Kluster NGC 188 utforskas med hjälp av AstroSat

 

Stjärnklustret NGC 188 upptäcktes 1825 och är en öppen stjärnhop i stjärnbilden Cepheus  och finns cirka 5 400 ljusår från jorden. Klustrets stjärnors ålder uppskattas till 7 miljarder år. Det är ett av de äldsta och väl studerade kluster i vår galax. För att lära än mer om stjärnorna i NGC 188  har ett team av astronomer ledda av astronom Sharmila Rani vid Indian Institute of Astrophysics i Bengaluru i Indien utfört en fotometrisk studie av detta kluster med målet att identifiera dess ultraviolettstrålande stjärnor. För detta ändamål användes AstroSat's Ultraviolet Imaging Telescope (UVIT). 

Resultaten av studien gav viktig information om dessa stjärnors population i klustert. Öppna kluster är grupper av stjärnor löst gravitationsmässigt bundna till varandra som bildats från samma gigantiska molekylära moln. Hittills har mer än 1000 kluster upptäckts i Vintergatan och forskare letar efter fler. Att utöka listan över öppna kluster kan vara avgörande för att förbättra förståelsen av bildandet och utvecklingen av Vintergatan.

"I studien presenterar vi resultaten av UV-avbildning i NGC 188 i två FUV [långtultraviolettstrålande ljus] och ett NUV [kortultraviolettstrålande ljus] filter med UVIT på AstroSat. Vi karakteriserar de kortultraviolettstrålande stjärnor som identifierats i detta kluster genom att analysera SED:s. spektralenergifördelningar att kasta ljus från deras bildning och evolution", beskriver de indiska astronomerna studien.

Vid FUV observationerna upptäcktes heta och klarblå eftersläntarstjärnor (BSSs) (de som bildats senare än övriga)  en het dvärgstjärna och en vit dvärgstjärna. NUV-avbildning gjorde det möjligt för astronomerna att identifiera mindre heta stjärnor, inklusive 21 BSSs, två gula stjärnor (YSSs) och en vit dvärg (WD) kandidat. Det noterades att en av YSSs befanns ha överskott av Ultraviolett strålning något som troligen kan kopplas till dess närhet till en annan stjärna och dennas röntgenstrålning.

Vad vi i första hand kan lägga på minnet om detta kluster är att det är det först upptäckta i Vintergatan (min anm.).

Bild på klustret NGC 188 från vikipedia

Väderförhållandena är inte positiva vid vår närmsta exoplanet

 

Astronomer har nyligen upptäckt att det finns två "jordliknande" steniga planeter runt Proxima Centauri den närmsta stjärnan till oss vilken befinner sig 4,2 ljusår bort. Dessa planeter finns i den "beboeliga zonen" där vatten kan vara i flytande form, säger Andrew Zic vid University of Sydney.

Nu har man upptäckt att radiosignalsignaturer kan användas för att tolka in vad för slags rymdväder som existerar runt närliggande stjärnors planetsystem. Under ledning av Zic har astronomer för första gången visat en definitiv koppling mellan optiska förändringar och radioskurar från en stjärna. Tyvärr är de första väderrapporterna vid vår närmsta granne Proxima Centauri:s planeter inte lovande för att hitta liv på dessa planeter i den form vi känner till liv.

Vår egen sol avger regelbundet heta moln av joniserade partiklar det vi kallar solstormar (utkast från coronan av elektromagnetisk strålning". Men med tanke på att solen är mycket hetare än Proxima Centauri och andra röda dvärgstjärnor finns Jordens ”beboeliga zon" långt från solen vilket innebär att jorden är relativt långt bort från dessa strålar," säger Zic. Därför räcker vårt magnetiska fält runt jorden till att skydda mot denna strålning vilket det inte gjort om jorden legat närmre en sol av röddvärgkaraktär exempelvis där den livsvänliga zonen finns närmre sin sol (min anm.) om nu coronautkasten är lika livliga där och inget visar att så inte är fallet. Men det är mindre intressant se nedan.

Zic säger även: "Detta är fortfarande en öppen fråga om hur många exoplaneter som har magnetiska fält som våra?" Utan magnetiskt fält som skyddar en planet är liv som vi känner det omöjligt (min anm.)

 

”Hittills har det inte gjorts några observationer av magnetiska fält runt exoplaneter och att hitta dessa kan visa sig vara knepigt” säger. Zic. Ett potentiellt sätt att identifiera avlägsna magnetfält skulle dock vara att leta efter norrsken som de runt jorden och som även finns runt Jupiter. Norrsken kan inte finnas utan ett magnetiskt fält runt en planet.

 

"Men även om det finns magnetfält vid exoplaner är med tanke på stjärnornas närhet till den beboeliga zonen runt M-dvärg stjärnor detta inte tillräckligt för att skydda dem," enligt Zic." Korona-massutkastningar är enormt energirika utkast av joniserad plasma och strålning som lämnar stjärnatmosfären (solens atmosfär). De kan slå ut magnetfält om sol och planet finns på för kort avstånd från varandra även om magnetfält finns.

"Detta är dåliga nyheter på rymdväderfronten. Det verkar troligt att galaxens vanligaste stjärnor de röda dvärgarnas planetsystem inte är idealiska platser att hitta liv på som vi känner det," enligt Zic.

Jag (min anm.) undrar dock om röda dvärgplaneter har lika energistarka utkast som större solar som vår exempelvis. Om inte kanske problemet inte finns, om det finns ett magnetfält runt en planet i dessa planetsystem på rätt avstånd från sin sol för livets utveckling. I annat fall bör vi koncentrera oss på sökningar efter liv på planeter där en sol som liknar vår egen finns och söka efter magnetfält (i tecken på norrsken där) vid dessa.

Bild från vikipedia där Proxima Centauri markeras med röd färg. Proxima Centauri är den stjärna som ligger närmast solen. Den finns i stjärnbilden Kentauren och trippelstjärnsystemet Alfa Centauri där och kretsar runt stjärnan Alfa Centauri B i detta system med en omloppstid på omkring 550 000 år. Här finns planeten som omtalas ovan.

på grund av misstänkt dataproblem under tisdagen 15 dec läggs detta inlägg in redan måndag 14 dec två styck denna dag blir det. Inget nytt under tisdagen.

Prover tillbaka till Jorden från asteroiden Ryugu

 

Måndag 7 december hämtades kapseln med prover från asteroiden Ryugu för vidare befordran till Japan. Hayabusa2 kapseln landande redan den lördag 5 december efter en lång flygning över Australien och en mycket längre resa genom solsystemet. Se färden närma sig Jorden här.

Hayabusa2 sändes upp den 4 december 2014 och nu är den efter sin sex år långa färd tillbaka och förhoppningsvis med intressanta prover från asteroiden.

 Kapseln landade i Woomera vilket är ett förbjudet område att beträda i södra Australien (varför förbjudet framgår inte men troligen är det en plats försvaret använder anm.). Kapselns färd genom atmosfären skapade ett eldklot på himlen just före gryningen på lördagen. Japanska forskare på plats i Australien spårade framgångsrikt upp kapseln och samlade in den dyrbara kosmiska leveransen för att påbörja den sista delen av dess resa till Japan för analys av stoffet.

Bilden ytan på Asteroid Ryugu från vikimedia

Meteoritsvärmen Geminiderna ses bäst natten mellan 13-14 december

 

Geminiderna är en i december varje år återkommen meteorsvärm. Sitt maximum har den mellan den 12–14 december. I år natten mellan 13-14 december.

Den är troligen förorsakad av sönderfall eller delar från asteroiden 3200 Phaethon (kan vara delar från denna asteroid vid en sammanstötning av en annan asteroid en gång min anm.) som har samma heliocentriska bana. Det gör geminiderna till den enda meteorsvärmen som inte är förorsakad av en komets sönderfall.

Geminiderna observerades första gången för 150 år sedan. "Det kommer att bli det bästa meteorregnet under 2020, ingen tvekan om det," säger NASA meteorexpert Bill Cooke i ett uttalande för space.com.

Man har genom åren observerat 120-160 meteorer i timmen under optimala förhållanden men det vanligaste är 10 till 80 stjärnfall per timme.

Tvillingarnas stjärnbild anses vara riktningen varifrån de kommer så se åt detta håll för att se skuren. De är lysande och kommer i snabb hastighet så man måste vara koncentrerad och vaken för att hinna se.

För att hitta Tvillingarnas stjärnbild på norra halvklotet se åt sydväst på himlen och leta upp Orion och där jägaren, som är lätt att upptäcka av de tre stjärnorna i jägarens "bälte". Titta sedan bara uppåt och till vänster om Orion för att se Tvillingarna högt upp i sydvästra himlen. 

Bild ovan från vikipedia på en gemenid-meteors rörelse taget den 9 dec 2012. Bild nedan på stjärnbilden tvillingarna för att lättare finna denna på himlen också denna bild från vikipedia.

Den 21 dec händer det som senast hände för 800 år sedan på natthimlen

 

Den 21 december 2020 kommer Jupiter och Saturnus vara  i linje  de kommer att ses som en "dubbel planet. Detta kallas en konjunktion. Senaste gången de var så nära varandra var 1226.

"Det är 800 år sedan" säger  Amy Oliver  vid Harvard-Smithsonian Center for Astrophysics i tidningen USA TODAY. "Kalla 2020's konjunktion för en unik händelse till världen.

En konjunktion uppstår när två himmelsobjekt ses nära varandra när de ses från jorden. Sambandet mellan Jupiter och Saturnus inträffar när banorna på de två planeterna anpassas till jordens något som bara händer en gång vart 20 år och kallas en "stor konjunktion", enligt NASA. Men så nära som nu sker som sagt enbart vart 800:e år. Som närmst blir det den 21 december men mellan den 16 till 25 dec kan man se fenomenet bra.

Bild från pixabay.com som visar storleksförhållande och placering av våra planeter därute.

Svarta hål kanske inte finns utan är istället klotformiga luddiga strängar.

 

Om det finns svarta hål kan diskuteras. Kanske det enligt en annan teori istället är luddiga, vibrerande bollformade strängar?

Ny forskning tyder på att så kan vara fallet och att observationer i framtiden kan bekräfta detta. I vilket fall är dessa fenomen (svarta hål) en otrolig gravitationskompression vilken kan konkurrera ut någon av de andra fyra grundläggande naturkrafterna – som den starka kärnkraften som håller ihop klumpen som man kan kalla det svarta hålet om man ser det som materia i otrolig förtätning. 

 När en viss kritisk tröskel har nåtts kläms materian ihop ner till en oändligt liten punkt. Denna oändligt lilla punkt kallas singulariteten och den omsluts av en yta som kallas händelsehorisonten – platsen där gravitationens inåtgående dragningskraft överstiger ljusets hastighet.

Naturligtvis finns det inget sådant som en oändligt liten punkt så den här teorin verkar fel. Det var i mitten av 1900-talet astronomer började hitta föremål som såg ut som svarta hål. 1976 insåg fysikern Stephen Hawking att svarta hål inte är helt svarta. På grund av kvantmekaniken ansågs svarta hål avdunsta långsamt.

 Detta ledde till en paradox: All information som faller in i ett svart hål blir låst inuti. Men Hawkings teori innebär att hålet efterhand avdunstar. Så när det svarta hålet så småningom avdunstar är strängteorin  en modell av universum som lättare kan förklara detta fenomen.

I strängteorin ersätts alla partiklar och krafter med subatomära, vibrerande strängar. Dessa strängar är de grundläggande beståndsdelarna i materia och universum men vi kan inte se dem som strängar eftersom de är så små. Men matematiskt visas att för att strängteorin ska fungera måste det finnas fler dimensioner — alla små någon hopkrupen i sig själv till subatomära skalor så att vi inte ser dem.

Strängteorin påstår sig kapabel att förklara varje slag av partikel, varje slags kraft och i princip allt i universum (och universum självt).

Vad jag anser (min anm.) jo jag tror strängteorin är något att ta på allvar med alla sina dimensioner.

Bild från pikist.com som visar människans undringar över vad universum är (anser jag).

Spökaktiga cirklar upptäcks däruppe. Förklaring till dem finns inte.

 

I september 2019 presenterade Anna Kapinska några  intressanta fenomen hon hittat när hon bläddrade i nya radioastronomiska data. Hon hade börjat märka att det fanns mycket konstiga formationer hon inte kunde passa in på kända objekt.

Anna gav dem namnet WTF? Bland dem fanns en bild av en spöklik cirkel av radioutsläpp likt en kosmisk rök-ring. Några dagar senare hittade hennes kollega Emil Lenc en andra ännu mer kuslig formation än Annas. Anna och Emil hade undersökt de nya bilderna från pilotobservationer från evolutionskartan för universum (EMU) från ett projektet  gjort med CSIRO: s revolutionerande nya australiska Square Kilometre Array Pathfinder (ASKAP) teleskop.

EMU:s planer är att sondera delar av universum där inget teleskop har gått tidigare. Det görs med ASKAP teleskopet som kartlägger stora delar av himlen mycket snabbt och sonderar dessa till ett djup som tidigare bara nåtts i små delar av rymden. Teleskopet är särskilt känslig för svaga, diffusa objekt. Teamet sökte vidare och hittade några fler av dessa mystiska formationer. De kallar dem ORC som står för "udda radio cirklar". Men den stora frågan är naturligtvis: "Vad är de?"

 

Först misstänktes  en störning i en programvara. Men det   bekräftades snart att cirklarna  är verkliga då andra radioteleskop också fann dem. Ingen kan ännu svara på hur stora de är eller hur långt borta de är. De kan vara objekt i vår galax, kanske några ljusår över eller de kan vara långt borta i universum miljontals ljusår i diameter.

Mystiskt nog ser vi inget alls på bilder tagna med optiska teleskop på positionen för ORC, dessa ser ingenting (enbart tom rymd). Radioemissionens ringar ses enbart med radioteleskop vilket indikerar att de är moln av elektroner. Men det är ett mysterium att inget kan ses i optiskt ljus.  Kan de vara något helt annat än vi tror? Två ryska forskare har föreslagit att ORCs kan vara "halsar" av maskhål i rumtiden.

Utifrån den handfull vi har hittat hittills uppskattar vi likväl  att det kan finnas många fler. Bärbel Koribalski en kollega till ovanstående konstaterar att sökandet nu görs med teleskop runt om i världen för att hitta fler ORC för att försöka förstå vad de är. Är det ett helt nytt fenomen eller något vi redan vet om men ser på ett annorlunda sätt? Men om det är något helt nytt hur förändrar det då vår förståelse av universum?

Bild från https://theconversation.com/ varifrån inläggets nyhet även kommer från och diskuteras utifrån.