Dinkinesh överraskar och dubblerar överraskningen

 

Dinkinesh  är den första av 11 asteroider som Lucy planeras att utforska under sin 12 år långa resa. Efter att ha skummat den inre kanten av asteroidbältet är Lucy nu på väg tillbaka mot jorden för gravitationsassistans i december 2024. Gravitationsassistansen innebär förbiflygning av jorden för att få fart av jorden och driva farkosten tillbaka mot asteroidbältet där nästa besök blir att observera asteroiden Donaldjohanson under 2025, därefter vidare ut till de trojanska asteroiderna (de som följer Jupiters bana) 2027. Överraskningen var stor då man i början av november upptäckte att asteroiden Dinkinesh hade en satellit (måne). Men i dagarna har analysen av bilden visat att denna måne inte är en måne (satellit) utan är två.

Lucys huvudforskare är baserade i Boulder, Colorado, filialen av Southwest Research Institute, med huvudkontor i San Antonio. NASA:s Goddard Space Flight Center i Greenbelt, Maryland, tillhandahåller övergripande uppdragshantering, systemteknik och säkerhet och uppdragssäkring. Lockheed Martin Space i Littleton, Colorado, har byggt och driver rymdfarkosten. Lucy är det 13:e uppdraget i NASA:s Discovery-program. NASA:s Marshall Space Flight Center i Huntsville, Alabama, hanterar Discovery-programmet för Science Mission Directorate vid NASA:s högkvarter i Washington.

För mer information om NASA:s Lucy-uppdrag. 

Bilden från https://www.newscientist.com/ visar asteroiden Dinkinesh och dess satelliter sedda av Lucy Long-Range Reconnaissance Imager (L'LORRI) när  Lucy lämnade systemet. Bilden togs kl. 13.00 EDT (1700 UTC) den 1 november 2023, cirka 6 minuter efter närmaste inflygning, från ett avstånd på cirka 1 010 miles (1 630 km). Ur detta perspektiv visar det sig att satelliten är en kontaktdubbelstjärna, vilket är första gången en kontaktdubbelstjärna har setts kretsa kring en annan asteroid. NASA/Goddard/SwRI/Johns Hopkins APL

På Io en av Jupiters månar och det kanske unikaste objektet i solsystemet har Juno gjort ytterligare ett fynd

Io är den tredje största av Jupiters månar med en yta olik alla andra kända himlakroppars i vårt solsystem (se bild ovan).

Forskarna som först såg bilderna från Voyager 1 vilken sändes upp  1977  den första rymdfarkost som kom i närheten av månen Io fick astronomer att häpna över utseendet av månen när fotona kom till Jorden.

Förväntningarna var att se nedslagskratrar och att räkna antalet nedslagskratrar från meteorer av samma slag som ex gjorts på vår måne per areaenhet för att därefter beräkna åldern av Ios yta misslyckades. Detta på grund av att de såg enbart ett fåtal sådana och om dessa egentligen var nedslagskratrar var osäkert.

Istället för nedslagskratrar hittade Voyager 1 hundratals vulkankratrar. Några av dem var aktiva vulkaner.

Från Voyager 1 togs foton av eruptioner där 300 km höga moln av aska kunde ses. Även nästa Voyagersond Voyager 2 vilken även den sändes upp 1977 visade samma resultat (obs följ gärna medföljande länkar av dessas färd och se var de finns idag de är ännu i arbete) .

Därefter sändes 1989  rymdsonden Galileo upp. Galileo kunde utforska Io mer i detalj och mätte  utförligt Io:s yta. Det kom då fram att lavaströmmarna där var betydligt varmare än de som flöt på jorden. Innehållet i dessa var enligt de mätningar som gjordes av Galileo troligen bestående av magnesium och järn.

Detta till motsatta resultat från analysering av Voyagers bilder vilka vilseledde forskarna att tro att lavan som flöt på Ios yta mest bestod av olika föreningar av smält svavel.

Men erfarenhetsmässigt var det konstigt att det skulle vara smält svavel då strömmarna var för heta för att detta skulle vara rätt.

 En ny idé i dag är dock att Ios lava består av smält silikatsten. Men nyligen gjorda observationer med Hubbleteleskopet tyder även på att materialet kan vara rikt på natrium.

Men det betyder inte att alla dessa påståenden och mätningar är motsägelsefulla. Det kan vara varierande material på olika platser. Vissa av de hetaste punkterna på Io når temperaturer på 1227C medan medeltemperaturen är ca -143C på ytan.

Dessa heta platser är den huvudsakliga mekanismen där  Io förlorar sin inre värme. Insamlade data av NASA'S Juno vilken sändes upp 2011 med ett instrument med namnet  Jovian infraröd Auroral Mapper (JIRAM) visade  att det fanns en hittills oupptäckt värmekälla vid dess sydpol. En vulkan.

 Dessa  IR-data vilka samlades in den16 dec 2017 när Juno var 470.000 kilometer från månen visar detta. Denna nya heta punkt vilken JIRAM fann är ca 300 kilometer från närmaste tidigare kartlagt värmepunkt, sade Alessandro Mura, en Juno Co-Investigator från Institutet för astrofysik i Rom.

Detta fynd indikerar på en hittills okänd vulkan. Men det är ännu ej bevisats. Enbart värmepunkten är upptäckt inte dess källa.

Jag tycker själv att Io har en unik gul nyans och att den ser väldigt annorlunda ut mot andra objekt därute i vårt solsystem. De är vacker på sitt vis.

Juno undersöker Jupiters atmosfär . Följ undersökningen som sker just nu.

Vatten verkar vara något som finns överallt i universum och på de flesta platser. Månar är isbelagda i många fall i vårt solsystem. Inte vår måne men många månar runt  våra gasplaneter är isbelagda månar.

Nu söks vatten även i den tjocka atmosfär vilken finns runt gasjättarna.

Den 4 juli kom  Juno fram och  sökte i Jupiters täta atmosfär.  Redan visste man att tät vätska fanns därinne men inte vad den bestod av.

Resultat av detta med mera från Juno  strömmar in efterhand  från Nasa.

Följ denna länk  för senaste  uppdateringarna av Junos uppdrag.

Juno vid Jupiter 4 juli 2016. Diamantplaneter finns otroligt nog.

Den 5 augusti 2011 sändes rymdfarkosten Juno upp på sin färd mot Jupiter.

4 juli i år ska den vara framme vid planeten och påbörja sitt uppdrag. Uppdraget innefattar bland annat att söka en fast planetkärna.

Vi vet inte om denna finns kanske Jupiter enbart är ett stort hett gasmoln. Uppdraget innefattar även att i Jupiters atmosfär söka efter vatten, ammoniak och om det finns ett magnetfält. Sökning ska även göras efter det man idag vet är vanligt på planeter  norrskenet.

Uppdraget och dess bakgrund plus övrig information från NASA kan läsas genom att följa ovanstående länk.

Nu till något helt annat.

En gång i det tidiga universum bildades diamantplaneter.

I det tidiga universum tros numera att planeter bildades med en sammansättning av kol, karbider och diamant.

Dessa planeter bildades efter de första stjärnornas supernovastadium. Innan dess kunde inga planeter bildas.

Den första generationen planeter var av innehåll som ovan. Senare supernovor blev materia för den slags planeter vår Jord består av. Järn och metall.

Spår av dessa planeter av diamant ska kunna hittas fast de är ovanliga. De ska finnas i de tidigaste galaxerna långt därute.