Asteroiden Vesta är en ovanligt spännande himlakropp.

Vesta är den fjärde asteroiden som upptäcktes i asteroidbältet mellan Jupiter och Mars. Den är den näst största asteroiden med måtten 578×560×458 kilometer.


"Vesta är den enda i stort sett intakta asteroid som visar fullständig differentiering med en metallisk kärna, en silikat mantel och en tunn basaltisk skorpa och den är också mycket liten med en diameter på endast ca 525 kilometer”, säger professor Jourdan vid Curtin University. 


För att ge en uppfattning om dess storlek kan man klämma ner minst tre asteroider av Vestas storlek sida vid sida i delstaten New South Wales i Australien.


Vesta besöktes av Nasa:s rymdsond Dawn under 2011 och då konstaterades att asteroiden hade en mer komplex geologisk historia än man tidigare trott.  För det första visade data som då insamlades att Vesta varit vulkaniskt aktiv i minst 30 miljoner år efter sin ursprungliga formation vilken skedde för 4 565 miljoner år sedan. Även om detta kan tyckas en kort tid är det i själva verket betydligt längre än vad de flesta andra teorier förutspått och var oväntat långt för en så liten asteroid då det gäller vulkanisk aktivitet.


"Med tanke på att all värme som finns i dess inre och även radioaktivitet från ex aluminium26 borde detta ha avtaget helt till nutid men så är ej fallet därför måste magma fortfarande finnas i fickor i dess inre. Kylningen av denna är ännu inte klar”.  Detta enligt forskare ovan.


Troligen (min anm.) är det ett riktigt resultat. Det finns fortfarande små (troligen) fickor av värme kvar i asteroiden sedan dess bildande som en het klump.


Bild från vikipedia på Vesta tagen av rymdsonden Dawn 17 juli 2011.

Enceladus och Europa två månar som misstänks ha liv på och under sin yta.

De två intressantaste månarna att leta liv på är Saturnus måne Enceladus och Jupiters måne Europa. De anses båda ha hav under sin yta (av vatten) och har sannolikt steniga kärnor vilket möjliggör en mängd komplexa kemiska reaktioner.


Det finns en stor möjlighet att små varelser simmar runt i det mörka, iskalla haven på Enceladus och Europa enligt en del forskare. Månarna är därför intressanta att i en framtid sända robotar till och då  ner i dessa hav säger bland annat Emily Klonicki, en planetskyddsingenjör vid NASA: s Jet Propulsion Laboratory (JPL) i Pasadena, Kalifornien.

NASA har redan planerat ett uppdrag till Europa med en sond som heter Europa Clipper och är planerad att sändas iväg i mitten av 2020-talet. Denna ska medföra robotar för undersökning i Europas hav.


 Månen Europas inre är rätt likt stenplaneternas sammansättning (likt jordens mfl) det är huvudsakligen uppbyggt av silikater och sten. Månen har ett yttre lager av vatten som tros kunna vara omkring 100 kilometer tjockt (som frusen is på dess yta delvis som en flytande ocean under isen).


Några av dessa prospekteringsstrategier skulle även kunna användas på Enceladus.  Dennes hav kan vara betydligt mer tillgängligt än Europas. Enceladus södra polarregion har dussintals gejsrar som spränger frusen igenom is på ytan och ger gejsar där organiskt material kan komma fram (om det finns). Här bör det vara lättare att ta prov än att borra sig ner i isen till fritt vatten som på Europa. Vi ska tänka på att när vi borrar ner oss i isen på Europa fryser denna direkt i kylan från ovan och då behövs en borrning underifrån också för att få upp en robot. Temperaturem här är -225C.





Forskare och ingenjörer utvecklar därför teknik som kan utnyttja det betydligt enklare och bekväma kryphålet för provtagning på. Men ännu är inget bestämt om en färd till Saturnus måne Enceladus enbart en plan finns för besök till Jupiters måne Europa.

Själv (min anm.) tvekar jag till att man finner organsikt material på dessa månar. 

Vatten säkert men inte med liv det anser jag behöver mer förutsättningar än vatten för att uppstå. Ingen kan säkert veta vad, fast många forskare tror sig ha teorier om möjliga händelser som kan skapa detta. Men inga bevis för om så kan ske har visats.

Bild 1 Encelaudus  tagen av Cassini,. Bild 2 Europa

Dvärgstjärnan J0331-27 fick ett överraskande stort utbrott

J0331-27 är en stjärna med cirka 8% av solens massa i jämförelse. Stjärnan är av spektralklass  L-typ innebärande temperaturklass 700 till 1500C.   Metalhydrider och alkalimetall-linjer i färgen brun och mörkröd ses och stjärnan finns ca 783 ljusår bort i riktning mot Orion.


Här har nyligen upptäckts ett utbrott av röntgenstrålar. En solflamma 10 gånger starkare än vi någonsin upptäckt från solen.


Forskare  trodde inte att en så liten dvärgstjärna kunde få utbrott av detta kraftiga slag.


J0331-27 stjärnan är en L dvärg så liten att den knappt kunde få till kärnfusion och därmed bli en stjärna. Steget under är bruna dvärgar där detta inte lyckats även kallade misslyckade stjärnor.


Den märkliga solflamman gick obemärkt förbi i mer än ett decennium efter dess händelse sett från jorden den 5 juli 2008. Händelsen fångades av Europeiska legat dold i ett arkiv tills en sökning hittade den i nutid.


"Den intressanta vetenskapliga delen av upptäckten ät att vi inte förväntat occ att  L-dvärg stjärnor kan lagra tillräckligt med energi i sina magnetfält för att ge upphov till sådana utbrott," Beate Stelzer, en medförfattare av en ny rapport som beskriver händelsen och  tillsammans med en astrofysiker vid Tysklands institut för astronomi och astrofysik vid Italiens astronomiska observatorium i Palermo har undersöt datan.


Forskarna förstår inte riktigt hur denna flamma kunde uppstått. L dvärgar har bara en yttemperatur på ca 1.830 grader Celsius. Det är ungefär en tredjedel av solens yttemperatur på 5730 C. Vid de lägre temperaturerna i en L dvärg har  astronomer antagit, tills nu, att det inte finns tillräckligt med energi och bränsle för ett utbrott av detta slag. Stelzer säger angående detta” "Vi vet bara att det skett inte varför eller hur det kunde ske”


Åter kan vi se (min anm.) hur lite vi vet och att vi måste vara öppna för att vad som helst kan ske även det vi anser vara omöjligt enligt nuvarande kunskaper.


Bild från  mot vintergatan. I länken i inlägget ovan  kan intresserade se en illustration av händelsen som beskrivs.

Det finns enligt nya rön mycket mer vatten på Jupiter än man tidigare anseett

Nypublicerade data (analyserade )  från NASA: s Juno sond visar att vatten kan utgöra cirka 0,25% av molekylerna i atmosfären över Jupiters ekvator. Junosonden var beräknad ha ett uppdrag över Jupiter mellan 2016-2018. 2018 skulle dess uppdrag avslutas men uppdraget förlängdes och först 2021 avslutas det.


 Även om 0,25 % syre inte låter  mycket är beräkningen av vattenkomponenterna väte och syre tre gånger högre än vid solen. De mätningar juno erhöll är mycket högre än vad som kom fram vid Galielos mätningar i atmosfären. Galileos uppdrag 2003 var att gå in i omloppsbana runt Jupiter och utforska planeten och dess månar samt Jupiters atmosfär.  Galileos avslutade sitt uppdrag med att störtas ner i Jupiters atmosfär troligen var de mätresultat som då kom från att  Galileo av att denna kan ha störtat ner i ett torrare område i atmosfärskiktet. Det visar i så fall att vatten inte är välblandat i Jupiters atmosfär. Min (min anm.) här blir att det kanske är Juno som av slumpen mätt i ett ovanligt vattenrikt skikt.



Då Jupiter förmodligen var den första planeten som enligt teorin bildades i vårt solsystem kunde denna ha sugit upp det mesta av gas och damm som solens bildning kvarlämnat. Hur mycket vatten Jupiter innehåller bör hjälpa forskare att identifiera de mest sannolika teorierna av att förklara planeten bildande (förmodar de då utgår från de mätresultat man fått från båda sonderna, min anm.). Genom detta anses de då kunna förstå Jupiters födelse och  hur planetens vindströmmar rör sig och vad dess djup är bestående av. 


Forskare anser sig därefter kunna generalisera resultaten på Jupiter till vissa typer av stora exoplaneter i andra solsystem och hur de bildats. Mängden vatten tycks öka desto djupare Galileo gick in Jupiters atmosfär enligt ett uttalande från NASA. Forskare hade förväntat sig att när Gallieo i sitt nedstörtande genom atmosfären skulle sluta sända data på ett djup av ca 120 kilometer och att där atmosfären borde ha varit väl blandad med en oföränderlig komposition. Men så verkar det inte vara utan vattenhalten ökade med djupet.


 Forskarna väntar nu på att jämföra Junos ekvatorialmätningar med observationer på norra delen av planeten med Gallileos. Junos 53-dagars bana rör sig gradvis norrut för att undersöka mer av det halvklotet med varje förbiflygning.

 Rymdfarkostens nästa sändning av nya data vid des överflygning kommer att ske den 10 april 2020.


Bild från vikipedia Bild på Jupiter tagen 1979 från Voyager 1. Bilden har förbättrats för att framhäva detaljer.

Analysresultat av Meteoriten som föll över Flensburg 2019

En eldklot for över skyn i staden Flensburg i Tyskland i september 2019. Skenet sågs av hundratals personer och meteoriten som var skenet landade i en trädgård.

 Det var dagen efter observationen som en medborgare i Flensburg hittade stenen vilken vägde 24,5 gram och vilken hade gett en upphov till en svart nedslagsskorpa på gräsmattan.  


Nu har de första forskningsresultaten visat att meteoriten "Flensburg", uppkallad efter var den hittades tillhör en extremt sällsynt typ av kolhaltiga kondriter.  


Scanning av elektroner och mikroskopiska analyser visar att den innehåller mineraler, särskilt plåtsilikater och karbonater som bildades i närvaro av vatten i små mängder i solsystemets tidiga historia. Således kan dessa typer av tidiga stenar betraktas som möjliga byggstenar av jorden och även kom med  vatten hit.


"Meteoriten i Flensburg tillhör en extremt sällsynt meteoritklass och är den enda meteoritnedgången av denna klass som hittats i Tyskland. Den visar att för 4.56 miljard år sedan måste det ha funnits små meteoriter i solsystemet som innehöll vatten. Kanske sådana också levererat vatten till jorden," säger Addi Bischoff en av de forskare som analyserat meteoriten.


Jag (min anm.) undrar vad som säger att dessa små stenar hade vattenmolekyler från början? Vad säger att inte sten av detta slag senare fick vatten inom sig eller att vattnet i Flensburgmeteoriten inte fick sitt innehåll av vattenmolekyler på sin väg ner genom vår atmosfär innan nedslaget. Kanske till och med efter detta då stenen kan ha varit tillfälligt porös vid nedfärden av friktion på materialet.


Bild på Meteoriten som analyseras ses genom länken ovan då ingen fanns som lovligen kunde publiceras här. Bilden här är från vikipedia och visar en meteoroid (då den når marken får den beteckningen meteorit) som har tagit sig igenom jordens atmosfär och landat på marken i detta fall Willamette-meteoriten.

Möjligheten att det finns flera universum i andra dimensioner ökar

Strängteorin är en teori som omfattar allt som fysiker hoppas en dag kommer att förklara ... Allt.

Alla krafter, alla partiklar, alla konstanter, alla saker under ett enda teoretiskt tak där allt som vi ser små vibrerande strängar. En idé teoretiker  arbetat med sedan 1960-talet och en av de första sakerna de insåg för att teorin ska fungera är kravet att det måste finnas fler dimensioner än de fyra vi är vana vid. Längd, höjd, bredd och tid.

I strängteorin manifesterar små slingor av vibrerande strängar (i teorin är de det grundläggande av verkligheten) sig som de olika partiklarna (elektroner, kvarkar, neutriner, fotoner, gluoner, gravitoner, etc.). Partiklar är inte partiklar utan vibrerande strängar.


Varje sträng är så liten att det förefaller oss som inget annat än nästintill ickeexisterande. Varje sträng vibrerar i olika lägen (beroende på vad den manifesterar, det vi ser som partikel) på samma sätt som du kan få olika toner ur en gitarrsträng.

 Men för verkligheten ska fungera enligt strängteorin måste det finnas mer än fyra dimensioner. Detta beror på att vår vanliga rumstid inte ger strängarna tillräckligt med "spelrum" för att vibrera på alla de sätt de behöver för att helt uttrycka sig som alla sorter av partiklar. Rum-tiden blir för begränsande.


Med andra ord, strängarna inte bara vickar i tre riktningar i tiden, de vicka hyperdimensionellt.


Nuvarande versioner av strängteorin kräver 10 dimensioner totalt medan en ännu mer hypotetisk über-string teori som kallas M-teori kräver 11. Men när vi ser oss omkring i universum, ser vi bara de vanliga tre rumsliga dimensionerna plus att vi ser dessa i dimensionen av tid. Vi är ganska säkra på att om universum hade mer än fyra dimensioner, skulle vi ha märkt vid det här laget säger många forskare.


Men andra säger motsatsen vi har bara inte instrument för att finna resten av dimensionerna som människor med vår begränsande intelligens och kunskap. För min del (min anm.) tror jag fullt och fast på strängteorin.


Bild från  som kan ge sken av hägring eller en spegel till en annan dimension.

Det har upptäckts yngre stenar på månen

Kinas månbil Yutu-2 har upptäckt intressanta stenar på månen.

Kinesiska farkosten Chang'e-4 gjorde en mjuklandning på den bortre sidan av månen i januari 2019. Landningen skedde i det som kallas Von Kármánkratern en ungefär 110 mil bred krater med en beräknad ålder av cirka 3,6 miljarder år. Kratern har översvämmats av lava flera gånger sedan bildandet och befinner sig inom Sydpolen-Aitken Basin vilket är en än mer massiv och äldre nedslagskrater. 


Kinas Yutu-2 lunar rover har upptäckt vad som verkar vara relativt unga stenar under sin senaste prospekteringsverksamhet på månens baksida. Stenar som skiljer sig helt från de som redan studerats av rovern och som kan förändra forskares insikter i områdets geologiska historia och utveckling då det gäller Von Kármán-kratern. Den relativa ljusstyrkan på klipporna här visade också att de kan ha sitt ursprung i ett område mycket annorlunda än det Yutu-2 utforskar. Om dessa stenar verkligen är ljusare än övrig mark kan det innebära att de består av annat material än de omgivande vulkaniska omgivningarna. 


Hur de bildats (min anm.) är ännu okänt. De kan ha kommit som meteoritnedslag. Men det kan även vara sten från vulkanutbrott som vi misstolkat som yngre material än de är.


Bild från  på en vy över månen från jorden.

Sombrerogalaxens våldsamma historia

Sombrerogalaxen, (M104 i Messiers stjärnkatalog) även katalogiserad som NGC 4594 är en spiralgalax med en massa som motsvarar 800 miljarder solar. Galaxen finns i Jungfruns stjärnbild 1,6 miljoner ljusår bort. Den upptäcktes den 9 april 1781 av den franska astronomen Charles Messier.


Galaxen har en blandning av former likt andra diskformade spiralgalaxer. Men nya data från NASA: s Rymdteleskop Hubble har gett forskare insikten att den släta, fast "brädden" av Sombrero galaxens skiva kan dölja ett turbulent förflutet.


 Hubbles skärpa och känslighet gör att tiotusentals enskilda stjärnor i Sombreros stora gloria bortom galaxens centrala del i de flesta fall av äldre stjärnor kan ses.

 Observationerna visar bara en liten andel av äldre, metallfattiga stjärnor i halo plus ett oväntat överflöd av metallrika stjärnor vilka vanligtvis finns endast i en galaxers skiva och den centrala utbuktningen (upptäckten är motsatt till hur det ser ut i andra galaxer min anm.). 


 " Sombrerogalaxen har alltid varit lite av en udda galax vilket gör den intressant," säger Paul Goudfrooij från Space Telescope Science Institute (STScI), Baltimore, Maryland. "Hubbles metallicitetsmätningar (dvs. överflödet av tunga element i stjärnorna) är en annan indikation på att Sombrero har mycket att lära oss om galaxbildning och evolution."


"Hubbles observationer av Sombreros gloria vänder vår allmänt accepterade förståelse av galaxbildning och metallicitet på huvudet", tillade utredaren Roger Cohen från STScI."Frånvaron av metallfattiga stjärnor var en stor överraskning", säger Goudfrooij, "och överflödet av metallrika stjärnor i halon bara ökar mysteriet."


De yngre, metallrika stjärnorna finns vanligtvis i huvudskivan i galaxen där stjärnpopulationen är tätare. Komplicerade fakta är förekomsten även av många gamla metallfattiga klotformiga kluster av stjärnor här. Dessa äldre, metallfattiga stjärnor brukar så småningom flytta ut ur sina kluster och bli en del av den allmänna stjärnhalon. Men den processen verkar ha varit ineffektiv i Sombrerogalaxen. Teamet jämförde sina resultat med de senaste datorsimuleringarna för att se vad som kan vara ursprunget till sådana oväntade upptäckter i galaxens gloria.


Resultaten tyder på att Sombrerogalaxen har genomgått stora anhopningar eller fusioner av stjärnhopar för miljarder år sedan. Till skillnad från vår galax Vintergatan som tros ha uppslukat många små satellitgalaxer i så kallade "mindre" sammanslagningar under miljarder år har ett antal stora galaxer slagits samman till Sombrerogalaxen. Något som gett denna annorlunda blandning av yngre och äldre stjärnor där man inte förväntat sig finna dem. Resultaten av datorsimuleringarna är förvånande eftersom galaxens släta disk inte visar tecken på störningar utan ses vara i balans.


Min tanke) min anm.) är att formen är udda på galaxen och denna är lösningen på vad som en gång hänt som gett denna form. Men det är något vi inte vet i dag. Kan det bara vara dessa sammanslagningar av galaxer som gett upphov till formen.

Bild på Sombrerogalaxen (M104) från vikipedia tagen av Hubbleteleskopet.

LOFAR har upptäckt ovanliga radiovågor från den närliggande röda dvärgstjärnan GJ1151.

Det nederländska radioteleskopet Low Frequency Array (LOFAR) har nyligen upptäckt ovanliga radiovågor från den närliggande röda dvärgstjärnan GJ1151 som befinner sig 26 ljusår bort i riktning mot Stora Björn.


Radiovågorna är av samma slag som de som sänds ut från norrsken som orsakas av en interaktion mellan en stjärna och dess planet. Radioutsläpp av detta slag har ansetts möjligt att finna från stjärnor men ej bevisats i över 30 år.


Men nu har för första gången astronomer urskiljt dessa radiovågor och bekräftat teorin. Metoden att urskilja dessa var endast möjlig med ett känsligt radioteleskop som LOFAR. Upptäckten gör det möjligt att hitta exoplaneter på detta sätt.


GJ1151 är en röd dvärg vilket är är den vanligaste typen av stjärna i Vintergatan. Röda dvärgar är mycket mindre och svalare än vår sol. Det innebär att för att en planet ska vara beboelig i ett solsystem av detta slag måste planeten finnas betydligt närmare sin stjärna än jorden är från solen. Röda dvärgar har också mycket starkare magnetfält än solen. Det innebär att en beboelig planet runt en röd dvärg utsätts för intensiv magnetisk aktivitet.


Denna aktivitet kan värma planeten och men även urholka dess atmosfär. Radioutsläppen i samband med denna process är ett av de få verktyg som finns tillgängliga för att mäta styrkan i denna effekt.


"Planetens rörelse genom en röd dvärgstjärnas starka magnetfält fungerar som en elektrisk motor mycket likt hur en cykeldynamo fungerar. Detta genererar en enorm ström som ger norrsken och radioutsläpp på stjärnan." säger Dr Harish Vedantham, huvudförfattare till studien och en nederländsk Institute for Radio Astronomy (ASTRON) personal forskare.


Tack vare vår sols svaga magnetfält och det större avståndet till planeterna hos oss genereras inte liknande strömmar i vårt solsystem. Men samspelet mellan Jupiters måne Io med Jupiters magnetfält genererar ett liknande radiovågutsläpp, vilket överträffar solens vid tillräckligt låga frekvenser.


Vi ska (min anm.) inte se dessa skeenden vid röda dvärgstjärnor och dess planeter som något som bevisar dessa planeter livsdugliga. Det kan mycket väl finnas möjlighet till livsformer här. Men däremot upplever man mäktiga norrsken om man skulle stå på en planet av ovanstående slag och man upptäcker exoplaneter i röda stjärnors närhet.


Bild på en  LOFAR-station här vid Onsala rymdobservatorium, Halland, Sverige.

Månen Titan nedklassad som beboelig.

Titan är den näst största månen i vårt solsystem efter Jupiters Ganymedes. Titan är en av månarna vid Saturnus och är unik på två sätt vilket gör att forskare hittills tänkt sig att där kan finnas livsformer. 


Det är den enda månen i vårt solsystem med en tät atmosfär och det är den enda kroppen i rymden förutom jorden som vi vet har pooler där vätska flyter på ytan. På Titans är det iskalla sjöar av kolväten. En del forskare har föreslagit att komplexa strukturer kan uppstå i dessa hav i bubblor i vätskan med speciella egenskaper som efterliknar ingredienser som visar sig vara nödvändiga för livet på vår planet. På jorden kan lipidmolekyler (fettsyror) spontant ordna sig in i bubbelformade membran som bildar barriärerna runt cellerna i alla kända livsformer. Vissa forskare tror att detta var den första nödvändiga ingrediensen för livet som det bildades på jorden.


På Titan har forskare spekulerat i att en motsvarande uppsättning bubblor kan ha uppstått på Titan bestående av kvävebaserade molekyler som kallas azotosomer.

Men för att dessa strukturer ska uppstå naturligt måste fysiken fungera precis rätt under de förhållanden som finns på Titan. På Titan vid temperaturer på cirka minus -185 grader Celsius och utan flytande vatten eller atmosfäriskt syre.


I tidigare studier med hjälp av molekylära dynamiksimuleringar vilket är en teknik som ofta används för att undersöka livets kemi – föreslogs att sådana bubbelstrukturer skulle uppstå och bli vanliga även i en värld som på Titan. Men i en ny artikel, publicerad 24 januari i tidskriften Science Advances påstås att de tidigare simuleringarna var fel. Titan representerar ett "strikt testfall för livets gränser", skriver forskarna i sin rapport. Och i den miljö som finns på Titan misslyckas ovanstående som en gång antas ha skett på Jorden. Misslyckas på grund av temperatur, brist på vatten och en atmosfär utan syre.


Jag anser (min anm.) detta gör att vi kan avsluta idén om att Titan kan ha liv. Åtminstone liv som vi känner det.

Bild på månen Titan

Upptäckt, asteroiden 2020 BX12 med egen måne hälsar på oss regelbundet.

Ett av jordens främsta instrument för att studera närliggande asteroider är tillbaka i arbete efter att ha skakats i obalans av jordbävningar och dess första nya observationer visar att en nyupptäckt rymdsten är två separata asteroider.


Instrumentet som visade detta och som varit ur drift är det planetariska radarsystemet vid Arecibo observatoriet i Puerto Rico. Detta observatorium var stängt  under större delen av januari efter en rad jordbävningar som drabbade ön med början den 28 december 2019. Först den 29 januari 2020 var det i drift igen.


Under den tid det var avstängt gjorde forskare en upptäckt den  27 januari vid teleskopet  på Mauna Loa på Hawaii. De upptäckte en asteroid som astronomer inte hade lagt märke till förut. Teamet gav den namnet 2020 BX12 baserat på en formel som visar dess upptäcktsdatum. På grund av storleken på 2020 BX12 och hur dess omloppsbana närmar sig jordens är asteroiden klassad som en potentiellt farlig asteroid.


Asteroiden har redan kommit så nära jorden som den kommer att göra under detta varv i det inre av solsystemet 4,3 miljoner kilometer från oss. Men i framtiden kan det bli närmre.  Astronomer har dock beräknat asteroidens närhet med jorden inför nästa århundrade då den återvänder. Men även då är kursen riskfri.


Den 29 januari då observatoriet på Luerto Rico åter var i drift riktades teleskopet mot objektet och då upptäcktes att 2020 BX12har en måne. Asteroiden är sannolikt minst 540 meter i diameter och den mindre Stenbumlingen (månen)  är ca 70 m i diameter enligt de observationer som samlats in av Arecibo. När instrumentet observerade avståndet mellan objekten vilket gjordes den 5 februari, verkade de vara åtskilda med ca 360 m.


En (min anm.) ovanlig upptäckt få asteroider har en medföljande måne.

Bild från vikipedia på 2020 BX12 och dess måne taget av the Arecibo Observatory, Puero Rico  i februari 2020.

Hackare kan få satelliter att störta, ändra kurs eller skapa kaos.

Förra månaden hade företaget SpaceX  242 satelliter i banor runt Jorden. Planen är att lansera 42000 (små kubsatelliter) under det kommande årtiondet. Detta ingår i det ambitiösa projektet att ge tillgång till Internet över hela världen. I arbetet att placera satelliter i rymden ingår Amazon, Storbritannien-baserade OneWeb med flera företag.


Dessa satelliter har potential att revolutionera många aspekter av vardagen. Till exempel ge tillgång till Internet i avlägsna hörn av världen, övervaka miljön, leta efter naturtillgångar och väderkoll för att ge några exempel.


 Men om hackare tar kontroll över dessa satelliter kan konsekvenserna bli ödesdigra. Något som skulle kunna ske av ondska, ära hackers emellan eller vid kriser och krig mellan stater. Hackers skulle kunna stänga av satelliter eller neka tillgång till dess tjänster. Hackare kan också störa eller förfalska signaler från satelliter och skapa förödelse för infrastrukturer. Detta inkluderar elnät, vattennät och transportsystem.


Risken för detta är stor och troligen kommer det att ske någon gång. Att skydda digital teknik helt är omöjligt. Det människor skapat kan människor förstöra. Artificiell intelligence som kontrollörer löser inget då även detta är mänskligt skapat och därför kan hackas av människor. Att påstå att AI kan skapa utan människans påverkan är fantasi.


Bild på internationella rymdstationen  (från vikipedia)  vilken det vore en katastrof om hackare tog kommandot över.

Några få dagar om året finns saltvatten på Mars yta.

Flytande vatten är svårt att finna på Mars då is snabbt avdunstar till atmosfären långt innan det når sin smältpunkt under sommartiden. Det beror på det atmosfäriska trycket på Mars.


  Mars har däremot gott om kalla isiga regioner och isfria regioner men isiga regioner där temperaturen stiger över smältpunkten är nästan omöjligt att hitta. säger Schorghofer Senior Scientist planetary Science Institute (PSI).


På Mars fungerar det på följande sätt: ett stenblock som ligger på ytan vid ekvatorn ger en skugga på vintern. Det ständigt skuggade området bakom stenblocket är mycket kallt så kallt att is av vatten bildas här på vintern.


När solen går upp igen på våren värms isen plötsligt upp. I detaljerade modellberäkningar stiger temperaturen från -128 grader Celsius på morgonen till -10 grader Celsius vid lunchtid, en enorm förändring under en fjärdedel av dagen.


Salt gör (det handlar om saltvatten) att smältpunkten i vatten på saltrik mark smälter vid -10 grader Celsius. Detta innebär vatten försvinner snabbt upp i atmosfären genom avdunstning.  Detta skeende är regelbundet år för år.


Nästa Mars-år upprepas samma process. De skuggade områdena bakom stenblocken är så kalla på vintern att inte bara vattenfrost utan även koldioxidis byggs upp. Men allt avdunstar relativt snabbt upp i atmosfären. Vi kan se det som frostlager som försvinner. Det är inte sjöar eller andra vätskefyllda gropar det handlar om.


Bild från  hur en helikoptertur på Mars kan se ut snart.

Upptäckt, asteroider som i en framtid blir ett hot.

Tre astronomer från Leiden University (Nederländerna) har visat att det finns asteroider som anses vara ofarliga för tillfället men om vi räknar ut deras bana långt in i framtiden utgör de en fara för Jorden.


 Detta forskningsresultat fick de med hjälp av datorkörningar utifrån kända fakta om ett antal asteroiders banor de valt ut. Genom dessa datorsimuleringar i en så kallad superdator kunde man även räkna ut när de historiskt tidigare varit på kollisionskurs med Jorden.


Resultaten de fick fram har godkänts för publicering i tidskriften Astronomy & Astrophysics. 


De identifierade finns asteroider som inte tidigare klassificerats som hotfulla. Till exempel upptäcktes att elva av asteroiderna däruppe som ses som ofarliga  2131 och 2923 närmar sig oss och passerar oss tio gånger jordens och månens avstånd och de klassificeras som  högriskasteroider då. Dessa stembumlingar är större än hundra meter i diameter. En storlek som skulle ge fruktansvärda skador och troligen massdöd om de störtade ner på jorden.


Forskarna hoppas att i framtiden upptäcka potentiellt farliga objekt i tid för att på något vis avvärja hoten.


Jag (min anm.) anser dock att de uträkningar som gjorts kan förändras om dessa objekt råkar krocka med andra objekt däruppe. Objekt vi inte räknat med  ändrar då  kurs eller okända objekt som interstellära som dyker upp överraskande inom vårt solsystem. Vi ska veta att bara i asteroidbältet mellan Mars och Jupiter finns 60000 objekt och i Kuiperbältet med Oorts moln där Pluto ingår finns ca 70000 objekt. Att hålla koll på händelser här kan knappast göras. Vi ska även komma ihåg att det är ett begränsat mycket litet antal objekt forskarna räknat fram banor på i förhållande till hur många objekt som finns däruppe. 


Bild från vikipedia av en konstnärs version av Kuiperbältet och Oorts kometmoln

2MASS 1155-7919 b är en ung intressant jätteplanet 330 ljusår bort.

2MASS 1155-7919 b finns i ett solsystem i riktning mot stjärnbilden Kameleonten.

Forskare vid Rochester Institute of Technology har upptäckt denna nybildade massiva planet kallad 2MASS 1155-7919 b i Epsilon Chamaeleontis Association (stjärnbilden kameleonten) endast 330 ljusår från oss.


Planeten är storleksmässigt  av endast 10 gånger massan som Jupiter vilket innebär att vi sannolikt ser en planet som troligen är mitt i sitt bildande," säger Annie Dickson-Vandervelde, Ph.D. student from West Columbia, S.C.  huvudförfattare av upptäckten. "Även om massor av andra planeter har upptäckts genom ex. rymdteleskopet Kepler är de nästan alla "gamla" planeter.


”Detta är också bara det fjärde eller femte exemplet på en jätteplanet så långt från sin "sol”, att det är svårt att förklara hur den bildades eller hamnade där." Säger hon vidare.


Forskarna använde data från rymdobservatoriet Gaia för att göra upptäckten. Den stora planeten kretsar kring en stjärna som bara är cirka 5 miljoner år gammal ungefär tusen gånger yngre än vår sol. Planeten kretsar kring sin sol på 600 gånger avståndet jorden och solen. Hur denna unga planet kan ha hamnat så långt bort från sin unga "sol" stjärna är ett mysterium. Författarna hoppas att uppföljande bildbehandling och spektroskopi kommer att hjälpa astronomer att förstå hur massiva stora planeter kan hamna där de är.


Jag funderar på om inte just sådana stora som det troligen är i flertalet fall gasplaneter kan ha kommit till i samband med stjärnan själv bildades. Att det finns ett samband vi inte  förstår. Om så är avståndet mellan denna sol och planetens plats inget mysterium utan något som kan förstås (min anm.) Men förklaringen kan även vara ett infångande av en planet som ensam farit runt därute. Dock ej i detta fall för då bör de skilts åt åldersmässigt solen och planeten. I detta fall har de ett samband då de båda är unga.


Bilden är en stjärnkarta där stjärnbilden Kameleonten ses.

Var 16;de dag får vi en mystisk skur radiosignaler från en bestämd plats i universum.

DSS J015800.28+654253.0 är namnet på en  galax 500 miljoner ljusår bort från vilken radiovågorna regelbundet kommer mot oss i intervall av var 16:e dag.


Något i denna galax förvirrar forskare med sina regelbundna signaler. Signalerna sänds i ett upprepande 16-dagars mönster men forskarna har ingen aning om varför.

Enligt en ny studie finns ett mönster i signalerna från dessa snabba radiosignalskurar, Signalerna har fått namnet FRB 180916.J0158 +65 och sker under fyra dagar innan de avstannar i 12 dagar för att sedan upprepas.


 De första 28 cyklerna observerades mellan september 2018 och oktober 2019 med hjälp av CHIME-radioteleskopet i British Columbia. "Vi drar slutsatsen att detta är den första upptäckta periodicitet av något slag i en FRB källa," säger rapportens författare och tillägger. "Upptäckten av en 16,35-dagars periodicitet i av upprepande FRB källa är en viktig ledtråd till vilken typ av detta objekt är."


Det kan röra sig om ett svart hålliknande objekt (ett svart hål menas troligen min anm.) vilket sänder ut signaler vid en viss punkt i sin omloppsperiod. Men det kan även vara ett dubbelstjärnesystem som innehåller en massiv stjärna och en tät neutron stjärna. Neutronstjärnan kan då avge skurarna på sin tur runt den andra stjärnan. Men under sin regelbundna färd döljs då skurarna av rörelser av gravitation från dess större granne regelbundet och sänder strålningen åt andra håll.


Den senare teorin (min anm.) tror jag är mest trolig. Men den förklarar inte helt hur radarsignalerna störs. Möjligheten att det är någon helt annan förklaring i skeendet är stor. Något annat som sker eller stör regelbundet i galaxen eller på vägen från galaxen mot oss. Mycket kan ske på en väg mot oss som är en halv miljard ljusår lång.


Bild ovan från på en plats som kan finnas däruppe på en exoplanet.

Asteroiden Pallas har en våldsam historisk bakgrund.

Man anser att denna asteroid, Pallas, innehåller 7 % av all massa i asteroidbältet som finns mellan Mars och Jupiter. Med en diameter på cirka 530–565 km, ungefär samma eller något större än Vesta men är 20 % mindre massiv hamnar den på tredje plats bland asteroiderna därute.


Pallas anses ha haft en våldsam bakgrund vilket resulterat i dess ovanliga omloppsbana enligt slutsatserna i en ny studie. Mycket förblir okänt om denna aldrig besökta asteroid. För att försöka bättre förstå hur Pallas yta ser ut använde forskare sig av Spectro-Polarimetric High-jämförelse Exoplanet Research (SPHERE) på Very Large Telescope i Atacama Öknen i norra Chile för att försöka undersöka asteroidens form och yta. 


Baserat på 11 bilder av Pallas yta fann forskarna att asteroiden har många kratrar som varierar i storlek från 30 till 120 kilometer i diameter. Genom datorsimuleringar blev resultatet vid jämförelser med den största asteroiden Ceres och den andra i storlek i asteroidbältet Vesta att Pallas har tre gånger fler kratrar än Vesta och två gånger fler än Ceres.


Det finns två stora kratrar på Pallas en som är 60 km i diameter på södra halvan. En på 90 km i diameter nära Pallas ekvator. Pallas (min anm.) kan därmed anses ha haft en våldsam historia med mycket krockar med andra stenbumlingar.


Asteroidbältet har inte brist på stenbumlingar av skilda storlekar. Här finns minst 60000 asteroider att krascha med för den som har otur att vara i vägen för någon av dessa.


Bild från vikipedia på Pallas. Skarpa bilder finns inte på denna asteroid vilken aldrig haft något besök. Bilden tagen med Hubbletelekopet 2007.

Betelgeuse är en 1000 gånger större sol än vår sol och den beter sig besynnerligt.

Betelgeuse är en stjärna (sol) ungefär 1000 gånger större än solen i vårt solsystem enligt NASA;s beräkningar  och den kan ses på axeln av stjärnbilden Orion. Stjärnan vars avstånd från oss är 642,5 ljusår. Betelgeuse är en variabel. 


Variabel innebär att dess sken lyser upp och dämpas regelbundet. På senare tid har det varit ett dämpat sken. Något som leder forskare att spekulera om att Betelgeuse kan vara på väg att explodera i ensupernovaexplosion.


Betelgeuse är så spännande att iaktta att rymdteleskopet Hubble regelbundet vänder sitt kraftfulla teleskop mot Betelgeuse för att hålla koll på stjärnans beteende.

 För att spåra denna stjärna och se den med blotta ögat eller en vanlig kikare följ denna länk med instruktion på hur du går till väga.


Bild ovan från vikimedia  där en illustratör förställer sig hur närområdet vid stjärnan kan se ut.

Uranus och Neptunus är inte så lika som man kan tro.

Uranus

är den sjunde planeten räknat från solen. 

Neptunus

den åttonde.

De är av nästan samma storlek. Större än jorden men mindre än Jupiter och Saturnus och båda har samma blåaktiga eller blågröna färg. De har djupa atmosfärer och isig miljö. Men utöver det skiljer sig Uranus och Neptunus åt radikalt genom olikheter som kan komma utifrån kollisioner med andra himlakroppar i solsystemets begynnelse.



Forskare vid National Centre of Competence in Research PlanetS (PlanetS) vid universitetet i Zürich i Schweiz körde datorsimuleringar för att undersöka eventuella kollisioners roll när det gäller skillnaderna mellan Uranus och Neptunus. Resultaten tillkännagavs av PlanetS den 4 februari 2020 i form av en forskningsrapport.


Uranus och Neptunus är de två mest avlägsna kända stora planeterna i vårt solsystem. Båda anses numera vara isjättar (tidigare antogs de likt Jupiter och Saturnus vara gasjättar). Båda skiljer sig därmed fundamentalt från de större gasjättarna Jupiter och Saturnus, och från de mindre stenplaneterna som ex. Jorden.

Uranus och Neptunus har liknande massor och inre kompositioner. Deras atmosfär består av väte, helium och metan, medan deras mantel (troligen äv yta min anm.) är en kombination av vatten, ammoniak och metanis och deras kärnor är en blandning av sten och is (likt kometers min anm.)


 Uranus är till skillnad mot Neptunus mestadels molnfri. I Neptunus atmosfär ses mörkare band i form av ränder och stråk av vita moln, samt en stor "mörk fläck (likt Jupiters eviga storm men om detta tyder på en storm även här är osäkert men troligt min anm.).


Likt Neptunus och Jorden och de flesta andra stora planeter i vårt solsystem roterar Uranus inte runt en axel som ligger nästan vinkelrätt mot solen. Istället roterar denna likt de  större månarna runt Uranus i stabila banor som är i linje med lutningen på planeten.


Neptunus största måne, Triton cirklar runt planeten i en mycket lutande bana. Neptunus månar är oregelbundna. Dessutom verkar Neptunus ha en inre värmekälla medan Uranus är i jämvikt temperaturmässigt med vad man kan vänta sig i förhållande till avståndet till solen.


Strukturmodeller baserade på gravitationsdata tyder på att Uranus är mer kondenserad i centrum än Neptunus. Resultaten av denna studie kan därmed tolkas som hur slumpmässiga händelser som planetariska kollisioner med andra stora kroppar i det tidiga solsystemet kan påverka den framtida utvecklingen av en planet. Uranus och Neptunus sker sken av sådana händelser, säger studien. Tänk om ingen av dessa hade drabbats av kollisioner? Hur skulle dessa isjättar sett ut i dag då? Det vet vi inte. Men ju mer vi kan förstå desto bättre kan vi förstå hur å bildandet av dessa typer av planeter, liksom gasjättar som Jupiter och Saturnus, och steniga världar som jorden, Mars, Venus och Merkurius ka ha skett.


Med en bättre förståelse för hur planeterna i vårt eget solsystem bildades och utvecklats kan vi sedan också tillämpa denna kunskap på studier av världar i avlägsna solsystem.


Bild 1 från ovan Uranus tagen av Voyager 2. Bild 2 Neptunus även den tagen av Voyager 2.

Brandfarlig is innehåller liv

Genom att studera vad som kallas "brandfarlig is" har forskare upptäckt att mikroskopiska bubblor inom denna innehåller liv. Dessa resultat kan ge uppslag om var man kan söka och identifiera utomjordiskt liv på ex Pluto eller dess måne Charon där is av metan finns. Det är detta slag av is som är brandfarlig.


Brandfarlig is, även känd som metanhydrat skapas när metangas är instängd i ismolekylära strukturer. Bitar av denna frusna gas och is innehåller mikroskopiska bubblor av olja och vatten. I en ny studie fann forskare som studerar "brandfarlig is" i Japanska havet mikroskopiskt små levande varelser i dessa bubblor.  

Forskarna kom genom denna upptäckt på ett nytt sätt att söka efter liv i rymden. Glen T. Snyder, en forskare vid Meiji University och huvudförfattare till den nya studien var en av upptäckarna. I kombination med andra bevis av samma slag som samlats in av kollegorna till Snyder visades att även under nära fryspunkten av etan och extremt högt tryck bestående av endast tung olja och saltvatten fanns det liv i denna is.
  

Stephen Bowden vid University of Aberdeen's School of Geosciences i Skottland, en av medförfattarna till studien sade i ett uttalande. ”Så vad ger detta oss i sökandet efter utomjordiskt liv? "Metan i "metan hydrat" är känd för att försämra organiskt material på havsbotten. Men vad vi aldrig förväntade oss att hitta var att mikrober fortsätter att växa och producera dessa sfäroider, hela tiden i isolerade i små kalla mörka fickor av saltvatten och olja i denna metan," "Det ger verkligen idé till att söka liv på  kalla mörka platser och öppnar upp en teori om förekomsten av liv på andra planeter."


Liv (min anm) är verkligen något som finns överallt på Jorden. Men finns det någon annanstans? Jag tvekar.



Bild från  på islandskap men det är inte denna form av is på Jorden som det handlar om. Det är bara en illustration på islandskap. Länken ovan i inlägget visar denna.

Galax XMM-2599 och dess kända historia

Astronomer upptäckte en sällsynt stor galax som snabbt kom till i universums barndom. 


Galaxen är känd som XMM-2599 och finns cirka 12 miljarder ljusår från jorden vilket innebär att forskarna ser galaxen som den fanns när universum var ungt. (The Big Bang som skapade universum inträffade för 13,82 miljarder år sedan.)


 Redan innan universum var 2 miljarder år gammalt hade  XMM-2599 uppstått med massa av mer än 300 miljarder solar. " Benjamin Forrest,  postdoktor forskare vid Institutionen för fysik och astronomi vid University of California Riverside (UCR) säger i en ny rapport att än mer anmärkningsvärt är att  XMM-2599 bildade de flesta av sina stjärnor i en enorm hastighet när universum var mindre än 1,8 miljard år gammalt och sedan blev inaktivt när universum var bara 1,8 miljarder år gammalt (stjärnbildningen avslutades).


Vi vet inte vad galaxen är i dag," säger Wilson en annan forskare . " Vi vet att den inte kan förlora massa. En intressant fråga är vad som händer runt omkring. Med tiden kan gravitationskraften  ha dragit till sig närliggande stjärnbildande galaxer och dessa då bildat en ny stjärnbildning omkring galaxen (vi vet inte vi ser galaxen som den såg ut för 12 miljarder år sedan).


Men ingen kan förutsäga vad som sker över tid (min anm.) Kanske galaxens stjärnor som är väldigt lika i ålder en gång dör ut tillsammans under en för universum kort tid. Vi får en galax av avdöda stjärnor i formor av supernovor och novor.


Bild ovan från https://www.flickr.com/photos/flights_of_fancy/11731678775 på  tanken om ett parallet universum som existerar samtidigt som vårt skilt åt i rummet och tiden. Tankar av detta slag finns och jag ser dem inte som omöjliga.