En komet från de interstellära djupen är på genomresa med gasmolekyler från ett okänt solsystem.

Ett internationellt team av astronomer har gjort en historisk upptäckt med hjälp av William Herschel Telescope (WHT. Upptäckten är  gasmolekyler i en komet som har kommit in i vårt solsystem från ett annat stjärnsystem. Det är första gången som astronomer har kunnat upptäcka denna typ av material i ett interstellärt föremål.


Upptäckten markerar ett viktigt steg framåt för vetenskapen eftersom det nu ger forskarna möjlighet att dechiffrera vad en komet från ett främmande solsystem bär med sig.


Komet Borisov är namnet på kometen efter namngivningen den 24 september efter upptäckaren amatörastronomen Gennadiy Borisov från Krimhalvön vilken gjorde upptäckten i augusti 2019. Observationer under de följande 12 dagarna visade att kometen inte likt tidigare upptäckta kometer hade en bana runt solen i vårt solsystem utan enbart passerade igenom vårt solsystem likt asteroiden Oumuamua gjorde (se gårdagens inlägg). Borislov har likartad bana som Oumuamua varifrån den kommer se bild ovan och en animerad film en bit ner i denna länk från vikipedia.


Gas som upptäcktes från kometen är Cyanogen (på svenska dicyan) 

 vilket är en produkt från en kolatom och en kväveatoms bindning. Det är en giftig men relativt vanlig i kometer även i vårt solsystems kometer.


Teamet drog slutsatsen att det mest anmärkningsvärda med kometen är att det verkar vara likartade kometer innehållsmässigt oberoende av om de kommer från vårt solsystem eller från andra solsystem. Åldersmässigt verkar kometen lika gammal som vårt solsystem 4,6 miljarder år.


Jag (min anm) ser två faror med att beskriva kometen som den gjorts. Ett vad säger att det är vanligt med likartade kometinnehåll efter att bara ha undersökt en komet som anses komma från ett annat solsystem än vårt?


Två åldersmässigt är kometen av samma ålder som de kometer och andra objekt som finns i vårt solsystem. Jag tvivlar på att det är ett interstellärt objekt. Jag tror utan bevis att det är en mycket långväga komet som har en bana långt utanför vårt närområde men likväl besöker oss med mycket långa tidepoker emellan eller har fått en stöt av ngot objekt därute som den nu försvinner från oss. Med det vill jag säga att jag anser att den en komet från vårt egen solsystem.


Bild kometen 2I/Borisovs bana genom vårt solsystem gul markering i jämförelse med röd markering som visar Oumuamuas. Båda anses som komna från universums djup.

Den mystiska asteroiden Oumuamua har en underlig rotation.

Kan det varit rester av en stor katastrof någonstans i universum. En explosion av två stora kollisioner kanske mellan två planeter. Kanske ett krig mellan två civilisationer och att Oumuamua (se länk här bredvid där en film visar dess rotation) är resterna av en av dessa sprängda planeter. Detta kan förklara den underliga rotationen, spets mot spets och hastigheten av asteroiden.


 Fantasin kan vidare säga att det kan vara denna underliga rotation och hastighet som är grunden till att det inuti Oumuamua kan finns en gravitation och tyngdkraft som kan göra en besättning icketyngdlös på sin färd genom universum. 


Det var 2017 astronomer upptäckte denna asteroid när den for igenom vårt solsystem.

En kombination av detta objekts otroliga snabbhet och lutning avslöjade att den inte tillhörde vårt solsystem. Istället var detta objekt en besökare från något avlägset okänt solsystem. Astronomer kallade objektet Oumuamua", vilket är ett hawaiianskt ord som grovt översätts till "Spanaren". Den upptäcktes från observatoriet på Hawaii. När den upptäcktes var den redan på väg tillbaka ut i de interstellära djupen varifrån den kom.

Men vad som orsakat dess rörelse eller eventuella katastrof som format den förundrar många än i dag. Se mina funderingar ovan.


Nu har astronomer en teori om att "Oumuamua kan ha kommit från ett fortfarande bildande system och att en population av gigantiska planeter kan ha haft rätt gravitationseffekter på stenbumlingar för att sprida dessa stenbitar över hela galaxen. 

Oumuamua i sig är några hundra meter lång men lång och smalformad något av en form som en gigantisk cigarr. Objektet har en matt röd färg samma slags nyans som många objekt har i Oorts moln där Pluto ingår. Pluto själv har även en roströdformad hjärtformation.


Oumuamua saknar tydliga tecken på att vara en komet vilket först misstäntkes att den var. Den har ingen svans inget gasutsläpp. Den är bara en stor sten i väldig fart roterande spets mot spets i en lutande rörelse. Därför är den bedömd vara en asteroid.

Själv anser jag att det (min anm.) är en asteroid som formats och eventuellt kastats ut från ett solsystem i en katastrofal krock mellan två stora objekt. Men än troligare en krock mellan två snabba objekt av större slag vilka kraschat in i varandra kanske inte så långt utanför vårt solsystem någonstans utanför vårt solsystem men likväl inte så långt bortanför Oorts moln. Kanske i dess utkant. 

Bild från vikimedia

Stora gasmoln mellan stjärnorna med livets byggstenar inom sig.

Viktiga byggstenar av DNA- föreningar i form av nukleobaser har upptäckts för första gången i en simulerad miljö då man sett på gasformiga moln. De slag av moln som finns varvad mellan stjärnsystemen därute. Resultatet publicerades i tidskriften Nature Communications och syftet med studien var att förstå ursprunget till livet på jorden och hitta möjliga förklaringar till livets ursprung.


"Detta resultat kan vara avgörande för att reda ut grundläggande frågor för mänskligheten såsom var organiska föreningar existerade under bildandet av solsystemet och hur de bidrog till födelsen av livet på jorden," säger Yasuhiro Oba of Hokkaido University's Institute of Low Temperature Science.


Forskare har upptäckt några av de grundläggande organiska molekyler som är nödvändiga för livets begynnelse i kometer, asteroider och i interstellära molekylmoln de gigantiska gasformiga moln som finns och sprids mellan stjärnorna. Man tror att dessa molekyler kan ha nått jorden genom meteoriter förorenade av dessa gasmoln för cirka 4 miljarder år sedan och dessa då hade de viktiga ingredienser av kemisk cocktail med sig som gav upphov till liv. Att lära sig hur dessa molekyler bildades är avgörande för att förstå livets uppkomst.


Nu ser man det som att kometer och asteroider haft detta med sig utifrån de interstellära moln de passerat igen på sin väg hit.


Löser det då gåtan hur livet uppkom här? Jag (min anm) anser att det ställer enbart fler frågor. Frågor som varför finns dessa organiska molekyler därute och hur uppstod de? Det enda eventuella svar vi kanske får av studien om den är korrekt i sin analys är att det finns och fanns molekyler som är viktiga för livets uppkomst mellan stjärnorna i gasmoln. Och att asteroider och kometer förorenades av dessa på sin färd mot vårt solsystem där jorden blev lämpligast för att dessa skulle slå rot. Hur de klarade denna långa resa utanför sina moln på väg hit förklaras inte. Inte heller grundfrågan hur uppstod de där ute och varför där?


Rapporten säger egentligen ingenting om hur organiska molekyler uppstod och om de finns i så stora mängder som det bör finnas om dessa moln med detta finns mellan stjärnsystemen bör rymden svämma över av jordliknande liv överallt. Men inget visar att det är så.

Gratis bild ovan från. 

En dvärgsol med en stor exoplanet i närområdet.

Astronomer i CARMENES Consortium har upptäckt en exoplanet som inte bör existera enligt aktuell kunskap. Forskargruppen ovan inkluderar Max Planck Institute for Astronomy (MPIA, Heidelberg).


Det är en gasformig planet vars massa är ovanligt stor jämfört med dess värdstjärna (sol) GJ 3512. Forskarna drar slutsatsen att denna planets existens antagligen påbörjades från en instabil disk av gaser och damm runt dvärgstjärnan när den var bildad. Detta bildande till stor gasplanet motsäger den för närvarande allmänt accepterade modellen av planetformation som kräver en solid kärna för att samla in omgivande gas (genom gravitation). I detta fall är den en stor gasplanet vid en liten sol och denna planet är en gasplanet utan (troligast) en fast kärna. Men även i detta uppbyggande bör gravitationen ha ett finger med i uppkomsten.


Astronomer är annars säkra på att planeter är en biprodukt från processen av stjärnbildning. De bildas i den disk från vilken deras stjärna kom till. Rester från stjärnbildningen.


 Den dominerande modellen för bildandet av planeter bygger på föreställningen att ett objekt initialt utvecklas från fasta partiklar i skivan. Den gravitationella kraften med gas och damm bildar då planeter i detta fall en gasjätte, kallad GJ 3512 b utan fasta partiklar som man anser här. Stjärnsystemet kan innefatta fler planeter och finns 30 ljusår från oss i riktning mot stjärnbilden Stora björn (stora Karlavagnen). Övriga eventuella planeter här är då troligen uppbyggda enligt gängse teori om en fast kärna och knappast några jätteplaneter.


3512 b har en massa på minst hälften av Jupiters. Det tar 204 dagar för denna planet att slutföra en omloppsbana runt sin sol. Storleksmässigt är det ingen ovanlig gasplanet men det faktum att den är kretsande runt en röd dvärgstjärna och har denna storlek gör denna planet speciell. GJ 3512 har bara 12% av massan av solen i vårt solsystem, så den maximala massans förhållandet mellan stjärnan och planeten är 270 innebärande att solen GJ 3512 enbart är 270 gånger tyngre än gasplaneten GJ 3512b. I jämförelse är solen i vårt solsystem cirka 1050 gånger tyngre än Jupiter.


Är det konstigt? Ja om gasplanet GJ 3512b är uppbyggd likt Jupiter med en stabil kärna med gas runt sig i tjockt lager. Då skulle det vara konstigt om denna kärna inte varit mer som materia till GJ 3512 och därmed gjort GJ 3512 större vid bildandet.

Men inget tyder på att det fanns materia så detta skett. Istället är misstanken (min också) att GJ 3512b är en gasplanet utan fast kärna enbart packad gas eller sammanhållen gas utifrån gravitationseffekt i första hand vid bildandet.


Bild från vikipedia på  Max Planck Institute for Astronomy (MPIA, Heidelberg)

Ingen vet hur denna stora krater på månens nattsida kom till.

  För miljarder år sedan smällde något in i den mörka sidan av månens sydpol och bildade solsystemets störst kända krater. Kratern (med namnet Aitikenkratern) är 2500 km bred och 13 km djup.


I årtionden har forskare förmodat att den gigantiska kratern skapades av en frontalkrock med en mycket stor meteors kraftiga nedslag.  Men i en ny studie publicerad 19 augusti i tidskriften Geophysical Research Letters finns en diskussion om detta är sanningen.


Efter att ha analyserat mineraler från botten av kratern visas att dennas sammansättning inte visar materia från månens mantel vilket bör ha gjorts vid ett direkt nedslag från ovan av en meteor av denna storlek då denna bör ha slagit ett hål ner i denna. Det är enbart materia här från månens ytskikt.


”Vi ser inte mantelmaterial på nedslagsplatsen som förväntat," sägs det av medförfattaren i studien Hao Zhang, vetenskapsman vid China University of geosciences.


Fynden utesluter en direkt kollision med en hög hastighet av en meteor och ställer frågan vad som då hände?


I undersökningen av materialet fann man kristallinsten som kallas Plagioklas som det överlägset mest rikliga mineralet i varje prov i ett förhållande av mellan 56% till 72% av kraterns sammansättning säger forskarna. Plagioklas är extremt vanligt i jordskorpan på  jorden och månen men mindre vanlig i  mantlarna  av dessa. 

Plagioklas i sig är ett samlingsnamn för en grupp fältspater vilka bildats vid hög temperatur. Även om laget upptäckte andra mineraler i skorpan som är vanligare i månens mantel såsom olivin. Olivin är däremot mycket litet förekommande i kratern och visar att nedslaget inte bröt ner i manteln.
  

I en studie publicerad i 2012 i tidskriften Science hävdades att en meteor av  något långsammare hastighet istället i en vinkel av 30 grader slagit ned (snuddat till månen) och sedan fortsatt vidare bort från månen. Studsat vidare kan man säga.

Denna sista idé anser jag som mycket trolig.


Bild från Nasa som visar ovanstående krater.

Kan Higgs bosoner vara anledningen till att det saknas antimateria i vårt universum?

Varför vårt universum innehåller mer materia än antimateria är en av de mest förbryllande mysterierna i fysikens värld. 


På något sätt när universum bildades vid Big Bang försvann nästan all antimateria lika fort som den uppstod och enbart den materia vi är uppbyggda av blev kvar. Teorin är att det borde funnits lika mycket antimatera som materia efter BigBang (vilket jag tvivlar på min anm,). Antimateria är spegelvänt uppbyggda atomer. 


Nu har en trio av teoretiker föreslagit att en trio av partiklar som kallas Higgs bosoner kan var förklaringen av försvinnandet av antimateria i stora mängder och de tror att de vet hur man hittar dessa bosoner. 


Men naturen lämnar några ledtrådar som är svårförklarade. Till exempel finns inga bevis för att stora mängder av antimateria dyker upp i den så kallade kosmiska mikrovågsugn (bakgrundsvärmen) från Big Bang. Det antyder att något inträffade i det mycket tidiga universum. Jag (min anm.) kan dock inte förstå varför man är så säker på att antimateria i stora mängder bör ha uppkommit vid BigBang.


Tre fysiker föreslår en möjlig potentiell lösning på varför antimateria försvann: Tre Higgs bosoner (dubblerad "Higgs trojka") var anledningen. När materia berör antimateria försvinner båda i en explosion. Men med dessa ännu ej upptäckta tre bisoner men teoretiskt troliga försvinner enbart antimateria vid krock med denna trojka av bosoner. Men (min anm.) skulle det bildats lika mycket materia och antimateria och denna trojka inte funnits som förstörde antimaterian skulle materia och antimateria krockat tills allt försvunnit och tomhet återstod.


Bosontrojkan om teorin stämmer Innebär att händelseförloppet gav balans av materia i universum och därmed möjligheten att bygga upp den verklighet och människa som vi känner.  Läs mer om denna teori här. 


Själv är jag tveksam till teorin (anser den onödig i förklaringssyfte av verkligheten). Jag anser att mycket lite antimateria skapades vid ett eventuellt BigBang, Det som skapades utplånades nästan allt mycket tidigt genom kollision med vanlig materia. Då (enligt mig) materia skapades i en kedjereaktion vid BigBang blev all (nästan) materia av det slag vi är uppbyggda av och animalien antimateria uppstod spontant som vi kan kalla en mutation i mycket liten upplaga. En upplaga som nästan omedelbart utplånades, Men vår verklighet kunde lika väl skapats som en antimateria-verklighet båda slagen av materia är lika hållfasta bara de slipper möta sin motsats.



Bild från Vikipedia på Nobelpristagare Peter Higgs i Stockholm, december 2013 vars namn blev namnet på Higgspartiklar.

Detta vet vi och detta vet vi inte om kometer.

Vi vet att kometer är klumpar av sten, damm och is.  Men det finns fortfarande mycket vi inte vet om dem. Då kometer som vi antar har förändrats mycket lite i solsystemets 4,6 miljarder långa historia är de intressanta att studera. 


Det finns tre familjer av kometer. Dessa kan då jämföras med de eventuella intergalaktiska kometer som kommer i vår närhet på sina resor genom vårt solsystem.

Här följer en uppräkning av dessa tre familjer av kometer vi känner till.


Jupiter-familjen där kometen Borrelly är ett exempel. Dessa kometer av is och sten har omloppsbanor starkt påverkade planeten Jupiters dragningskraft. Ett vetenskapligt team under ledning av Michael Kelley vid University of Maryland planerar att studera dessa relativt ljusstarka kometers gaser och damm. Teamet kommer att kartlägga enskilda typer av gas och studera sammansättningen av kometens damm vilket kommer att ge mer förståelse av hur en komet fungerar.



Det andra slaget av kometer som ska studeras är  de så kallade Comet Read.  Comet Read är svagare i ljusstyrka och mindre i storlek än Jupiterfamiljen. De finns i ett bälte av kometer, kretsande i asteroidbältet (mellan Mars och Jupiter)  även om det fungerar som asteroider uppför de sig som kometer i en del av dess omloppsbana. Kelley och hans team kommer att försöka upptäcka gas och vatten runt denna komet. Detta har aldrig gjorts från en komet som finns i asteroidbältet enbart stoft har upptäckts från dessa mindre ljusstarka Comet Read.


Tredje slaget av kometer är Opportunity kometer.  I en studie ledd av Stefanie Milam av NASA: s Goddard Space Flight Center kommer forskare att undersöka dessa ännu ej konstaterade kometer men troligast existerande i Oorts moln bortanför Pluto, Först när James webb rymdteleskopet som blir världens mest avancerade rymdforskningsobservatorium lanseras 2021 blir det möjligt att söka efter dessa kometer som troligast finns där borta.


Som nämnts ovan ska dessa klasser av kometer sedan jämföras innehållsmässigt med eventuella kometer från andra solsystem och då lära oss mer om likheter eller skillnader mellan olika solsystem.


Just denna höst (2019) får  vi ett snabbt besök av en interstellär komet. Kometen C/2019 Q4 vilken kommer att vara som närmst oss i dec och då kanske kan visa upp sin form och sitt innehåll av damm och gas. 


Bilden är från vikipedia och på kometen Hale bopp.

Långt under oss finns sedan länge begravda kontinenter

Sedan jordens begynnelses dagar ligger kontinenter långt därnere under oss, glömda och dolda. Detta kan ge tankar till Jules Vernes bok Till jordens medelpunkt.


Men så fantastisk som i denna bok är inte verkligheten. Men likväl är det fascinerande att det finns spår av kontinenter från miljarder år tillbaks därunder oss.


Forskare har känt till dessa begravda platser av varm, komprimerad sten långt där under oss sedan 1970-talet. De förstod dess existens utifrån jordbävningar vilka ökade i hastighetsstötar när de for igenom dessa stenformationer där nere. Dessa märkliga mönster av seismisk aktivitet hjälpte forskarna att upptäcka kontinenterna vilka finns på gränsen till jordens mantel och den smälta yttre kärnan. Mysteriet om hur de uppstod är dock ännu inte löst.


Men teorin säger att dessa mystiska massor av berg djupt där nere är underjordiska kontinenter bildade när en forntida ocean av Magma över hela jorden  började stelna på ytan för 4,5 miljarder år sedan vilket är i jordens tillblivelsetid.
  

Geolog Williams och hans forskarkollegor vid University of California vilka ligger bakom den studie detta inlägg handlar om har sammanställt nya och befintliga data från geologiska prover från Hawaii, Island och Ballenyöarna i Antarktis och andra regioner där heta stenbubblor kommer upp från planetens kärna hela vägen upp till ytan.


Jag (min anm) ser inget mystiskt i dessa existens. Det är helt enkelt stelnad magma i jordens första tid. Hade inte oroligheterna i jordens inre fortsatt då utan lugnat ner sig likt i dag skulle dessa första stelnade stenformationer blivit fasta kontinenter. Nu blev inte dessa första försök detta utan de begravdes i magman igen under jordens första oroliga tid.


Bilden 

är en på Animation av den stora kontinenten Pangaeas uppsplittring till de kontinenter vi känner till idag. Enligt vikipedia bildades Pangaea för omkring 300 miljoner år sedan, genom att de tidigare superkontinenterna Gondwana (omfattande nuvarande Sydamerika, Afrika, Antarktis, Australien, Madagaskar, Arabiska halvön och Indien) och Laurasien (omfattande Nordamerika, Europa och Sibirien) drev ihop.

Från jordens mantel är detta mineral men hur kom det till och upp till ytan?

17 mil rakt ner under oss i jordens mantel bildades ett korn av ett tills nu okänt slag av mineral vilket bäddades in i en diamant hittad i en diamantgruva i Sydafrika med namnet Koffiefontein mine. Detta mineral namngavs till "goldschmidtite" se denna länk efter Victor Moritz Goldschmidt (mer om hans livsverk här)  

 enligt studien som publicerades den 1 september i tidskriften American mineralogist.


Hela jordens mantel är ca 2 900 km tjock enligt National Geographic vilket gör att den djupaste delen av lagret är svår för forskare att studera. Det intensiva trycket och värmen i den övre delen av manteln omvandlar kolfyndigheter till gnistrande diamanter. Diamanter vilka kan få föroreningar av skilda slag innan de genom vulkanutbrott spottats upp mot ytan.


Genom att analysera mineral inneslutna i diamanter kan forskarna ta en titt på kemiska processer som sker långt under jordskorpan.


"Goldschmidtite” har höga koncentrationer av niob, kalium och de sällsynta jordartsmetallerna lantan och cerium medan manteln i sig domineras av andra element som magnesium och järn, " säger en av medförfattarna till studien Nicole Meyer doktorand vid University of Alberta i Kanada i ett uttalande.


Kalium och niob utgör det mesta av mineralet i den hittade diamantens förorening. Varför just detta blev resultatet och denna ovanliga eller aldrig tidigare funna mineral och inte de betydligt vanligare ämnena där nere är en gåta, säger Meyer.


Mineralet finns nu i Royal Ontario Museum i Toronto enligt samme Meyer.

Att det kan finnas skilda slag av element en del ovanliga en del vanligare i manteln i olika koncentrationer på skilda platser och djup kan vara förklaringen (enligt mig min anm.) till Goldschmidtite. Troligen finns mer av detta därnere kanske på djup som får det att mycket sällan kunna följa med i vulkanutbrotten.


 Säkert finns det även på platser i mycket små koncentrationer även på jordens yta eller i djupa gångar där vulkanutbrott skett någon gång. Men att finna det handlar om otrolig tur om det nu inte slumpmässigt som i detta fall hamnat i en diamant som undersöks. Kanske det behövs diamantbildning också för att ämnet ska kunna bestå eller bildas.



Bild från vikipedia där mantelns läge i jorden illustreras. Jordens mantel är grön på denna illustration av jordens inre. (3) (ljusare grön) visar den nedre delen av litosfären, astenosfären och övre del av mesosfären, (4) visar kvarvarande mesosfär.

Vart leder ett svart hål?

Special relativity General relativity

Spacetime concepts[show]

General relativity[hide] Introduction to general relativity Mathematics of general relativity Einstein field equations

Classical gravity[show]

Relevant mathematics[show]

Om det gick att hoppa in i ett svart hål och överleva vad skulle hända då?

Det enkla svaret på dessa frågor är ”vem vet” säger professor Richard Massey forskarassistent vid Institutet för Computational kosmologi vid Durham University. 



 "Att falla genom en händelsehorisont är bokstavligen att passera punkten utan återvändo när någon faller förbi detta varifrån ingen någonsin kan skicka ett meddelande tillbaka. Denne skulle rivas sönder av den enorma gravitationen, så jag tvivlar på att någon som faller igenom skulle komma någonstans. Det svarta hålet är en oändligt tät kärna” säger Massey.


Kroppen skulle bli uppdelad i strängar av atomer och skulle så småningom hamna krossad i singularitet. 


Men det finns även en teori som påstår att du skulle kunna dyka upp någonstans kanske på andra sidan. En helt verklighetsfrämmande teori eller är den det?


Under årens lopp har forskarna funderat över möjligheten att svarta hål kan fungera som maskhål till andra galaxer (eller platser i tid och rum). De kan till och med vara som vissa har föreslagit en väg till ett annat universum.


Visst, om svarta hål leder till en annan del av en galax eller ett annat universum, skulle det behöva vara något motsatt på andra sidan (där kroppen kommer ut). Kan detta något då vara ett vitt hål? Detta är en teori som framförts av den ryska Kosmologen Igor Novikov redan 1964. Novikov föreslog att ett svart hål länkar till ett vitt hål som finns i det förflutna. Till skillnad från ett svart hål ska ett vitt hål tillåta ljus och materia att lämna detta men ljus och materia kommer inte att kunna komma in i det.


Det låter spännande och otroligt (min anm) att den vägen kunna hamna i annat universum eller tid och rum. Men om kroppen strimlas i atomer vid inträde i ett svart hål och därefter i maskroseffekt kastas ut i andra änden i form av ett vitt hål är det då en i atomstorlek strimlad kropp som kommer ut? Eller kan denna hela kropp som strimlats i det svarta hålets gravitation helas vid utkast i det vita hålet?


Jag avslutar denna diskussion med min teori. Teorin att det svarta hålet inte är annat än ett uttryck för en otroligt tätpackad materia där gravitationen drar till sig allt i omgivningen. En betydligt större variant av neutronstjärna.


Att så kallade maskhål kan finnas eller uppfinnas och eventuellt tämjas till resor är möjligt men vita hål nej det tror jag inte på.

Bild: 1. På stort avstånd från det svarta hålet kan en partikel röra sig i vilken riktning som helst, vilket illustreras av pilarna. Den begränsas bara av ljushastigheten.

Bild 2  Närmare det svarta hålet börjar rumtiden att deformeras. Ju närmare hålet partikeln befinner sig, desto fler vägar är det som leder in mot det svarta hålet än som leder därifrån.

Bild 3 Innanför händelsehorisonten, dvs inne i det svarta hålet, leder alla vägar in till det svarta hålets centrum.

Långt därute slocknar galaxer.

Virgohopen är ett galaxkluster i riktning mot Jungfruns stjärnbild. På ett avstånd av 55 miljoner ljusår finns här ca 2000 galaxer varav en av de största galaxerna i universum som vi vet om finns, M87.


Det är i Virgohopens galaxer det har hittats galaxer där all form av stjärnbildning avslutats. Dessa galaxer kommer efterhand som stjärnornas liv slocknar att släckas ut då inga nya stjärnor bildas.


Varför detta sker är en fråga astronomer önskar svar på. Det första kanadensiskt ledda stora projekt vilka använt  världens ledande teleskop Alma teleskopet hoppas kunna svara på detta. Arbetsnamnet på projektet är Virgo. 


Det är vad som saknas i galaxen som får galaxen att sluta producera nya stjärnor. Gas, damm  mm.


Galaxer i Virgo-klustret har observerats utifrån nästan varje våglängd i det elektromagnetiska spektrumet (t. ex. radio, optisk och ultraviolett ljus), men observationer av alla slag av gas därute inte kan sökas med de instrument som är tillgängliga i dag får forskningen  fortsätta efter hand som nya känsligare instrument kommer som kan svara på frågor vi ännu inte kan få svar på. Svaret på varför galaxer dör ut därute? 


Det vi kan tänka på (min anm) är att allt har ett slut även galaxer.

Vad man kan fråga sig är vad som sker när alla galaxers stjärnor har slocknat?


Bilden är från vikipedia och visar Virgohopen.

Fler platser funna därute likt Tabbys stjärna där man misstänkte ett megastort energikraftverk för en supercivilisation.

Tabbys star förundrade för några år sedan världen då det upptäcktes att denna stjärnas ljus oförklarligt dämpades och ökade kontinuerligt. Misstanken blev att något regelbundet skymde stjärnans ljus för att ta solenergi från denna. Teorin om att det var en superintelligens som fanns på någon av planeterna här och som använde solenergi för sin energiförsörjning.


Men nya rön visar att förklaringar kan finnas av andra slag och troligast är det svepande stoftmoln av damm och gas som sveper runt stjärnan.


I en ny studie av  Edward Schmidt, astrofysiker vid University of Nebraska-Lincoln beskriver han hur han upptäckt mer än ett dussin stjärnor som liksom Boyajian stjärna (Tabbys star)  har en dimmereffekt. Schmidt fann dessa då han letade efter motsvarigheter till Boyajians stjärna med hjälp av programvara som sökte efter analoga ljusfenomen från omkring 14000000 objekt med varierande ljusstyrka som övervakas i Northern Sky-variabeln Survey från april 1999 till mars 2000. 


Han följde upp lovande kandidater genom att undersöka deras långsiktiga beteende, med hjälp av data från all-Sky´s automatiserade undersökning efter supernovor och här uteslöts källor vars dimming kan orsakas av konventionella förklaringar som en förmörkelse av följeslagare som en stjärna eller vissa inneboende variationer i ljusstyrka.


Schmidt identifierade då 21 stjärnor som visade ovanliga ljusfenomen av dimmerslag. Dessa 21 stjärnor kunde sedan uppdelas i två slag.

15 av dem hade samma långsamma ljusreglering som Tabbys star medan resterande 6 var betydligt snabbare i sina ljusregleringar.



"Det som förvånade mig mest var de stjärnor som hade så många dips de som jag kallade" snabba Dippers ", säger Schmidt. "Jag förväntade mig mer enstaka dopp som Boyajians stjärna."


Jag (min anm) anser att oberoende av om en stjärna har snabba ljuseffektfenomen eller långsamma är förklaringen dammoln. Men vad så kommer fram är att dessa ljuseffekter från stjärnor är ovanliga fenomen.


Bild från Nasa som visar hur ljuset kan dämpas över Tabbys star eller som den även kallas KIC 8462852 eller Boyajian's Star.

Svarta håls egenskaper kan sammanfattas i det så kallade No-hair theorem.

No-hair teoremet säger att svarta hål bara har tre definierande egenskaper. Det är en teori med utgångspunkt från Einsteins fältekvationer. Nu har detta teorem testats i en ny analys första gången någonsin utifrån mätresultat av gravitationsvågor. Mätningen gjordes från Maximiliano ISI vid Massachusetts Institute med kollegor i New York och Kalifornien då de tittade på vad som skedde när två svarta hål slogs samman. Detta händelseförlopp skedde 1300000 000 ljusår bort i riktning mot Jungfruns stjärnbild och händelsen har fått beteckningen  GW150914. 


Sammanslagningen resulterade i att det efteråt blev ett enda svart hål med en storlek av 62 solar av vår sols storlek.


Nu kunde man se genom de mätningar som gjordes att  No-hair teorem stämde och med detta Einsteins fältekvationer. Detta visar att enbart tre slag av händelser sker vid eller med svarta hål.


Det behövs 1. En Massa , 2.En  Elektrisk laddning  , 3. Rörelsemängdsmoment.  Dessa tre är allt som sker och alltid i denna följd likr en klocka utan som det verkar möjligheter att ändra i följd eller till tillägg av någon annan energi eller slag av fysik.
Åter visar sig Einstein ha haft rätt. 


Bilden visar ett exempel på rörelsemängdsmoment. Gyroskopet vilket förblir upprätt medan det spinner på grund av sitt rörelsemängdsmoment.

Bilderna på de så kallade UFO:s som släpptes förra året var aldrig menade för allmänheten.

I december 2017 och i mars 2018 släppte The New York Times tre videor de fått tillgång till som amerikanska flottans piloter tagit på några oidentifierade flygande föremål. Farkoster vilka åkte i höga hastigheter tiotusentals meter över jorden, utan som man kunde se, vingar motorer eller synliga tecken på framdrivning.


Var det flygande tefat (se bild genom länken ) eller högteknologiska drönare? Piloterna hade ingen aning och enligt ett uttalande nyligen från Navy Intelligence tjänstemän, inte heller de eller den amerikanska regeringen. 


Men det var ett misstag att allmänheten skulle se dessa tagningar. De släpptes av misstag. I dag vill de militära myndigheterna i USA att vi ska glömma dessa bilder.


Det är ju aldrig bra att sprida till allmänheten att främmande farkoster rör sig däruppe som inte kan förklaras var anledningen till att det skulle hemlighållas.


Vad det kan ha varit är (enligt mig, min anm.)  högteknologiska drönare som spionerar eller visar upp sig för att se om de kan bli upptäckta. Det kunde även vara asteroider, rymdskräp eller gasmoln i högre atmosfären på väg ner för förbränning.


Kanske klotblixtrar eller andra optiska fenomen. Men Ufo i form av utomjordiska farkoster tror jag inte på.

Bilden är en vacker fantasibild 

En grön bubbla dök mystiskt upp i en avlägsen galax.

Ännu ett mysterium har dykt upp i universum.


 Ett rymdbaserat röntgenobservatorium - NASAs NuSTAR upptäckte vad astronomer beskriver som en grön klump eller bubbla i galaxen NGC 6946, alias Fireworks Galaxy vilken finns i riktning mot stjärnbilden Cepheus. Den gröna bubblan dök upp och försvann under en 10-dagarsperiod. Det är ovanligt att ett himmelsföremål dyker upp och sedan försvinner igen under en så kort tidsperiod.


Objektet (den gröna klumpen eller bubblan) fick etiketten ULX-4, eftersom det var den fjärde ULX - ultraluminösa röntgenkällan som upptäckts i galaxen NGC 6946. Dock var tidigare upptäckta röntgenkällor här inte så kortlivade och inte heller grönfärgade.

NuSTARs huvudsakliga uppgift vid upptäckten var att studera en supernova i galaxen som framträder som en ljusblågrön fläck längst upp till höger i bilden som medföljer artikeln i länken här. 


Den mystiska gröna bubblan låg närmare galaxens centrum i bilden sammanfallande med en av galaxens spiralarmar.


Objektet är förmodligen inte en supernova då dess sken var snabbt övergående såvida inte något dammoln plötsligt skymde det. Annars kan misstanken (enligt mig min anm) finnas då supernovan nämnd ovan är i en något grön nyans. Fenomenet hade först setts av NuSTAR och senare befanns det ha försvunnit av NASA: s Chandra röntgenobservatorium.



En av de viktigaste frågorna just nu är vad objektet var och hur det kunde uppkomma och försvinna så snabbt.


En möjlighet är att det är ett svart hål (eller som jag nämner ovan plötsligt skymdes) . Enligt svart hål teorin kom det grönaktiga ljuset från ett svart hål som konsumerade ett annat föremål, kanske en stjärna.


 ULX-4 kan också vara en neutronstjärna där magnetfältbarriären blinkade till i ett dammoln. Men allt är teorier ingen vet vad som sågs.


Jag (min anm) misstänker även att det kan ha varit ett tekniskt fel eller ljusfenomen från NASAs NuSTAR som detekterats) eller på vägen till galaxen). Ett fenomen som sedan upphörde och förklarar varför NASA: s Chandra röntgenobservatorium sedan inget såg eller upptäckte. Det fanns kanske inget att upptäckta därute utan fenomenet hade med NASAs NuSTARs teknikproblem att göra.


Bild från vikipedia på den omtalade galaxen där fenomenet sågs.

Ormformade sanddyner på Mars

Bilder av porlande, mörkt fläckade ormliknande sanddyner nära mars nordpol i ett fantasieggande mönster liknande smältande chokladdippad glass har tagits av den europeisk-ryska rymdfarkosten ExoMarsTrace Gas Orbiter (TGO).





Under marsvintern täcks i polarområdena av ett tunt lager av koldioxid vilken omvandlas till ånga under marsvåren.


Bilden här som medföljer artikeln  l visar hur mönstret som uppkommer ser ut.


Europeiska rymdorganisationens (ESA) tjänstemän beskrev utifrån bilden, som togs under mars vår att det sker en avfrostning nerifrån och upp och att  gas då fångas upp mellan isen och sanden. Då isen därefter spricker släpps ånga ut som bär med sig sand och då bildas mörka fläckar och ränder enligt ovan (se länk). Nog är det ett fantastiskt och unikt mönster.


Bilden ovan visar inte vad som beskrivs ovan. Anledningen är att inga fria bilder finns att hitta som får publiceras. Däremot kan man se vad som menas i länken ovan från space.com.

En egentligen omöjligt massiv neutronstjärna har upptäckts därute

På West Virginia University har forskare varit envolverade i upptäckten av den mest massiva neutronstjärnan som hittills upptäckts genom Green bank Telescope i Pocahontas County.


 Neutronstjärnan som kallas J0740 + 6620, är en snabbt snurrande Pulsar som rymmer 2,17 gånger massan av solens i vårt solsystem vilken i sin tur är 333 000 gånger massan av jorden. J0740 + 6620 är endast 20-30 kilometer i diameter. Detta närmar sig gränserna för hur massiv och kompakt ett enda objekt kan bli utan kollapsa som ett svart hål.


Neutronstjärnor är de komprimerade resterna av massiva stjärnor vilket är ett av de slut en stjärna kan få ett annat slut är supernovor. 


Supernovor är slutet när gigantiska stjärnor dör och deras kärnor kollapsar och protoner och elektroner smälter in i varandra för att bilda neutroner.


För att förstå massan av neutronstjärnan ovan skulle en storlek av denna som en sockerbit väga 10000000 ton här på jorden eller ungefär samma som hela den mänskliga befolkningen.


Det är nästintill omöjligt att förstå eller föreställa sig en tyngd (massa) av detta slag för människans hjärna. Genom att studera denna stjärna vilken även är en pulsar kan man komma ett steg närmre fysikens gränser på var maxigränsen för massa och densitet är. Om nu en sådan gräns finns.


Bilden är från wikipedia  och visar en modell av neutronstjärna.