En gång (kan) exploderande stjärnor gett en effekt av massutrotning av liv på Jorden.

Kosmiska strålar från närliggande supernovor kan vara skyldiga till minst en massutrotning på jorden säger forskare, då vissa radioaktiva isotoper i jordens berg är tecken på att detta kan ha skett (dock saknas några se nedan).

I en ny studie från University of Illinois at Urbana–Champaign beskriver professor Brian Fields möjligheten att astronomiska händelser kan ligga bakom den massutrotning av liv på jorden som inträffade för 359 miljoner år sedan. Som var gränsen mellan Devon och Karbonperioderna. Stenar från denna tid innehåller hundratusentals generationer av växtsporer som verkar vara brända av ultraviolett ljus  från rymden vilket är ett bevis på att en långvarig ozonnedbrytande händelse.

"Jordbaserade katastrofer som storskalig vulkanism och global uppvärmning kan även det förstöra ozonskiktet, men bevis för händelse av detta slag  är inte hittade i tidsintervallet i fråga," enligt Fields som tillägger."För att sätta detta i perspektiv är däremot en av de närmaste supernovamöjligheterna idag stjärnan Betelgeuse som finns över 600 ljusår bort och därmed är långt utanför 25 ljusår," säger doktorand och studiemedförfattare Adrienne Ertel. 25 ljusår (min anm.)  är högsta avståndet för att en supernova ska påverka oss över detta avstånd påverkar inte Jorden. Därför behöver vi inte förskräckas om vi plötsligt ser Betelgeuse explodera.

Teamet tänkte först andra astrofysiska orsaker till den ozonuttunning som då skedde, såsom meteoritnedslag, solutbrott och gammablixtar.

"Men dessa händelser slutar så snabbt så de är osannolikt att de skulle orsaka långvarig ozonuttunning likt den som bevisligen skedde i slutet av Devon," säger Jesse Miller  doktorand och medförfattare till studien. 

En supernova  däremot  gör att jorden skulle bombarderas med skadliga UV.strålning, röntgen och gammastrålar (om den skedde högst 25 ljusår bort). En strålning som skulle hålla på under en lång tid och förtunna vårt ozonskikt i kanske upp till 100000 år.

Det finns till och med en teori som säger att ett flertal supernovor kan ha inträffat under slutet av devon.

"Detta är fullt möjligt. Massiva stjärnor förekommer vanligtvis i kluster med andra massiva stjärnor och fler supernovor kommer sannolikt att inträffa strax efter den första explosionen," sade Miller. Han borde tillagt att det skulle i så fall varit  under förutsättning att det i detta kluster fanns ungefär lika stora stjärnor och i samma ålder (min anm.) annars är det lite väl slumpmässigt att så skulle skett.

 Men ännu saknas ett viktigt bevis på att någon eller några supernovor ligger bakom ozonförtunningen och massutrotningen av liv den gången. Man måste hitta de radioaktiva isotoperna plutonium-244 och samarium-146 i sten och fossil deponerad vid tidpunkten för utrotning.

Ingen av dessa isotoper bildas naturligt på jorden idag och det enda sättet de kan komma hit är via kosmiska explosioner, säger studenten och medförfattaren Zhenghai Liu.

Vi (min anm.) måste även få ytterligare ett bevis på teorins sanning. Var skedde denna (dessa) supernovor? Inga tecken har hittats på att en supernova skett i området högst 25 ljusår från oss i historisk tid. Kanske vi ska söka andra förklaringar till ozonskiktets uttunning som klimatförändringar av liknande slag vi upplever nu. Kanske ozonskiktet naturligt uttunnas tidsmässigt och uppstår tidsmässigt.

Bild från vikimedia på Jorden tagen av Apollo 17 den 7 december 1972.

En mindre asteroid har oskadd svept rekordnära oss.

Söndagen den 16 augusti  2020 hände det igen. En asteroid dör upp och  kom oväntat nära jorden. Objektet fick beteckningen 2020 QG och svepte förbi jorden på bara 2950 kilometers avstånd i en fart av 44400 km / h . Det gör att 2020 QG är den asteroid (som vad vi vet) svept på närmast avstånd historiskt mot oss utan att gå ner i atmosfären och förintats eller krascha med oss detta sagt från talesmän från NASA.

Förbiflygningen var inte väntad och överraskade många. I själva verket upptäckte Palomar observatorium i USA (det observatorium som först såg den)  inte asteroiden förrän ungefär sex timmar efter objektets närmaste avstånd. "Asteroiden närmade sig oupptäckt från solens riktning, säger" Paul Chodas, chef vid NASA: s Center for Near Earth Object Studies och tillägger "Vi såg den inte komma." Objektet är ungefär lika stort som en kompakt bil, ca 3 till 6 meter i diameter.

Jag (min anm.) anser att asteroidsökningen ännu inte fungerar och faran för en större katastrof då ett större objekt kraschar med oss innan vi hinner reagera fortfarande är lika stor som den alltid varit.

Bild från vikipedia på asteroiden 2020 QG som den 16 augusti svepte förbi oss närmre än någon annan asteroid gjort vad vi vet och oskadd sedan fortsatte ut i rymden för att troligen en gång återvända i sin bana.

800 miljoner år bak i tiden kom ett stort asteroidregn över oss.

En asteroidsvärm antas ha drabbat månen och jorden för ca 800 miljoner år sedan och  ha utlöst en istid på jorden enligt en ny studie från Japan.

För att lära sig mer om gamla effekter på jorden undersökte forskarna månens kratrar. Kratrar som bevarats väl i vakuum på månens yta.

De undersökte 59 månkratrar var och en av minst 20 km bred eller större med hjälp av den japanska rymdsonden Kaguya (SELENE). 

Forskarna analyserade tecken på från när dessa kratrar bildats genom att undersöka ringarna av sten utkastade från de effekter som uppstod vid kratrarnas bildande. Små meteoroider regnar ner på månen även i dag och lämnar efter sig  kratrar i de stora kratrarna vilka är 100 till 1000 meter i diameter. Genom att räkna antalet små kratrar i de stora kratrarna kunde det uppskattas när de stora kratrarna bildats.

Forskarna fann att åtta av de stora kratrarna bildats samtidigt och bland dem Copernicuskratern som är 93 km i diameter. Den krater från vilken Apollo 12:s astronauter samlade in stenprover i november 1969.

Med hjälp av radioisotopdatering av utkastat material från Copernicuskratern och glasartade pärlor som bildats från meteoritnedslag som samlats in från ett antal andra av de landningsplatser Apolloskeppen landade på kunde forskarna uppskatta att dessa kratrar kommit till genom en meteoritsvärm för ca 800 miljoner år sedan och att detta kunde ha utlöst en istid på jorden den gången.

Intressant men även skrämmande (min anm.) inget säger att inte denna svärm åter kan komma över oss i en okänd framtid.

Bild från vikipedia på det meteoritregn kallat perseiderna vi kan vänta i augusti varje år. I år mellan 17-26 augusti. Men denna svärm är av mindre stenbumlingar och ofarlig för oss. Men ett vackert skådespel på nattskyn.

För att förstå kosmos bör vi förstå Jorden. Ny kunskap om jordens inre har publicerats.

En teknik som utformats för att utforska kosmos används av forskare för att avtäcka strukturer djupt inne i jorden med syftet att göra en ny karta som avslöjar hur jordens inre ser ut.

Man kan jämföra metoden med det sjukvården använder i form av ultraljud.

Men i detta fall är uppgiften mycket svårare då forskarna måste vänta på en jordbävning för att registrera de data de önskar få. När väl detta sker ger det bara information på ett fragmentariskt sätt då enbart en liten region kan detekteras och för det mesta är det omöjligt att skilja de svagare ekona från buller.

Det team som nu arbetat med detta använde en ny algoritm som kallas Sequencer som ursprungligen utvecklades för att hitta intressanta trender i astronomiska datamängder. De använde den för att analysera tusentals seismogram, eller register över vibrationer i marken jordbävningar som samlats in under de senaste 30 åren.

"Med detta nya sätt att se på data globalt kunde vi se svaga signaler mycket tydligare," säger Brice Ménard, astrofysiker vid Johns Hopkins University och en av deltagarna i denna undersökning. Kartan som nu finns är en början på katalogisering av jordens inre.

I detta fall har de katalogiserat och gjort en karta över ett stort område under Stilla havet som avslöjar varma och täta regioner nedanför Hawaii och Marquesas öarna i Franska Polynesien.

Man kan se arbetet enligt dessa forskare i likhet med den tid då europeiska upptäcktsresande ritade de första ofullständiga kartorna då Amerika kartlades men nu är det jordforskare som kartlägger jordens inre.

Spännande område som kommer att ta tid. Men en dag har forskare troligen arbetet klart och då får vi en bättre förståelse av den planet som vi lever på och då det inre av denna.

Bild från flickr.com 

Är det en slump att det finns liv på jorden?

Forskare misstänker att livet på jorden uppstod ur en slumpmässig blandning av icke-levande materia som i slutändan spottade ut byggstenar för liv.

Men hur detta skulle ha skett vet ingen.  I en ny studie av Tomonori Totani, professor i astrofysik vid Universitetet i Tokyo, modellerades den mikroskopiska världen av molekyler med den episka omfattningen av hela universum för att se om ovanstående blandning är en trolig kandidat för livets ursprung. 


Totani,  tittade i huvudsak på om det fanns tillräckligt med stjärnor med beboeliga planeter i universum vid den tiden liv uppstod på jorden för att möjliggöra komplexiteten för att liv ska uppstå. Hans resultat, publicerades den  3 februari i tidskriften Nature och visar att oddsen för livets framväxt inte är bra åtminstone i det observerbara universumet.


Ursprunget till livet förstås inte av vetenskapen. Som vetenskapsman funderade Totani på att hitta en vetenskaplig förklaring till varför vi är här. "Det har experimentellt bekräftats att RNA polymerisation kan uppstå genom en grundläggande slumpmässig process,"  säger Totani och tillägger "Vissa experiment visade att en mer än 50 (monomer lång) RNA kan producerades men dessa är inte reproducerbara. Med tanke på att det finns uppskattningsvis 10 sextillion (10 ^ 22) stjärnor i observerbara universum kan det tyckas att oddsen för att livet poppar upp i universum likväl bör vara bra. Men forskare har funnit att det slumpmässiga bildandet av RNA med en längd större än 40 är otroligt osannolik med tanke på antalet stjärnor där beboeliga planeter kan finnas i vårt kosmiska grannskap.


Det finns för få stjärnor med beboeliga planeter i det observerbara universumet för att liv ska utvecklas inom den tidsram livet växte fram på Jorden.

Men vi kan tänka oss att vi inte kan observera hela universum. Det kan uppskattas matematiskt att hela universum kan innehålla mer än 1 googol (10 ^ 100) stjärnor. När Totani vägde in detta nya överflöd av stjärnor fann han att uppkomsten av livet inte längre var osannolikt utan mycket troligt.



Detta kan vara goda nyheter för RNA hypotesen. Men det kan också innebära att sökandet efter livet i universum är en hopplös strävan. Om livet först fick sin start i RNA, "livet på jorden skapades av en mycket sällsynt chans att producera en lång RNA polymer", säger Totani och tillägger. "Troligen är Jorden den enda planet som hyser liv i det observerbara universumet. Jag förutspår att framtida observationer eller utforskningar av utomjordiskt liv inte kommer att ge några positiva resultat.



Om det av en slump liv likväl upptäcks någon annanstans i vårt kosmiska grannskap tror Totani att det sannolikt skulle vara av samma ursprung som livet på jorden. Livet kan ha liftat från kometer och asteroider över interplanetära eller interstellära rymden i lokaluniversumet med livets ursprung från en enda ursprungshändelse.

Min uppfattning (min anm) är att livet är unikt och kan vara skapat av en gud. Kanske lika svårt att ta till sig som ovan men båda slagen av möjlighet finns. Materialismens tid är förbi sedan länge inom många vetenskaper men fortfarande finns dock dogmatiska personer oftast utanför vetenskapens värld som fortfarande anser likt 1800-talets och 1700-talets upplysningsvetenskapsmän att allt kan förklaras med materia och dialektik.



Bild från vikipedia med följande text. The earliest known life-forms on Earth are putative fossilized microorganisms, found in hydrothermal vent precipitates, that may have lived as early as 4.28 billion years ago, relatively soon after the oceans formed 4.41 billion years ago, and not long after the formation of the Earth 4.54 billion years ago.

Månen och Jordens ursprung är inte så lika som vi tidigare trott.

Månen och jorden kan vara mer olika än man tidigare ansett enligt en ny studie.  Jorden har sitt ursprung ungefär 4,5 miljarder år tillbaks i tiden, och tidigare forskning föreslog att månen uppstod en kort tid efter det. Den rådande förklaringen till månens ursprung är att den uppstod efter en kollisionen mellan två protoplaneter i detta fall de två som sedan blev jorden och månen.


En av dessa var den nyfödda jorden, och den andra var en av Mars-storlek som i kallas Theia. Denna krasch eller hypotes tycktes förklara många detaljer om jorden och månen såsom storleksskillnaden mellan dem och graden av rotation av de två kropparna. Men under de senaste 20 åren har bevis framkommit som utmanar denna hypotes och tyder på en mängd alternativ. Stenprover som Apollobesättningarna återvände med från månens yta visar att den naturliga månstenen är lik jordens sten, mycket mer lik än modeller skulle förutsäga utefter de element som kallas isotoper. (Isotoper av ett element har varsitt olikt antal neutroner i atomkärnor.). 



 För att förklara dessa resultat föreslog forskarna att den gigantiska kollisionen mellan protojorden och Theia bevisat ledde till att blanda objekten. 


Men nu anser en del forskare att denna likhet beror på att det under de första 1000 åren eller så efter kollisionen fanns förångad sten från skivan av skräp kvar av kollisionen vilket troligen ledde "till lava regn ner på månen i hundratals år," säger Sharp planetforskare vid University of New Mexico i Albuquerque. 


Komplexa fysiska och kemiska interaktioner mellan detta lavaregn och magmahavet som täckte den nyfödda månen kunde då ha lett till en syreistopisk komposition i de översta månstenarna som var lik jordens.


Det har nämligen nu framkommit att stenprov tagna längre ner i månytan än ytlagrets yttersta skikt visar andra resultat. Prover från månmanteln som kommit upp till ytan visar en annorlunda isotopsammansättningen jämfört med jorden.


Jag (min anm.) anser att detta bör visa att kollisionen inte sammansmälte objekten och gjorde dem lika i sammansättning utan att objekten redan innan kollisionen var något olika och att de inte helt sammanblandades vid kollisionen som likväl troligast skedde.

 Olikheten bestod troligen då objekten var så pass fasta att de inte beblandades utan enbart krocka som två till stor del fasta stenklot utan större skador mer än på ytan.

Bild från wikipedia.

Upptäckt: Jorden var en gång en vattenvärld.

Kanske vattenplaneter är det vi ska söka efter som frön till landmassor och liv. En annan tanke är att det då knappast är konstigt att vattenlevande varelser var först och efterhand resulterade i landbaserade varelser och växter när landhöjningen kom då föda då kom till på landytorna.


Hur såg jorden ut för 3,2 miljarder år sedan? Nya bevis tyder på att planeten var täckt av ett stort hav och inte hade några landmassor.


Kontinenter dök upp senare genom tektonik (landhöjning av plattan) steniga landmassors uppbrytning genom havsytan säger en del forskare.


Dessa forskare hittade ledtrådar om denna gamla vattenvärld bevarad i en bit av en gammal havsbotten  i nordvästra Australien. En havsbotten som är 4,5 miljarder år gammal. 


För än längre sedan uppstod kollisioner mellan damm och stenar vilket bildade vår planet i form av en bubblande smält sfär av magma som var många hundra mil djup. Jorden kyldes när den snurrade där ute efter 1000 till 1 miljon år och bildade kylmagma, de första mineralkristallerna i jordskorpan.


Därefter  kan jordens första vatten ha kommit hit från isrika kometer i vårt solsystem eller från damm och moln av partiklar som kom där utifrån. 


När jorden var ett varmt magmahav försvann vattenånga och gaser ut i atmosfären. "Det regnade sedan ner från atmosfären när planeten svalnade säger en av rapportförfattarna Benjamin Johnson biträdande professor vid Institutionen för geologiska och atmosfäriska vetenskaper vid Iowa State University.


Bilden kommer från och är royaltyfri.

Forskare diskuterar om en komet hämtat liv från Jorden och spridit det till en ny plats i universum.

Några astrofysiker från Harvard har föreslagit att  livet kan ha spridit från jorden och ut till andra planeter i universum.


För Miljoner kanske några miljarder år sedan kom en stor komet in mot jorden och snuddade jordens atmosfär men kraschade inte in i jorden. Den snuddade  atmosfären och fortsatte sin färd förbi jorden och vidare ut genom solsystemet.



Extremt härdiga mikrober längst uppe i jordens atmosfär ( det har hittats sådana  min anm.) överlevde kollisionen med isbollen och medföljde denna inkapslade i isen. Dessa mikrober hamnade inbäddade djupt inne i kometens porösa yta skyddad från strålning och kometens färd fortsatte. Vi har ju bara nyligen haft besök av interstellära objekt ex. Borisov under 2019 denna kom dock inte nära jorden. Teorin är därför inte omöjlig då det gäller besök av interstellära objekt i närområdet. 


Tiotusentals kanske miljoner år gick innan den teoretiska kometen ovan (eller fler)  hamnade i ett annat solsystem och krashade på en exoplanet där och smittade denna med jordiskt liv. Detta anses ha kunnat ske. Men det är en väldigt lik teorin om när livet kom till jorden. Det är samma teori men spegelvänd. 


Själv (min anm.) tror jag varken på det ena eller andra. Livet anser jag är unikt för jorden och att det är skapat är inte omöjligt låt oss kalla det av Gud. En bättre förklaring har jag inte.

Fri bild från 

Något har hänt därute som gav en stark gravitationsvåg som nyligen träffade jorden.

En mystisk kosmisk händelse kan den 14 januari 2020 ha något sträckt och pressat vår planet med anledning av en snabbt passerande stark gravitationsvåg från okänd källa. Passagen skedde under 14 millisekunder och orsakade under denna korta stund snedvridning i rumtiden. 


Gravitationsvågen upptäcktes  av Laser Interferometer Gravitational-Wave Observatory (LIGO) och Virgo interferometer. Astronomer har ännu inte kunnat lokalisera vågens orsak eller kunnat avgöra om det bara var en blip (störning) i detektorerna.  


Gravitationsvågor i sig  kan orsakas av kollisionen mellan massiva föremål, såsom två svarta hål eller två neutronstjärnor. Astronomer upptäckte sådana gravitationsvågor från en neutronstjärnkollision 2017 och en i april 2019. Men gravitationsvågor från kollisioner av sådana massiva objekt manifesteras i data som en serie vågor som förändras i frekvens över tiden som då två objekts omloppsbanor kommer allt närmre varandra, säger Andy Howell, forskare i Los Cumbres Observatory Global Telescope Network och en adjungerad fakultetsmedlem i fysik vid University of California, Santa Barbara. 


Howell var inte en del av LIGO där upptäckten gjordes men anser att signalen inte var en serie vågor utan en bristning i tid och rum. En mer trolig orsak än en kollision enligt ovan är att denna kortlivade  gravitationsvåg kom från en övergående händelse såsom en supernovaexplosion. Slutfasen av en stjärnas liv. Var denna då skulle finnas eller var detta skett är dock okänt i dag (min anm.)  

Men det skulle kunna bero på att en supernova har kollapsat direkt in i ett svart hål utan att producera neutriner, även om en sådan händelse är mycket spekulativ, sade Howell. I så fall finner vi knappast källan till denna händelse (min anm.) Men astronomer har ännu inte gett upp med att hitta källan av denna händelse utan pekar nu sina teleskop mot den regionen varifrån den verkar ha kommit för att försöka lokalisera källan. OM nu inte hela händelsen var en så kallad blip (störning) i något instrument vid LIGO som även visades vid Virgo alternativt tvärtom. Men att en blip samtidigt visades vid båda instrumenten samtidigt är knappast troligt.


Bild från  som kan ge en tanke på universums hemligheter och funderingarna över detta.

Rörelserna i den övre atmosfären på Mars kartlagda men är olika de på Jorden.

120 till 300 kilometer I atmosfären på Mars har nu rörelserna i denna mäts upp. Det gjordes med insamlad data från ett instrument i en rymdfarkost som ursprungligen inte är avsedd att samla vindmätningar.


Under 2016 föreslog forskaren Mehdi Benna med kollegor att Mars Atmosphere och volatile EvolutioN (MAVEN). En projektgrupp inom detta på distans skulle medverka i ett nytt projekt med MAVEN för att använda dess naturgas- och jon-masspektrometer (NGIMS) instrument i ett unikt experiment. De ville se om delar av instrumentet som normalt var stillastående kunde "svänga fram och tillbaka som en vindrutetorkare tillräckligt snabbt" för att göra det möjligt för verktyget att samla in en ny typ av data.



MAVEN projektgrupp var dock ovilliga att genomföra de ändringar Benna och hans kollegor begärt. Trots allt hade MAVEN och NGIMS kretsat kring Mars sedan 2013 och fungerade ganska bra för att samla in information om sammansättningen av mars atmosfären. Att söka vindriktningar med instrumenten visste man inte om det gick och skulle man förändra något kanske instrumenten inte längre fungerade  för fortsatt användning till vad instrumenten var avsedda för.

Benna och hans kollegor hävdade dock att detta projekt skulle samla in nya typer av viktig data som skulle ge ny förståelse av den övre atmosfären på Mars och hjälpa oss att bättre förstå planetariska klimat.

Benna som arbetar vid NASA Goddard Space Flight Center med UMBC Center for Space Sciences Technology (CSST) hade tidigare kommit med en idé som kan ses som vindrutetorkaridé för att samla in information om globala cirkulationsmönster i Jordens övre atmosfär. Under detta arbete slog  det honom att MAVEN och NGIMS skulle kunna göra samma sak på Mars då dessa instrument var likartade till de han använt på Jorden.


De fick till slut tillåtelse och arbetet på Mars satte fart och resulterade nyligen i en rapport i samarbete med Yuni Lee även denne från UMBC: s CSST, och kollegor från University of Michigan, George Mason University och NASA.


Rapporten är baserad på data som samlats in två dagar per månad i två år från 2016 till 2018. Vissa resultat bekräftade vad man redan antaget de skulle visa medan andra blev stora överraskningar. "Det uppfriskande är att de mönster som vi observerade i den övre atmosfären matchar globalt vad man skulle förutsäga från modeller", säger Benna. "Fysiken fungerar."


Sammantaget var de genomsnittliga cirkulationsmönstren från säsong till säsong mycket stabila på mars. Detta är som att säga att på den östra kusten av Förenta staterna under hela året har vädersystem som flyter från väst till öst på ett förutsägbart sätt. Men så förutsägbart är vindar och väder inte på Jorden.


En överraskning kom när laget analyserade kortare variationer av vindar i den övre atmosfären. "På mars är den genomsnittliga cirkulationen stadig men om du tar en ögonblicksbild vid en given tidpunkt, märks likväl att vindarna är mycket varierande,"säger Benna. För att förstå varför det är så behövs mer mätningar. Stadiga förutsägbara vindar vilka likväl inom detta är varierande. 


En andra överraskning var att vinden hundratals kilometer över planetens yta fortfarande innehöll information om landformar nedan som berg, raviner och dalar. Då luftmassan flyter över dessa funktioner, " skapas vågmönster i atmosfären som flyter upp till den övre atmosfären" och kan upptäckas av MAVEN och NGIMS, säger Benna. "På jorden ser vi samma sorts vågor, men inte på så höga höjder. Det var den stora överraskningen, att dessa kan gå upp till 280 kilometer hög. "


Benna och kollegor har två hypoteser för varför vågorna, som kallas "ortografiska vågor,"finns så högt upp i Mars atmosfär. Det kan bero på att atmosfären på Mars är mycket tunnare än den är på jorden vilket får till resultat, att vågorna färdas längre obehindrat likt ringar som färdas längre i vatten än i dy.


Dessutom är den genomsnittliga skillnaden mellan geografiska toppar och dalar mycket större på Mars än på jorden. Det är inte ovanligt att bergen är 20 kilometer höga på Mars medan Mount Everest är knappt nio kilometer högt och övriga berg på Jorden betydligt lägre.


Säkert (min anm.) ger högre berg effekter längre upp i atmosfären än lägre som på Jorden. Säkert är den bromsande effekten även lägre på rörelser i en tunnare atmosfär. Att sedan Mars har högre berg än Jorden beror på lägre erosion av vind och regn.


Bild från vikimedia på ytan på Mars  då  NASA: s Curiosity Mars Rover kör över en sanddyn på Mars den 9 februari, 2014.

Forskare frågar sig om det finnas övervakningsutrustning från aliens i vårt solsystem.

SETI är en organisation från vilken det söks spår från utomjordisk intelligens. Man söker i andra solsystem efter tecken av elektromagnetiska våglängder från optiska till radiosignaler. Inget som tyder på aliens har ännu hittats.


Nu har vissa forskare kommit med idén att söka i vårt närområde. Söka efter tecken av övervakningsutrustning i eller på mindre jordnära asteroider etc vilka har banor nära jorden och som följer jordens bana.


Dessa kan ha varit (eller är)  platser för utomjordisk intelligens (ETI) för att observera jorden under hela vårt förflutna (och även nutid). De objekt som är intressantast och ännu ej undersökta är objekt som  närmar sig jorden mycket nära varje år på avstånd mycket kortare än avståndet till månen. De har samma omloppstid som jorden.

Dessa jordnära objekt är perfekta platser för att övervaka vår värld från ett säkert naturligt objekt.


Dessa objekt därute har föga studerats av astronomer och inte alls av SETI eller radarobservationer. James Benford en av SETI:S astronomer har föreslagit både passiva och aktiva observationer av dem som möjliga platser för utomjordiska intelligensers  sonder som kan vara forntida. Benford anser att vi bör observera dem både i det elektromagnetiska spektrumet av mikrovågor, ljus, och radar. Men även  besöka dem med sonder.


Det mest attraktiva målet är "jordens ständiga följeslagare" 2016 HO3, den minsta, närmaste och mest stabila (kända) asteroiden i jordens närhet. Att ta sig dit från jordens omloppsbana kräver inte större ansträngning av ekonomi och bränsle i jämförelse med andra projekt.  Kina har meddelat att de kommer att skicka en sond till 2016 HO3 inom en snar framtid.


Det är enligt mig spännande men kan det ge något intressant i utbyte av ET-karaktär. Jag tvivlar. Vi får bara hoppas att Kina inte har planer av annat slag vid besöket som exempelvis att placera någon form av övervakningsutrustning här. Asteroiden är perfekt för detta.


Sedan ska vi se övervakningsidén från vår tids samhälle. Vi är överhopade av hot av mobiltelefonövervakning, hackers på nätet och mycket annat av detta slag. Mer än tidigare generationer ens kunde drömma om. Utifrån detta präglande av vår tid är det inte konstigt att en del ser risker av att vi kan vara övervakade från andra civilisationer därute.
  

Fri bild från vikimedia ovan på 2016 HO3  men jag är inte imponerad av dessa bana. Det är enbart under en kort fas detta objekt ligger nära Jorden. Tvekar än mer nu över att någon skulle använda denna asteroid för övervakning. Vid övervakning tror jag mer man ska söka mycket mindre objekt vilka hela tiden likt satelliter följer Jordens bana dygnet runt.

ESA har förklarat att Vi ska klara oss från Asteroid 2006 QV89 den 9 september.

Asteroid 2006 QV89 är ett litet objekt, 20 till 50 meter i diameter och på väg i sin bana till jordens närområde. Men en orolig astronomkår som ett tag förlorade kontakten med objektet har nu beräknat att det enbart finns en mycket liten risk enbart 1 till 7000:del risk för nedslag på jorden den 9 September 2019, dagen då den är som närmst.


ESA (Europeiska sydobservatoriet) har nu visat att asteroid 2006 QV89 den är ofarlig för oss under sin färd denna gång. Men oroligheten fanns då de förlorade kontakten med objektet efter tio dagar den gången den först upptäcktes.


Objektet upptäcktes första gången  i augusti 2006 och då observerades det bara under tio dagar. Efter den tionde dagen kunde det inte hittas, Först i år 2019 fann man det igen. Uträkningen 2006 att risken för kollision i år med jorden var 1 till 7000 visade sig ännu i vår tid stämma.


 Asteroider i denna lilla storlek är svåra att hitta och svåra att behålla kontakten med om man nu inte hela tiden följer dem sekund för sekund. Men vi får hoppas något slag av automatisk avsökning av universum kan hitta dem alla eller så många som möjligt och hålla kontroll på var de är och vad de gör i sina banor på deras väg och vilken vissa tar eller har mot oss. Det är mer övervakningsutrustning som behövs för detta. Men om vi kan finna alla objekts möjliga farofyllda färder är tveksamt.


Bilden visar mycket pedagogiskt hur asteroidbältet ser ut varifrån flertalet objekt kommer från eller kommit från. Undantag, kometer vilka kan komma betydligt längre bort från. Utöver det finns interstellära objekt som kan komma då och då.

Kan vi en gång flytta hela jordklotet i en räddningsauktion?

Kommer vi i framtiden att kunna ändra jordens omloppsbana med hjälp av enorma raketmotorer för att undkomma den expanderande solen den dag eller tid som kommer då solens tid är ute. Tiden då den sväller upp till en röd jätte och slukar Jorden, Merkurius och Venus. 


Vi har fem miljarder år på oss innan detta sker. Men vi ser redan i dag en annan möjlig apokalyps innebärande ett klimat där ingen människa kan leva om vi inte får stopp på den globala uppvärmningen. Men i det fallet blir en förflyttning av Jorden inte lösningen.


Teoretiskt är det möjligt att flytta jorden 50 % längre bort från jorden, den dag solen börjar svälla upp. Solens uppsvällning tar mycket lång tid.


Ut till Mars bana kan vara lösningen på förflyttningen. Här kan det bli möjligt att leva under solens röda svällkroppstid. Men hur det blir senare när den sjunker samman till en vit dvärg vet vi inte. Då får vi kanske åter förflytta jorden och då minst lika närma solen som Merkurius i dag ligger.


För en del diskussion om metoder för detta se denna medföljande länk.

Men en kanske enklare lösning vore att förflytta de varelser som finns på jorden till Mars som troligen klarar sig helskinnad från katastrofen. Mars kanske är framtidens Noaks ark.


Sedan undrar dock jag om vi människor eller de varelser vi lever med här på jorden fortfarande existerar om fem miljarder år. Kanske vi inte ska bekymra oss om en så avlägsen framtid.


Om människan då överlevt och eventuellt tekniken gått framåt under alla dessa år kan vi säkert redan ha koloniserat flertalet av de världar vi upptäckt i främmande solsystem. Tekniken för detta tror jag kommer.


Om inte vi är utdöda så kanske vi lever i på planeten jorden på stenåldersstadiet igen efter ett flertal civilisationers kollapser och då kan det kvitta då vi knappast har någon teknik på det stadiet utan får ta dagen som den kommer och med den solens och vår egen undergång.

En teori utgående från Murchisonmeteoriten påstår att liv kan ha kommit till vårt solsystem innan Jorden existerade.

Bitar av planetbildningsmaterial fanns i stort antal innan Jorden och övriga planeter blev till i vårt solsystems barndom.


 Lindy Elkins-Tanton, vetenskapsman vid Arizona State University (ASU) har forskat om livets ursprung och har  en teori om att liv kan ha uppstått i solsystemet innan jorden kom till.


Livet som vi känner det behöver tre huvudingredienser för att uppkomma: flytande vatten, organiska molekyler och en energikälla.


Tecken på att det kan ha bildats liv för ca 3,8 miljarder år sedan på den då unga Jorden har hittats. Jorden är ca 4,5 miljarder år gammal.


Detta då forskare har presenterat bevis på att mikrober redan hade ett fotfäste här redan för 4,1 miljarder år sedan. Biokemist Steven Benner ingående i  stiftelsen för Applied Molecular Evolution i Florida hävdar dock  att livet faktiskt existerade på Jorden för redan 4.36 miljarder år sedan. Redan då skulle jordens atmosfär redan varit rätt för att de första organismerna, RNA-baserade mikrober, att utvecklas, Benner säger som exempel att mer än 35 olika aminosyror identifierats i Murchisonmeteoriten. En uråldrig meteorit som föll till jorden i södra Australien 1969.


Men jag undrar likväl vad som säger att denna meteorit haft aminosyror under en längre tid inom sig. Dessa har väl knappast bildats i denna samtidigt som den bildades vilket skulle vara förutsättningen om vi ska se den som tecken på att den svävat runt i vårt närområde (tillsammans med sina likar) med livets byggstenar hundratals miljoner år innan Jorden kom till.


Bild: Fragment av Murchisonmeteoriten vilken enligt beräkningar är ca 4,95 miljarder år.

Lyssna på tonerna från Jordens magnetfält

Jorden omsluts av ett magnetfält. Den yttre gränsen av fältet kallas för magnetopausen och är vårt första skydd mot solens högenergiska partiklar från solen och rymden. 
Jordens skyddande magnetfält gör att livet på vår planet skyddas mot farlig kosmisk strålning.


Nu har forskare lyckats bekräfta en teori som säger att magnetfältet beter sig likt en trumma.


Forskare har länge misstänkt att magnetfältet är i svängningar och nu har en grupp forskare från England, USA och Österrike funnit bevis för att detta stämmer.


De har även lyckats göra svängningarna till ljudvågor vilket gör det möjligt att lyssna på hur magnetfältet låter.


Lyssna här. Det är intressant att höra detta ljud.



Bild från wikipedia med följande text: Skillnaden i orientering mellan den magnetiska (Nm) och geografiska (Ng) nordpolen

Ett överraskande resultat av vilken planet som ligger närmst Jorden.

I alla konstellationer visas på bild att på ena sidan mot solen från Jorden ligger Venus på den andra från Jorden och solen Mars.


Vi har lärt oss att närmast Jorden med undantag för månen finns som planet Venus och i motsatt riktning Mars.


Men det är fel. Det är Merkurius som kommer närmst Jorden. Merkurius ligger bortanför Venus och är den planet som ligger närmst solen.


Hur nu Merkurius kan vara den planet som likväl kommer närmst Jorden kan man förstå vid läsning från denna artikel.


Bilden visar den blå Jorden med en skymt av Mars till höger och till vänster närmst Jorden den heta Venus och längst till vänster den planet som ligger närmst Jorden Merkurius.

Kan vi evakuera mänskligheten från Jorden den dag behovet kommer.

Jorden har tillgodosett människors behov i tusentals år eftersom naturresurserna räckt till. Exempelvis  luft, vatten och mineraler. Till detta ska läggas solens energi vilken är än viktigare för den mänskliga rasen.


Forskare anser att det om två miljarder år så kommer solens slut som människovänlig att närma sig sin utgångsdatum, expandera i storlek och dess energiutsläpp öka så  haven kokar och miljön blir omöjlig för liv. 


Det finns även i nutid risken för ett fullskaligt kärnvapenkrig ska få samma resultat (kanske även en miljökollaps är på väg). Ett kärnvapenkrig skulle på  kort tid eliminera det mesta av liv på jorden.


Även om jorden överlever ett bra tag till kommer naturresurser i snabb takt minska och  istället kan misslyckad lösning av avfallsprodukter få miljön att kollapsa och  högre liv att få sämre möjlighet att fortsätta att existera.


Då världens befolkning fortsätter att växa och resurserna blir knappare kommer trycket att lämna vår hemplanet att öka dramatiskt i framtiden. Planeter för detta finns därute. Men en kolonisering tar lång tid och avståndet till dessa omöjliggör detta inom den vetskap vi har i dag. Vid kolonisering måste även hela ekosystem tas med om vi ska överleva.


Om en planet med helt annorlunda ekosystem skulle koloniseras kan det betyda slutet för människan. Vi är skapta för och i Jordiska ekosystem med dess bakterier mm. En planet att kolonisera måste därför vara steril (men med rätt syrenivå och vatten enligt mig) så vi kan plantera dit våra ekosystem.
  

Som det visat sig finns exoplaneter i ett enormt utbud av storlekar och banor. Dock måste en planet för kolonisering vara en speciell typ av planet ungefär av storleken som Jorden och kretsa kring en solliknande stjärna på ett avstånd som passar människan och dess djur och växtliv. Det är inte bara människan som ska förflyttas utan hela ekosystem.


En intressant planet upptäcktes 2016. Då  tillkännagav astronomer upptäckten av en potentiellt lämplig planet i bana runt Proxima Centauri. Denna stjärna är också känd som Alpha Centauri C och är en röd dvärgstjärna. Detta solsystem finns ungefär 4,2 ljusår från vår sol i stjärnbilden kentauren. Denna potentiella exoplanet är känd som Proxima b och är ca 1,3 gånger massivare än jorden. 



Förutsatt att vi har hittar ett passande nytt hem här blir nästa utmaning att komma dit.  Om vi kunde färdas i ljusets hastighet skulle det ta över fyra år för att komma dit. Dock är det enligt den fysik vi känner till idag omöjligt att åka iväg i ljushastigheten.

Kanske vi får hoppas på kontrollerade maskhål för resor av detta slag om nu dessa finns, kan byggas upp och kontrolleras. Med sådana kunde en omedelbar resa ske och en kollonisering möjliggöras. 

Jordens äldst kända sten hemma på Jorden igen.

År 1971 landade Apollo 14:s månlandare på månen och besättningen tog med sig sten och grus tillbaka till Jorden. 


Vid undersökningar på Jorden visade sig en sten vara 4,1 miljarder år och ha samma sammansättning som stenar på Jorden. Det blev därför bevisat att denna sten ursprungligen kommit från Jorden.


Man kunde även förstå att den försvann från Jorden redan för cirka fyra miljarder år sedan. Forskningen om stenen har gjorts  vid Naturhistoriska riksmuseet, i samarbete med den amerikanska rymdstyrelsen Nasa med flera forskare i andra flera länder.


En orsak till att stenen lämnat Jorden och på sin färd sedan hamnat på månen är troligen att för 4 miljarder år sedan var solsystemet relativt nytt och jorden träffades under denna tid av många meteoriter och asteroider.


Troligast är då att stenen slungats ut från Jorden under en sådan kollision och sedan fångats in av månens dragningskraft. Vi ska komma ihåg att  månen under den tiden fanns tre gånger närmare jorden än i dag. Men det innebär även att nedslaget på Jorden måste varit kraftigt för att sten ska kunna ha lämnat Jordens dragningskraft.


Det bör även ha varit fler liknande händelser eller att just denna händelse var mycket kraftig och mycket sten försvann från Jorden.


Det bör även finnas mycket fler stenar från Jorden på månen och även i solsystemet runt Jorden. Att enbart en  sten från Jorden skulle funnits på månen och att astronauter skulle tagit just denna med tillbaks till Jorden är otroligt osannolikt. Det skulle vara en chans på ja inte vet jag på hur många stenar där finns på månen.


Bilden är på Apollos 14:S besättning Alan Shepard, befälhavare, Stuart A. Roosa, kommandomodulpilot och Edgar D. Mitchell, månlandarpilot.

Svalde Jorden en gång en annan planet???

En teori om hur månen bildades är att den uppkom ur en kollision mellan Jorden och en annan himlakropp.


Detta ska ha skett för över 4,4 miljarder år sedan då en planet av ungefär samma storlek som Mars slog ner på en primitiv jord och resultatet blir ett utslag vilket resulterar i vår  måne i en permanent bana runt vår planet.


Men en ny studie finner att denna händelse kunde ha haft en mycket större inverkan än man tidigare trott. Den planet som krockade med Jorden  kunde också ha haft med sig kol, kväve och svavel vilket är ingredienser till liv. Denna teori beskrevs av forskare i en rapport den 23 januari 2019 i journalen Science Advances.


Jorden kan ha kolliderat med många olika typer av planeter”, berättade Grewal Live Science. Kan en av dessa planeter ha gett upphov till den blandning av silikat till Jorden i korrekta proportioner och element för livets början?


Om någon  kollision av detta slag skett skulle de två planetariska kärnornas mantlar slagits ihop.


Denna teori om krocken och som gett Jorden ingredienser till liv kan vara sann. Men jag förstå inte varför det i de flesta teorier om hur livets ingredienser uppstått på Jorden anses ha kommit till Jorden utifrån här i form en krock med en planet, eller i många andra teorier från kometer eller asteroider utifrån.


Varför ses det inte som troligt att det är Jorden som är den plats som från början haft dessa ingredienser och inte som i nästan alla teorier utom religiösa planterats med ingredienser utifrån och att krockarna av andra objekt utifrån inte haft någon betydelse alls för livets uppkomst? Kanske till och med krockar av asteroider, kometer eller planeter med Jorden försenat livet på Jorden.

 Vi ser ju att massutrotningar i senare skede av Jordens historia skett ex den kända katastrofen av ett nedslag i Mexiko för ca 65 miljoner år sedan vilket blev slutet på dinosauriernas tid på Jorden.

En gammablixt i vår Vintergata och vi försvinner från historien. Risken finns där.

En gammablixt innebär ett kort men oerhört kraftfullt utbrott av gammastrålning från en plats i universum och är den allra starkaste explosion som kan inträffa i universum (med undantag av Big Bang i tidens början). Vi kan se dessa blixtrar som existerar i några sekunder även om de sker miljarder ljusår från vår planet. Detta till skillnad från supernovors skarpa sken som varar i några månader.
  

Nu har forskare upptäckt en stjärna som när den dör kan skapa vår galax allra första gammablixt (som vi vet) . Den finns 800 ljusår bort och har fått namnet Apep efter en demon i egyptisk mytologi. Om Apep dör med en gammablixt slungas samma mängd energi ut under några sekunder som vår sol utsöndrar under sin tio miljarder år långa förväntade livstid. Forskare trodde att detta slag av blixtrar enbart skedde  i universums barndom och studeras därför miljarder ljusår bort i händelsekedjan.


”Man förväntar sig inte att hitta gammablixtar i vintergatan”, säger Felix Ryde som forskar i gammablixtar på KTH.  Men stjärnan ovan en döende stjärna ser exakt ut som den typen av stjärnor man antar är källan för gammablixtar. Om och när stjärnan exploderar i en gammablixt blir den under en kort stund den starkaste ljuskällan i hela universum.


 Stjärnans stora snabba solvindar sänder ut mängder av partiklar i ett svansliknande moln och gör att den roterar otroligt snabbt. Det är detta, tillsammans med hur kompakt den är, som gör att när stjärnan väl dör kan den utlösa en gammablixt.


Om så sker blir det en katastrof för Jorden. Blixten kan då slita av delar av vårt ozonlager och resultera i massutrotning på en oerhörd skala av liv på Jorden. Det finns teorier om att en av jordens stora massutrotningar den som skedde för 450 miljoner år sedan hade sin förklaring av en gammablixt som träffade Jorden.


 Men vi kan något vara säkra även om blixten kommer nu. Detta då en konliknande jetstråle (vilket blir formen av gammablixtrar) är väldigt smal och stjärnan är inte riktad mot oss (just nu) vilket gör att vi är någorlunda säkra i nutid. Men ingen vet om och när stjärnan exploderar i vilken riktning vi då har mot stjärnan och katastrofen.


Bild: Solsystemet Apep finns 800 ljusår bort och det är här risken för en framtida gammablixt finns. Foto: Peter Tuthill/University of Sydney/ESO publicerat i svt.se