Galax GAL-CLUS-022058s utseende liknar en smält metallring.

 

Den tunna men från vår synvinkel eleganta galaxen på bilden ovan är ett exempel på ett märkligt och mycket sällsynt fenomen. Bilden är tagen med NASA/ESA Hubble Space Telescope och föreställer GAL-CLUS-022058s, som ses från det södra halvklotets konstellation i stjärnbilden ugnen.

GAL-CLUS-022058s är den största och en av de mest kompletta Einsteinringar som  upptäckts. Objektet har fått smeknamnet "Smältring", vilket anspelar på dess utseende. Detta fenomens existens ansåg Newton skulle kunna existera. Nu först har det bekräftats.

 I Einsteins allmänna relativitetsteori förklaras fenomenet som en process som kallas gravitationell linsning, orsakad av att ljus kommer långt borta och böjs på sin väg i en ny riktning av  i ett objekt mellan källan och observatören.

I det här fallet har ljuset från bakgrundens galaxer förvrängts in i kurvan vi ser  galax klustret framför den. Den nära exakta inriktningen av bakgrunden av den centrala elliptiska galaxen i klustret ses i mitten av denna bild och har gett en skev och förstorande bild av bakgrunden och visar därför galaxen som en nästan perfekt ring. Gravitation från andra galaxer i klustret orsakar ytterligare snedvridningar. Bild från NASA 

 

Objekt som dessa är idealiska för att studera galaxer som ofta är för svaga och avlägsna för att annars ses utan detta fenomen som kallas gravitationslinsning.

 Bild på galaxen finns i länk som medföljer nedre bilden. Denna bild som ses längst upp är från vikipedia och här förklaras gravitationslinsfenomenet. Ljus böjs i närheten av massiva objekt. De orangea linjerna visar objektets skenbara position och de vita linjerna visar ljusets väg från källans verkliga position.

Gåtan över de sju (systrarna) stjärnorna (Plejaderna)

 

Plejaderna är en öppen stjärnhop i Oxens stjärnbild som fått sitt namn efter den grekiska mytologins namn på de sju nymferna.  

 Plejaderna finns cirka 440 ljusår från Solen. Med blotta ögat ser Plejaderna ut som en mycket liten karlavagn och man kan vanligen se de sex ljusstarkaste stjärnorna som ingår i stjärnhopen under bra siktförhållanden går det att se upp till tio. I en kikare ses en mängd ytterligare stjärnor totalt några hundra. Stjärnorna är omgivna av en nebulosa vilket går att se i foton med lång exponeringstid. Stjärnhopen är ganska ung, cirka 100 miljoner år. Men själva sjustjärnorna som är Plejaderna kan vi sedan många år med blotta ögat enbart se sex stycken av de sju ingående stjärnorna.

På den norra himlen i december är Plejaderna, eller de "sju systrarna" en vacker syn. Men man kan enbart se sex stjärnor en av de ursprungliga sju finns numera så nära en annan av systrarna att det bara kan ses sex stjärnor om man inte använder ett starkt teleskop.

Många kulturer runt om i världen hänvisar till Plejaderna som "sju systrar", och berättar också ganska lika historier om dem. Efter att ha studerat stjärnornas rörelse mycket noga tror vi att dessa berättelser kan gå tillbaka 100000 år till en tid då konstellationen såg helt annorlunda ut och kunde ses som sju stjärnor utan hjälpmedel. I grekisk mytologi var Plejaderna de sju döttrarna till Atlas (en jätte eller Titan).

En liknande historia finns bland aboriginer över hela Australien. I många australiska aboriginska kulturer är Plejaderna en grupp unga flickor och förknippas ofta med heliga kvinnoceremonier och berättelser. Hur kommer det sig att de australiska aboriginska berättelserna är så lika de grekiska?

 Antropologer brukade tro att européerna kunde ha fört den grekiska historien till Australien där den anpassades av aboriginer för sina egna syften. Men de aboriginska berättelserna verkar vara mycket äldre än den europeiska kontakten med Australien. Och det fanns ytterst lite kontakt mellan de flesta australiska aboriginska kulturer och resten av världen i minst 50000 år. Så varför delar de samma historia?

Alla moderna människor härstammar från Afrika innan de började sina långa migrationer till de bortre hörnen av världen för 100000 år sedan. Kan dessa berättelser om de sju systrarna vara så gamla? Är berättelsen från den afrikanska tiden och togs med när människan reste till Australien, Europa och Asien?

Noggranna mätningar med Gaiateleskopet och andra teleskop visar att Plejadernas stjärnor rör sig långsamt på himlen. En stjärna i systemet Pleione, är nu så nära stjärnan Atlas att de ser ut som en enda stjärna för blotta ögat.

Men om vi tar hänsyn till stjärnors rörelser bakåt i tiden och går tillbaka 100000 år var stjärnan Pleione längre bort från Atlas och skulle ha varit väl synlig för blotta ögat den gången. Så för 100000 år sedan skulle de flesta ha sett sju stjärnor.

Det är fascinerande att tänka sig (min anm.) att berättelsen om Plejaderna funnits med sedan mänsklighetens barndom. Kan det vara så? Ja absolut berättelser gick vidare muntligt från far till son utan avbrott innan skriftspråket kom till.

Bild på Plejaderna från vikipedia,

En Rosettesten för att förklara hur planeter bildas.

 

Rosettastenen (eller Rosettestenen) är en stor, svart granodioritplatta vars inskription är ett dekret utfärdat av Ptolemaios V Epifanes i Memfis i Egypten år 196 f.Kr. Stenen återfanns 1799 av franska soldater vid staden Rosetta nära Alexandria under Napoleon I:s fälttåg i Egypten. 

Inskriptionen fick en avgörande betydelse för uttolkningen av de egyptiska hieroglyferna. Stenen är 112,3 × 75,7 × 28,4 cm stor och väger 750 kg. På stenen finns en och samma text skriven med tre skriftsystem representerande två språk: egyptiska, dels som hieroglyfer, dels som demotisk skrift och antik grekiska skrivet med grekiska bokstäver.

 Detta blev en viktig sten då den hjälpte till att översätta hieroglyferna till förståelig skrift (grekiskan kunde vi redan). Hade vi inte hittat denna sten kanske vi inte lärt oss översätta ovanstående skrifter. Grekiska skriften var lösningsskriften.

Planeter  bildas i skivor av gas och damm runt en stjärna men mekanismerna i detta är  inte helt förståelig. Vi vet dock att gas är den viktigaste drivkraften i denna utveckling av planeter. Den tidsskala över vilken gasen skingras och sammanfaller ger tidsskalan för planetbildning.

Utöver det bestämmer gasens kemiska sammansättning dessa framtida planeters sammansättning och dess atmosfär. Men årtionden av studier av protoplanetära diskar är likväl deras kemiska sammansättningar fortfarande dåligt förstådda och även  gas rörelser till stoft - skeendet är i stort sett okänt.

AB Aurigae är ett  system som kan ses som detta områdes Rosettasten då här finns ett system med en ung övergångsskiva (protoplanetär skiva). En skiva med luckor som tyder på nybildande planeter i dessa. AB Aurigae  är belägen ca 536 ljusår från oss och är det tillräckligt nära för att vara ett bra studieobjekt för att förstå den rumsliga fördelningen av gas och damm i detalj i en skiva av detta slag där planetbildning sker. Här kan vi se olika stadier av stjärnbildning och gaskoncentration.

Avstånd och händelser, tomrum och gaskoncentration ger stora inblickar av skilda skeenden och sammansättningar av gas och stoff. Denna plats kan ses som de protoplanetära skivornas Rosettesten (min anm.)

Bild från vikipedia på den berömda och viktiga Rosettestenen.

Mystik radiosignal upptäckt från närliggande stjärna.

 

Proxima Centauri finns 4,24 ljusår bort och är den stjärna som finns närmast oss om man räknar bort solen.  Den tillhör stjärnbilden Kentauren och trippelstjärnsystemet Alfa Centauri och kretsar runt dubbelstjärnan Alfa Centauri med en omloppstid på omkring 550000 år. Den skenbara magnituden på +11,05 gör att stjärnan endast syns i teleskop.

 Tidigare denna månad den 2 december beskrev jag i bloggen om den berömda Wow! signalen som ännu inte förklarats vilken upptäcktes 1977. Sedan dennas upptäckt har många forskare varit engagerade med sökandet efter utomjordisk intelligens (SETI  signalspaning). 

Signalen från 1977 anses vara den bästa kandidaten för en främmande radiosignal från en främmande civilisation som hittats. Den hördes bara en gång (något jag min anm. tycker visar att den har en tillfällig källa och därmed en naturlig förklaring). Den var aldrig helt bekräftad och förblir oförklarad än i dag. Jag (min anm.) anser att vi ska vara skeptiska till varifrån signalen eller källan kom. Kan mycket väl varit en störning från en satellit eller från utrustning vid det observatorium där man upptäckte den.

Men nu har en ny signal hittats benämnd som Wow!signal 2020. Den verkar komma från Proxima Centauri. Den närmaste stjärnan till vår sol. Det är nästan säkert inte ett utomjordiskt telegram. Men radiovågorna kom från närheten av Proxima Centauri. Den kommer att hjälpa astronomer förfina sina söktekniker efter en tio år lång sökning efter främmande sändningar från de närmast miljoner liggande stjärnorna. Vid arbetet  används Australiens Parkes Observatory vilket även sökte vid Proxima Centauri där teamet upptäckte den iögonfallande signalen. Signalen har fått namnet BLC-1. Radiovågorna plockades upp vid observationer gjorda mellan april och maj 2019.

"Det är ganska förväntat att då och då upptäcka något konstigt och även intressant och vi då måste tänka på nästa steg," säger Sofia Sheikh, en doktorand vid Pennsylvania State University. Men även Sheikh och andra forskare misstänker starkt att signalen är av mänskligt ursprung, blc-1 är dock den mest kittlande upptäckt som gjorts sedan 1977.

Teamet förbereder två rapporter som beskriver signalen och en uppföljningsanalys. Den senaste "signalen" kommer sannolikt att ha en vardaglig förklaring men riktningen på den smala strålen, runt 980 MHz, och en uppenbar förändring i dess frekvens sägs vara förenligt med rörelsen av en planet.

Forskare förbereder nu som sagt en rapport om strålarna för Breakthrough Listen, projektet och söker vidare efter tecken på liv i rymden.

Själv (min anm.) anser jag att signalen kommer från något på jorden, en satellit eller från utrustningen eller något i observatoriet en mikrovågsugn eller mobil eller liknande. Men det är viktigt att finna denna källa i så fall så inte det blir feltolkningar i framtiden av just liknande signaler. Källan kommer säkert att låta igen. Men visst så långe den inte är funnen kan man inte säkert säga att den inte kom utifrån och från vad eller vem som helst som sände den för 4,24 ljusår sedan. Eller år. Frågan vi alla ställer är om vi är ensamma i ett gränslöst universum med oräkneliga galaxer vilka har oräkneliga solar med oräkneliga planeter.

Bild från vikipedia på Proxima Centauris läge här makerad med röd fyrkant och pil varifrån en signal upptäckts.

Glödande tråd av gas med en längd på 50 miljoner ljusår har upptäckts däruppe.

 

Nyligen har en grupp forskare vid Universitetet i Bonn upptäckt en gasglödtråd med en längd av 50 miljoner ljusår 700 ljusår bort från oss.. Dess struktur är slående lik förutsägelserna vid datorsimuleringar om trådar av detta slag.

Forskarna undersökte ett himmelskt objekt som kallas Abell 3391/95, ett system med tre galaxhopar då de upptäckte tråden.

Upptäckten gjordes med hjälp av rymdteleskopet eROSITA. eROSITA-bilderna visar klustren och de många enskilda galaxerna och gastråden som förbinder dessa strukturer (galaxer). Hela glödtråden är 50 miljoner ljusår lång. Men  kan vara ännu längre då vi inte kan  se den från alla vinklar. Forskarna antar att bilderna bara visar ett avsnitt av densamma.

 

Prof. Dr. Thomas Reiprich från Argelander Institutet för astronomi vid universitetet i Bonn sa angående fenomenet, "Enligt beräkningar finns mer än hälften av all baryonic materia i vårt universum i trådar av detta slag som vi antar det finns fler av. Filament av  av materia som stjärnor och planeter är sammansatta av och även vi människor." 

Bild från vikipedia vilken visar en animation av instrumenet eRosita röntgeninstrument som byggts av Max Planck-institutet för utomjordisk fysik (MPE) i Tyskland och som användes ovan.

Litium hittat i vita dvärgstjärnor.

 

För första gången har  litium identifierats och mätts i atmosfären på utbrända stjärnor som kallas vita dvärgar enligt en studie ledd från University of North Carolina vilken publicerats online i tidskriften Science.

Litium är en viktig metall för ledning av el till mobiltelefoner och datorer för att stabilisera dessa. Men forskare har undrat över var det litium blev av som uppstodvid Big Bang, en diskrepans som kallas "kosmologiska litiumproblemet."

Forskare tror exploderande stjärnor sänder ut litium i hela galaxen och har levererat det mesta av det litium som finns på Jorden och använder idag i elektronik och medicin.

Den undersökning från  UNC-Chapel Hill, University of Montreal och Los Alamos National Lab ger ledtrådar för att spåra den galaktiska utvecklingen av litium.

Upptäckten ovan (litium i vita dvärgaras corona) möjliggjordes genom användning av Goodman-Spectrograph som är monterad på Southern Astrophysical Research teleskop vilket drivs av Cerro Tololo Inter-American Observatory, en del av National Science Foundations NOIR Lab.

Vita dvärgstjärnor är de överblivna kärnor som finns kvar när stjärnor gjort av med sitt bränsle och faller samman. Big Bang, den ledande förklaringen till hur universum kom till för 13,8 miljarder år sedan producerade tre element i större mängd: väte, helium och litium. Men litiummätningar i solliknande stjärnor har aldrig tidigare gjorts av forskarna eller förutsagt finnas där.

Av de tre elementen väte, helium och litium är litium det största mysteriet. Ännu förstår vi inte helt var detta blev av efter BigBang, Väte och Helium har vi sedan länge hittat i kosmiska gasmoln. Det enda vi säkert vet är att de tre ovannämnda ämnena var i majoritet och kanske de enda som blev till först vid BigBang.

Bild från vikipedia på Stjärnan Sirius A (mitten) och den vita dvärgen Sirius B (nedanför till vänster). Bilden tagen av Hubbleteleskopet.

Pulsar PSR J1047−6709 pulserar stort.

 

Pulsarer är  magnetiska roterande neutronstjärnor som avger strålar av elektromagnetisk strålning. Pulsarer upptäcks vanligtvis av radioteleskop då de sänder dessa pulser. Men några av dem observeras också med hjälp av optiska, röntgen och gammateleskop.

Hittills har de flesta pulsarer upptäckts med hjälp av Parkes Observatory i Australien. Med  radioteleskopet Parkes har kinesiska astronomer undersökt en isolerad pulsar som kallas PSR J1047−6709 och upptäckt dussintals jättepulser från denna källa.

Fyndet redovisas i en artikel publicerad 10 december på arXiv pre-print repository. Först fann astronomerna att PSR J1047−6709 växlar mellan svaga och mindre starka utsläpp. De antar att denna tillståndsväxling troligen är relaterad till i magnetfältet i pulsaren.

Pulsarer är spännande och ännu inte helt förklarade objekt däruppe.

Bild från vikipedia som visar en animation över bildandet av en pulsar. En stjärna i ett binärt stjärnsystem har kollapsat till en neutronstjärna och börjar ta material från den kvarvarande stjärnan, även känt som ackretion (tillskott/tillväxt) inom astrofysiken. Materian som överförs får stjärnan att börja rotera snabbare och avge högenergistrålning och så småningom bildas en pulsar med en rotationshastighet på upp till 1000 gånger per sekund. Någon bild på ovanstående pulsar finns inte ej heller dess avstånd från oss har jag lyckats hitta eller riktning.