Mystiska skeenden i universum del 4 vi bombarderas av solvinden men har ett effektivt skydd

 

Den kosmiska bakgrundsstrålningen (CMB Cosmic microwave background) är en elektromagnetisk strålning med maximal intensitet i våglängder inom millimeterområdet (mikrovågsområdet).  Varje dag sker explosioner runt jorden. Explosioner av oerhörd kraft som uppstår när solvinden oupphörligt (strömmen av laddade partiklar från solen) trycker mot vårt skydd runt jorden magnetosfären (utan detta skydd inget liv på jorden). 

Då och då  bryts magnetfältslinjerna av detta oupphörliga bombarderande av solvinden, justeras och spränger bort närliggande laddade partiklar. Denna explosiva händelse kallas magnetisk återanslutning. (det är då explosionerna sker och magnetosfären återansluts efter effekten).

 

Även om vi inte kan se den magnetiska återanslutning med våra ögon kan vi se dess effekter. Ibland strömmar några av de störda partiklarna in i jordens övre atmosfär vid en explosion och då blir det norrsken.

 

Magnetisk återanslutning sker över hela universum och inte bara runt jorden vilket hjälper forskare att förstå återanslutning och dra slutsatser om hur detta fungerar på platser som är svårare att undersöka. Utkasten  soleruptioner sker på solen i områden vid  svarta hål och runt andra stjärnor. 

 

Enorma, osynliga explosioner inträffar ständigt i rymden runt jorden. Dessa explosioner är resultatet av vridna magnetiska fältlinjer som öppnas, sluts, justeras och spränger partiklar ut i rymden och ner mot oss.

Men även andra slag av farliga energistötar förutom solvindens plasmavågor och elektromagnetiska fält kommer från universum därute. Föreställ dig partiklarna som en flock fåglar som flyger tillsammans. I medvind driver fåglarna i vindens riktning  snabbare även om det inte ser ut som om något driver dem framåt. Partiklar beter sig ungefär på samma sätt när de plötsligt stöter på ett magnetfält. Magnetfältet kan i ger dem en acceleration i magnetfältets riktning.

Men vi är skyddade till största delen av magnetosfären runt jorden. Självfallet finns det en gräns för hur mycket detta klarar av. Extrem solvind kan slå ut elektroniken på jorden exempelvis (då har inte magnetosfären  klarat av att stå emot energiflödet). Skyddet runt jorden kom till innan vi uppfunnit vår digitala verklighet och är inte beräknat för en digital livsforms sårbarhet. För hög strålning är även farligt för oss människor men den faran är störst i rymden. Därför har astronauter dräkter som skyddar mot den strålning som finns i rymden.

 Vi är inte menade till ett liv utanför jorden. Man kan även fundera över om det var slumpen som skapade magnetosfären eller något annat. Det vi vet är att utan detta skydd skulle jorden varit en livlös planet.

Bild en solfackla kan ses på solen. Bild från vikipedia

Solen är enligt nya rön anledningen till merparten av vattnet på Jorden.

 

Vid  University of Glasgow har ett internationellt forskarlag inklusive  forskare från  Curtin's Space Science and Technology Centre (SSTC) i Indien funnit att solvinden som består av laddade partiklar till stor del  av vätejoner är källan till merparten av vattnet på jorden och inte som tidigare antagits dammkorn från asteroider som kraschade ner på jorden under solsystemets barndom.

SSTC-chefen John Curtin Distinguished och Professor Phil Bland påtalar även att jorden blev mycket mer vattenrik jämfört med andra steniga planeter i solsystemet.

På Jorden finns hav som täcker mer än 70 procent av dess yta, och forskare har länge förbryllats över vad som är källan till allt vatten.

" En accepterad teori är att vatten transporterades till jorden i slutfasen av dess bildande genom asteroidnedslag men tidigare tester av det isotopiska "fingeravtrycket" av  asteroider fann att de i genomsnitt inte matchade med möjligheten till allt vattnet som finns på jorden vilket innebär att det fanns minst en annan källa," säger professor Bland . " Vår forskning tyder på att solvinden skapar vatten på ytan av små dammkorn och detta isotopiskt lätta vatten gav sannolikt merparten till jordens vatten.

"Denna nya solvindsteori bygger på noggrann atom-för-atom-analys av minidamm fragment från  Itokawa en asteroid om har en kurs nära solen. Prover därifrån samlades in av den japanska rymdsonden Hayabusa som återvände till jorden 2010.

"Vårt atomsondtomografisystem på Curtin University gjorde det då möjligt för oss att ta en otroligt detaljerad titt inuti de första 50 nanometerna eller så av ytan av Itokawa-dammkorn vilka innehöll tillräckligt med vatten som om det skalades upp till cirka 20 liter för varje kubikmeter berg."

Curtin-doktoranden Dr Luke Daly, numera vid University of Glasgow säger att forskningen inte bara ger forskare en anmärkningsvärd inblick i källan till jordens vatten utan också kan hjälpa framtida rymduppdrag.

"Hur astronauter skulle få tillräckligt med vatten, utan att bära med sig stora mängder förnödenheter är ett av hindren för framtida rymdutforskning", säger Dr Daly.

" Vår forskning visar att samma rymdväderprocess som skapade vatten på Itokawa troligen inträffade på andra  planeter vilket innebär att astronauter kan bearbeta färsk vattenförsörjning direkt från dammet på en planets yta till exempel månen."

Stämmer resultaten kan detta mycket väl vara sanningen om Jordens vatten (min anm.) Jag kan se troligheten i detta. Men det borde förklarats varför dessa atomer blev vatten på Jorden och inte som på andra planeter fortfarande  inneslutit i damm.

Bild vikipedia.

Risken finns att vi sprider jordens organismer ut i rymden eller tvärtom.

 

I en nyligen publicerad artikel i den internationella tidskriften BioScience har ett team forskare där bland annat Dr. Phill Cassey, chef för institutionen för ekologi och evolutionsbiologi vid University of Adelaide efterfrågat ett  erkännande av biosäkerhetsrisker i rymdindustrin.

"Förutom regeringsledda rymduppdrag har i dag ankomsten av privata företag som SpaceX inneburit att det nu finns fler aktörer inom rymdutforskning än någonsin tidigare", säger docent Cassey. "Vi måste därför vidta åtgärder för att minska dessa risker."

Rymdbiosäkerhet handlar även om både överföring av organismer från jorden till rymden och tvärtom. Medan forskningen påpekar att risken för att främmande organismer överlever resan ut i rymden för närvarande är låg är den inte omöjlig.

Jag citerar nedan från rymdstyrelsen.se ”Under en rymdfärd 2008 visade en svensk-tysk forskargrupp att björndjur kan överleva extrem uttorkning och strålning i rymdens vakuum. Det var Ingemar Jönsson vid Högskolan i Kristianstad tillsammans med en svensk och tre tyska forskarkollegor som visade att björndjuren som var en del av uppdraget Foton-M3 som sändes upp från kosmodromen i Baikonur i Kazakstan den 14 september 2007 överlevde resan. 

 

Om forskarna kan ta reda på vad som gör björndjuren så motståndskraftiga mot extrema förhållanden kan den kunskapen ge spridningseffekter både inom rymdforskning och inom tillämpningar på jorden. Kunskaperna kan exempelvis komma till nytta inom livsmedels- och läkemedelsindustrin för att förbättra lagring av biologiskt material,  mat, mediciner och vacciner. Källa: Esa."

Dr. Cassey sa: "Risker som har låg sannolikhet för förekomst men har potential för extrema konsekvenser är kärnan i biosäkerhetshanteringen. För när saker går fel går de riktigt fel."

Forskningen ger tydliga bevis på hur människor har spridit organismer till de mest avlägsna regionerna på jorden och havet och till och med ut i rymden.

Risken är kanske än större då vi har med oss mikroorganismer som människor eller i material vid framtida landning med människor på Mars att vi sprider biomaterial där. Material som växer till sig och kanske muterar och senare blir livsfarliga för människan. (Min anm.)Frågan är hur detta ska kunna undvikas Människan i sig är full av bakterier och svamp exempelvis. Vi vet inte heller om det finns bakterier eller virus på Mars vi inte har någon kännedom om.

Bild från https://duluthreader.com/articles/2020/11/12/116306-lowly-limericks

På björndjuret eller som det även kallas trögkryparen. Det har visat sig kunna överleva nästan var som helst även i rymden. Det är ett litet djur som vi kan utan att vi vet om det sprida på Mars exempelvis.

Problem med tidsfördröjning vid kommunikation mellan Jorden och Mars

 

Elton John sjöng om att Mars "inte är platsen där man ska uppfostra sina barn", men en dag hoppas likväl rymdbyråer över hela världen att bevisa att han hade fel genom att landa den första människan på den röda planeten som början till en framtida kolonisation av Mars. 

Men de som gör resan till Mars måste inte bara överleva resan fysiskt och mentalt utan även leva på en iskall planet utan andningsbar atmosfär och leva mycket mer isolerat än alla andra upptäcktsresande gjort i mänsklighetens historia. När Mars är som närmst oss är den likväl fortfarande ca 55 miljoner km från jorden vilket gör kommunikationsförseningar och leveransproblem mellan de två världarna stora och oundvikliga.

Detta kräver att besättningsmedlemmarna måste effektivt klara av stressiga förhållanden på egen hand med begränsade autonoma resurser tillgängliga ombord på resan dit eller hem och på ytan av Mars. De måste vara effektiva, initiativrika och iskalla i sina beslut och inte drabbas av panik. Det fodrar att inte vem som helst bör resa dit.

En radiosignal tar ca 30 minuter tur och retur att nå jorden och tillbaks från Mars. En tid då ett problem kan bli än större. För att 30 minutersgränsen ska hållas ska då en lösningshjälp finnas klar att sändas tillbaks omedelbart till Mars. Det fodrar att även Jordens kontaktpersoner är skärpta och kunniga annars kan ett svar ta lång tid och kanske komma försent. Även 30 minuter kan dock vara försent. Det kan vara ett akut nödrop.

 

Med få möjligheter att genomföra en provkörningar i rymden har forskare tillgripit markbundna experiment för att se hur astronauter hanterar sådana utmaningar. Ett tidigare experiment där isolering och tidsförskjutning av kommunikation gjordes  kallat Mars-500 avslöjade att en psykologisk avskildhet från kontrollen på jorden bland dem som deltog väckte rädsla och  kunde leda till motstånd från framtida besättningar i rymden till  kommandon. "Besättningarna på sådana uppdrag tenderar att minska sin kommunikation med kontrollen på jorden under isolering och att dela sina behov och problem mindre och mindre med jorden", säger Dr. Dmitry Shved, vid Ryska vetenskapsakademin och Moskva Aviation Institute,  en författarna till studien.

Det utarbetas numera även AI artificiell intelligens som kan ge förslag på hjälp på plats när något sker däruppe. Risken ser jag även med att isoleringen på Mars kan ge samhällen av typen Flugornas Herre  i isoleringen däruppe.

Bild vikipedia; En konstnärs uppfattning om en bemannad Mars-bas med ett odling.

Ny teori om hur Jorden och Venus blev de planeter som vi känner dem som.

 

Med hjälp av maskininlärning och datorsimuleringar av troliga gigantiska effekter i vårt solsystems barndom fann forskare vid Lunar and Planetary Laboratory University of Arizona  att planeterna i det inre av solsystemet sannolikt kom till ur upprepade kollisioner och effekter av gravitation.

Detta utmanar de konventionella modellerna av planetbildning som innefattar preplanetära kroppar som tillbringade en stor del av sin resa genom det inre solsystemet med kraschar och rikoschetter mot varandra innan de kraschade in i varandra en sista gång och blev de planeter och månar de nu är.

Efter att ha saktats ner av sin första kollision (genom gravitationen) skulle de vara mer benägna att hålla ihop nästa gång.

Forskningens resultat  publicerades i två rapporter den 23 september i The Planetary Science Journal där den ena rapporten fokuserade på Venus och jorden och den andra på jorden och månen. Centralt för båda publikationerna, enligt författarteamet som leddes av LPL-professorn Erik Asphaug är att gigantiska effekter av sammanslagningar som forskare trodde tidigare inte är hela förklaringen till planeternas existens.

" Vi ser att de flesta större effekter är "långsamma". Det innebär att för att två preplaneter ska slås samman till en måste de först sakta ner i hastighet för att effekten ska bli en planet och inte en hög asteroider säger Asphaug. – Vid stora nedslag till exempel månens bildande som antas skett ur en krasch av två kroppar Theia och Jorden ses denna händelse i dag som en ovanlig händelse som troligast feltolkats. Mer troligt var att det krävdes två smällar av mindre krafsigt slag för månens bildande.

Vid högre fart skulle till exempel protoplaneter från det yttre solsystemet företrädesvis ha anslutit sig till Venus istället för jorden. Kort sagt, Venus kunde bestå av mer material och vara större än Jorden då om Venus skulle ha fått merparten av materian som då  snabbt svept förbi Jorden.

" Man skulle kunna tro att jorden består mer av material från det yttre systemet eftersom den ligger närmare det yttre solsystemet än Venus. Men med jorden i den här förtruppsrollen gör det faktiskt mer troligt att Venus ansluter sig till yttre solsystemmaterial," sa Asphaug.

 

Solsystemet är vad forskare kallar en gravitationsbrunn konceptet bakom en populär attraktion på vetenskapliga utställningar. Besökare där sänker ett mynt i en trattformad gravitationsbrunn och tittar sedan på när deras pengar slutför flera banor innan de faller ner i mitthålet. Ju närmare en planet är solen, desto starkare är gravitationen som planeterna upplever. Det är därför de inre planeterna i solsystemet vilket dessa studier var fokuserade på – Merkurius, Venus, Jorden och Mars – kretsar kring solen snabbare än till exempel Jupiter, Saturnus och Neptunus. Det visar att ju  närmre ett objekt kommer till solen desto mer sannolikare är det att stannar där.

Detta kan förklara asteroidbältena som är en del av materialet som bildade planeterna när de var heta kroppar (preplaneter). Solen bildades av gas. Först bildades planeterna (min anm.) till i solsystemets inre (kanske i tur och ordning) sedan gasplaneterna därefter de yttre planeterna och mycket av materian som aldrig kom vidare  finns i dag som bälten av sten därute. Händelserna var mycket beroende av gravitation och mindre av kollision.

Bild från vikimedia som visar Venus och Jorden i naturliga färger sedda från rymden.

Vi bör söka efter planeter med liknande axellutning som Jorden då vi söker efter liv däruppe.

 

  Planeter som lutar runt sin axel likt jorden har bättre förmåga att utveckla komplext liv. Denna upptäckt hjälper nu forskare att förfina sin strävan efter sökningen efter mer avancerat liv på exoplaneter. Den NASA-finansierade studies resultat kommer att presenteras vid Goldschmidt Geochemistry Conference.

Den första exoplaneten upptäcktes 1992.  Man anser i dag att exoplaneter bör finnas på rätt avstånd från sin sol för att de ska ha flytande vatten. I den så kallade "Guldlockzonen". Men för mer avancerat liv är andra faktorer också viktiga exempelvis syre i atmosfären. Forskare har skapat sofistikerade modeller av de förhållanden som anses nödvändiga för livsmöjligheter som vi känner det från  jorden ska kunna producera syre.

I dessa modeller kan olika parametrar angetts för att visa hur förändringar av  förhållanden förändrar mängden syre som produceras genom fotosyntesen.

Senior Researcher Stephanie Olson vid Purdue University säger i ett uttalade, "I modellen ändrar vi dagslängden, atmosfärmängden , fördelningen av mark och hav etc. för att se hur den marina miljön och marina syreproducerande organismer reagerar under olika förutsättningar.

Forskare har funnit att ökad dagslängd, ökat lufttryck och framväxten av kontinenter alla påverkar näringstransporter i samband med havscirkulationsmönstret vilket påverkar  syreproduktionen. Det föreslås att dessa relationer kan ha bidragit till jordens syresättning genom att underlätta syreöverföring till atmosfären när jordens rotation saktar ner, kontinenter växer och lufttrycket ökar över tid”.

"De mest intressanta resultaten erhölls när vi modellerade in planetens lutning i sin axel. Det vill säga hur planeten lutar när den kretsar runt sin sol säger Megan Barnett, doktorand vid University of Chicago som var involverad, och tillägger

"I vår modell ökade  lutningen effektiviteten i återvinningen av biologiska komponenter, vilket ökade produktionen av fotosyntetiskt syre i havet. Effekten är livsuppehållande. Det var som att fördubbla mängden näringsämnen. "

 

Jorden lutas i en vinkel av 23,5 grader runt sin axel. Detta ger oss årstiderna och delar av världen utsätts för direkt solljus på sommaren mer än på vintern. Men inte alla planeter i vårt solsystem lutar som jorden. Uranus lutar 98 grader medan Merkurius inte lutar alls. Lutningen storlek har betydelse.

Dr. Olson fortsätter med att säga: "Det finns flera faktorer att tänka på när man letar efter liv på en annan planet. Planeten måste vara på lämpligt avstånd från stjärnan för att tolerera flytande vatten och innehålla de kemiska beståndsdelarna i livets ursprung. En liten lutning eller extrem säsongsvariation på en planet med en lutning som Uranus kan begränsa livets tillväxt av avancerade djurarter, Men påverkar mindre mikroorganismerna. Ovan bör tas hänsyn till när vi söker efter liv däruppe ska vi söka liv av avancerat slag eller liv på mikronivå? (min anm.)

Bild från pixabay.com  på Jorden.

Vi kan vara upptäckta från något annat solsystem

 

Forskare vid Cornell University och American Museum of Natural History har identifierat 2034 närliggande stjärnsystem från oss sett. Innebärande ett avstånd av högst 326 ljusår från oss. Ifrån detta avstånd kan eventuella civilisationer på en planet i något av dessa solsystem om de riktar ett starkt teleskop mot oss se jorden som en blå prick vilket visar en planet med syre i atmosfären. Ett tecken på möjligt liv.

 "Från exoplaneters synvinkel är vi utomjordingar", säger Lisa Kaltenegger, professor i astronomi och chef för Cornells Carl Sagan Institute, vid College of Arts and Sciences."Gaia har gett oss en exakt karta över Vintergatans galax", sa Faherty, "så att vi kan se bakåt och framåt i tiden och se vart stjärnor har lokaliserats och vart de är på väg."

Kaltenegger och astrofysiker Jackie Faherty, en senior forskare vid American Museum of Natural History och medförfattare till "Past, Present and Future Stars That Can See Earth As A Transiting Exoplanet", använde positioner och rörelser från Europeiska rymdorganisationens Gaia eDR3-katalog för att avgöra vilka stjärnor som kommer in i och lämnar Earth Transit Zone - och hur lång tid.

 

Av de 2 034 stjärnsystem som passerar genom Earth Transit Zone (den zon där vi kan ses) under den undersökta 10000-årsperioden ligger 117 objekt inom cirka 100 ljusår från oss och 75 av dessa objekt har varit i Jordtransitzonen (zonen då det därifrån kan se direkt mot jorden) sedan kommersiella radiostationer på jorden började sända ut i rymden för ungefär ett sekel sedan.

James Webb Space-teleskopet – som väntas lanseras senare i år – kommer att ge en detaljerad titt på flera exovärldar därute med syftet att karakterisera deras atmosfärer och söka efter livstecken. Något de där ute kanske redan gjort om de har ett teleskop minst lika starkt som de snart uppsända James Webbteleskopet riktat mot oss.

Bild från pixabay.com.

5000 ton damm från rymden träffar oss per år.

 

Varje år beräknas jorden träffas av damm från kometer och asteroider. Dessa interplanetariska dammpartiklar passerar genom vår atmosfär och ger upphov till stjärnfall. (obs innebär inte att kometer eller asteroider själva kolliderar med jorden utan enbart damm från dess vilket rymden består mycket av (min anm.).

En del av detta damm når marken i form av mikrometeoriter. Ett internationellt program genomfördes under nästan 20 år av forskare från CNRS, Université Paris-Saclay och National museum of natural history med stöd av det franska polarinstitutet. Projektet har nu resulterat i beräkningen att jorden  genomsnittligt träffas av 5200 ton dammpartiklar varje  år som når marken eller som de kallas mikrometeoriter. Rapporten  finns tillgänglig i tidskriften Earth & Planetary Science Letters från och med den 15 april.

 

Detta resultat kom ur följande arbetssätt. För att samla in och analysera dessa mikrometeoriter har sex expeditioner ledda av CNRS-forskaren Jean Duprat ägt rum de senaste två decennierna nära den fransk-italienska Concordia-stationen (Dome C), som ligger 1 100 kilometer utanför Adélie Land, i hjärtat av Antarktis. Denna plats som benämns Kupol C är en idealisk uppsamlingsplats på grund av den låga ackumuleringshastigheten av snö och frånvaron av naturligt markdamm.

Dessa expeditioner har över tid  samlat utomjordiska partiklar (från 30 till 200 mikrometer i storlek) och utifrån detta mäta det årliga flödet av damm  motsvarande det som träffar jorden per kvadratmeter och år. Sedan vet man ju inte om detta  som är den genomsnittliga nedslaget per kvadratmeter är tillfälligt där resultatet gjordes eller om det verkligen gäller oberoende av plats, Det kan ju hända att Antarktis träffas oftare (min anm).

Men om dessa resultat tillämpas på hela planeten representerar det totala årliga flödet av mikrometeoriter 5 200 ton per år. Det är därmed den främsta källan till utomjordisk materia vår planet får per år långt mer än det som kommer från meteoriter vilka bara ger (beräknat) ca tio ton per år.

Kanske vi skulle undersöka detta damm mer kanske det skulle ge lika mycket kunskap teoretiskt som insamling med farkoster från asteroider och kometer. Kanske en dammuppsamlare i jordens närhet skulle ge mycket och säkert bli billigare. Något rymdstationen ISS kunde hjälpa till med (min anm) kanske de redan görs där.

Bild från  vikipedia Stjärnbilden Andromeda som den kan ses med blotta ögat.

Kan det okända materialet i jordens inre vara rester efter Theia?

 

Den 19 mars beskrev jag en upptäckt gjord av forskare vid Australian National University i Canberra. Upptäckten  att något finns i jordens innandöme i det inre av järnkärnan  som vi inte förstår.

Nu har andra forskare denna gång vid ASU (Arizona state university) utarbetat en  teori om vad det kan vara. Teorin utgår frånTheia.

Theia anses ha kolliderat med  jorden för cirka 4,533 miljarder år sedan. Detta var innan jorden fullbordats. Theia var av Mars storlek (enligt teorin) och att jorden inte förstördes vid kollisionen kan vi vara glada för. Resterna från Theia samlades runt jorden och bildade vad som blev den tidiga månen. Efter att rester från kollisionen flög ut i rymden, tror vissa forskare att detta resulterade i bildandet av två månar vilka över tid slogs samman till den måne vi har i dag.

 Denna teori om två månar var enligt flera forskare nödvändigt för att förklara  skillnaden mellan ytan på månens framsida och baksida (men alla forskare anser inte denna förklaringsmodell med två månar är nödvändig). Teorin visar också anledningen till att jordens kärna är större än vad den borde vara för en planet av jordens storlek (och detta kanske var utgångsteorin för den nu framställda forskningen)

 Den nya teorin att en hel del av Theias mantel hamnade i jordens mantel och detta skulle vara det okända jag beskrev den 19 mars i ett inlägg om forskning av forskare i Australien. Spåren efter Theia l ska enligt forskarna i Arizona finnas under den afrikanska kontinenten och under Stilla havet. 

Svårt att veta om detta kan vara en teori som håller (min anm.) omöjlig är den inte. Så kanske den stämmer.

Bild från vikipedia på en illustration av den hypotetiska planeten Theia.

Något finns inuti Jorden som vi inte vet vad är.

 

Enligt en ny teori utgående från mystiska mätresultat kan Jorden ha fler lager än forskarna trott.

Ny forskning visar att det kan finnas ett dolt lager inuti jordens fasta inre kärna. Något som kan ses som en inre, inre kärna. Detta eventuella skikts natur är inget vi förstår men kan ha något att göra med förändringar i järnets struktur under extrem temperatur och extremt tryck. Studien visar att det finns mer komplexitet i den inre kärnan än vad som tidigare uppskattats, säger Jo Stephenson, doktorand i seismologi vid Australian National University i Canberra, som ledde forskningen om fenomenet.

 

"Den inre kärnan är inte bara en solid järnboll", säger Stephenson till Live Science. Jordens kärna består av delar. Den flytande yttre kärnan som börjar cirka 2 897 kilometer från jordens yta består av flytande metaller och har en temperatur på mellan 2204 till 4982 grader Celsius. På cirka 5150 km djup övergår  kärnan till massivt järn (och lite nickel).

En första aning om att det kan finnas något i mitten av den inre kärnan kom redan på 1980-talet. Men då det inte fanns något sätt att komma ner till den inre kärnan där temperaturen närmar sig den vid solens yta, använde forskare jordbävningsvågor för att göra bilder av kärnan.

Resultat av detta har visat att vågor som  passerar genom kärnan från norr till söder färdas snabbare än vågor som passerar genom kärnan parallellt med jordens ekvator. Ingen vet varför det är så, säger Stephenson men det är ett konsekvent fynd. Den tekniska termen för denna märklighet är anisotropi. 

Forskarna arbetar nu tillsammans med mineralfysiker och geodynamiker för att försöka komma fram till modeller av den inre, inre kärnan som skulle kunna förklara denna förändring. När planeter svalnar  expanderar den inre kärnan, sa Stephenson, så den inre, inre kärnstrukturen kan ha något att göra med hur järn kristalliseras när det svalnar eller det kan bero på förändringar i hur metallen beter sig vid stora temperaturer och tryck.

Man kan se det som att vi ännu inte vet hur det klot vi lever på ser ut eller fungerar för att inte säga innehåller (min anm.). Jag har dock en tanke på att det vi ser som något mystiskt vi ännu inte förstår i jordens kärnuppbyggnad inte är uppbyggnaden i sig själv utan effekter av jordens magnetism som vi inte helt förstår  (något som borde tas med i beräkningarna anser jag vid fortsatta undersökningar).

Bild från https://sciencesprings.wordpress.com/

Titans atmosfär återskapad i laboratorium på Jorden.

 

I sökandet efter liv på andra platser i vårt solsystem är Saturnus måne Titan bland de intressantaste. På Titan finns många slag av organisk kemi i dess atmosfär och ner till dess yta. Forskare har under en tid misstänkt att studien av Titans atmosfär kan ge viktiga ledtrådar till de tidiga stadierna av livets utveckling på jorden. Tack vare ny forskning ledd av teknikjätten IBM har ett forskarlag lyckats återskapa de atmosfäriska förhållandena på Titan i ett laboratorium.

Mycket av det vi vet om Titan idag kommer från  Cassini, rymdfarkosten som kretsade runt Saturnus mellan 2004 till 2017 och avslutade sitt uppdrag genom att dyka in i Saturnus atmosfär. Under denna tid genomförde Cassini många direkta mätningar av Titans atmosfär och avslöjade en förvånansvärt jordliknande atmosfär.

Titan är det andra objektet i solsystemet som har en tät kväveatmosfär där organiska processer äger rum (det andra är jorden). Det som är särskilt intressant är det faktum att forskare tror att jordens atmosfär kan ha varit liknande den på Titan för ungefär 2,8 miljarder år sedan. Detta sammanfaller med den mesoarkeikumska eran, en period då fotosyntetiska cyanobakterier skapade de första revsystemen och långsamt omvandlade jordens atmosfäriska koldioxid till syrgas (vilket så småningom ledde till dess nuvarande balans mellan kväve och syre och möjliggjorde dagens syreberoende livsformer inklusive människan).

Titans yta tros innehålla ledtrådar som kan förbättra vår förståelse för hur livet uppstod i vårt solsystem. Men dess yta har varit och är ett problem att få en tydlig titt på (vi vet inte mycket då atmosfären är tät och vi inte kan se ner på ytan).

På 2030-talet planerar NASA att skicka en robotrotorfarkost som heter Dragonfly till Titan för att utforska dess yta och atmosfär och söka efter möjliga tecken på liv. Som alltid kommer det teoretiska arbetet och laboratorieexperimenten som utförs under tiden att göra det möjligt för forskare att begränsa fokus och öka oddsen för att uppdraget (när det sker) kommer att leta efter det som hoppas finnas på rätt platser. 

Men som alltid (min anm.) finns alltid en okänd faktor som kan göra att allt ställs på ända, Något förbisedd eller ännu ej upptäckt som gör liv omöjligt på Titan. Men naturligtvis kan vi även överraskas positivt och upptäcka liv i mängd på ytan eller under denna.

Bild på Saturnus största måne Titan, från vikipedia.

Under neanderthalarnas sista tid skedde en katastrof på jorden.

 

Jordens magnetiska poler bytte plats för 42000 år sedan något som hänt flera gånger historiskt och kommer att ske igen. Då som tidigare och i framtiden kan en sådan händelse ge klimatförändringar vilket visas i en ny studie. Jordens magnetiska poler är inte statiska de genereras av elektriska strömmar från den flytande kärnan vilken alltid är i rörelse. På senare tid har jordens magnetiska nordpol vandrat i riktning mot norra Ryssland.

Forskarna har tills nu ansett att den senaste polvändningen inte hade någon större miljöpåverkan. Naturligtvis gjorde den att planetens magnetfält blev svagare vilket gjorde det möjligt för mer kosmiska strålning att tränga ner i atmosfären men växt- och djurlivet ansågs inte att ha påverkats i större grad.

I den nya studien visas däremot att ett mer dramatiskt fenomen inträffade: Den utökade strålningen kan ha förtunnat ozonet och öppnat  för mer ultraviolett strålning i atmosfären. Något som är farligt för livsformer vilket vi vet idag. Förändrat vädermönster kan också ha utvidgat istäcket över Nordamerika och torkat ut Australien vilket troligen då ledde till utrotning av många stora däggdjursarter. En solstorm kan ha drivit forntida människor att söka skydd i grottor och då konkurrensen om resurserna (mat) växte kan vår närmaste utdöda mänskliga släkting neandertalaren ha dött ut vilket skulle ge en förklaring till att de försvann från historien. 

 

”Det skulle ha varit en otroligt skrämmande tid nästan som likt slutet på jordens möjlighet att hysa liv", säger Chris Turney, forskare vid University of New South Wales i en video som beskriver den nya forskningen. För att ta reda på vad som hände med jordens klimat för 42000 år sedan undersökte forskare en infödd nyzeeländare som levde vid den tiden: det gamla kauriträdet. Trädets ringar fungerar som ett register över radioaktiva kolnivåer – en radioaktiv isotop – i atmosfären under tiotusentals år.

Trädringarna visade  stigande radiocarbon (kol-14)   vid den tidpunkt då magnetfälten vände, en händelse som kallas " Laschamp event ". Laschamp event, det senaste exemplet på denna magnetiska flip, ägde troligen rum under en period av 1000 år. Det är en kort tid av jordens livstid. Men tillräckligt länge för att förändra ödet för de som levde på jorden då. 

"I den magnetiska strålningsförändringen när denna vände från norr till söder och söder till norr försvann jordens magnetfält nästan", säger Turney. "Och det öppnade planeten för alla högenergipartiklar från yttre rymden."

Om solen spydde ut extra höga strålningsnivåer i en solstorm under den tiden kan neandertalare ha behövt söka skydd.

Faktum är att Laschamp event sammanföll med en ökning av grottbostäder i Europa och Sydostasien. I synnerhet har forskare hittat röda ochra-handavtryck i regionernas grottor som går tillbaka cirka 40000 år. Enligt den nya studien kunde detta pigment ha fungerat som en form av solskyddsmedel. En vanlig tolkning av ockrans betydelse och funktion är att den röda färgen symboliserar liv och död.

Jag tolkar användningen av ockra som att det ansågs livsskyddande och att insmörjning av detta skyddade huden likt solskyddsmedel i dag (min anm.).  Jag hittar dock inga belägg för att kauriträd kan bli äldre än 2000 år. Trädringar som undersöktes enligt ovan bör komma från förstenade träd. Sedan undrar jag även över varför just neandertalmänniskan skulle dött ut vid klimatkrisen? Varför inte den moderna människan homo sapiens. 

Kan användningen av ockra i större mängd som kanske  neandertalmänniskan använde som solskyddskräm vara giftigt mot huden i större mängd. Kanske de även åt den.  En annan tanke är att neanderthalmänniskan var mer känslig för solljus och lättare fick hudcancer än homo sapiens. De sökte ju skydd i grottor. Vad gjorde homo sapiens under denna tid som fick dessa att överleva sökte de även skydd i grottor och använde de inte ockra? Något i resonemanget stämmer inte.

Bild från vikimedia på ca 40000 år gamla handavtryck av ockra i El Castillogrottan  i Spanien.

Kan ett stort svart hål vara anledningen till livet på Jorden

 

När gas strömmar in mot ett svart hål virvlar det som vatten som är på väg ner i en golvbrunn. När gasen närmar sig en bråkdel av ljusets hastighet vid den innersta stabila cirkulära banan (ISCO) runt det svarta hålet värms den upp genom att gnuggas mot sig själv genom turbulent viskositet.

Resultatet blir att gasen lyser starkt och det gör att ungefär en tiondel försvinner bort i ett sken som överstiger storleken av den totala luminositeten från stjärnorna i  galaxen. Den höga matningshastigheten gör kvasarer synliga hela vägen ut till kanten av det synliga universum.  En kvasar är en extremt ljusstark och avlägsen aktiv galaxkärna. Den överglänser sin värdgalax så mycket att galaxen svårligen kan observeras.

2020  tilldelades Nobelpriset i fysik Andrea Ghez och Reinhard Genzel för de avgörande bevis på att ett svart hål om än utsvultet för närvarande lurar också i centrum av vår egen galax Vintergatan . Detta monster som väger fyra miljoner solar är vilande just nu och glödande som en svag radiokälla i riktning mot stjärnbilden Skytten där centrum av Vintergatan finns och det svarta hålet  Sagittarius A* (förkortat SgrA *) vilket är en miljard gånger svagare i ljusstyrka än det skulle ha varit om det hade matas så generöst som en kvasar.

Även om SgrA * är svagt lysande just nu har vi ledtrådar som visar att det måste ha upplevt episoder av kraftig utfodring i det förflutna och då var en kvasar. Detta är inte överraskande med tanke på att gasmoln hela tiden rör sig därute och förr eller senare  närmar sig  galaktiska centrum eller att en stjärna som passerar inom tio gånger horisonten i skalan  SgrA * (vilket motsvarar ungefär jorden-solen avståndet). När detta möte sker kommer det att få till följd att den starka gravitationens tidvatteneffekt förvandlas till en ström av gas som utlöser en kvasarliknande flare.

På den nuvarande platsen där vi finns med vårt solsystem är vi skyddade för utbrott från centrum av galaxen eller utkast från SgrA *. Emellertid indikerar nya studier att vår sol kom till mycket närmre  galaxens kärna och att solen då bombarderades av ultraviolett stålning från det svarta hålet under ett av dessa kvasartillstånd.

Exponeringen för tidigare XUV-bloss från SgrA* på närmare avstånd  kan ha skadat komplext liv under jordens tidiga utveckling. Detta kan förklara varför syrenivån i jordens atmosfär steg till sin för närvarande höga nivå först efter två miljarder år efter sitt bildande. Något som inte kunde ske förrän solsystemet kommit tillräckligt långt bort från SgrA *.

I samarbete med Manasvi Lingam forskare vid Hareard university utforskas just nu detta möjliga samband mellan livet och solens migration bort från Vintergatans centrum. Då stjärnornas ålder nära SgrA* är mindre än en procent av Vintergatans ålder måste stora anhopningsepisoder från störningar av gasmoln ha inträffat minst hundra gånger runt SgrA*, baserat på copernican-principen 

Den nuvarande tiden är inte speciell. Faktum är att ett par gigantiska blubbar av het gas, som kallas Fermi bubbles  observerats komma från det galaxens centrum längs rotationsaxeln i Vintergatan vilket innebär att  den senaste  accretionepisoden runt SgrA * kan ha drivit iväg dessa bubblor. Teoretiska beräkningar innebär att förutom störningar av massiva gasmoln och enskilda stjärnor  i närheten av det svarta hålet blir tidsmässigt störda en gång vart tionde tusen år enligt databeräkningar. Den intensiva utfodringen från de resulterande skräpströmmarna kan leda till de ljusaste blossen från SgrA* (starkt ljussken). Sådana tidvattenstörningar av händelser vid stjärnor har observeras i andra galaxer.

Traditionellt ansågs solen vara den enda astronomiska ljuskällan som påverkade livet på jorden. Men det är också möjligt att det svarta hålet, SgrA * spelade en viktig roll i att forma historien av markbundet liv på jorden.

Bild från vikipedia på en  Sagittarius A* (mitten) med två inringade ljusreflektioner från en  explosion som inträffade 2000.

Jordens magnetosfär anledningen till månens vatten?

 

Före Apollofärderna ansågs månen vara en torr öken på grund av rymdmiljöns extrema temperatur och tomhet. Sedan dess har det i flera studier visats att månen har vatten och is i skuggade polära kratrar. Vatten bundet i vulkaniska stenar och oväntat rostiga järnavlagringar i månens mark.

Teorin hittills är att positivt laddade vätejoner som drivs av solvinden bombarderar månens yta och spontant reagerar så att vatten bildas (som hydroxyl (OH) och molekylärt (H-2O)). Men i en ny multinationell studie publicerad i Astrophysical Journal Letters föreslås nu att solvinden inte är den enda källan till vattenbildande joner. Här visas att även partiklar från jorden kan bilda vatten på månen och det innebär att även andra planeter också kan bidra med vatten till sina satelliter (månar).

Vatten är mycket vanligare i rymden än astronomer trodde tidigare. Det finns  på ex Mars yta, Jupiters månar, i Saturnus ringar, kometer, asteroider och även långt därute på Pluto. Det har vatten även upptäckts i gasmoln långt utanför vårt solsystem.

Det antogs tidigare att vatten införlivades i dessa objekt under bildandet av solsystemet. Men i dag finns bevis på att vatten i rymden är mycket mer dynamisk. Även om solvinden är en trolig källa för månens ytvatten enligt datorsimulering förutspås att vatten som från Jorden avdunstat och försvunnet finns på hög latitud över månen och detta skeende inträffar under de cirka tre dagar av fullmåne när vattnet passerar inom jordens magnetosfär. Genom att jämföra en tidsserie av kartor av vattenytan före, under och efter magnetosfärens transitering (under fullmånens sken) säger forskarna att månens vatten kan fyllas på genom flöden av magnetosfäriska joner som de benämner "Earth wind."

Förekomsten av dessa från jorden härledda joner nära månen bekräftades av Kaguya satelliten då THEMIS-ARTEMIS satellitobservationer användes för att profilera de utmärkande dragen av joner i solvinden jämfört med de inom magnetosfären från Jordens avdunstning. Vid tidigare Kaguya-observationer skedda under fullmånens sken upptäcktes höga koncentrationer av syreisotoper som läckte ut ur jordens ozonskikt och som fanns inbäddade i månens markyta som kommit från ett överflöd av vätejoner i vår planets stora utökade atmosfär. Den så kallade exosfären.  

Dessa kombinerade flöden av magnetosfärens partiklar är fundamentalt olika från dem i solvinden. Således motbevisar den senaste upptäckten av ytvatten i denna studie avskärmningshypotesen och föreslår istället att magnetosfären i sig skapar en "vattenbro" som kan fylla på månens vatten. Mot bakgrund av dessa fynd kan framtida studier av solvinden och planetariska vindar avslöja mer om utvecklingen av vatten i vårt solsystem och de potentiella effekterna av sol- och magnetosfäraktivitet på andra månar och planetariska kroppar.

 

Bild: Från vikipedia. Fantasifull illustration av hur jordens magnetosfär omsluter jorden och påverkas av solvinden: i verkligheten är magnetosfären osynlig.

Genom användning av Artificiell intelligens har upptäckts mönster i jordens biologiska massutdöenden

 

Tanken att massutdöenden tillåter många nya typer av arter att utvecklas i lugn och ro är ett centralt begrepp i evolutionsteorin. Men i en ny studie där man använt artificiell intelligens för att undersöka fossila fynd finner man att detta sällan är sant och att det måste finnas en annan förklaring till förökning av arter.

Forskare vet att de flesta arter som någonsin har funnits är utrotade. Denna utrotning av arter har på det hela taget balanserats av att andra arter tagit vid på Jorden och förökats mer. Det är inte nya arter utan arter som tidigare varit få till antalet individer på grund av konkurrens. De gynnats genom massutdöenden av konkurrerande arter.

Forskare har länge trott att massutdöenden skapar produktiva perioder av andra arters utveckling och förökning", en modell som kallas "kreativ förstörelse." En ny studie ledd av forskare anslutna till Earth-Life Science Institute (ELSI) vid Tokyo Institute of Technology där AI använts undersökte samförekomsten av fossila arter och fann att utveckling av nya arter och utdöenden av andra sällan har ett samband. Paleontologer har identifierat en handfull av de allvarligaste, massutdöende händelserna i Fanerozoikum av fossila fynd. 

Dessa inkluderar främst de fem stora massutdöendena, såsom den endpermiska massutrotningen där mer än 70 % av arterna beräknas ha utrotats. Biologer har i vår tid föreslagit att vi nu kan vara på väg in i en "sjätte massutrotning", som de tror främst orsakas av mänsklig verksamhet, inklusive jakt och markanvändning i form av förändringar som orsakas av utbyggnaden av jordbruket. Ett allmänt noterat exempel på de tidigare "Big Five" massutdöenden är krita -Tertiary en (vanligtvis förkortas som "K-T", med den tyska stavningen av Krita) som verkar ha orsakats när en meteor drabbade jorden ~ 65 miljoner år sedan och vars resultat blev utplåning av dinosaurierna. Detta fynd kom forskarna att tro att massutdöende händelser skapar särskilt produktiv utveckling av andra arter.

Till exempel vid K-T dinosaurie-utrotande händelsen har det konventionellt varit tänkt att en ödemark skapades som tillät organismer som däggdjur att re-kolonisera och "förökas", vilket möjliggjorde utvecklingen av alla typer av  däggdjursarter och i slutändan la grunden för uppkomsten av människan. Med andra ord om K-T händelsen var en "kreativ förstörelse" men inte hade inträffat kanske vi inte skulle vara här (som människor). Men det är spekulation vi kunde kanske utvecklats ändå.

Med hjälp av objektiva metoder, fann de att de "stora fem" massutdöendena som tidigare identifierats av paleontologer plockades upp och lades in i AI undersökningen var bland de 5% av de betydande störningar där utrotning snabbare än utveckling eller vice versa skett. Utöver det hade som AI visade på sju ytterligare massutdöenden som skett, två kombinerade massutdöende - utvecklingshändelser och femton som enbart ska ses som massförökning av en art (eller arter). Detta var överraskande då det är i motsats till tidigare berättelser där betoningen ligger på sambandet att massutrotning av en art ger utveckling för en annan. Men detta tydliga samband finns inte enligt nya rön.

Teamet fann vidare att massförökning kan orsaka stora förändringar i befintliga ekosystem (utan att massutrotning skett men den kan ju komma om en art förökas okontrollerat min anm.) så kallat "destruktiv skapande." De fann att under Fanerozoikum- eran hade i genomsnitt de arter som utgör ett ekosystem på en gång nästan alla försvunnit 19 miljoner år senare. Men när massutdöenden eller massförökning av en ny eller flera arter inträffar är denna omsättningshastighet mycket högre.

Detta ger ett nytt perspektiv på hur den moderna "Sjätte utrotningen" sker. Kvartärperioden, som började för 2,5 miljoner år sedan hade inneburit upprepade klimatvälvningar, inklusive dramatiska växlingar av nedisning, tider då höga latitudplatser på jorden var istäckta. Detta innebär att den nuvarande "sjätte utrotningen" eroderar den biologiska mångfalden som redan stördes genom detta och författarna till arbetet föreslår att det kommer att ta minst 8 miljoner år för den att återgå till det långsiktiga genomsnittet på 19 miljoner år.

Dr Hoyal Cuthill aäger att "varje utrotning som sker raderar en art, som kan ha funnits i miljontals år fram till nu vilket gör det svårare för den normala processen med "nya arter " för att ersätta vad som går förlorat. Innebärande att den gamla artens arvsanlag är borta och då inte kan utvecklas vidare evolutionärt till en kanske mer livskraftig art.

Bild pixabay.com som jag tycker passar i sammanhanget.

En Minimåne i omloppsbana runt Jorden.

 

CD3 (eller 2020CD3) upptäcktes den 15 februari 2020 av Kacper Wierzchos och Teddy Pruyne via Catalina Sky Survey som verkar från University of Arizona's Lunar and Planetary Laboratory.

På grund av att minimånar är sällsynta inleddes snabbt en global insats ledd av postdoktor Grigori Fedorets vid Queen's University Belfast för att studera objektet. 23 forskare från 14 akademiska institutioner i sju länder deltog med flera teleskop. Teamet gjorde observationer fram till mitten av maj 2020 och publicerade sina resultat i The Astronomical Journal.

Studien uppskattar att CD3 är ungefär 1-1,5 meter i diameter ungefär lika stor som en mindre bil och passerade som närmast Jorden på ett avstånd av  cirka 13000 kilometer vid den senaste rundningen av Jorden.

Objekt så här små är svåra att hitta då det krävs ett teleskop känsligt nog att se dem. Dessutom innebär deras rörelse över tid ytterligare problem att hitta dem.

Forskare är intresserade av att lära sig mer om dessa objekt av flera skäl. Bland annat är dessa intressanta att sända robotar till för utforskning. Sådana projekt kommer att vara vetenskapligt värdefulla för att förstå ursprunget till dessa objekt och deras förhållande till andra asteroid- och kometpopulationer i solsystemet. Objekten kan också en dag vara kommersiellt viktiga som mål för för resursbrytning (mineral). 

Den först kända minimånen (asteroid med bana runt Jorden) var 2006 RH120 vilken upptäcktes för 14 år sedan.

Bild på minimånen (eller asteroiden) 2020 CD3 tagen  av Gemini North, ett observatorium på Hawaii. Bild från vikipedia.

Räkning pågår av hur många kratrar det finns på Jorden.

 

Dr. Thomas Kenkmann är geolog och professor vid Universitetet i Freiburg's på Institute of Earth and Environmental Sciences. Han har tillsammans med mineralog Professor Dr. Wolf Uwe Reimold från University of Brasilia i Brasilien och Dr Manfred Gottwald från German Aerospace Center (DLR) publicerat en atlas som ger en  översikt över alla kända nedslagskratrar på varje kontinent på jorden.

De presenterar mer än 200 nedslagsplatser i högupplösta topografiska kartor och satellitbilder, komplett med detaljerade geologiska beskrivningar och fotografier av kraterstrukturerna och stenarna i dessa. De beskriver även de väsentligt kända och teoretiska detaljerna i varje nedslag.

En intressant atlas som (min anm.) jag inte funnit på nätet. Men hoppas kommer att publiceras.

Bild Europas största nedslagskrater finns i Sverige i landskapet Dalarna. Den kallas Siljansringen och är 52 km i diameter. Den finns vid sjön Siljan. Kartbild som visar konturen av kratern bilden hämtad från vikipedia.

En tanke om hur det sett ut om Jorden likt Saturnus haft ringar.

 

Det finns forskare som anser att jorden en gång för flera miljarder år sedan hade en ring. De förmodar att denna ring dök upp tidigt vid bildandet av jordens måne. Enligt den allmänt accepterade teorin om hur månen kom till var det en planet som kallas Theia som kolliderade med jorden i det förflutna. Denna kollision orsakade en explosion av materia som kastades upp i jordens omloppsbana

Materian bildade en ring som så småningom drogs samman till den satellit vi kallar månen. Om denna ring av skräp hade stannat inom Roche gränsen kunde jorden fortfarande ha haft en ring likt Saturnus i stället för en måne. Roche-gränsen är en term uppkallad efter den franske matematikern Edouard Roche 1848. Roche listade ut att en planets gravitationskraft på sin måne är ojämlik - en planet utövar en större gravitationskraft på månens sida närmast planeten och en mindre gravitationell kraft på sidan vänd bort. Detta innebär att om en måne har en omloppsbana för nära en planet, kan den ojämlika gravitationskraften riva isär den alternativt bildas den inte. För bättre beskrivning av fenomenet se denna länk 

 En svagare satellit som en komet skulle brytas upp om den passerar innanför Roche-gränsen om den inte är stor nog för att istället krascha ner på jorden eller fortsätt förbi oss om hastigheten är hög. Kometen Shoemaker-Levy 9 är ett exempel på en komet som bröts itu. Den bröts upp i flera mindre fragment då den passerade genom Jupiters Roche-gräns 1992. 

Om jordens ursprungliga ringar fortfarande varit på plats eller någon annan kollision bildat en nya ringar runt jorden skulle synen på dessa ringar från jorden variera. Synen skulle bero på latitud och i vilken riktning du tittade. Ringarna skulle sannolikt mestadels bildas parallellt med jordens ekvator och vara synlig på himlen från en öst till en västorientering.

Nära ekvatorn, skulle ringarna vara som tunna ljusskivor som utbröt från avlägsna horisonter och sträckte sig upp i himlen så långt ögat kunde se. Ju längre bort du var från ekvatorn desto mer skulle utseendet på ringarna förändras. Ringarna skulle bli betydligt bredare och mer synliga och skulle, från vissa utsiktspunkter visas så nära horisonten att du skulle se det som att du skulle kunna nå ut och röra vid dem.

Bild från https://science.howstuffworks.com/

Jordens syre får månen att rosta

 

Hematit (även kallad blodsten, blodstensmalm eller järnglans) är en rödaktig järnoxid med formeln α-Fe2O3. Hematit är på jorden vanligt i tropiska jordar och är orsaken till den röda jorden i tropikerna.

Huvudförfattare till en rapport om rost på månen Shuai Li, biträdande forskare vid Hawai'i Institute of Geophysics and Planetology (HIGP) säger i en ny studie där han presenterar en ny teori om månens rödtonade poler att rödtoningen beror på att järnoxid på månen rostat då jordens syre hamnat här och resulterat i oxidation av hematit. Syre ska ha kommit från jordens övre atmosfärskikt genom årmiljarderna.

 

Detta syre "har kontinuerligt farit mot månens yta av solvinden när månen är i ett visst läge mot jordens magnetfält och då dragit med sig syre mot månen under årmiljarderna," enligt Shuai Li.  Järnoxidmineralet har upptäckts på höga breddgrader på månen där ytan och interiören är nästan helt utan syre (polerna).

Järn är mycket reaktivt med syre och bildar rödaktig rost vilket vi alla sett exempel på här på jorden.

Men i rapporten sägs även att väte finns i solvinden som träffar månens yta och den verkar i opposition (motverkar rostbildning)  till oxidation.

Detta får förekomsten av oxiderat järnbärande mineral på månen till en oväntad upptäckt och svår (min anm.) att ta till sig enligt teorin om syreförflyttning till månen.

 Enligt forskarna är de platser där hematit är närvarande högt korrelerade med vattenhalt på hög latitud. Som vi vet finns det vid månens poler vatten i form av tunn is och rörelser i denna  is (min anm. och teori) gör  är att vatten som innehåller syre frigörs och är anledningen till den rostfärgning vi ser på månen. 

Roströda fält ses i första hand vid månens poler där vattenhalten är högst och därmed syrehalten. Jag tror inte på teorin att syre kommit till månen från jorden då det syre som den vägen i små mängder eventuellt följt med jordens magnetfält inte hunnit fram innan solvindens dödande vätgas utplånat det. Jag anser att det istället beror på frigörande av syre i det vatten som finns i isen vid polerna.

Men det intressanta är att veta att det finns rostfärgade områden på månen.

Bild från vikipedia på hematit (blodsten).

Asteroiden 2018 VP₁ kan ha kurs mot oss men troligen är det ingen fara.

Låt oss gå tillbaks till den 3 november 2018. Den natten upptäckte Zwicky Transient Facility vid Palomar Observatory i södra Kalifornien en svagt lysande tidigare okänd "jordnära asteroid" - ett objekt vars omloppsbana kan komma nära oss eller till och med att krascha med oss. Något som kan ske den 2 november i år. Omloppsbanan har två år och den har troligen i många år haft den banan. Men dess svaga sken och storlek har gjort att vi först nu vet att den finns. Den har fått beteckningen 2018 VP₁.

Vid förra gången 2018 var den 450000 kilometer från jorden – lite längre än det genomsnittliga avståndet mellan jorden och månen som är cirka 384000 km.

Asteroiden var då (och kommer säkert även denna gång) vara mycket svagt lysande och svår att upptäcka mot bakgrunden av stjärnorna. Astronomer kunde förra gången enbart observera den under 13 dagar, innan den var för långt från jorden för att ses. Asteroiden utgör inget hot mot livet på jorden.

Troligtvis kommer den att segla ofarligt förbi vår planet. I värsta fall kommer den vid en krasch med vår atmosfär att brinna upp och skapa ett fyrverkeri som kanske uppmärksammas någonstans på jorden. För att räkna ut ett objekts exakta väg genom solsystemet och  att förutsäga var det kommer att vara i framtiden (eller var det var i det förflutna) måste astronomer samla observationer. Något som just nu finns för lite av då det gäller denna asteroid.

Det behövs minst tre datapunkter för att uppskatta ett objekts omloppsbana vilket ger en mycket grov beräkning av banan. Ju fler observationer vi kan få och ju längre tidsperiod de spänner över desto bättre kan vi förutse banans förändringar över tid.

2018 observerades astroiden 21 gånger under 13 dagar vilket gör att dess omloppsbana beräknades ganska exakt den gången. Vi vet att det tar 2 år (plus eller minus 0,001314 år) att kretsa runt solen i sin bana. Med andra ord är vår osäkerhet av asteroidens omloppsperiod cirka 12 timmar åt båda hållen. Detta gör att vi inte vet om den passerar oss eller störtar ner på oss. Detta innebär att det inte går att säga exakt var den finns den 2 november i år när den kommer som närmst.

Bild från vikipedia på en animation av 2018 VP1 när den kommer som närmst oss (troligen) i november 2020.