Om det finns intelligenta varelser därute är de troligen av artificiellt slag inte biologiskt.

 

Finns det intelligent liv någon annanstans i universum än på Jorden? Den frågan har debatterats i århundraden. Det är först nyligen som vi har en faktisk chans att ta reda på det med hjälp av bland annat Seti (Search for Extraterrestrial Intelligence) där används radioteleskop för att aktivt lyssna efter radiomeddelanden från främmande civilisationer) Se länk här till SETI de behöver dig. 

Om vi antar att det finns planeter där livet började och att det följde en darwinistisk evolution (vilket inte behöver vara fallet). Även då är det högst osannolikt att utvecklingen av intelligens och teknik skulle ske i exakt samma takt som på jorden. Om den släpade efter betydligt (intelligensen) skulle den planeten helt enkelt inte avslöja några bevis på utomjordiskt liv för våra radioteleskop.

Men runt en stjärna äldre än solen kan livet ha haft ett försprång på en miljard år eller mer mot jordens. Kanske skulle där en utgångspunkt varit att förbättra oss med genetisk modifiering i kombination med teknik – att skapa cyborger med delvis organiska och delvis oorganiska delar. Något som kan vara en övergång till helt artificiell intelligens. Till viss del har vi även här börjat genom inplantat att göra människan beroende av eller förbättrad med elektronik (min anm.)

AI (artificiell intelligence) kan till och med utvecklas och skapa bättre och bättre versioner av sig själv på en snabbare tidsskala än darwinismen i miljarder år gjorde. Tänk på utvecklingen av datorer som servar sig själva och förbättrar sin kapacitet genom inlärning (min anm.) Organisk intelligens på mänsklig nivå skulle då bara vara ett kort mellanspel i vår "mänskliga historia" innan maskinerna tar över. Så om utomjordisk intelligens hade utvecklats på samma sätt som här hittills skulle det vara högst osannolikt att vi skulle "fånga" den i under den korta bit av tid när den fortfarande var förkroppsligad i biologisk form.

Om vi skulle upptäcka utomjordiskt liv är det mycket mer sannolikt att det är elektroniskt än av kött och blod – och detta liv kanske inte ens finns på planeter. Livet för en organisk civilisation kan finnas årtusenden på sin plats, medan dess elektroniska diaspora kan fortsätta i miljarder år var som helst. Om vi tar med detta i ekvationen verkar det som om det kan finnas fler civilisationer där ute än vi trodde, men att majoriteten av dem skulle vara artificiella. Ekvationen som det talas om här är Drakes ekvation 

Vi kanske till och med vill ompröva termen "främmande civilisationer". En "civilisation" betecknar ett samhälle av individer enligt gängse normer. Men utomjordingar kan vara en enda integrerad intelligens. Om Seti lyckades hitta intelligenta signaler skulle det vara osannolikt att de var avkodningsbara meddelanden. Istället kan det upptäckas en biprodukt från signalens sändare (eller till och med ett fel) av någon superkomplex maskin långt bortom vår förståelse.

Seti fokuserar på radiosignaler från det elektromagnetiska spektrumet. Men eftersom vi inte har någon aning om vad som finns där ute bör vi  utforska alla vågband inklusive de optiska och röntgenfältet. I stället för att bara lyssna efter radiosändningar bör vi också vara uppmärksamma på andra tecken på icke-naturfenomen eller aktivitet. Även om vi förmodligen kan utesluta besök av människoliknande arter finns det andra möjligheter. En utomjordisk civilisation som behärskat nanoteknik kan till exempel ha överfört sin intelligens till små maskiner. Det kan sedan invadera andra världar eller till och med asteroidbälten, med svärmar av mikroskopiska sonder.

Post-mänskliga intelligenser kan också bygga datorer med enorm processorkraft. Civilisationer därute kan kanske simulera levande ting – med faktiska medvetande – eller till och med hela världar eller universum. Hur vet vi att vi inte lever i en sådan simulering skapad av tekniskt överlägsna utomjordingar?

 Kanske är vi inte är mer än lite underhållning för någon  varelse som driver en sådan simulerad modell? Skapad ur BigBang som då ska ses som en uppkopplingshändelse mot något.

Om livet är avsett att kunna skapa tekniskt avancerade civilisationer som kan göra datorprogram kan det faktiskt finnas fler simulerade universum där ute än verkliga vilket gör det tänkbart att vi är  ett av dem.

 

Denna gissning kan låta fantastik men allt är baserat på vår nuvarande förståelse av fysik och kosmologi. I slutändan kan den fysiska verkligheten omfatta komplexitet som varken vårt intellekt eller våra sinnen kan förstå. Men vi ska även ha i beräkningen att vi lever i en ny tid där datorer och spel är vardag för många och ur detta har idén om en simulerad världsuppfattning troligen kommit. För länge sedan skulle tanken inte kunnat uppstå ur den kunskap människan då levde med (min anm.).

Detta inlägg har som utgångspunkt en artikel delvis anpassad från ett tal som Emeritusprofessor Martin Rees i kosmologi och astrofysik, University of Cambridge höll på en Breakthrough Listen-konferens 2018

Bild pixabay.com

Nya rön av mikrovågbakgrundsmätningar i universum.

 

Universum uppstod för ca 13,8 miljarder år sedan i som man tror ett stort ljussken kallat big bang. 380000 år senare efter denna händelse och materia (mestadels väte) svalnat bildades neutrala atomer som for runt i universum.

Ljuset efter denna händelse kallas numera den kosmiska mikrovågsbakgrunden (CMB). En strålning som kommer till oss från alla håll  enhetligt som det verkade. Under de senaste decennierna har  astronomer upptäckt att strålningen har svaga krusningar och stötar vilket gör nivån av ljusstyrkan ej helt likartad överallt. Skillnaden är dock  enbart några hundra tusendels – detta kan visa fröna för skapandet av då framtida strukturer som galaxer. Astronomer har förmodat att dessa krusningar  är spår från den första expansionsvågen – den så kallade inflationen – som svällde upp  då  universum uppstod i ett sken  mellan en tiondels till trettiotredjedels 33 sekund.

Spåren efter inflationen bör vara svagt närvarande genom  hur de kosmiska krusningarna uppför sig som effekt av gravitationsvågor i kosmos begynnelse.

Detta kallas Curlingeffekten vilken ger mönster i ljus som kallas "B-lägespolarisering", vilken förväntas men är mycket svag. Andra exotiska processer finns också  vilka påverkar mätningar och gör dem svårtolkade. Den viktigaste är ljusets svaga glöd från dammpartiklar i vår galax som  justeras av magnetfält. Ljus från detta fenomen är polariserat och kan vridas av magnetfält vilket då kan ge B-lägespolariseringsmönster.

Radiovågor från vintergatan kan ge liknande effekter. För ungefär sex år sedan rapporterade CfA-astronomer som arbetade på Sydpolen de första bevisen för sådan curlingeffekt, "B-lägespolarisering", på nivåer som överensstämmer med enkla modeller av inflationen. Men efterföljande mätningar vid olika frekvenser (eller färger) av mikrovågsljus visade att signalen kunde förklaras som galaktiskt damm. 

Teamet har även  rapporterat att den mest troliga av den återstående klassen av modeller till förståelse av mikrovågsbakgrunden förutsäger ursprungliga gravitationsvågor på nivåer som bör upptäckas (eller uteslutas) inom det närmaste decenniet med uppgraderade teleskop vid Sydpolen. Teamet håller redan på att uppgradera BICEP-systemet och förväntar sig att få en förbättrad faktor inom  tre till fem år vilket bör räcka  för att sätta snäva begränsningar för inflationsmodeller möjliga att undersöka.

Allt ska resultera i bättre förståelse av hur universum kom till (min anm.).

Bild från vikipedia som visar BICEP2 anläggningen varifrån mätningar görs från sydpolen.

Att söka efter liv därute i rymden innebär gränslöshet.

 

Avi Loeb är bland annat tidigare ordförande (2011-2020) för astronomiavdelningen vid Harvard University och grundare av Harvard's Black Hole Initiative och utöver det chef för Institute for Theory and Computation vid Harvard-Smithsonian Center for Astrophysics.

Med hans egna ord nämner han denna händelse.  ”I mitt förstaårsseminarium på Harvard förra terminen nämnde jag att den närmaste stjärnan till solen, Proxima Centauri, avger mestadels infraröd strålning och har en planet, Proxima b, i den beboeliga zonen. Som en utmaning för eleverna frågade jag: "Anta att det finns varelser som kryper på ytan av Proxima b, hur skulle deras ögon då se ut för att kunna se i infrarött sken?"

Den snabbast svarande eleven i klassen svarade inom några sekunder mantisräkorna då dessa har infraröd syn. Dessa räkors ögon ser ut som två pingisbollar kopplade med sladdar mot huvudet. "De ser ut som en utomjording", viskade hon.

Ett bra svar och möjligt som ögon för utomjordingar med en hemplanet där solen sänder infraröd strålning som ljuskälla.

Även om ytorna på planeter och asteroider kan utforskas på distans efter biologiska signaturer kan utomjordiskt liv dock vara mest rikligt under ytan. Beboeliga förhållanden kan finnas i haven om de finns eller under isiga ytor där hav kan finnas på djupet. Det är inte bara under isen på månar som Saturnus Enceladus eller Jupiters Europa detta kan finnas utan även under tjocka islager, på fritt flytande objekt i den interstellära rymden (mellan stjärnsystemen eller mellan galaxerna).

Bild från vikipedia på den ovan nämnda räksorten.

Nu går det att virtuellt resa runt i universum.

 

Uchuu är namnet på det mest omfattande och  mest detaljerade virtuella universum som någonsin utformats och det är gratis för vem som helst att utforska. Uchuu skapades med hjälp av den mest kraftfulla superdatorn som finns för astronomi - ATERUI II. 

I Uchuu går det  att utforska universum genom att ta sig mellan galaxer och regioner i Kosmos på en kort tidsperiod.

 

Det är inte i realtid men däremot virtuellt. Det är en internationell grupp av forskare som konstruerat möjligheten och förverkligat detta.

En möjlighet för vem som helst att ta sig ut i universum i en aldrig tidigare skådad virtuell miljö. En miljö som omfattar 9,63 miljarder ljusår per sida i innehållet vars summa är 2,1 biljoner partiklar. Varje sida av denna kubformade modell sträcker sig tre fjärdedelar av avståndet från jorden till de mest avlägsna galaxerna.

Förutom sin enorma storlek och intrikata detaljrikedom är Uchuu även unikt då det gäller att simulera Kosmos över en tidsperiod av 13,8 miljarder år – från Big Bang till vår tid.

 

"Uchuu är som en tidsmaskin: vi kan gå framåt, bakåt och stanna upp i tiden. Genom denna möjlighet kan man se vad som händer eller hände vid varje ögonblick och plats i universum från dess tidigaste dagar till nutid vilket är ett viktigt verktyg för att studera kosmos, förklarar Julia Ereza, doktorand vid IAA-CSIC som har erfarenhet av att använda Uchuu för att studera universums storskaliga struktur. För att läsa och förstå mer om detta projekt och kanske använda möjligheten se denna länk. 

Bild pixabay.com

Planeten OGLE-2016-BLG-1928 en av de ensamma planeterna därute i Vintergatans mörker.

 

OGLE-2016-BLG-1928  är en ensam planet som inte kretsar runt en sol och därmed inte ingår i ett planetsystem (solsystem). Istället rör den sig troligen planlöst mellan stjärnorna därute (tänk om en jordliknande planet därute kom närma oss och fångades in av vår sol då hade vi kanske fått en planet till att kolonisera (min anm.).

Astronomer tror numera att Vintergatan kan krylla av exoplaneter utan hemvist. Planeter som har brutit sig loss från sina moderstjärnor för att vandra ensamma i sina galaxer mellan stjärnorna  (kanske vissa även  mellan galaxerna). Dessa planeter tros ha bildats på traditionella sätt runt stjärnor men kastats bort av gravitationsinteraktioner med ex andra planeter.

 

Eftersom exoplaneter vanligtvis upptäcks genom den effekt de har på den sol de kretsar runt genom att dess skugga ses när de passerar framför sin sol är dessa ensamma planeter svåra att upptäcka. Ovanstående effekt kan sollösa planeter (planeter utan en bana runt en sol) inte ge. De är särskilt svårupptäckta ju mindre de är som nu denna  jordstora steniga planet.

Det är det som gör upptäckten av OGLE-2016-BLG-1928 där den vandrar därute i Vintergatans mörker så speciell. Även om det inte är den första ensamma planet som upptäckts är det den minsta ensamma planet som upptäckts övriga har varit av minst Jupiters storlek.

OGLE-2016-BLG-1928  upptäcktes i slutet av 2020 med hjälp av en teknik som kallas gravitationell mikrolensering vilket innebär avböjning och fokusering av ljus från en avlägsen stjärna när ett föremål passerar framför denna. Varaktigheten av förändringen i ljusprofilen för dessa avlägsna källor ökar med massan av det mellanliggande objektet. Störningen som orsakades av OGLE-2016-BLG-1928 varade i 41 minuter, vilket, berättade astronomerna, resulterade i upptäckten av  den minsta ensamma planet som upptäckts med denna metod hittills. Lite slumpartat att den upptäcktes, instrumenten var riktade under rätt tid och på rätt plats och någon uppmärksammade.

OGLE-2016-BLG-1928 är anmärkningsvärd på grund av dess brist på koppling till ett planetsystem och dess storlek vilket gör den som ett spännande och ovanligt objekt.

Bild från https://www.wikiwand.com/en/Rogue_planet där en konstnär visar hur denne tänker sig planeter av detta slag när de sveper fram i mörkret mellan stjärnorna därute.

Universum kan ses som ett hologram

 

Hologram. Detta är i grunden ett tvådimensionellt objekt som kodas för att se ut som en tredimensionell bild. Enligt denna teori då det gäller universum och verkligheten kan hela det tredimensionella universumet (där vi finns) vara "kodat" på ett tvådimensionellt gränssnitt. Det kanske inte låter lika spännande som att leva i en simulering (en fantasi eller drömvärld av någon större intelligens) men det har fördelen att det är en vetenskapligt testbar teori. Vid en forskningsinsats under 2017 vid University of Southampton, Storbritannien, visades att teorin kunde överensstämma med det observerade mönstret av CMB-variationer. Den kosmiska bakgrundsstrålningens variationer. 

 

Den holografiska principen är en teori inom kvantfysiken och då inom strängteorin där man säger att beskrivningen av en rymd (en volym) finns, eller kan tänkas, kodifierad på något som kan beskrivas som rymdens gränssnitt eller gravitationshorisont.  Teorin beskrevs först av Gerard 't Hooft, men den specifika strängteori - tolkningen lanserades av Leonard Susskind.

I ett större perspektiv säger teorin i förklarande syfte att hela universum kan ses som en tvådimensionell informationsstruktur som "målats" på den kosmologiska horisonten.  Teorin kan utöver det härledas till en svarta håls informationsparadox vilket innebär  paradoxen ( en icke överensstämmelse mellan vad en teori utsäger och vad sunda förnuftet förväntar vilket man kan tolka som att något är fel i mätresultatet eller i den accepterade fysiken) utgående från en kombination av kvantmekanik och allmän relativitetsteori.

Paradoxen säger att fysisk information kan försvinna permanent i ett svart hål och därmed möjliggöra för många olika kvantmekaniska tillstånd att omvandlas till vad som helst utan samband med tidigare fysiska tillstånd eller skeende.

Teorin är kontroversiell eftersom den bryter mot den allmänna vetenskapliga föreställningen att en komplett information om ett fysiskt system (tillstånd) vid en viss tidpunkt bestämmer dess status vid varje annan tidpunkt efter denna i en lång händelsekedja.

Innebärande att vi ser det som självklart att något måste ske för att något annat ska ske men det som skedde, skedde, på grund av ett tidigare skeende. Det som skett ger möjlighet eller måste tvinga fram nästa skeende.  Det kan ses som den då kallade dialektiken i filosofin. 

 

Bild flickr.com.

Är universum ett lärande objekt

 

Universum kan lära sig att utvecklas till ett mer stabilt kosmos. Det är den udda idé som föreslås av ett team forskare som säger att detta lärande omformar universum precis som Darwins teori om det naturliga urvalet en gång förnyade vår syn på naturen.

"Vi försöker ändra diskursen likt  Darwin gjorde  för att få en djupare förståelse för biologin", säger författaren Lee Smolin, fysiker vid Perimeter Institute for Theoretical Physics, i Waterloo, Kanada (Darwin förändrade diskursen inom biologin till det naturliga urvalet).

"Ett av målen i grundläggande fysik idag är inte att endast förstå vad fysikens lagar innebär utan även varför fysiken råkar vara som den är och varför den tar de former som den tar", säger författaren William Cunningham, fysiker och mjukvaruledare på kvantdatorstartföretaget Agnostiq. "Men det finns egentligen ingen uppenbar anledning till att en uppsättning naturlagar skulle föredras framför andra."

Denna kontroversiella idé är utgångspunkten i ett försök att förklara varför fysikens lagar är de vi antaget, lär ut och använder i ett accepterat matematiskt ramverk för att beskriva olika teorier inom fysik, såsom kvantfältteorier och kvantgravitation. Resultat i ett system som används och liknas som ett maskininlärningsprogram.

Forskare har upptäckt många fysiska lagar och otal med fasta värden som hjälper oss att definiera universum och verkligheten som vi upplever den. Från en elektrons massa till gravitationens effekter. Men det finns även ett flertal specifika konstanter i universum som verkar godtyckliga med tanke på deras exakta och till synes mönsterlösa värden.

 Teamet fann att vissa kvantgravitations- och kvantfältsteorier som kallas gaugeteorie – en klass av teorier som syftar till att bilda en bro mellan Einsteins teori om speciell relativitet och kvantmekanik för att beskriva subatomära partiklar – kunde kartläggas eller översättas på matrismatematikens språk och skapa en modell som liknar ett maskininlärningssystem. 

Denna koppling visade att i varje iteration eller cykel i maskininlärningssystemet kan resultatet ses som universums fysiska lagar. Inlärningsramen som beskrivs i deras studie och som nu publicerats finns i preprintdatabasen i arXiv.

Men alla forskare är inte lika entusiastiska över den nya idén. Tim Maudlin, professor i filosofi vid New York University vilken inte varit involverad i det nya arbetet hävdar att det inte finns några bevis för konceptet och mycket talar emot det, till exempel att vissa fysiklagar som har mätts är desamma idag som de var kort efter Big Bang. Dessutom, om universums lagar skulle utvecklas över tid, anser Maudlin att det måste finnas en större oföränderlig uppsättning lagar som styr att den förändringen sker och detta skulle då motsäga idén om ett självlärt system.

 

"När vi tittar på de grundläggande lagarna – som Schrödingers ekvation eller allmänna relativitetsteorin – ser dessa inte alls slumpmässiga ut", säger Maudlin till Live Science. "De kan skrivas ner matematiskt på mycket snävt begränsade sätt med ett fåtal justerbara parametrar."  

Forskarna bakom den nya studien medger dock att deras arbete bara är preliminärt och inte avsett som en slutteori, utan snarare ett sätt att börja tänka på gamla dogmer på ett nytt sätt.

 Jag (min anm.) anser att förändringar i universum inte är av lärande slag av något slag utan enbart effekter av försök till ett balansläge av materia.

Bild från pxhere.com Frågan man kan ställa sig och se på bilden är ”Vad är du universum- Vem är jag- och varför finns vi?”

Universums expansionshistoria försöks förstås med supernovor

 

En supernova är en exploderande eller en exploderad stjärna. Något som är slutet för större stjärnor och om det händer närmre än 200 ljusår  från oss får det förödande konsekvenser. Vår sol kommer dock inte att sluta som detta utan istället svälla upp till en röd jätte och sedan sjunka samman till en vit dvärg.

Edwin Hubbles observationer för över 90 år sedan visade att universums expansion förblir en hörnsten i modern astrofysik (Hubbleteleskopet är uppkallat efter honom). Men då man ska beräkna hur snabbt universum expanderat vid olika tidpunkter i historien blir det svårt att få dagens teoretiska modeller att matcha observationerna.

För att lösa detta problem analyserade nyligen ett team lett av Maria Dainotti (biträdande professor vid National Astronomical Observatory of Japan och Graduate University for Advanced Studies, SOKENDAI i Japan inklusive forskare vid Space Science Institute i USA) en katalog innehållande en förteckning av 1048 supernovor som skett vid olika tidpunkter i universums historia. Teamet fann då att de teoretiska modeller man arbetade utefter kan användas för att matcha observationerna om en av konstanterna som används i ekvationerna den så kallade Hubbles lag (som vanligen kallas Hubble-konstanten) får variera  över tid.

 

Det finns flera möjliga förklaringar till denna uppenbara förändring i Hubble-konstanten. En trolig men tråkig möjlighet är att observationsfördomar av de som analyserar finns i dataprovet. För att korrigera för potentiella fördomar (och hålla sig till etablerad astrofysik) använde astronomerna Hyper Suprime-Cam på Subaru Telescope för att observera svagare supernovor (längre bort liggande eller bättre uttryckt gamla supernovautbrott) över ett brett område. Data från ovan  instrument kommer att öka urvalet av observerade supernovor i det tidiga universum och minska osäkerheten i data.

 

Men om de nuvarande resultaten håller i sig under ytterligare utredning och om Hubble-konstanten faktiskt förändras öppnar det frågan om vad som driver förändringen. Att svara på den frågan kan kräva en ny eller åtminstone modifierad, version av astrofysik. Vi vet nämligen i dag inte svaret och kan svårligen förstå vad som driver förändringen med vår nuvarande astrofysik (min anm.) Kanske vi ska se på strängteorin för hjälp till ny förståelse?.

Bild från vikipedia av resterna av Keplers supernova (SN1604) Bild från vikipedia av resterna av Keplers supernova (SN1604) dock ej i naturlig färg utan sammansatt av info av Spitzer Space Telescope).

Mönstersökning av hur universums galaxer med mera är platsbundna

 

Astronomer upptäckte för länge sedan att universum bestod av gigantiska galaxkluster vart och ett innehållande tusen eller fler galaxer. Men det finns också mycket mindre grupper av galaxer och även ensamma galaxer i tomrummen mellan klustren. Observationerna såg ut som om det inte fanns något övergripande mönster för kosmos.

Den kosmologiska principen rådde inom fysiken. Det vill säga att universum är mestadels homogent (ungefär likartat från plats till plats) och isotropiskt (ungefär likartat oavsett vilken riktning du tittar mot). I denna syn passar ett gäng slumpmässiga galaxer och kluster in.

Men i slutet av 1970-talet blev galaxundersökningar sofistikerade nog att avslöja början på ett mönster i arrangemanget av galaxer. Förutom klustren fanns det också långa, tunna filament av galaxer. Det fanns breda väggar. Utöver det fanns tomrummen – stora vidder av ingenting. Ett förslag till lösningen av dessa upptäckter kom från matematikern Benoit Mandelbrot. Teorin om, fractals fars. Fraktaler finns överallt. Om du zoomar in mot centrum av en snöflinga ser du miniatyrer av snöflingor. Om du zoomar in på grenarna i ett träd ser du miniatyrgrenar. Om du zoomar in på en kustlinje ser du miniatyrkustlinjer. Fraktaler omger oss i naturen, och fractals inom matematiken har gjort det möjligt för oss att förstå en mängd olika strukturer i universum.

 

Om fraktaler finns överallt vilket många då trodde, föreslog Mandelbrot att då kanske hela universum är en fraktal. Kanske var det vi såg som mönstret i arrangemanget av galaxer det första av än större fraktaler. Kanske, om vi gjorde sofistikerade undersökningar att vi skulle hitta strukturer - kosmiska vävar inuti kosmiska vävar som fyllde hela universum till oändlighet (det skulle inte finnas något som kunde ses som största eller minsta möjliga objekt och allt kunde ses som större och större eller mindre och mindre fraktaler (mönster av samma slag (min anm).

Efterhand upptäckte astronomer mer i den kosmiska webben lärde sig mer om BigBangs historia och kom på nya sätt att förklara förekomsten av de storskaliga mönstren i universum. De nya  teorierna visade att universum fortfarande var homogent (likartat som man antaget före 1970-talet), bara i mycket, mycket större skala än astronomer hade observerat tidigare.

 

Det ultimata testet av om ett fraktaluniversum var sant skulle komma under detta århundrade, när verkligt gigantiska undersökningar med hjälp av ex Sloan Digital Sky Survey, har kunnat kartlägga platserna för miljontals galaxer och utarbeta ett porträtt av den kosmiska webben på skalor som aldrig observerats tidigare.

 

Om fractal universum idé är sant då borde vi se vår lokala kosmiska webb inbäddad i en mycket större kosmisk webb. Om det är fel bör den kosmiska webben någon gång sluta vara en kosmisk webb och en slumpmässig tillräckligt stor del av universum se ut  som alla andra slumpmässiga bitar.

 Resultatet blev homogenitet. Men man måste gå upp till cirka 300 miljoner ljusår innan universum ses som homogent. Universum är definitivt inte en fraktal konstruktion anses det nu. Men delar av den kosmiska webben har fortfarande intressanta fraktalliknande egenskaper. Klumpar av mörk materia som kallas "halos" som är värdar för galaxer och deras kluster bildar till exempel kapslade strukturer och understrukturer, med halos som har underhalos och sub-under-halos inuti dessa. (låter krystat som teori (min anm. jag tvekar till detta senaste resonemang med mörk materia)

Tomrummen (områden mellan stora galaxhopar eller större galaxer) i vårt universum är dock inte som man tidigare antaget helt tomma. De innehåller svaga dvärggalaxer (små galaxer med kanske några hundratal eller tusental stjärnor).

Bild pxhere.com en blick ut i det okända.

Vad finns bortom universum???

 

Först måste vi definiera exakt vad vi menar med "universum". Bokstavligt kan det ses som allt som existerar i tid och rum men då kan det inte finnas något utanför universum. Även om du föreställer dig att universum har någon ändlig storlek och du föreställer dig något utanför detta måste det som finns utanför också inkluderas i universum enligt ovan resonemang.

Men även om universum har ett formlöst, namnlöst tomrum av absolut ingenting, är det fortfarande en sak och räknas på listan över "alla saker" - och är därför per definition en del av universum.

 

Om universum är oändligt stort behöver frågan inte ens besvaras då universum då inte har någon utsida. Något bortom.

 

Det finns dock som vi ser det en utsida till vår observerbara del av universum. Vi är begränsade i vår syn av hur långt bort vi kan se ljuset färdats. Det observerbara universumets nuvarande bredd är cirka 90 miljarder ljusår. Förmodligen, bortom den gränsen, finns det än fler stjärnor och galaxer. Men våra teleskop kan inte tränga ut så långt.

Men bortom det? I försök att mäta universum ser astronomer på dess krökning. Den geometriska kurvan i stor skala av universum visar dess övergripande form. Om universum är helt geometriskt platt kan det vara oändligt. Om det är böjt som jordens yta, så har det ha begränsad volym. Jag (min anm.) anser detta sista kan vara möjligt vårt universum kan vara ett av oräkneliga universum och då är det troligt att vi likt på jorden kommer till samma punkt igen om vi reser rakt fram.

Aktuella observationer och mätningar av universums krökning ger dock enligt forskare indikation på att universum är nästan helt platt. Men det betyder inte att universum är oändligt. Inte ens ett platt universum behöver vara oändligt stort.

Här tar forskare hjälp till förklaring av detta med metaforen av ytan på en cylinder. Det är geometriskt platt yta eftersom parallella linjer ritade på ytan förblir parallella (det är en av definitionerna av "flatness"), och ändå har den en begränsad storlek. Här kan man se att min uppfattning kan vara hållbar (min anm.) cylinder el klot ger samma effekt vid resa rakt fram.

Universum kan vara helt platt men ändå stängt i sig själv. Men även om universum är ändligt betyder det inte nödvändigtvis att det finns en kant eller en utsida. Det kan vara så att vårt tredimensionella universum är inbäddat i något större som en flerdimensionell konstruktion. Som mitt resonemang (min anm.) ovan. Vi är inneslutna i vår bubbla som vi inte i dag kan förstå hur vi ska komma utanför.

Det låter omöjligt att det finns ett ändligt universum som inte har något utanför det. Och inte ens "ingenting" i betydelsen av ett tomt tomrum matematiskt odefinierat.

Det kan mycket väl vara så att vårt universum verkligen har ett "utanför". Men  behöver det behöver inte vara så. Det finns inget i matematiken som beskriver universum som kräver en utsida. Men(min idé min anm.) ett utanför kan dock om det finns bestå av  bubblor av universum i det oändliga eller kanske begränsat med ett utanför kanske också övergående av än större formationer. Med andra ord bubblor av universum som har beröring med varandra. En av dessa bubblor är vårt universum.

Bild från vikimedia  bild, tagen av ESO:s fotoambassadör Petr Horálek ser vi Vintergatans ljusa båge sträcka sig över himlen ovanför ESO:s La Silla-observatorium i Chile.

Mystiska objekt därute kan förändra vår syn på fysik.

 

Det kan finnas svarta hålliknande objekt därute vilka om de hittas skulle tvinga fram en ny fysik för att kunna förklaras. I en ny studie beräknas att gravitationsvågobservatorier under de kommande åren kan hitta dessa hypotetiska objekt kända som exotiska kompakta föremål.

Termen "exotiskt kompakt objekt" omfattar en mängd olika teoretiska objekt. Bland möjligheterna finns objekt som verkar ganska lika ett vanligt svart hål men som består av  mörk energi, en mystisk energi som antas orsaka universums accelererade expansion. Ett annat kompakt objekt som skulle kunna lura ute i universum är en strängboll som kan ses som en svart hålliknande knut av grundläggande endimensionella strängar. Detta föreslås i strängteorin. Strängteorin försöker förena och ersätta de nuvarande accepterade teorierna inom fysiken (jag är en av förespråkarna för denna min anm.).

Det som förbinder exotiska kompakta föremål är att de till skillnad från ett svart hål bör sakna den region som kallas händelsehorisonten säger Longo som är  doktorand i fysik vid Universidade Federal do ABC i São Paulo, Brasilien, till Live Science (vars artikel jag hänvisar till i detta inlägg (min anm).

Enligt Albert Einsteins relativitetsteori är händelsehorisontenen en sfär som omger ett svart hål bortom vilket varje kontakt blir enkel resa. (i

Föremål kan glida in i händelsehorisonten men inget kan komma ut ur den – inte ens ljus. Men forskare vet numera att Einsteins relativitetsteori en dag måste bytas ut. Även om teorin är och har varit utomordentligt framgångsrik när det gäller att beskriva gravitation och massiva kosmiska enheter, säger den ingenting om beteendet hos subatomära partiklar. För detta vänder sig fysiker till kvantmekanik.

Förhoppningen är att så småningom få en teori om kvantgravitation som ersätter både relativitetsteorin.  Exotiska kompakta föremål, som skulle vara som ett svart hål men saknar en händelsehorisont kan hjälpa till att ge nödvändig information för att börja konstruera denna framtida teori. Med andra ord nästa paradigm (min anm). 

"Det kommer att bryta med den allmänna relativitetsteorin eftersom denna fysik inte kan  förklara dess viktigaste förutsägelser", sade Longo och hänvisade till händelsehorisonten. "I den meningen skulle vi testa Einsteins gravitationsteori." Longo och hans kollegor har beräknat att under gravitationsvågdetektorernas nästa observationskörning, som börjar sommaren 2022, kan LIGO och dess motsvariga instrument vara känsliga nog för att plocka upp signalen från ett eller flera exotiska kompakta föremål. Bevis på dess existens finns ännu inte (min anm).

Cardoso hoppas upptäcka att dessa  exotiska kompakta föremål visade sig vara mer än spekulationer. "Vi hatar att inte se vad vi förväntar oss", säger Cardoso fysiker vid Instituto Superior Técnico i Lissabon, Portugal, som inte var involverad i arbetet, till Live Science.

Men även om LIGO upptäckter ekon skulle det fortfarande ta lång tid innan forskarsamhället bekräftade att det verkligen bevisade existensen av dessa hypotetiska udda bollar säger Cardoso.

Longo hoppas observatorierna lyckades avslöja några bevis för exotiska kompakta föremål. "Det skulle vara den första antydan till nedbrytningen av den allmänna relativiteten", sade han. " Det skulle vara ett enormt genombrott och extremt spännande."

Jag (min anm,) tvekar till dessa objekts existens. Strängteorin kan säkert förklara detta fenomen utan att ta hjälp av mörka krafter (mörk  energi). Jag anser att  fenomenet inte finns lika lite som jag tror på mörk energi eller mörk materia.

Bild från  https://www.zmescience.com/

”en fundering över universum”.

Ännu vet vi inte universums expansionstakt. Men kanske lösningen finns.

 

Universum skapades enligt Big Bangteorin ur en smäll för 13,8 miljarder år sedan i ingenting från ingenstans och började omedelbart expandera (utökas i ingenting). Expansionen pågår fortfarande, utåt i alla riktningar likt en ballong som blåses upp.

 

Men något stämmer inte i expansiontakten då skilda slag av mätningar ger olika resultat.

 

Fysiker har länge frågat sig om det är något fel med mätmetoderna? Alternativt är det något på gång i universum som fysiker ännu inte har upptäckt och därför inte har tagit hänsyn till och som därför ger skilda resultat? Nu säger en del forskare att det senare kan vara det riktiga. En av dessa är Martin S. Sloth, professor i kosmologi vid SDU (University of southern Denmark).

I en ny vetenskaplig artikel föreslår han och hans SDU-kollega, postdoktorn Florian Niedermannn att det finns ytterligare en okänd typ av mörk energi i universum utöver den som teoretiskt finns. Om du inkluderar denna i de olika beräkningarna av universums expansion, kommer resultaten att vara mer likartade under skilda mätmetoder.

När fysiker beräknar universums expansionshastighet baseras beräkningen på antagandet att universum består av energi, mörk energi, mörk materia och vanlig materia. Fram till nyligen var alla typer av observationer utrustade med en sådan modell (teori) av universums sammansättning av materia och energi, men så är inte längre fallet nu läggs ytterligare en form av mörk materia till (utifrån dessa forskares teori).

 

Motstridiga resultat uppstår när man tittar på de senaste uppgifterna från mätningar av supernovor och den kosmiska mikrovågsbakgrundsstrålningen. De två metoderna leder helt enkelt till olika resultat för expansionstakten. (Lösningen är enligt ovan en slags mörk materia till för att vårt paradigm inom fysiken ska stämma min anm. Kanske är ett paradigmskifte en bättre lösning jag tänker på strängteorin och dess dimensioner)

 

– I vår modell finner vi att om det fanns en ny typ av extra mörk energi i det tidiga universumet skulle det förklara både bakgrundsstrålningen och supernovamätningarna samtidigt utan motsägelser, säger Martin S. Sloth.– Vi tror att det i det tidiga universum fanns mörk energi av annat slag än  den vi redan anser finns. Du kan jämföra det med när vatten kyls och det genomgår en fasövergång till is med lägre densitet, förklarar han och fortsätter:

– På samma sätt genomgår mörk energi i vår modell en övergång till en ny fas med lägre energitäthet vilket förändrar effekten av den mörka energin på universums expansion.

Enligt Sloths och Niedermanns beräkningar stämmer resultaten om man föreställer sig att mörk energi därmed genomgick en fasövergång som utlöstes av universums expansion. – Det är en fasövergång där många bubblor i den nya fasen plötsligt dyker upp och när dessa bubblor expanderar och kolliderar är fasövergången klar. På kosmisk skala är det en mycket våldsam kvantmekanisk process, förklarar Martin S. Sloth.

 

Idag vet vi ungefär 20 procent är den materia som universum består av och som du och jag, planeter och galaxer är gjorda av. Universum består i övrigt  också enligt teorin av mörk materia, som ingen vet vad det är.

 

Dessutom finns det mörk energi i universum; det är energin som får universum att expandera, och det utgör ca 70 procent av universums energitäthet.

Jag anser att varken mörk materia eller mörk energi finns utan är former av vanlig materia och energi vi ännu inte förstår. Att lägga till ytterligare en slags mörk materia säger jag definitivt nej till min anm. Allt kan förklaras med strängteorin och dess många dimensioner utöver de vi i dag ser som de enda, Höjd, bredd, längd och ev tid. Enligt denna för att ta ett exempel är allt uppbyggt av mycket små strängar inte av minsta möjliga fasta materia. Allt flyter som en filosof (Herakleitos)  sa en gång. 

 

Bild från The Great Conjunction – The Preacher Pollard Blog Min tanke är ”vad är resans mål”.

Ny forskning hoppas ge svar på om universum är lika stort i alla riktningar

 

Fysiker har länge antagit att universum är ungefär lika stort i alla riktningar och har nu de hittat ett nytt sätt att testa den hypotesen: genom att undersöka skuggan av ett svart hål.

Om den skuggan är lite mindre än befintliga fysikteorier förutspår i någon riktning kan det bidra till att bevisa det som kallas en  bumblebee gravitation som beskriver vad som skulle hända om till synes perfekt symmetri i universum inte är så perfekt trots allt.

 Om forskarna kan hitta ett svart hål med en sådan osymmetrisk skugga skulle det öppna dörren för en helt ny förståelse av gravitation och kanske förklara varför universum expanderar allt snabbare. Kom ihåg att första bilden någonsin av ett svart hål (M87) togs av Event Horizon Telescope för bara ett år sedan? Det spöklikt vackra, mörka tomrummet i mitten av den ljusa ringen var faktiskt det svarta hålets "skugga", den region som sög i sig allt ljus bakifrån och runt den.)

 

För att göra datamodellen de arbetar efter så realistisk som möjligt placerade teamet ett svart hål i bakgrunden av ett universum som accelererade i sin expansion (exakt som det vi observerar) och trimmade nivån av symmetribrott för att matcha beteendet hos mörk energi som forskare antar finns.

 

De fann att, i detta fall, ett svart håls skugga kan visas upp till 10 % mindre än det skulle i en "normal gravitation". Den fysik vi accepterat att universum expanderar lika mycket i alla riktningar och med samma hastighet skulle då inte stämma.

Medan den nuvarande bilden av ett svart hål se Messier 87 är för luddigt för att se skillnaden (om den finns) görs försök för att ta ännu bättre bilder av svarta hål. Svaret är högintressant (min anm.) för att vi ska förstå mer av vad vi ska söka efter i vår verklighet. En verklighet vi enbart har teorier om.

Bild från vikipedia av det svarta hålet i Messier 87. Taget av Event Horizon Telescope.

Jorden rör sig fortare och befinner sig närmre Vintergatans svarta hål än man tidigare ansett.

 

En ny undersökning av vår galax av astronomer från Japan vilka använde det nya teleskopet VERA har visat att jorden både rör sig snabbare och är närmare det supermassiva svarta hålet i mitten av vår galax än man tidigare ansett.

Nya observationer från nationalastronomiska observatoriet i Japan som lyfts fram i den första VERA Astrometry Catalogen tyder på att vår planet ligger cirka 2 000 ljusår närmare Vintergatans centrala svarta hål än man tidigare trott. Och precis som i vårt solsystem där planeter närmare solen rör sig snabbare än de längre ut ses vår jord och sol nu flytta sig ungefär 7 km/sekund snabbare än vi tidigare antog med de mätresultat vi då hade. Det nya arbetet visar även att vårt solsystem ligger 25800 ljusår från Skytten A* riktningen dit Vintergatans centrum finns och dess svarta hål Sagittarius A* finns.

Tidigare mätvärde till det svarta hålet var 27700 ljusår och antogs av Internationella astronomiska unionen (IAU) 1985.

Ovan nya resultat är de första som kommit från den nya Astrometry katalogen från det japanska VLBI (Very Long Baseline Interferometer) i projektet VERA (VLBI Exploration of Radio Astrometry) vilket finns i Chile. Astrometry handlar om att mäta de exakta positionerna och hastighet över tid av förflyttningar av objekt däruppe.

Helt färdigt är inte observatoriet förrän under 2024.

DE nya mätresultaten visar inget som vi som jordbor behöver vara oroliga över. Avståndsförändringen är inget som påverkar oss inte hastigheten heller. Men vi kan lära oss att mätresultaten av objekts avstånd och hastighet i universum nu förbättrats och är mer noggranna.

Bild Pixabay.com valt ut denna under det jag tänkte på de eviga filosofiska frågorna vad är universum och vad är människan.

Spökaktiga cirklar upptäcks däruppe. Förklaring till dem finns inte.

 

I september 2019 presenterade Anna Kapinska några  intressanta fenomen hon hittat när hon bläddrade i nya radioastronomiska data. Hon hade börjat märka att det fanns mycket konstiga formationer hon inte kunde passa in på kända objekt.

Anna gav dem namnet WTF? Bland dem fanns en bild av en spöklik cirkel av radioutsläpp likt en kosmisk rök-ring. Några dagar senare hittade hennes kollega Emil Lenc en andra ännu mer kuslig formation än Annas. Anna och Emil hade undersökt de nya bilderna från pilotobservationer från evolutionskartan för universum (EMU) från ett projektet  gjort med CSIRO: s revolutionerande nya australiska Square Kilometre Array Pathfinder (ASKAP) teleskop.

EMU:s planer är att sondera delar av universum där inget teleskop har gått tidigare. Det görs med ASKAP teleskopet som kartlägger stora delar av himlen mycket snabbt och sonderar dessa till ett djup som tidigare bara nåtts i små delar av rymden. Teleskopet är särskilt känslig för svaga, diffusa objekt. Teamet sökte vidare och hittade några fler av dessa mystiska formationer. De kallar dem ORC som står för "udda radio cirklar". Men den stora frågan är naturligtvis: "Vad är de?"

 

Först misstänktes  en störning i en programvara. Men det   bekräftades snart att cirklarna  är verkliga då andra radioteleskop också fann dem. Ingen kan ännu svara på hur stora de är eller hur långt borta de är. De kan vara objekt i vår galax, kanske några ljusår över eller de kan vara långt borta i universum miljontals ljusår i diameter.

Mystiskt nog ser vi inget alls på bilder tagna med optiska teleskop på positionen för ORC, dessa ser ingenting (enbart tom rymd). Radioemissionens ringar ses enbart med radioteleskop vilket indikerar att de är moln av elektroner. Men det är ett mysterium att inget kan ses i optiskt ljus.  Kan de vara något helt annat än vi tror? Två ryska forskare har föreslagit att ORCs kan vara "halsar" av maskhål i rumtiden.

Utifrån den handfull vi har hittat hittills uppskattar vi likväl  att det kan finnas många fler. Bärbel Koribalski en kollega till ovanstående konstaterar att sökandet nu görs med teleskop runt om i världen för att hitta fler ORC för att försöka förstå vad de är. Är det ett helt nytt fenomen eller något vi redan vet om men ser på ett annorlunda sätt? Men om det är något helt nytt hur förändrar det då vår förståelse av universum?

Bild från https://theconversation.com/ varifrån inläggets nyhet även kommer från och diskuteras utifrån.

Universum blir bara hetare och hetare.

 

Studien om ämnet publicerades den 13 oktober i Astrophysical Journal och behandlar universums termiska historia under de senaste 10 miljarder åren.

Resultatet av studien är att medeltemperaturen på gas över hela universum har ökat mer än 10 gånger den ursprungliga temperaturen under den tidsperioden och är i dag cirka 1999727 Celsius. "Vår nya mätning ger en direkt bekräftelse på det banbrytande arbetet av Jim Peebles - 2019 års Nobelpristagare i fysik - som lade ut teorin om hur den storskaliga strukturen bildas i universum", säger Yi-Kuan Chiang, huvudförfattare till studien och forskare vid Ohio State University Center for Cosmology och Astroparticle Physics.

 Forskarna använde en ny metod i arbetet som gjorde det möjligt att uppskatta temperaturen på gas längre bort från jorden - vilket innebär längre tillbaka i tiden - och jämföra detta med gas närmare jorden nära den nuvarande tiden. ”Nu, sade Yi-Kuan Chiang har forskare bekräftat att universum blir varmare över tid på grund av gravitationell kollaps av kosmiska strukturer. En uppvärmning som kommer att fortsätta enligt den kunskap vi har och utgår från”. Uppvärmningen i universum beror på den naturliga processen för galax och strukturbildning. Den är inte relaterad till uppvärmningen på jorden. Dessa fenomen sker på mycket olika skalor" sade han. "De är inte alls sammankopplade."

En (min anm.) överraskande hög temperatur därute i gasen. Man tänker sig universum annars som en plats där den absoluta nollpunkten är överallt. En annan tanke är om denna temperaturhöjning slutar en gång eller kommer att fortsätta till ett läge där universum kollapsar i en gravitationskollaps genom samma princip och fortsättning som beskrivs ovan.

Bild från pixabay.com

Tankar om varför det är (blev) vakuum (tomt) i universum

 

Varför är det vakuum i rymden? Nästintill vakuum om man räknar bort en och annan asteroid ett och annat gruskorn och annat av stenmineral,gas och is.

Tomheten resulterar i ett extremt lågt tryck. Men även om det är omöjligt att efterlikna denna tomhet i rymden på jorden kan forskare skapa extrema lågtrycksmiljöer i laboratoriemiljö.  I genomsnitt skulle rymden fortfarande vara ganska tomt även om  inte  gravitation existerade.

"Det finns inte bara en massa saker i förhållande till volymen av universum" enligt teoretisk astrofysiker Cameron Hummels vid California Institute of Technology (Caltech). Den genomsnittliga densiteten av universum, enligt NASA är 5,9 protoner (en positivt laddad subatomär partikel) per kubikmeter.

Gravitationen förstärker tomheten i vissa regioner i universum som i mellan solsystemen.  I planetsystem som utanför jorden ex finns mer grus asteroider och numera avfall från våra satellituppskjutningar än vid andra planeter i vårt solsystem.

I princip kommer objekt med en massa genom gravitation att dras till varandra. Därför har vi nedfall av gamla raketsteg, asteroidnedslag stjärnfall mm på jorden. Det är effekt av gravitationen i mertalet fall. Kollisionskurs är annat.

Faherty en av forskarna om vakuum i rymden beskriver det enligt följande. I rymden drar gravitationen närliggande objekt närmare varandra. Tillsammans ökar då deras kollektiva massa och mer massa innebär att de kan generera en starkare gravitationskraft med vilken man kan dra ännu mer materia till sig.

Vi kan ju tänka på svarta hål vilka har en otrolig täthet (massa) inget som kommer i närheten av dessas gravitation kommer undan.

Massa ökar gravitationskraften som ökar massan som ökar gravitationskraften. "Det är en skenande effekt”, säger Hummel en annan av forskarna om detta. Eftersom dessa gravitationella hotspots drar i närliggande materia minskar utrymmet mellan objekt och tomrum skapas säger Hummel.

Men universum började inte på det sättet. Efter Big Bang spreds materia enligt teorin (och fysikens grunder) mer enhetligt, "nästan som en dimma," säger Hummel. Men under miljarder år har gravitationen samlat materialet som materia till asteroider, planeter, stjärnor, solsystem, galaxer och mellan dessa lämnat tomrummet interplanetära, interstellära och intergalaktiska rymden.

Men inte ens rymdens vakuum är riktigt tomt. Mellan galaxer finns det mindre än en atom i varje kubikmeter, vilket betyder att intergalaktiska rymden inte är helt tom. Det har mycket mindre materia dock, än något vakuum människor kan simulera i ett laboratorium på jorden.

Sedan (min anm) finns universums expansion vilket gör att den atom man i dag beräknar finnas per kvadratmeter (i medeltal) efterhand kommer att få än större yta. Tomrummet (avstånden) ökar. En gång om allt fortsätter som hitills kan vi i vårt solsystem bara se en svart rymd utan stjärnor från jorden.

Bild från pixa.com

Partiklar mellan och i galaxerna är mindre istäckta än man tidigare ansett.

I universum är det på många platser  kallt och dammigt och gasfyllt. Molekylära moln från vilka stjärnor bildas innehållande gas (mest bestående av väte) och damm finns svävar omkring nya stjärnor vilkets material är grunden till nya planetsystem. Utöver det finns  nebulosor och mellan galaxerna små mängde av dammpartiklar. Några per kvadratmeter i tomrummet. 

Astrofysiker har länge förstått att ytorna på dessa damm- och gasmoln bestående av små molekylpartiklar första hand (små och större sten och gruskorn finns även) fungerar som platser för kemiska reaktioner som skapar ett brett spektrum av molekyler från vätgas till alkoholer av skilda slag. Kemikalier som är viktiga komponenter till sten och gasplaneter. De senaste decennierna har forskare antagit (inte vetat min anm.,) att dessa dammpartiklar är belagda med hundratals eller tusentals molekylskikt av is - inte bara fryst vatten utan också andra föreningar ex kolmonoxid, ammoniak och metan.

Nu har Alexey Potapov från Max Planck-institutet för astronomi och Friedrich-Schiller vid University of Jena, Tyskland med kollegor hittat bevis vid laboratorieexperiment att antagandet om tjockleken på detta islager troligen är fel. De gjorde upptäckten att tidigare forskning och teori antytt att vissa astrofysiska dammpartiklar kan vara mycket porösa och svampliknande i sin struktur och med mycket hög effektiv ytarea (mycket yta). Nya observationer antyder att mängden is för varje dammpartikel är beroende på om partikeln är mycket porös (en porös yta har fler ytor tänk på en dammtuss med alla dess prång) skulle den tillgängliga isen spridas ut i ett tunnare skikt på alla dessa ytor än vad som antagits tidigare och för en slät partikel med en mindre ytarea isen istället lägger sig i ett tjockare lager (här kan man tänka på ett gruskorn få sprickor och prång här). Tidigare antogs ett lager is på partiklarna av ungefär samma tjocklek runt om inte uppdelat beroende på ytor och porositet. 

Potapov antyder att det islager som bildas på vissa korn porösa sådana bara skulle vara en enda molekyl tjockt medan andra gruskornlika har tjockare islager. Denna uppskattning kommer från mätningar av ökningen av effektiv yta jämfört med en ickeslät yta. "Det är som att bre smör på en smörgås," säger Potapov. "Du får en tunnare men ett tjockare lager om brödskivan är plan och kompakt med  tät struktur," (till skillnad mot ett luftigt bröd med bucklig och hålig yta där du ska få smör in i alla håligheter det blir petgöra om man inte ser det som tidigare ett tjockt lager rätt över båda bröden ) När det gäller dammkorn existerar mycket av den ytan i de veckade hålen i det porösa materialet.

Detta resultat, tror forskarna, kan förändra mycket tänkande inom astrofysisk kemi. Möjligheten att kol- och silikatbaserade material av dammpartiklar påverkar  ytreaktioner vilket  antyder t att ett större antal molekyler kan bildas beroende på ytans och hastigheten för skedena  i olika reaktioner vilka då är  annorlunda än man tidigare trott.

 Några av de organiskt viktiga molekylerna som finns i planeter och kometer kan bildas på dessa ytor med mycket högre hastighet och effektivitet. Dessa kan inkludera vissa molekyler som tros delta i prebiotisk kemi, såsom formaldehyd  (en färglös gas) och ammoniumkarbonat (en slags salt). 

En ny kunskap som kan ge lite ny teoribildning av hur planeter bildas (min anm.).

Bild från vikimedia på carinanebulosan  vilken är en bra illustration på damm och gasmoln i universum. Mer om denna kan man läsa om här. 

Varför väger universum olika beroende på vilken metod vi använder?

Lite eget funderande efter att ha läst medföljande artikel som kan ses här.

Som man kan se på rubriken har två accepterade vetenskapliga metoder att mäta massan i universum gett olika resultat. Detta fast man använt samma material men olika ekvationer vilka båda är helt tillförlitliga i andra sammanhang där de ger samma slutresultat.

I mina funderingar ingår att detta kan visa på att vi lever i ett universum som är en spegling av ett universum i en annan dimension och att det därför speglas i ekvationer som är olika just då vi använder dessa på universums massa. Låter konstigt men är möjligt. Något vi inte förstår i fysiken finns eller existerar som vi hittills inte behövt ta hänsyn till.

Men vad? Min teori är ovan men inget säger att den är rätt. Det kan vara något helt okänt som vi inte kan nå med dagens paradigm i vetenskap. Något vi kanske inte kan förstå som människor eller kan förstå varken vi eller våra datorer oberoende av vad vi matar in i dem. Det är något okänt vi har upptäckt. Men kanske något vi aldrig kan få tag på.

Fri bild från