Nytt interstellärt objekt på väg. Den här gången en komet.

Vem minns inte asteroiden Oumuamua?

NU är nästa interstellära objekt på väg. Denna gång en komet från någonstans utanför vårt solsystem. Kanske en komet från ett helt annat solsystem.


Kan vi bli lika fundersamma över detta objekt som över Oumuamua vilkens cigarrform och hastiga besök i vårt solsystem gjorde att en undersökning av detta objekt nästan omöjliggjordes. Dess överraskande uppdykande fick många att anse att det var en kamouflerad utomjordisk farkost. Vad det var vet ingen säkert ännu idag.


Kan detta vara en komet som har ett samband med Oumuamuas besök? Ingen vet. Kanske de kommer från samma område därute och kanske fler är på väg och många oupptäckta redan passerat oss. Objekt vilka kommer från en plats där något en gång hänt. Objekt kanske med främmande liv ombord på flykt. Allt är egentligen möjligt. Men troligen är det bara en komet av ordinärt slag som sveper igenom vårt solsystem likt Oumuamua troligen var en helt banlig asteroid med en ovanlig form.


Men ännu är objektet som nu kommer för långt bort för att vi ska se dess form.

Det är den första interstellära kometen vi hittat och dess namn har blivit Comet C/2019 Q4.


Bild från wikimedia som visar dess bana i vårt solsystem 

Ny teori om Jupiters måne Io. Magmahavet man trodde fanns finns troligen inte.

Io är i storleksordning den tredje största av Jupiters månar. 


Utöver det är Io den mest vulkaniskt aktiva kroppen i solsystemet och teoretiskt har många ansett att det under dess yta finna en ocean av magma.


 Forskarna har trott att magnetiska fälts variationer runt Io, vilket bekräftats ske genom mätningar för några år sedan av NASA: s Galileo rymdfarkoster ansetts ha som orsak interaktioner mellan Io:s magmaocean under ytan och gasjättens (Jupiters) magnetfält.

Men ny forskning tyder på att samma variationer kan orsakas av interaktioner mellan Jupiters magnetfält och Io:s vulkanstörda atmosfär. En magmaocean på Io kan finnas men är inte nödvändig i förklaringssyfte för de magnetsiska fältens förändringsbenägenhet.


Den forskning vilken publicerades 2011 visade på en mycket tunnare atmosfär än efterföljande observationer visat. Tidigare ansågs en tjockare atmosfär vara viktig i förklaringsammanhang.


"Vi inser nu att en tjock atmosfär och magnetfält från en magmaocean inte behövs för att förklara samma data," säger Aljona Blocker, en forskare vid Tysklands universitet i Köln och den ledande författaren på studien.


 Forskarna fann att de förändringar som genereras av atmosfärens interaktion med plasman är tillräckligt för att förklara de mätningar som gjorts av Galileo. Plasma vilken kommer från den vulkaniska aktiviteten. Utkast av magma i atmosfären visade på en starkare  effekt på det magnetiska fältet som omger månen när det kom från platser bortom ekvatorn  medan utkast vid ekvatorn  orsakade mycket svagare förändringar.


Det är fortfarande möjligt att en magmaocean existerar men den är i så fall inte en absolut förutsättning för skeendena i magnetfälten runt Io.

Lite nya rön (min anm) kanske inte så spännande men allt nytt om solsystemet är en pusselbit i förståelsen av vad verkligheten som vi upplever den som människor är eller kan tolkas som.

Vatten finns på en planet därute.

Nu har man funnit en planet där vatten bevisats finns. Tidigare har dock många planeter hittats där man kan misstänka att vatten kan finnas. Men det är skillnad på misstanke eller konstaterande.

K2-18B har planetens namn blivit. En planet nästan dubbelt så stor och åtta gånger så massiv som Jorden 110 ljusår bort i riktning mot stjärnbilden Lejonet.  Den upptäcktes 2015 av NASA: s Kepler rymdteleskop. Dess moderstjärna är en röd dvärgstjärna.


 K2-18B är den enda planeten som kretsar kring en stjärna i ett annat solsystem än vårt där man upptäckt vatten och planeten ligger även i den zon runt sin sol vilken kan ge livsvänlig temperatur. Mycket återstår dock som är okänt om Exoplaneten K2-18 b. Forskarna betonade att planeten kan vara stenig med en livsvänlig atmosfär eller en "vattenvärld" täckt mestadels eller helt av vatten.


Likväl är K2-18b en av de bästa kandidaterna att vara en värld för utomjordiskt främmande liv som vi vet om säger forskare Angelos Tsiaras vid University College London som är en av upptäckarna. 


K2-18 b har en omloppsperiod på 33 jorddagar runt sin sol vilket innebär att ett år på K2-18 b motsvarar ungefär en månad på jorden. 


Det finns många frågor att besvara om planeten. Finns det liv ex? Forskarna tror att de ska kunna svara på några av de många frågor som har uppstått om planeten, dess atmosfär och dess potentiella beboelighet med NASA: s James webb rymdteleskop som om allt går i lås ska lanseras under 2021.


Jag (min anm) ser med spänning fram emot vad man kan utröna med James Webb teleskopet. Vad kan vi mer upptäcka därute? Ingen vet i dag. 


Bilden är från Vikipedia   och är en konstnärs tolkning av K2-18b (blå) som kretsar runt den röd dvärgstjärnan K2-18 ytterligare ses exoplaneten K2-18c.

Nu söks skenet från de första stjärnorna efter BigBang.

Astronomer hoppas snart finna en signal som har färdats genom universum i 12 miljarder ljusår. En signal eller syn som visar sken från den tid då de första stjärnorna bildades efter BigBang.


Detta arbete och denna förhoppning presenteras snart (ev är det gjort när detta läses) i en rapport i Astrophysical Journal av ett team som leds av Dr. Nichole Barry från Australiens University of Melbourne och Arc Centre of Excellenc.


MWA (se nedan)  som startade sin drift under 2013, byggdes specifikt för att upptäcka elektromagnetisk strålning som avges av den vätgas som fanns i universum under den period då en soppa av protoner och neutroner flöt runt i universum efter det att universum började svalna efter  Big Bang.


Så småningom började väteatomer att klumpa ihop sig för att bilda stjärnor. De allra första stjärnorna bildades. För att förstå detta skede bör vi finna ljus eller vågor av andra slag från denna tid.


”Det är oerhört viktigt för vår förståelse av astrofysik och kosmologi", förklarar Dr. Barr" Den signal som vi letar efter är 12  miljarder år gammal," förklarar ASTRO 3-D medlem och medförfattare till ovan rapport docent Cathryn Trott, från internationella centrum för radioastronomiforskning vid Curtin University i Western Australia.


"Det är ett svagt sken (eller signal) som söks och det finns en hel del galaxer mellan den och oss. De kommer i vägen och gör det mycket svårt att extrahera den information vi är ute efter. ”säger hon.


Enligt mig (min anm) kommer säkert signalen, våglängden eller ljuset att hittas eller det man tror är detta. Men det kan även bli fel i så motto att det man finner på vägen fått signalen att förfalskas från hur den en gång sändes ut i händelseskedet för miljarder ljus sedan. Risken är även att feltolka en signal som något annat än det man tror sig hittat.



Bilden är på ovannämnda MWA (Murchison Widefield Array) i Australien där forskningen pågår.

Nya namn på fem av Jupiters månar

Carnegie institution for Science med huvudkontor i Washington, D.C. hade en tävling ute bland skolor där man kunde föreslå namn på fem av de 12 månar som man hittade under 2018 runt Jupiter. 


S/2017 J4 är nu Pandia.

S/2018 J1 är nu Ersa.
S/2003 J5 är nu Eirene.

S/2003 J3 är nu Eupheme.

S/2003 J15 är nu Philophrosyne.


Bild från NASA på Jupiter med några av dess i dag funna 79 månar.

Varning till framtida besökare. Månen Titans sjöar kan vara explosionsbenägna

Titan är Saturnus största måne och den näst största månen i solsystem endast Jupiters måne Ganymedes är större. Titan är dock den enda månen i vårt solsystem med en tät atmosfär.





Utöver detta meddelade NASA den 27 juli 2006 att man funnit sjöar av kolväten vid Titans norra polarregioner och i mars 2007 meddelades det att rymdfarkosten "Cassinis" rymdsond Huygens tagit bilder på sjöliknande vätske- och kolvätefyllda områden på Titans nordpol. Nasa har numera planer på att skicka upp en ubåtsliknande rymdfarkost som kan utforska den sjöaktiga miljön på Titan.





 Det är metan och etan-kolväten som beter sig som vätskor i Titans iskalla klimat.  Hur några av de mindre sjöarna uppkommit (sjöar av några mils storlek) är enligt en ny teori att fickor av flytande kväve i Titans skorpa värmts underifrån och blivit explosiv gas som blåst ut kratrar som sedan fyllts med flytande metan. Denna nya teori förklarar varför några av de mindre sjöarna nära Titans Nordpolen visas ha mycket branta klippväggar likt torn något som annars skulle vara svårt att förklara utifrån hur mindre sjöar bildats på Jorden. På Jorden är det sprickor av vittringar såkallade karst som många sjöar av mindre bildats av.







Forskningen om fenomenet där denna slussats kommit om Titand mindre sjöar kommer från ett internationellt team av forskare ledda av Giuseppe Mitri av Italiens G. d'Annunzio University. "Dessa sjöar med branta kanter, vallar och upphöjda klippor är eller kan vara från en period i Titans historia när det fanns flytande kväve på ytan och i skorpan", konstaterade Mitri. Även lokaliserad uppvärmning skulle ha varit tillräckligt för att omvandla flytande kväve till ånga och orsaka denna att expandera snabbt och blåsa ut en krater utifrån en explosion.



Jag funderar på om dessa händelser i dag enbart är historia eller de ännu kan ske så (min anm). Om den slussats man dragit ovan är riktig om sjöarnas bakgrund. Om så och det kan hända igen och händer numera bör framtida astronauter vara försiktiga med vad de har i närområdet när de landat på Titan. En explosion i närområdet av en landningsplats vill ingen vara med om. 

Härifrån på Mars kom de meteoriter vi funnit på Antarktis.

I en nyligen utgiven rapport visas den troliga platsen på Mars där två på jorden hittade asteroider haft sitt ursprung. Dessa två asteroiders sammansättning kan visa vad som en gång hänt på Mars.


Den äldre av de två stenarna vilka kommit från Mars misstänks ha bildats under påverkan utlöst av kokande vatten som integrerat med mineral . Om vi visste vilken specifik del av Marsytan som dessa meteoriter kom från kunde vi undersöka vad som hänt på den ytan för att förklara vad vi ser i meteoriterna med en mycket högre grad av säkerhet, vilket gör vår förståelse av Mars historia --- " säger Daly planetarisk forskare vid University of Glasgow i Skottland.


De två meteoriter som kommit från Mars den varav ena från ett meteoritregn av 40 stenar som föll från himlen nära Nakhla i Egypten i 1911. (Meteoriter med liknande kompositioner kallas sedan dess nakhilites) En av ovan undersökte man i Indiana i 1931 medan en meteorit hittades i 2003 i Antarktis.


Tidigare forskning föreslog att nakhilites ursprungligen var vulkaniska bergarter från Mars som kristalliserats från Magma och lämnade Mars dargningskraft för 1300000000 till 1400000000 år sedan. 


I en ny uppsats som beskriver deras arbete säger forskarna att en kosmisk inverkan på Mars för cirka 630000000 år sedan genererade chockvågor som deformerade mikroskopiska strukturer inom dessa stenar. Samtidigt föreslog de att den extraordinära värmen från effekterna smält permafrost under ytan av mars skickade kokande vatten upp som en varm källa att reagera med mineraler inom dessa stenar.


Dessa fynd tyder på att dessa nakhilites kan ha sitt ursprung från en mycket specifik del av Mars för ca 11 000 000 år nära en forntida krater som förändrade berget själv.


"Om vi kunde identifiera källan (kratern) på mars där dessa nakhlite meteoriter kom från skulle vi ha det geologiska sammanhanget för dessa meteoriter och kunna använda detta för att tolka data från Rovers och satelliter som studerar mars." Säger Daly.


För min del låter det spännande (min anm). Men jag hittar inget som bevisar eller säger hur man kommit till resultatet att dessa så kallade Nakhlite-meteoriter kommer från just Mars. Vilka bevis finns av detta? Jag kan inte svara på det.


Fri bild på Antarktis där berget Elbrus ses i bakgrunden.

Mystisk röntgenstrålning från en neutronstjärna.

Astronomer har upptäckt ett sällsynt mönster av röntgenskurar som kommer från ett neutronstjärna ca 16300 ljusår bort. Stjärnan finns i ett  stjärnsystem med beteckningen MAXI J1621 − 501.


Forskarna beskriver fenomenet i en rapport 

Det är ett binärt system strålningen kommer från där det finns både en vanlig stjärna och antingen en neutronstjärna eller ett svart hål. Både neutronstjärnor och svarta hål kan skapa oförutsägbara röntgenmönster då de absorberar materia från sina följeslagare i form av stjärnor men på olika sätt.


Röntgenstrålar kommer från termonukleära explosioner på neutronstjärnors yttre hölje. Något som orsakar att atomer smälter på de yttersta delarna av neutronstjärnan och frigör enorma energier som vanligtvis bara finns djupt inne stjärnorna (liksom i kärnorna av kraftfulla vätebomber). En del av denna energi utsöndras då som röntgenstrålning.


Röntgenutbrotten från Maxi J1621 − 501 kommer från termonukleära explosioner på ytan av neutronstjärnan med dess termonukleära explosioner. Detta i en upprepning av ca var 78;e dag.


Källan till mönstret är okänt. Forskarna har bara hittat omkring 30 andra röntgenkällutsläpp hittills alla med samma 78 dagars rytm. Men troligen är den så kallade vanliga stjärnan (framgår inte om det är en röd eller gul stjärna) betydelsefull för händelseförloppet. 


Läs mer om denna ännu inte helt förstådda händelsekedja och ytterligare några kännetecken på händelseförloppet på ovan länk.

Bild ut i universum mot det svarta hålet i vintergatans centrum. 

Forskare frågar sig om det finnas övervakningsutrustning från aliens i vårt solsystem.

SETI är en organisation från vilken det söks spår från utomjordisk intelligens. Man söker i andra solsystem efter tecken av elektromagnetiska våglängder från optiska till radiosignaler. Inget som tyder på aliens har ännu hittats.


Nu har vissa forskare kommit med idén att söka i vårt närområde. Söka efter tecken av övervakningsutrustning i eller på mindre jordnära asteroider etc vilka har banor nära jorden och som följer jordens bana.


Dessa kan ha varit (eller är)  platser för utomjordisk intelligens (ETI) för att observera jorden under hela vårt förflutna (och även nutid). De objekt som är intressantast och ännu ej undersökta är objekt som  närmar sig jorden mycket nära varje år på avstånd mycket kortare än avståndet till månen. De har samma omloppstid som jorden.

Dessa jordnära objekt är perfekta platser för att övervaka vår värld från ett säkert naturligt objekt.


Dessa objekt därute har föga studerats av astronomer och inte alls av SETI eller radarobservationer. James Benford en av SETI:S astronomer har föreslagit både passiva och aktiva observationer av dem som möjliga platser för utomjordiska intelligensers  sonder som kan vara forntida. Benford anser att vi bör observera dem både i det elektromagnetiska spektrumet av mikrovågor, ljus, och radar. Men även  besöka dem med sonder.


Det mest attraktiva målet är "jordens ständiga följeslagare" 2016 HO3, den minsta, närmaste och mest stabila (kända) asteroiden i jordens närhet. Att ta sig dit från jordens omloppsbana kräver inte större ansträngning av ekonomi och bränsle i jämförelse med andra projekt.  Kina har meddelat att de kommer att skicka en sond till 2016 HO3 inom en snar framtid.


Det är enligt mig spännande men kan det ge något intressant i utbyte av ET-karaktär. Jag tvivlar. Vi får bara hoppas att Kina inte har planer av annat slag vid besöket som exempelvis att placera någon form av övervakningsutrustning här. Asteroiden är perfekt för detta.


Sedan ska vi se övervakningsidén från vår tids samhälle. Vi är överhopade av hot av mobiltelefonövervakning, hackers på nätet och mycket annat av detta slag. Mer än tidigare generationer ens kunde drömma om. Utifrån detta präglande av vår tid är det inte konstigt att en del ser risker av att vi kan vara övervakade från andra civilisationer därute.
  

Fri bild från vikimedia ovan på 2016 HO3  men jag är inte imponerad av dessa bana. Det är enbart under en kort fas detta objekt ligger nära Jorden. Tvekar än mer nu över att någon skulle använda denna asteroid för övervakning. Vid övervakning tror jag mer man ska söka mycket mindre objekt vilka hela tiden likt satelliter följer Jordens bana dygnet runt.

Ickenaturlig material funnit i en meteorit vilken hittades på jorden för 70 år sedan.

1951 hittades i Wedderburn Victoria Australien en meteorit. Idag finns den då citronstora 210 gram stora stenen på museum i Wedderburn i en mindre upplaga.

 Sedan dess har stenen nämligen delats i skivor och undersökts över hela världen av forskare.


Underökningarnas syfte har varit att förstå vad den är gjord av och varifrån den kom.



Förvåningen var stor då man inuti stenen fann ett aldrig tidigare skådat utomjordigt mineral. Ett mineral som inte finns naturligt på jorden.

Förra året 2018 genomförde forskare vid California Institute of Technology den senaste av studien av stenmineralet. Med hjälp av en elektronstråle, mikroskop och elektronsond, analyserade de en bit av stenen och hittade då detta mineral för första gången.


Mineralet består av ett ovanligt mönster av järn och kolatomer. Man tror nu att Wedderburn meteoriten som den kallas troligen kom från en bit av en asteroid på dennas färd förbi jorden en gång. Meteoriten är sannolikt en del av de  splittrade resterna av en liten planet som kolliderat med andra himlakroppar i det tidiga solsystemets bildande anser forskarna. Det ovanliga mineralet är mineralet edscottite 
 och kan ha bildats när nickel-rika järn meteoriter likt Wedderburn-meteoriten  sakta kyls ned säger Ma en av forskarna som fann ämnet.


"Varje mineral har sin egen historia att berätta," säger Ma. "Varje nytt utomjordiskt mineral representerar en distinkt formation från en miljö och kan ge insikter i processer som är aktiva i ex nebulosor, på asteroider, månen eller mars." Ma och hans team hoppas att analysera andra meteoriter för att kontrollera om de kan hitta fler som innehåller edscottite.


Så var den gåtan troligen löst. Någon konstruktion av aliens var det inte utan naturligt mineral utifrån händelser därute i kosmos barndom.


Bild från Wikimedia på en helt annan meteorit detta då ovannämnda inte finns som fri bild att publicera. För att se denna följ artikellänkar ovan. Murnpeowie meteoriten är det på bilden en järnrik meteorit även den funnen i Australien.

Ett unikt himlafenomen

Steve (Strong Thermal Emission Velocity Enhancement) kallas ett atmosfäriskt optiskt fenomen som framträder som ett ljuslila lysande band som kan sträcka sig 100 mil upp i atmosfären. Ett fenomen vilket tidigare beskrivits som en speciell form av polarsken men numera anses ha andra fysikaliska orsaker.


Forskarna har studerat partiklarna i samband med STEVE i årtionden men först nyligen har de bevittnat fenomenet direkt i skyn. I somras har en forskargrupp ledd från University of Calgary där en forskare med namnet D.M. Gillies bekräftade att STEVE trots sitt färgstarka utseende inte är en typ av Aurora utan ett helt unikt fenomen.
  

Teamet fastställde att det gröna skenet som visas som STEVE orsakas av partikel nederbörd som uppstår när energirika partiklar som elektroner, protoner, neutroner och joner accelereras genom atmosfären. Detta ger dessa färgade ränder av en typ av sken som är mycket likt ett typisk norrsken.


Men eftersom STEVE har ett helt annat spektrum är STEVE i en kategori av fenomen som inte hör samman med norrsken. 


Laget fann att STEVE inte orsakas av partikelkollisioner i atmosfären utan snarare någon form av varma atmosfäriska utsläpp. 


Forskarna kommer att fortsätta att studera STEVE. Vad det är exakt och vad som orsakar det vet man inte. Men att förstå STEVE är mer än bara en viktig vetenskaplig strävan. Fenomen i atmosfären kan störa radiokommunikation mellan rymdskepp och jorden så att förstå detta märkliga fenomen kan ha omedelbara, praktiska tillämpningar.


Själv kan tänka mig att fenomenet har med utsläpp av växthusgaser alternativt något annat utsläpp av något slag i industrialismens tidevarv att göra (min anm).


Bilden ovan är en fri bild från vikipedia på STEVE Foto av Steve tagen den 17 augusti 2015 i Little Bow Resort, i Kanada.

De mystiska Fermi-bubbles.

Efter att med hjälp av observationer från Fermit-teleskopetav gammastrålning avslöjades 2010 tidigare okända funktioner i vår galax som sträcker sig halvvägs över skyn. Namnet på detta fenomen blev Fermi bubblorefter teleskopet från vilket de upptäcktes. Bubblorna spänner över en räckvidd av 50000 ljusår enligt ovan bild.

  

Det har antagits eller teoretiskt ansetts att det kan vara gammastrålar av högenergislag som interagerar med gas och damm som ger denna bubbelform. Bubblorna kan vara relaterade till frisläppandet av stora mängder energi som släpps ut från det supermassiva svarta hålet i centrum av Vintergatan. 

Vi vet att det från andra galaxers svarta hål där stora mängder materia matas in kan resultera i höga energistrålningseffekter.  Men inga bubblor har kunnat detekteras i andra galaxer utifrån sådana händelser. Men det kan bero på att vi har svårt att se dessa på grund av avståndet.


Senast har IceCube array i Antarktis rapporterat 10 fynd av höga energiutkast av  neutriner från bubblorna, vilket leder några astrofysiker att spekulera om att något slags av subatomära interaktioner är på gång.


Detta gör att vi idag ser på Fermi bubblorna som än mer mystiska än tidigare. Teorier finns nu om att det kanske inte har med det svarta hålet i galaxens centrum (enligt ovan) att göra utan kan exempelvis ha sitt ursprung från en stjärna som vandrade för nära det svarta hålet och strimlats, kastats ut och genom gravitation bildat bubblornas form.

Men det är även det enbart en teori. Det enda som är säkert är att bubblorna existerar, är stora och att vi inte förstår varför eller vad de visar.


Fri Bild på Fermi bubbles från NASA 

Det finns en anledning till att åter besöka planeten Venus.

En astronom på en planet långt därute skulle se Jorden och Venus som tvillinglika planeter där liv skulle kunna finnas.


Men detta tolkande skulle vara helt galet då Venus yta har en temperatur av ca 470C.

Venus har en atmosfär mättad med koldioxid med svavelsyramoln i skyn vilket gör Venus mycket olik Jorden och nästintill omöjlig att besöka då den är som en ugn.

Något i det förflutna förändrade förhållandena på Venus vilken kunde varit en lika livsvänlig planet som Jorden och kanske en gång även var det. 

Ett troligt scenario är att den en gång hade oceaner likt på Jorden men då solen åldrades och växte fick det till följd att Venus låg i en zon där dennas värme skapade en växthuseffekt. Ytan av i dag på Venus är enligt beräkningar 700 000 000 år. Hur ytan var de miljarder år innan som planeten existerade vet vi inte men omöjligt är det inte att hav fanns och landytor dä liv kunde finnas.


 När solen växte sig varmare och ljusare (en naturlig följd av åldrande) steg temperaturen på Venus och så småningom förgasades alla eventuella hav. Med allt mer vattenånga i atmosfären kom planeten in i ett skenande växthusstadie som det inte kunde återhämta sig från. Planetens inre hjälpte till med att producera magma som vällde ut som voluminösa lavaflöden (likt det även gjorde på jorden) och växhuseffekten gjorde att Venus än snabbare blev ungstempererad. Faktum är att den genomsnittliga ytans ålder på Venus av idag  är mycket yngre än de flera miljarder år gamla ytorna på Mars, Jorden och Merkurius.


 Men i övrigt kan Venus kan knappast skilja sig så mycket i ålder mot sina övriga närliggande grannplaneter. Den tidigaste ytan innan kaoset vet vi inget om.  Vi vet mindre om Venus än vi gör om de andra planeterna i det inre solsystemet vilket gör att besök här skulle vara spännande. Men att sända mätutrustning ner i ugnsvärme är svårt då den ska fungera ett tag och även kunna komma tillbaks hel eller sända ut genom en orolig atmosfär.


Till exempel behövs radar för att genomborra de ogenomskinliga svavelsyramolnen för att kunna se ytan och även tåla svavaelsyrahalten. Det är mycket knepigare än de enkelt synliga ytorna och tillgängliga ytorna på månen eller Merkurius. Den höga yttemperaturen 470 grader Celsius innebär att konventionell elektronik inte klarar mer än ett par timmar. Det är långt ifrån hur länge elektronik kan vara igång på Mars där Roversbilarna kan verka i mer än ett decennium.


Jag tror dock att ny teknik kommer att lösa problemet snart. Men vad vi kan finna nere på Venus av intresse tvivlar jag på. Allt är hetta av ett slag som med säkerhet utplånat alla rester av en tidigare era på Venus (min anm).

Bilden föreställer hur ytan troligast ser ut under molnen.

Kratern där nedslaget skedde som räddade jorden från fibulavintern.

I Barlangibergen i OutBack i västra Australien finns en plats  som visar spåren efter en krater, Yarrabubba crater. I denna krater tog och mejslade en gång ursprungsbefolkningen under många sekel (troligen tusentals år) stenar till skarpa verktyg.



 Nu har geologer lagt till en ny historia till dessa stenars ursprung genom att visa att de uppstod för 2 229 000 000 år sedan, när en asteroid kraschade in i vår planet. Fyndet gör Yarrabubba Crater ett 70 kilometer brett ärr i bergsområdet till Jordens äldsta spår av en kollision med en asteroid.


Forskarna har tidigare antagit att vulkanutbrott avslutade istiden som fanns den gången och vilken täckte hela planeten. Men Erickson geokronolog vid NASA: s Johnson Space Center i Houston, Texas och hans kollegor spekulerar i att Yarrabubba kan ha hjälpt till att tina denna istid snabbbare än vad som annars skulle skett.


De modellerade effekten av en 7 kilometer bred asteroid som slog ner i ett istäcke med tjockleken 2-5 km. De fann att effekten  då kunde  ha blivit att damm spridits tusentals kilometer. Effekten av detta damm skulle då blivit ett mörkt dammlager på isen. Mörk is vilken smälte fortare genom att värme absorberas lättare i mörkt färgade områden än vanlig is.


 Det skulle också enligt beräkningar ha skickat en halv biljon ton värmd ånga ut i stratosfären och resulterat i mer vattenånga där än vad som numera finns där.


 Andrey Bekker, en geolog vid UC Riverside tvivlar dock på att vattenångan skulle ha bestått under de århundraden som behövdes för att tina jorden. "Jag är inte övertygad om att det skulle kunna göra det här jobbet", säger han. Christian Koeberl, en Impact expert och generaldirektör för Natural History Museum i Wien anser därför att effekterna av kratern nedslag måste undersökas ytterligare av  paleoclimate forskare.


Jag (min anm) tolkar det som att utöver denna asteroids nedslag behövdes något mer. Det finns ju redan. Nedslaget och många vulkanutbrott jorden runt är mitt svar. Det ena utesluter inte det andra båda behövdes för att det skulle ske under den tidsrymd det tinades upp en världsis. I annat fall hade det tagit längre tid. 


Fri Bild på Barlangi Rock området  i Australien där kratern finns.

Vissa bergliknande formationer av Vintergatan förbryllar.

Sedan 2013 har det europeiska rymdorganet Gaia haft uppdraget att göra en inventering av Vintergatan med målet att katalogisera mer än 1 000 000 000 stjärnor.



Med hjälp av nya data som släpptes under april 2018 på exakta mätningar av stjärnor katalogiserade ytterligare 550000000 stjärnor. På grund av detta kan astronomer nu visa mer korrekt hur vintergatans form är.
  

För oss amatörer kan natthimlen se ut som ett slumpmässigt stänk av stjärnor. Men astronomers mätningar (vi kan ej se vintergatan utifrån utan enbart konstruera en karta utifrån mätningar av stjärnformationers läge och form utan att se helheten) visar nu att i vissa regioner av vår galax har stjärnorna klumpats ihop i liknande formationer som markformationer på jorden i form av bäckar, vågor, valv och bergåsar.  Tektonisk aktivitet skapar (skapade) jordens former. Men forskarna är inte säkra på vad som skapat liknande stjärnformationer i Vintergatan. 

För min del (min anm.) funderar jag på om vi inte tolkar det vi ser däruppe utifrån vad vi se på jorden. Tänk på att vi ser alla slag av figurer i molnformationer etc. Hjärnan tolkar utefter kända ting vi känner igen.


Teorier finns om att dessa formationer ovan där har skett under påverkan utanför Vintergatan. Men även av effekter inne i Vintergatan. Forskarna fokuserade sig på en serie av åtta åsar i Vintergatan som vikts upp tillsammans med varandra likt en bergskedja.


En teori om vad som skett här är att gas förflyttat en del av Vintergatans stjärnor då en utifrån kommande galax krockade med Vintergatan. Men det är en teori. En teori som skulle kunna besvara en del formationer i Vintergatan.


Men med många stjärnor kvar att katalogisera kan nya frågor och teorier dyka upp.

Något säkert svar finns inte på hur Vintergatans form bildats.


Bild från jorden och vikipedia på berg i Colorado i USA.

Så bygger man steg för steg ett maskhål.

Enligt teoretiska fysiker går det att bygga ett maskhål. Maskhål som ska förkorta restiden mellan två platser i universum till nära omedelbart.

 Enligt Einsteins allmänna relativteori ska en viss konfiguration av materia och energi tillåta bildandet av en tunnel en genväg mellan två annars avlägsna delar av universum.

Men teoretiskt blir dessa maskhål mycket instabila. En enda foton som passerar genom maskhålet sliter isär maskhålet. Men en del av negativ massa (antimateria) skulle teoretiskt motverka de destabiliserande effekterna av när materia försöker passera genom maskhålet.


Men för att två olika slags av maskhål (ett av antimateria och ett av materia ska få en hållbar passage i det med materia (vi är ju av materia) måste de två maskhålen finnas och bli kvar på rätt avstånd från varandra. Annars sker en katastrof i form av utplåning av båda. För hållbarheten måste eller skulle det kunna hållas på plats av en kosmisk sträng (inte att förväxla med strängteorin vilket är något helt annat).


Kosmiska strängar är teoretiska defekter liknande de sprickor som bildas när is fryser men i detta fall i väven av rymd och tid. Dessa kosmiska strängar antas ha bildats i under de första bråkdelarna av en sekund efter Big Bang.


De är exotiska objekt då de inte är bredare än en proton, En kosmisk sträng löser ett av problemen (håller ändarna öppna) men det hindrar inte maskhålet själv från att kollapsa när du faktiskt använder det. Det behövs ytterligare en kosmisk sträng. En som kan gänga maskhålen och  även ge en looping  för normalt utrymme mellan de två svarta hålen.


Det verkar lite komplicerat ett team av teoretiska fysiker gav steg-för-steg-instruktioner för att konstruera just ett sådant maskhål. Men först måste det hittas kosmiska strängar (om de finns min anm).


Läs mer om projektet här. 

En minst sagt ogästvänlig exomåne finns vid WASP 49b

Forskarna tror att de har upptäckt vad de beskriver som "den första exomånen (måne runt en planet i ett främmande solsystem) där vulkaner är aktiva. En himmelsk kropp som kusligt påminner om den lilla eldiga "Star Wars" planeten Mustafar, där Anakin Skywalker förvandlas till Darth Vader.


 WASP-49b är exoplanet (gasjätte) vid dvärgstjärnan WASP-49, 550 ljusår bort från jorden i riktning mot stjärnbilden Haren. Den måne som medföljer denna gasjätte vilken är större än Jupiter har jämförts med 55 Cancri-e. 


Den har också jämförts med Jupiters måne Io. Den mest vulkaniskt aktiva himlakroppen i vårt solsystem. 


Studien om WASP-49b med sin måne kommer att publiceras i Astrophysical journal Forskarna. Forskarna tillägger i rapporten att WASP-49b: s atmosfär innehåller natrium på en exceptionellt hög höjd vilket får forskarna att tro att det kommer från någon annanstans än exoplaneten. Om det har ett samband med exomånens vulkanism och utsläpp får framtida forskning utvisa.


Men troligen är det så då Io en måne med vulkanisk aktivitet runt Jupiter sprutar ut natrium och kalium. 


Just fyndet av spår av natrium vid WASP-49b ger misstanken om en exomåne av Io:s slag eller större där. OBS månen är ej observerad ännu utan enbart spår av vad man anser kan vara en månes effekter och då en vulkanaktiv sådan har spårats.


Bild från vikimedia på Jupiter med sin måne Io men inte i rätt skala.

JU mer avancerade instrument vi får desto mer upptäcker vi om exoplaneterna. Nya överraskningar kommer ofta.

Kepler solsystem finns i riktning mot Lyrans stjärnbild ca 2000 ljusår bort.

En amerikansk forskargrupp har nu lyckats förstå vad vi ser i detta system. Det är inte som vi trodde tidigare ett tre stjärnors system utan en tvåstjärnors med en stor jupiterlik gasplanet inblandad vilken tidigare ansetts varit en tredje stjärna.


Lösningen kom med ett nytt avancerat kraftfullt instrument på 8-meters Gemini North Telescope på Maunakea på Hawaii.  Kepler-13AB Binary Star system som såg bättre på det 2 000 ljusår avlägsna systemet. Tidigare var exoplaneten okänd och tolkad som en stjärna.


"Det var förvirring över Kepler-13b: var det en låg-massa stjärna eller en het Jupiter-liknande värld frågades det? Vi utarbetade därför ett experiment med Sly instrumentet ' Alopeke, "säger Howell en av de som var med om experimentet.


Resultatet publicerades nyligen i Astronomical Journal. "Vi övervakade båda stjärnorna, Kepler A och Kepler B, samtidigt som du letar efter förändringar i ljusstyrkan”, säger Howell. "Till vår glädje löste vi inte bara mysteriet utan öppnade också ett nytt fönster för en ny era av exoplanetforskning.


Lagets analys avslöjade en tydlig droppe i ljuset från Kepler A, som bevisar att planeten kretsar kring den ljusare av de två stjärnorna. Dessutom ger "Alopeke samtidigt data på både röda och blå våglängder vilket är en ovanlig förmåga för speckle imagers. Genom att jämföra de röda och blå våglängderna upptäcktes, att DIP i stjärnans blå ljus var ungefär dubbelt så djupt som DIP sett i rött ljus.

Bild enligt hur det kan se ut när en konstnär målat upp systemet (från Vikipedia). Den rödaktiga är planeten.

I övrigt visas en bättre bild kanske genom artikeln som inlägget grundas på här 

Banan planeten HR 5183b har är udda men varför?

Planeten HR 5183b är ännu en påminnelse om att främmande världar är långt mer främmande och mer varierande än vårt eget solsystem kan ge exempel på.


Astronomer hittade en gigantisk exoplanet tre gånger mer massiv än Jupiter slingrande sig udda runt sin värdstjärna på en mycket elliptisk väg.


Om denna främmande planet, känd som HR 5183 b funnits i vårt solsystem, skulle dess omloppsbana nått insidan av Jupiter och sträcka sig ut bortom Neptunus bana på sin rundning av solen säger de som hittat denna exoplanet därute. Dess sol är HR 5183 och finns 102 ljusår från oss i riktning mot stjärnbilden Jungfrun (Virgo).


Den här planeten är olik planeterna i vårt solsystem, men mer än så, dess bana är olik alla andra exoplaneter vi har upptäckt hittills," Sarah Blunt, en doktorand vid California Institute of Technology (Caltech) i Pasadena och huvudförfattare till en ny studie där denna planet presenteras.


"Andra planeter som upptäcks långt borta från sina stjärnor tenderar att ha mycket låg excentricitet, vilket innebär att deras omloppsbanor är mer cirkulära," trubbiga till. "Det faktum att denna planet har en sådan hög excentricitet talar till hur den antingen bildats eller utvecklats i förhållande till de andra planeterna."


Vad hon menar är att banan som denna planet har är en konsekvens av de andra säkert existerande planeterna i solsystem och vad som hände den gång solsystemet bildades.

Det finns inga eller få begränsningar (antagligen) på hur ett planetsystem kan se ut. Se banan här på en You tube 

Bilden ovan är en stjärnkarta vilken visar placeringen av HR 5183 i Jungfruns stjärnbild.

Världens hittills minsta motor är byggd

Teoretiska fysiker vid Trinity College Dublin har genom ett internationellt samarbete byggt världens minsta motor i en storlek av en enda kalciumjon. Detta innebär att denna röliga motor är cirka 10 000 000 000 gånger mindre än en ordinär bilmotor.


Kalcium-Jonmotorn är elektriskt laddad. Motorns arbetar utifrån jonens "inneboende spinn" (dess rörelsemängdsmomentenergi). Detta spinn används för att omvandla värme som absorberas från laserstrålar till svängningar eller vibrationer av den fångade jonen. Dessa vibrationer fungerar då som ett "svänghjul", som fångar den användbara energin som genereras av motorn. Denna energi lagras då i diskreta enheter som kallas "quanta", något man tidigare trodde(och nu bevisligen kan)  teoretiskt vara möjligt genom kvantmekanikens teorier.


"Svänghjulet ger oss möjlighet att mäta uteffekten i en motor i en atoms storlek. Och även att mäta kvanta av energi för första gången", säger Dr Mark Mitchison en av QuSys gruppen vid Trinity och en av artikelns medförfattare om ämnet.


Biträdande professor i fysik vid Trinity, John Goold säger även i artikeln: "Detta experiment och denna teori är början av ny era för utredning av Energetik (studien av energiflöden)  av teknik som bygger på kvantteori som är ett ämne i centrum för vår gruppforskning här.


"Värmehantering på nanoskalan är en av de grundläggande flaskhalsarna för att lösa snabbare och effektivare datorkapacitet. Att förstå hur termodynamik kan appliceras i mikroskopiska miljöer är av största vikt för framtida teknologier.


Man kan (min anm.) fundera över om det finns några gränser för byggande i mikroskala? Logiskt bör det finnas detta. Men det beror på vad vi har lagt in i begreppet logiskt vilket är ett begrepp tolkat utefter den kunskap vi i dag arbetar utefter inom fysiken. Men är detta den fysik som säger eller visar hela sanningen om verkligheten? Om det nu finns en verklighet enligt de mått vi anser existerar utifrån mänsklig förståelse.


Bilden är på en betydligt större motor flerstegraket Rocketdyne F-1 vilken byggdes i användes i  Saturn V för appolo och skylab uppskjutningar. På bilden ses den berömde raketforskaren Verner von Braun vid Rocketdyne F-1.

Den 14 sept sveper den förbi oss, asteroiden som är lika stor som jordens högsta byggnad.

Asteroiden 2000 QW7 är på besök i vårt närområde av universum den 14 september. Denna asteroid har är ungefär lika stor som världens högsta byggnad Burj Khalifa, skyskrapan i Dubai i Förenade Arabemiraten vilken är  828 meter hög.


Om beräkningar stämmer ska asteroiden passera oss den 14 september enligt Center for Near Earth Object Studies (CMEOS) av Jet Propulsion Laboratory i Pasadena, Kalifornien.


Det kommer att gå otroligt snabbt vid passagen därute då dess hastighet är ca 23100 km/t enligt vad  CNEOS rapporterat. Fast den ses som ett jordnära objekt kommer den fortfarande vara ganska långt borta från jorden. Asteroider och andra rymdmaterial anses jordnära objekt om de passerar inom 1,3 astronomiska enheter från vår planet (en astronomisk enhet är avståndet från jorden till solen, eller 149 600 000 kilometer).

2000 QW7 kommer att passera inom 0,03564 astronomiska enheter från jorden vilket motsvarar cirka 5 300 000 km.


Förra gången den närmade sig Jorden var den 1 september, 2000. Efter den 14 september i år 2019 kommer den nästa gång förväntas passera oss den 19 oktober 2038 enligt CNEOS.


Bild från Vikipedia på Burj Khalifa världens högsta byggnad en skyskrapa i Dubai i Förenade Arabemiraten som är 828 meter hög och vilken nämns som jämförelseobjekt i förhållande till asteroiden 2000 QW7.

Det är möjligt det finns vattenvärldar därute med mycket fler livsformer än i jordiska hav.

Främmande världar (exoplaneter) där det förekommer starka havsströmmar kan vara överfyllda med livsformer (enligt teorin). Betydligt fler livsformer än de som finns i våra hav. 

Anledningen till att haven kan ha betydligt fler livsformer än jordens hav är att det i hav kan finnas effekter som bättre än hos oss flyttar näringsämnen i vattenskikten.

Detta är något som geovetare Stephanie Olson på University of Chicago sade i dag (aug. 23) i en presentation på Goldschmidt Geochemistry kongressen i Barcelona.


 Ett cirkulationsmönster känt som "uppvällning" kan vara avgörande för att främja livet i haven, sade Olson. Uppvällning uppstår när vinden rusar längs havets yta vilket skapar strömmar som trycker djupt näringsrikt vatten upp mot havets ytskikt där fotosyntetiska plankton lever. 


Plankton i sig producerar näringsämnen vilka i sin tur kan producera organiska föreningar som matar större organismer, som i sin tur blir måltider för ännu större organismer och så vidare upp i näringskedjan (något som sker i jordens hav).


"Vi fann att högre atmosfärisk densitet och långsammare rotation och närvaron av kontinenter inte är optimalt för uppvällning (så tolkar jag Olson min anm).


 "En ytterligare tanke är att jorden kanske inte är optimalt beboelig och livet på andra planeter kan vara ännu mer gästfria än vår egen planet." säger Olson.


Även om dessa fynd inte har setts eller upptäckts på de ca 4 000 exoplaneter som hittills har upptäckts kan de det ge  forskarna utgångsidéer att söka beboeliga världar utefter detta i framtiden.


Olson önskar att framtida generationer av teleskop kommer att byggas som bättre analyserar funktioner som atmosfärisk densitet och rotation hastighet vilket skulle kunna erbjuda en snabb inblick i en värld är bebolighet. Med rätt teknik bör vi kunna hitta den vattenvärld där livet frodas. Om nu denna finns därute (min anm).


Bilden är från Jorden men visar öppet vatten som det kan se ut på en exoplanet.