19 centaurer identifierade som interstellära asteroider.

Den första interstellära besökaren i vårt solsystem som vi vet om var asteroiden "Oumuamua, 2017, men den var bara på genomresa. De nyligen identifierade asteroiderna som kommit utifrån vårt solsystem anses ha funnits i vårt solsystem nästan sedan vårt solsystem bildades för 4,5 miljarder år sedan. Solen fanns då i en stjärnhop där varje sol hade sina egna planeter och asteroider under bildande.


 En ny studie har identifierat den första kända permanenta populationen av asteroider som kommer från någon annan sol än vår. Asteroiderna tros ha fångats in i vårt solsystem från andra stjärnor i dessa solskluster för miljarder år sedan och har kretsat runt i vårt solsystem mellan Jupiter och Neptunus sedan dess men hör inte hit från början som resterade asteroider gör i asteroidbältet mellan Mars och Jupiter eller Kuiperbältet där Pluto ingår inte att förväxla med Oorts moln som är ett kometmoln som omger hela solsystemet.



Rapporten om dessa som de kallas  centaurer  publicerads i tidskriften Monthly Notices of the Royal Astronomical Society nyligen. Närheten mellan stjärnorna då innebar att de kände av varandras gravitation mycket starkare i dessa tidiga dagar än de gör idag," förklarar Dr Fathi Namouni, huvudförfattare till studien och tillägger "Detta gjorde det möjligt för asteroider att dras från ett stjärnsystem till ett annat."  Att kunna skilja interstellära asteroider från inhemska asteroider  i solsystemet har länge undgått astronomer. Men teamet identifierade 19 asteroider av interstellärt ursprung. Detta genom datasimuleringar som urskilde dessa objekt. Troligen (min anm.) finns även asteroider som hörde hemma i vårt solsystem men som genom gravitation den gången hamnade vid andra solsystem. Frågan är om även någon dvärgplanet gjorde detta.



Ovanstående asteroider finns i en  grupp av asteroider som kallas Centaurer. De finns i banor mellan Jupiter och Neptunus. Inte (min anm.) i asteroidbältet eller Kuiperbältet, men kanske det finns främmande objekt där också. 


Dessa 19 asteroider blev därmed den gången en del av solsystemet när det kom hit. Stjärnornas närhet i solens födelsekluster gav upphov till starka gravitationella interaktioner som gjorde det möjligt för stjärnsystem att fånga asteroider från varandra. Med tiden kom dessa solar längre och längre från varandra genom expansionen av universum och i dag är de ljusår bort från oss och ingen gravitation från dem påverkar längre vårt solsystem. Men (min anm) är det möjligt att Oumuamua och Kometen 2I/Borisov kommer från samma solkluster )sol, solar)  som centaurerna.


Bild från vikipedia Fördelningen av asteroider i det yttre solsystemet. De orange prickarna är centaurer medan de gröna är objekt i Kuiperbältet.

Analys av en udda bild av Jupiter

Den bild det handlar om har bearbetats av en vetenskapsman med namnet Gerald Eichstädt. 


Den togs den 17 februari 2020, kl 9:29 PST (12:29 EST) av Juno då rymdfarkosten utförde sin 25: e nära förbiflygning av Jupiter. Vid den tidpunkt då bilden togs var rymdfarkosten 25120 kilometer från planetens molntoppar på en latitud av ca 71 grader norr. 


Några anmärkningsvärda saker i denna vy är de långa, tunna band som löper i mitten av bilden från topp till botten. Juno har observerat dessa långa streck flera gånger sedan dess första närkontakt med Jupiter 2016. 


Ränderna visar disigt lager av partiklar som flyter ovanför de underliggande molnen. Forskarna vet inte exakt vad detta dis innehåller eller hur det bidats.


 Två jetströmmar i Jupiters atmosfär flankeras vardera i regionen där de smala banden av dis vanligtvis ses och vissa forskare spekulerar om att dessa jetströmmar kan vara anledningen till bildandet av detta dis.


Forskningen (min anm)) får fortsätta försöka analysera disets sammansättning med känsligare instrument när sådan finns och den vägen försöka lösa mysteriet.

 Svårigheten med analys är den tunnhet och de lager diset visar sig vara. Analysen kan ju inte göras på plats. Junos instrument är inte heller helt dagsaktuella utan utvecklads för över tio år sedan.


Bild: Från  på förstoring av Jupiter.

Jupiters röda fläck förändras just nu men bara i en riktning.

Jupiter är den största planeten i vårt solsystem. Den finns bortanför Mars och dess sammansättning består mest av vätskor och gaser. Dess moln formas av jetströmmar, vindar som virvlar runt och bildar många parallella band liksom färgade fläckar varav en tydligt sticker ut. Den som kallas den röda fläcken och är en enorm storm som setts sedan Jupiter upptäcktes för ca 400 år sedan.


Men de senaste åren har denna storm minskat i storlek (på tiden anser jag, att den börjar bedarra min anm.). Den röda fläcken minskar i storlek efterhand numera om något liknande skett under korta perioder tidigare vet ingen. Men vad som är lite mer mystiskt är att dess djup är det samma. Kanske inte så konstigt enligt mig då den för att bedarra bör bedarra i sidled och inte i första hand i djupled. Kanske den sätter fart igen utifrån mekanismer i Jupiters atmosfär med gaser. Kanske den avtar och som slutprodukt innan den stillnar helt blir en liten tornado i slutfasen. Mycket troligt enligt mig. Kanske en ny stor röd fläck (storm byggs upp på en annan plats ingen vet).


Bild på Jupiter från Vikipedia tagen 1979 av Voyager 1.

Det finns enligt nya rön mycket mer vatten på Jupiter än man tidigare anseett

Nypublicerade data (analyserade )  från NASA: s Juno sond visar att vatten kan utgöra cirka 0,25% av molekylerna i atmosfären över Jupiters ekvator. Junosonden var beräknad ha ett uppdrag över Jupiter mellan 2016-2018. 2018 skulle dess uppdrag avslutas men uppdraget förlängdes och först 2021 avslutas det.


 Även om 0,25 % syre inte låter  mycket är beräkningen av vattenkomponenterna väte och syre tre gånger högre än vid solen. De mätningar juno erhöll är mycket högre än vad som kom fram vid Galielos mätningar i atmosfären. Galileos uppdrag 2003 var att gå in i omloppsbana runt Jupiter och utforska planeten och dess månar samt Jupiters atmosfär.  Galileos avslutade sitt uppdrag med att störtas ner i Jupiters atmosfär troligen var de mätresultat som då kom från att  Galileo av att denna kan ha störtat ner i ett torrare område i atmosfärskiktet. Det visar i så fall att vatten inte är välblandat i Jupiters atmosfär. Min (min anm.) här blir att det kanske är Juno som av slumpen mätt i ett ovanligt vattenrikt skikt.



Då Jupiter förmodligen var den första planeten som enligt teorin bildades i vårt solsystem kunde denna ha sugit upp det mesta av gas och damm som solens bildning kvarlämnat. Hur mycket vatten Jupiter innehåller bör hjälpa forskare att identifiera de mest sannolika teorierna av att förklara planeten bildande (förmodar de då utgår från de mätresultat man fått från båda sonderna, min anm.). Genom detta anses de då kunna förstå Jupiters födelse och  hur planetens vindströmmar rör sig och vad dess djup är bestående av. 


Forskare anser sig därefter kunna generalisera resultaten på Jupiter till vissa typer av stora exoplaneter i andra solsystem och hur de bildats. Mängden vatten tycks öka desto djupare Galileo gick in Jupiters atmosfär enligt ett uttalande från NASA. Forskare hade förväntat sig att när Gallieo i sitt nedstörtande genom atmosfären skulle sluta sända data på ett djup av ca 120 kilometer och att där atmosfären borde ha varit väl blandad med en oföränderlig komposition. Men så verkar det inte vara utan vattenhalten ökade med djupet.


 Forskarna väntar nu på att jämföra Junos ekvatorialmätningar med observationer på norra delen av planeten med Gallileos. Junos 53-dagars bana rör sig gradvis norrut för att undersöka mer av det halvklotet med varje förbiflygning.

 Rymdfarkostens nästa sändning av nya data vid des överflygning kommer att ske den 10 april 2020.


Bild från vikipedia Bild på Jupiter tagen 1979 från Voyager 1. Bilden har förbättrats för att framhäva detaljer.

Nu är det ingen tvekan längre vatten sprutar upp från isen på Jupiters måne Europa.

Jupiters måne Europa verkar likt konstaterade Saturnus måne Enceladus ha gejsrar där vattenånga sprutar upp.
  

Men det är först nu bevis kommit på detta. Till skillnad mot Enceladus regelbundet aktiva gejsrar som kan jämföras med Islands är Europas spontant aktiva på platser som ej kan förutses.


NASA: s rymdteleskop Hubble har upptäckt indirekta bevis på sådana plymer som utgår från Europa vilken under sin yta tros hysa en stor saltvattenocean. Forskarna upptäckte nyligen en plym vattenånga direkt för första gången genom Hubbleteleskopet vilket de beskriver i en ny rapport.


 "Väsentliga kemiska element (kol, väte, syre, kväve, fosfor och svavel) och energikällor är två av tre krav för livet och finns över hela solsystemet. Men den tredje, flytande vatten är något svårare att hitta bortom jorden, "säger  rapportförfattare Lucas Paganini, vetenskapsman vid NASA: s Goddard Space Flight Center i Greenbelt, Maryland, och American University i Washington, D.C., i ett uttalande."Vi har ännu inte upptäckt flytande vatten direkt men vi har hittat det näst bästa vatten i gejserform," säger Paganinil.


Paganini och hans kollegor använde W.M. Keck Observatory på Hawaii. Forskarna observerade månen Europa under17 nätter, från februari 2016 till maj 2017. Under en av dessa nätter den 26 april fick de en stark signal som visade på vattenånga i form av en karakteristisk våglängd som detta ger. Forskarna tror att källan till detta vatten var ett gejserutbrott som har sin källa i havet under månens yta (som antas finnas) eller från en reservoar av smält is inom Europas isiga yta. 

 Det blir allt tydligare att Europas vattenkaskader är sporadiska och ej förutsägbara. I detta avseende är de mycket olika de ständiga gejserutbrotten  från sydpolen på Saturnus isiga måne Enceladus där alltid någon av dess mer än 100 kraftfulla gejsrar sprutar upp vatten liksom ex gejsrarna på Island här på jorden.


Nog(min anm) är det spännande om vi kan komma ner i vattnet på dessa månar och söka efter liv om nu detta finns där eller det är enbart vatten  framtidens forskning få visa sanningen om haven.


Bild från vikimedia  där en illustratör visar hur det kan se ut på Europas ytan med Jupiter ovan och vattenkaskad.

Nya namn på fem av Jupiters månar

Carnegie institution for Science med huvudkontor i Washington, D.C. hade en tävling ute bland skolor där man kunde föreslå namn på fem av de 12 månar som man hittade under 2018 runt Jupiter. 


S/2017 J4 är nu Pandia.

S/2018 J1 är nu Ersa.
S/2003 J5 är nu Eirene.

S/2003 J3 är nu Eupheme.

S/2003 J15 är nu Philophrosyne.


Bild från NASA på Jupiter med några av dess i dag funna 79 månar.

Kan Jupiter ha kraschat med en nybildad planet?

En krasch mellan Jupiter och en planet av Jordens storlek verkar enligt nya rön ha skett för 4,5 miljarder år sedan.


Kanske inte så överraskande då asteroidbältet där säkert än mer kraschar mellan himlakroppar skett finns mellan Jupiter och Mars. Dock finns säkert inga rester därute från den kraschade planet som troligen kraschade med i Jupiter den gången.

Uppgiften om denna troliga krasch kommer från en studie av data från gravitation- avläsningar från  NASA's Junofarkoster.


Astronomer från Rice University och Sun Yat-sen University i Kina är de som kommit till detta resultat utefter de avläsningar de gjort av datan vilken visar att  Jupiters kärna är förlängd och mindre tät än väntat.  Enligt Liu en av astronomerna av arbetet bör det varit en planet av jordens storlek som gett denna mindre täthet av Jupiters kärna efter dess färd in i området.


Även om beräkningar tyder på att kollisionen inträffade ca 4,5 miljarder år sedan kommer det att ta kanske miljarder år för Jupiters kärna att återhämta sig från denna stora händelse.


Jag anser uppgiften trolig då det gäller kraschen. Jag kan mycket väl anta att fler kraschar skett. I solsystemets barndom skedde många asteroidnedslag överallt och asteroidbältet ( mellan Jupiter och Mars) som består av minst 60000 bumlingar är säkert i många fall rester av stora objekt som kunnat bli eller varit planeter.

Bild Jupiter fri bild.

Hubbleteleskopets nya bild på Jupiter är intressant men ej förklarad

Jupiter är en gasplanet och den största planeten i vårt solsystem med sin plats mellan Mars och Saturnus. Astronomer har observerat denna gasjätte i sekler men ännu är det en mystisk värld vi inte helt förstår.


Astronomer har inte definitiva svar på till exempel varför molnband och stormar ändrar färg eller varför stormar krymper i storlek. Den mest framträdande stormen den stora röda fläcken har sedan den upptäcktes under 1800-talet minskat något i storlek (man kan undra hur stor den var från början eller hur den bildades, Kanske den funnits i en storlek vi inte anar sedan Jupiter bildades (min anm).


Denna stora storm är fortfarande tillräckligt stor för att svälja jorden. Den röda fläcken är förankrad i en orolig atmosfär som drivs av värmestegring från Jupiters djupa inre som driver värmen upp i den turbulenta atmosfären.


Ett skeende som inte händer på Jorden. Detta då vi ligger närmre solen är det solens värme som får vår atmosfär att reagera.


Jupiters övre atmosfär är ett färgband av moln vilka har olikartade vindhastigheter och i omväxlande riktningar (troligen är detta anledningen till de olikartade färgerna som uppstår utifrån vindhastighet, vindriktning och detta utifrån innehållet i vindarna min anm) . Dynamiska funktioner som cykloner och anticykloner (högtryckstormarna som roterar moturs på södra halvklotet) finns i överflöd. Banden skapas av skillnader i tjocklek och höjd av ammoniak is molnen. De färgglada banden som flyter i motsatta riktningar på olika breddgrader, beror på olika atmosfärstryck (och enligt mig vindhastighet och vindriktning min anm) . Ljusare band stiger högre och har tjockare moln än de mörkare banden.


Bland de mest slående funktionerna i bilden på Jupiter är de rika färgerna på molnen som rör sig mot den stora röda fläcken. En storm rullande moturs mellan två band av moln. Dessa två molnband över och under den stora röda fläcken rör sig i motsatta riktningar. Det röda bandet ovanför och till höger (nordost) av den stora röda fläcken innehåller moln som rör sig västerut och runt norra delen av den gigantiska stormen. De vita molnen till vänster (sydväst) av stormen rör sig österut söder om platsen.


Alla Jupiters färgglada molnband i den här bilden är begränsade till norr och söder av jetströmmar som förblir konstanta, även när banden ändrar färg. Banden är alla åtskilda av vindar som kan nå hastigheter på upp till 644 kilometer per timme.

Jupiter är därmed en stormig stor färgglad gasplanet vi ännu inte helt förstår.


Bild från Vikimedia på Jupiter tagen av Hubbleteleskopet.

Växelström på Jupiter

Den analys som nu kommit fram genom Junos uppdrag vid Jupiter visar att norrskenet på Jupiter drivs med växelström inte likström som uppstår vid Jordens norrsken vilket ibland stör elproduktionen här. Det är även likström solen slungar ut.

För att mer förstå vad som sker här på Jorden vid kraftiga solutbrott och hur likström ställer till det följ denna länk, 



Jupiter är en den största planeten i solsystemet och har en aurora med en strålande effekt på 100 terawatt, eller 100 miljarder kilowatt. Det är den ljusaste auroran i vårt solsystem. Likt jordens norrsken är Jupiters centrerat kring polerna. Norrskenet drivs av ett system av elektriska strömmar vilka löper genom gasjättens magnetosfär.


”' Jupiters elektriska nuvarande system drivs av stor centrifugalkraft i Jupiters snabbt roterande magnetosfär” Joachim Saur, forskare vid universitetet i Köln sade i ett pressmeddelande följande. ”På grund av Jupiters snabba rotation där en dag på Jupiter varar endast tio timmar flyttar sig centrifugalkraften i den joniserade gasen i Jupiters magnetfält och genererar elektriska strömmar”.


Junos instrument (Rymdsonden Juno besökte Jupiter under juli 2016) användes för att mäta de direkta elektriska ström som löper genom Jupiters magnetosfär. Analysen av Junos insamlade data visade att ström riktas längs gasjättens magnetiska fältlinjer med en styrka som uppgick till 50 miljoner ampere.


Här var växelström den ström som bildades i motsatt till vad som sker på Jorden. 

Kunde denna styrka användas av oss hade det varit eller kommer att bli en stor elkälla den gången vi eventuellt koloniserar eller har stationer på månar vid Jupiter. På dessa kan vi inte använda sol eller vindkraft. Men el finns i otroliga mängder vid Jupiter om vi skulle kunna hämta denna vid dess poler till månarna när vi en gång kommer dit. Hur det ska gå till kan man undra men jag ser inte det som omöjligt med någon slags överföring av elkraften dock självklart inte med ledningar av fast material.


Jupiter blir kanske en gång ett tankställe för elkraft vid fortsatta färder längre ut i solsystemet.

Överraskande data visar var Jupiter en gång bildades

Planeten Jupiter har överraskande bildats fyra gånger längre bort från solen än dess nuvarande omloppsbana. Det är samma sak med Saturnus, Uranus och Neptunus.


 Under 700000 år vandrade Jupiter sedan in mot solen och stannade upp i en bana där den i dag ligger. Med sig på färden samlades en hop asteroider in och dessa finns nu i bana runt planeten. De så kallade Trojanerna.


Genom att upptäcka beröringspunkter med dessa Trojaner och dess sammansättning kunde man förstå var Jupiter en gång bildats. Jupiter var vid sin tillblivelse inte en gaskropp utan en fast kropp. Vad som sedan skedde är en annan historia.


Jupiter vilken ligger utanför Mars bana fungerar även i dag genom sin storlek som infångare av mycket av de farliga stenbumlingar som svävar därute. Många asteroider har därmed Jorden sluppit nedslag från.


För 2-3 miljoner år senare påverkades himlakroppen av gravitationskrafter från den kringliggande gasen i solsystemet. Det var då förflyttningen på cirka 700 000 år inleddes.



Lundaforskarna vilka ligger bakom studien som publicerats i den vetenskapliga tidskriften Astronomy & Astrophysics har även gjort beräkningar kring gasjätten Saturnus samt isjättarna Uranus och Neptunus. De konstaterar att även de här planeterna bör ha rört på sig på likartat vis.


Vi kan fundera över alla de observationer av exoplaneter vi upptäckt i andra solsystem där ofta stora gasjättar finns mycket nära sin sol. (se ex min blogg av den 25 mars där jag senast skrev om de så kallade  heta jupitrarna därute) Betydligt närmre än Jupiter till vår sol. Troligen har även de gjort en vandring in mot sin sol men inte stannat på sin vandring förrön mycket nära sin sol. Man kan fråga sig varför det är så.  Men det är inget vi vet utan bara kan tänka oss utifrån vad som skett i vårt eget solsystem.

På månen Europas underjordiska saltvattenhav tornas det upp ca 15 meter vassa isflak. Landningsproblem befaras för framtidens farkoster.

Jupiters fjärde måne i storleksordning är Europa. En istäckt måne vilken saknar kratrar (åtminstone synliga sådana). 


Under istäcket antas ett saltvattenhav finnas där det kan finnas någon form av liv. Sammantaget är istäcket inklusive detta hav ca 10 mil tjockt.   Jupiters starka magnetfält och den vulkaniska aktiviteten under Europas yta kan ge värme till havet vilket ger möjligheter till att liv kan ha bildats. 


På Europas yta är temperaturen  -140° C till -190° C. Ytan är utsatt för kraftig solstrålning på grund av den ytterst tunna atmosfären samt stark partikelstrålning. 

Detta leder till fotolys (ombildandet av syrgas till ozon)  och radiolys (en kemisk spjälkning av molekyler genom joniserande strålning). Om det hade funnits organiskt material på ytan skulle det brytas ner.  Inget organiskt material har påvisats på ytan. 


På ytan finns knappast förutsättningar för liv och därigenom kan eventuella livsformer under ytan inte få tillskott av organiskt material från ytan. Möjligheten till att det finns liv under ytan är starkt kopplad till frågan om det finns flytande vatten under isytan chansen för detta är vad man vet stor. Det antas inte att det är ett tio mil tjockt istäcke som ligger här. Vad som motsäger bottefrysning är att isflak av nedanstående slag en gång måste ha varit rörliga och kanske så är ännu. 


Vid en framtida landning på Europa kan problem uppstå om vi inte först vet mer om ytans beskaffenhet. Isen i sig är knappast ett problem den håller säkert.


Men isens ytskikt är enligt nya rön inte jämn utan är full av upp till 15 meter upprättstående vassa isflak. Bladliknande konturer med kortsidan uppåt. Detta gör en landning mycket svår. Hur den ska gå till vet man inte.


En så taggig yta blir svår att landa på. Kanske behövs enligt mig något slag av konstgjord issmältning först där landningen ska ske. Men om detta är möjligt eller om denna då utjämnade yta för landning blir bestående under en rymdfarkosts uppdrag vet man inte. 

Men omöjligt tror jag inte det skulle vara, isflaksformationerna på ytan kanske är gamla och nya uppstår troligen inte under korta tidsrymder.

Bild: visar hur en genomskärning av Europa antas se ut.

På Io en av Jupiters månar och det kanske unikaste objektet i solsystemet har Juno gjort ytterligare ett fynd

Io är den tredje största av Jupiters månar med en yta olik alla andra kända himlakroppars i vårt solsystem (se bild ovan).

Forskarna som först såg bilderna från Voyager 1 vilken sändes upp  1977  den första rymdfarkost som kom i närheten av månen Io fick astronomer att häpna över utseendet av månen när fotona kom till Jorden.

Förväntningarna var att se nedslagskratrar och att räkna antalet nedslagskratrar från meteorer av samma slag som ex gjorts på vår måne per areaenhet för att därefter beräkna åldern av Ios yta misslyckades. Detta på grund av att de såg enbart ett fåtal sådana och om dessa egentligen var nedslagskratrar var osäkert.

Istället för nedslagskratrar hittade Voyager 1 hundratals vulkankratrar. Några av dem var aktiva vulkaner.

Från Voyager 1 togs foton av eruptioner där 300 km höga moln av aska kunde ses. Även nästa Voyagersond Voyager 2 vilken även den sändes upp 1977 visade samma resultat (obs följ gärna medföljande länkar av dessas färd och se var de finns idag de är ännu i arbete) .

Därefter sändes 1989  rymdsonden Galileo upp. Galileo kunde utforska Io mer i detalj och mätte  utförligt Io:s yta. Det kom då fram att lavaströmmarna där var betydligt varmare än de som flöt på jorden. Innehållet i dessa var enligt de mätningar som gjordes av Galileo troligen bestående av magnesium och järn.

Detta till motsatta resultat från analysering av Voyagers bilder vilka vilseledde forskarna att tro att lavan som flöt på Ios yta mest bestod av olika föreningar av smält svavel.

Men erfarenhetsmässigt var det konstigt att det skulle vara smält svavel då strömmarna var för heta för att detta skulle vara rätt.

 En ny idé i dag är dock att Ios lava består av smält silikatsten. Men nyligen gjorda observationer med Hubbleteleskopet tyder även på att materialet kan vara rikt på natrium.

Men det betyder inte att alla dessa påståenden och mätningar är motsägelsefulla. Det kan vara varierande material på olika platser. Vissa av de hetaste punkterna på Io når temperaturer på 1227C medan medeltemperaturen är ca -143C på ytan.

Dessa heta platser är den huvudsakliga mekanismen där  Io förlorar sin inre värme. Insamlade data av NASA'S Juno vilken sändes upp 2011 med ett instrument med namnet  Jovian infraröd Auroral Mapper (JIRAM) visade  att det fanns en hittills oupptäckt värmekälla vid dess sydpol. En vulkan.

 Dessa  IR-data vilka samlades in den16 dec 2017 när Juno var 470.000 kilometer från månen visar detta. Denna nya heta punkt vilken JIRAM fann är ca 300 kilometer från närmaste tidigare kartlagt värmepunkt, sade Alessandro Mura, en Juno Co-Investigator från Institutet för astrofysik i Rom.

Detta fynd indikerar på en hittills okänd vulkan. Men det är ännu ej bevisats. Enbart värmepunkten är upptäckt inte dess källa.

Jag tycker själv att Io har en unik gul nyans och att den ser väldigt annorlunda ut mot andra objekt därute i vårt solsystem. De är vacker på sitt vis.

En av de intressantaste månarna är Europa men vi kan missa ev livsformer där även när vi söker efter det på plats.

Det kommer under 2020-talet att sändas en sond till en av de intressantaste platserna i vårt solsystem i sökandet efter liv. Jupiters istäckta måne Europa.

Is under vilket vatten uppvärmt av vulkanism finns och vilket kan ha en temperatur vilket gör att liv kan finnas där.

Knappast i högre form men enklare livsformer.

Prover i detta vatten är målet för den sond som kommer dit under nästa decennium om planerna håller. Det gäller då att ta prover på isen men även komma under isens täcke för provtagning.

Livsformer kan finnas bara några cm ner i vattnet men risken finns att man måste gå djupt ner för att finna det. Ner till botten då det kan finnas enbart där (om det finns) och kanske enbart på några platser. Det blir då ett lotteri eller slumpartat om vi finner det eller inte (om det finns).

Detta kan göra att det är slumpen som avgör om vi borrar och tar prover på rätt plats. Om inte missar vi det liv som kan finnas.

Det är därför möjligt att det liv som kan finnas inte hittas vid en undersökning på plats. Slump, tur och beräkningar av trolig plats är därför viktigt vid att bestämma var prover ska tas. Men likväl kan allt få det att bli fel plats på fel tidpunkt och vi därmed inte hittar det som söks och finns om det existerar.

Bilden är på månen Europa och dess istäckta ytan med alla dess issprickor.

Det har nyligen upptäckts 12 nya månar runt Jupiter

Tolv nya månar har nyligen upptäckts runt den största planeten i vårt solsystem Jupiter.

Därför är nu det kända antalet månar runt Jupiter nu 79 stycken. Men det antas att det finns några hundra fler små månar i storlek ner till någon km stora att upptäcka där.

De tolv nya månarna har upptäckts genom observationer från ett flertal skilda teleskop. Redan under våren 2017 hittades de första och därefter efterhand de andra av en astronom i USA med namnet Scott Sheppard.

Upptäckterna gjordes i samband med ett helt annat arbete där man sökte efter avlägsna himlakroppar i vårt solsystem och Jupiter då låg i det sökfält man undersökte. Slumpen kan det kallas att dessa månar upptäcktes.

Nio av dessa tolv månar rör sig i motsatt riktning mot Jupiters egen rotation. De antas vara rester efter tre större månar som har kolliderat med asteroider, kometer och kanske andra mindre eller större månar.

Två av de andra månarna rör sig i samma riktning som Jupiter roterar men i en inre närmre bana mot de nio nämnda ovan. Dessa två antas vara rester av en sönderbruten måne.

 Den tolfte hittade månen är en fara. Den rör sig i samma riktning som Jupiters i en yttre bana på kollisionskurs med de nio månarna nämnda ovan och någon av dessa nio kommer den med all säkerhet att krocka med en gång i framtiden.  

Sammanlagt har nu Jupiter sjuttionio månar. De nu upptäckt är ännu ej namngivna men säkert spännande objekt att undersöka likt de övriga.

Ingen eller inget är det andra likt varken på Jorden eller i rymden. Allt kan man lära och förstå mer av till förmodad förståelse av verkligheten och vår värld.

Bilden är av Jupiter med de mest som vi vet idag högintressantaste månarna runt densamma.

Ett 39 årigt mysterium på Jupiter är löst.

Juno var en rymdsond vilken 2016 nådde fram till Jupiter och därefter med skilda mätutrustningar undersökte Jupiter innan den störtdök in i Jupiter och utplånades under fortsatta mätprocedurer 2017.

 Nu till vilket mysterium Juno löste. Jorden får in mest solstrålning vid ekvatorn. Genom detta stiger varm fuktig luft uppåt och genom konvektion  bildas åskmoln och åska. Området vid ekvatorn är därmed de mest åskrika på Jorden.

Genom Junos undersökning anser nu forskarna att detta inte gäller på Jupiter där solinfallet är mindre än på Jorden. Förhållandena vid Jupiters ekvator är precis tillräckligt för att skapa stabilitet i den övre atmosfären och att den värme  gasen  inifrån planeten vilken värmer uppåt (mer värmeutfall kommer från planeten själv än från solen på Jupiter) inte är av det slag att blixtutlösningar ska ske här i större omfattning då utfallet av varm gas möter den svalare utan istället uppstår  värmestabilitet med effekten av blixturladdningar vid Jupiters ekvator inte uppstår. 

Polerna däremot på Jupiter får inte har så hög värmestrålning inifrån och med det därför inte samma atmosfäriska stabilitet. Varma gaser från Jupiters inre stiger medan ingen utjämning sker här med mötande gas konvektionen ger därför här istället uppkomst av stora mängder  blixtnedslag.

Dessa resultat kan bidra till att förbättra vår förståelse av sammansättning, cirkulation och energiflöden på Jupiter och även varför blixtar samlas nära ekvatorn på jorden och nära polerna på Jupiter?

Det är samma slag av naturfenomen vi ser. Förstå vi det ena ska vi förstå det andra och genom det förstå skillnaden mellan pol- och ekvatorförhållande på Jorden och Jupiter och effekternas placeringar vilka skiljer sig åt på dessa planeter.

Mysteriet som lösts är därför varför blixtrar det vid polerna på Jupiter men inte vid dess ekvator något som diskuterats i 37 år. Motsatsen till vad som sker på Jorden.

Interstellär asteroid upptäckt med en bana runt Jupiter

Nu har det hittats det som man sökt efter lite mer koncentrerat sedan besöket av den cigarrformade asteroiden Oumuamua besökte vårt solsystem på sin väg till och från okända rymder i fjol. En interstellär asteroid innebärande att dess ursprung ej är från bildandet av vårt solsystem.

Asteroiden har fått namnet 2015 BZ509 och finns nära Jupiters omloppsbana  fast roterande åt andra hållet  än de kroppar och asteroider vilka har sitt ursprung från vårt eget solsystems bildande. Just motsatta riktning pekar på att den kommit utifrån, från något annat solsystem från en okänd stjärna (sol) och fångats in i Jupiters bana.  

Men nog skulle även interstellära asteroider kunnat fångas in och fått samma riktningsbana runt våra himlakroppar som solsystemets asteroider tycker jag. Men som sådana är de svårare att spåra och sortera ut.  Sedan kan man fundera över om inte asteroider med motsatt cirkelrörelse kan ha fått denna i vårt eget solsystem genom en kollision med en himlakropp här.

Men om vi likt forskare antar att ovanstående är av intergalaktiskt ursprung kan den vara den äldsta himlakroppen i vårt system och kan ha  dragits in i omloppsbana runt solen och Jupiter i samband med att vårt solsystem höll på att ta form för 4,5 miljard år sedan. Men möjligheten att det skett i nyare tid ska inte heller uteslutas.

Säkert finns fler likartade därute och vissa kan ha kolliderat med Jorden i det förgångna och kanske burit med sig vatten, biomolekyler eller till och med organiskt material och planterat det på Jorden. Men det är en teori som jag har svårt för att tro på.

Varför skulle allt kommit utifrån vad säger att allt material för liv inte var med eller har sitt ursprung i vårt eget solsystem och kanske det är härifrån det kan spridas vidare. Kanske det är från oss livet sprids inte att livet spreds hit en gång.

Saturnus kan vara anledning till de möjligen beboeliga månarna runt Jupiter

Jupiters fyra största månar, Io med sin relativt unga yta där vulkankratrar och vulkaner sänder upp varmare lava än på Jorden bestående av järn och nickel och där lava troligen flyter på ytan.

Europa, Ganymedes och Callisto den näst största av månarna runt Jupiter och vars yta består av 40 % is och 60 % sten och järn Bild nedan Callisto

är också kända som de Galileiska månarna då de är uppkallade efter Galileo Galilei vilken upptäckte dem 1610.

Alla fyra är större än Pluto. Ganymedes är en stenig kraterfylld måne se nedanstående bild 

är även den största månen i solsystemet, större än planeten Merkurius.

 Forskare föreslår nu att de Galileiska månarna kan ha bildats genom påverkan från Saturnus den planet som ligger bortanför Jupiter. Materialet till månarna kan ha kommit därifrån.

Forskning visar att Saturnus kärna kan ha  bildats inom denna reservoar av material i form av asteroider, sten och grus och därmed även alla månarna som finns runt denna och Jupiter. Resterna kan vi se som ringar runt Saturnus idag och som asteroidbältet mellan Mars och Jupiter.

Jupiter den största planeten i vårt solsystem med dess 

stora dragningskraft vid Saturnus bildande kan ha skapat dessa månar och genom att fånga in dem som fanns i närområdet av det material dess dragningskraften hade möjlighet till. Jupiter är den största planeten i solsystemet och som sådan har den en stor dragningskraft.

Ovanstående är en ny teori utarbetad vid Aix Marseille University i Frankrike. Kan man tro den? Jag anser att denna likt gårdagens teori om Mars jag beskrev då är en  onödigt krånglig teori.

Kan det inte likväl vara så att månarna vilka finns i stort antal både runt Saturnus (62 st) inklusive ringarna och Jupiter (69 st) är insamlade genom dragningskraften efter en krasch mellan några eller flera större objekt vid solsystemets bildande. Resterna skulle då vara det som finns i asteroidbältet mellan Jupiter och Mars och ringarna runt Saturnus.

OBS den intressantaste månen där liv kan finnas av de fyra nämnda ovan är Europa.

En istäckt värld där man misstänker att en ocean finns under isen. En av de absolut intressantaste månarna i solsystemet att söka liv på. 

Bilden ovan är på Saturnus

Nya rön om Jupiters måne Europa där liv antas kunna finnas

Europa är den fjärde största månen runt Jupiter. En helt istäckt måne där man ser sprickor över hela ytan och där man antar det ska finnas ett hav under isens yta.

Liv kan mycket väl finnas i detta vatten. Därför är denna måne högintressant att utforska under ytan.

Nya rön visar dock på svårigheter vid en framtida landning. Isytan verkar mycket porös och har jämförts med jordisk kvicksand i hållbarhet för en landande kropp.

Mineral av is mindre tät än nyfallen snö har enligt nyare forskning visat sig vara den yta vi ser härifrån. I så fall skulle en landare sjunka rätt ner i det underliggande havet när ytan passerats.

Då planer på en landning på Europa planeras till 2020-talet måste nu ingenjörer fundera ut hur en landning ska se ut så den inte blir en ren katastrof. Kanske en farkost som flyter på denna ytstruktur är svaret.

Det finns dock andra forskare som tvivlar på dessa nya rön om en långt ifrån fast yta. Men så länge vi inte varit där vet vi inte vem som har rätt. Idag verkar dock forskningsresultat visa på en mycket lös och porös yta vilket då ger stora bekymmer för konstruktionen av en landare på en yta av detta slag.

 Bilden är från NASA på månen Europa

Ett nytt mysterium från Jupiter

Vårt solsystems största planet och likaså största gasplanet och även den  planet som ligger som nästa planet efter Jorden och Mars har sin storm sedan lång tid.

Den röda fläcken är den eviga stormen på Jupiter vilken förundrat de som sett den i sekel nu.

Men ett nyligen upptäckt och omdiskuterat mysterium är polernas norrsken på Jupiter. Aurorna här är de kraftfullaste i vårt solsystem men kanske (anser jag) inte så förvånande då planeten är den största gasplaneten här.

Det som ingen ännu förstår är hur de allra ljusaste aurornas energi uppstår och varför.

Det är detta som är ett av Jupiters mysterium. Förklaring saknas.

De två intressantaste havsvärldarna i vårt solsystem ska nu undersökas noggrannare

Det är månarna Europa helt istäckt med all säkerhet med ett stort hav under ytan vid Jupiter och Enceladus (se bild ovan) med sina vattensprutande gejsrar (se gårdagens blogginlägg) vid Saturnus  som nu ska undersökas närmre av James Webb rymdteleskop.  Dessa månar är vattenvärldar i så motto att de har stora hav av vatten.

Under ytan kan livsformer finnas och det är detta som nu ska undersökas med teleskopet och då med hjälp av högupplösta bilder med målet att i dessa finna varma områden vid lavanärhet mm under ytan.

Därefter kan infrarött ljus i olika våglängder användas för att söka sammansättningar under ytan.

Här kan finnas liv eller organiskt material och framtiden får utvisa vad som hittas. Tyvärr kan människan ännu inte på plats undersöka detta.