barn och ungdomar utövar någon sportgren i hallen. Sportgrenar som volleyboll, landhockey mm.

Inte står barn på led i dag enligt Lingpedagogikens ramar och sträcker upp armarna och gör taktfasta rygg och magmuskelövningar.

Har det blivit bättre? På det viset att idrottslärare i dag är specialutbildade inom sitt område till skillnad mot folkskoleläraren som var lite av varje kan det ha blivit bättre.

Men nog var det tryggt att som jag upplevde det ha samma lärare i alla ämnen hela folkskoletiden ut. Ja jag hade visserligen ny lärare varje år men det berodde på personalomsättning. Så varje läsår ny lärare men sedan hade denne alla ämnen under detta år. En annan sak är att i dag kallas läraren ofta mentor eller ibland pedagog. I norra Sverige och Mellansverige kallades läraren inte heller som i syd lärare utan ibland magister.

Idrott är inte för alla.

Missförstå nu inte, visst kan alla utöva någon idrott som aktiv eller som passiv åskådare.

Men idrotten är inte till för de som är totalt ointresserade av allt vad idrott heter.

Många gånger verkar föräldrar, skolor m.fl. tro att alla barn är intresserade av någon form av idrott och därför inte bara lockar sina barn att testa utan i en del fall tvingar dem att utöva en idrott.

Många gånger tvingar eller övertalar fäder sina barn att spela fotboll om de själva en gång varit intresserade av denna sport.

I andra idrotter är det likadant. Hur många idrottsmän och kvinnor har inte före detta idrottande föräldrar? Många gånger går idrottsprestationer i arv till nästa generation.

Varför idrott ses som så prestigefyllt är en gåta. Men en förklaring kan vara att från början och kanske fortfarande var och är idrottsresultat en väg till framgång och pengar.

Liksom sångare och sångerskor kan idrottare som gör stora resultat tjäna stora pengar utan att ha någon som helst utbildning. Man kan i dessa kretsar tjäna pengar utan varken en fullbordad grundskoleutbildning eller annan form av kunskap. Man lever på sin röst eller sin kroppsliga förmåga.

Kan det vara därför som idrott och artisteri är så populärt. En genväg för ett fåtal till ett liv av pengar och lyx.