Hur länge kan en Peter Panskiva existera.

En Peter Panskiva är en skivformation av gas omkring en stjärna eller brun dvärg. Gas som ger upphov till gasplaneter över tid. Gas som finns runt en enstaka stjärna har tills nu antagits ha försvunnit eller uttunnats efter 5 miljoner år.  Men så finns Peter Panskivor.

Prototypen för hur en Peter Pandisk ser ut är WISEJ080822.18-644357.3 vilken finns runt en röd dvärgstjärna 331 ljusår bort i riktning mot stjärnbilden Carina. Detta var det först upptäckta objektet som benämndes Peter Panskiva och det skedde den 21 oktober 2016 inom det NASA ledda projektet. Disk Detective med hjälp av WISE-teleskopet. 

Ny forskning av forskare vid Queen Mary University of London har nu avslöjat hur långlivade (i jämförelse med de vanliga gasformationerna runt stjärnor se ovan). Peter Panskivor är vilket kan ge nya insikter i hur planeter uppstår.

Planetbildning sker med material från protoplanetära skivor vilket är gigantiska skivor av gas och damm som cirklar runt unga stjärnor (det är början till planetbildning och ett planetsystem). De nyligen upptäckta Peter Pan-skivorna fick sitt namn utifrån sin betydligt längre existens omkring 5-10 gånger längre än typiska protoplanetära skivor (vilka existerar ca 5 miljoner år enligt beräkning). Man fann även att dessa Peter Panskivor bara bildas i ensamma miljöer där inga andra stjärnor finns i närområdet (bildas inte i inte i stjärnkluster) bort från andra stjärnor och att de är mycket större än vanliga skivor. Hittills har sju Peter Panskivor upptäckts som ett resultat av allmän sökning med hjälp av vanliga medborgare tillsammans med NASA och Zooniverse i projektet Disk Detective. 

Dr Gavin Coleman, huvudförfattare till en ny studie och postdoc-forskare vid Queen Mary, säger: "De flesta stjärnor bildas i stora grupper som innehåller cirka 100000 stjärnor men det verkar som Peter Pan skivor inte kan bildas i dessa miljöer (här bildas istället mer kortlivade protoplanetära skivor varifrån planeter bildas och planetsystem vilket är det vanligaste planetsystembildandet). 

Peter Panskivorna måste för att bildas och bestå finnas mycket mer isolerade från sina stjärngrannar då strålningen från andra stjärnor skulle blåsa bort dessa skivor (de skulle inte existera så länge utan enbart som vanliga protoplanetära skivor gör ca 5 miljoner år). De måste också från början vara massiva (stor täthet) så de innehåller mer gas att förlora och därför har möjlighet att existera mycket längre."

Fram till upptäckten av de långlivade Peter Panskivorna antog forskare att alla skivor hade en livstid på några miljoner år och sedan hade bleknat bort helt efter 10 miljoner år vilket tyder på att planeterna inom dem måste bildas snabbt.

Dr Thomas Haworth vid Dorothy Hodgkin Fellow på Queen Mary, säger: "Förekomsten av dessa långlivade skivor var verkligen förvånande och att ta reda på varför dessa skivor kan överleva längre än väntat kan vara avgörande för att hjälpa oss att förstå mer om skivors evolution och planetbildning i allmänhet. En särskilt intressant aspekt är att Peter Panskivor hittills bara hittats runt  dvärgstjärnor och att dessa stjärnor i allmänhet visar sig vara värdar för fler planeter än andra solar. De stora skivmassorna som Peter Panskivor är och dess långa existens (och täthet) kan vara en viktig ingrediens som gör att det finns fler planeter vid dessa solar." Där bildas fler planeter och där man ser dessa skivor ännu idag bildas blir det fortfarande fler (min anm.)

På grund av den specifika miljö som behövs för bildandet av dessa skivor antas det att de är mycket sällsynta.

En spännande upptäckt (min anm.) då det visar var det verkar finnas många planeter i ett solsystem sökning efter detta bör då ske i  solsystem där Peter Panskivor finns eller antas funnits.

Bild från vikipedia En Konstnärs intryck av AWI0005x3s (WISE J080822.18-644357.3). Ett stjärnsystem i riktning mot stjärnbilden Carina med Peter Pan skiva.

Saturnus måne Titan avlägsnar sig snabbare än man antaget.

Likt vår egen måne och troligast alla andra månar därute avlägsnar sig månen Titan från den planet där den finns som en satellit. I detta fall Saturnus. När en måne kretsar runt sin planet drar dess gravitation (tillsamman med solen) på planeten och orsakar en tillfällig utbuktning i planeten när den passerar (likt på Jorden där tidvattnet - ebb och flod sker).

Med tiden blir den energi som ger utbuktande och avtagande överföringar på planeten från  månen då månen knuffas allt längre och längre bort från sin planet som en effekt av gravitationen. Vår måne driver 3,8 centimeter bort från jorden varje år.

Forskarna trodde även att de visste hur snabbt månen Titan är på väg bort från Saturnus. Men det var fel i deras beräkningar som utgick från jordens och månens. Med hjälp av data från NASA: s rymdfarkost Cassini fann de att Titan driver bort snabbare än man tidigare förstått eller ca 11 centimeter per år.

Resultatet kan bidra till att lösa en urgammal fråga. Medan forskarna vet att Saturnus bildades för 4,6 miljarder år sedan då solsystemet bildades är osäkerheten stor om när planetens ringar och dess system med  62 kända  månar bildats. Titan är för närvarande 1,2 miljoner kilometer från Saturnus. Den reviderade graden av dess drift från Saturnus tyder på att månen från början var mycket närmre Saturnus än tidigare beräkningar.  Detta innebär att hela systemet runt Saturnus med ringar och månar expanderade snabbare än man tidigare trott.

"Detta resultat ger en viktig ny pusselbit för den mycket omdebatterade frågan om ålder på Saturnus system och hur dess månar bildats," säger Valery Lainey, huvudförfattare till det arbete som publicerades 8 juni i Nature Astronomy.

Det bör (min anm.) även ge forskare tankar på att inte jämföra takten med vår månes färd från jorden som utgångspunkt i avstånd då man undersöker andra månars från sina planeter oberoende av om de finns i vårt solsystem eller i något annat. Det finns inga givna svar på någonting i universum allt är unikt eller måste ses som att det kan vara unikt hur likt det än verkar det vi redan vet utifrån vad vi lärt från staters skolsystem eller vår omgivning.

Bild från vikimedia på Saturnus med månen Titan.

Partiklar mellan och i galaxerna är mindre istäckta än man tidigare ansett.

I universum är det på många platser  kallt och dammigt och gasfyllt. Molekylära moln från vilka stjärnor bildas innehållande gas (mest bestående av väte) och damm finns svävar omkring nya stjärnor vilkets material är grunden till nya planetsystem. Utöver det finns  nebulosor och mellan galaxerna små mängde av dammpartiklar. Några per kvadratmeter i tomrummet. 

Astrofysiker har länge förstått att ytorna på dessa damm- och gasmoln bestående av små molekylpartiklar första hand (små och större sten och gruskorn finns även) fungerar som platser för kemiska reaktioner som skapar ett brett spektrum av molekyler från vätgas till alkoholer av skilda slag. Kemikalier som är viktiga komponenter till sten och gasplaneter. De senaste decennierna har forskare antagit (inte vetat min anm.,) att dessa dammpartiklar är belagda med hundratals eller tusentals molekylskikt av is - inte bara fryst vatten utan också andra föreningar ex kolmonoxid, ammoniak och metan.

Nu har Alexey Potapov från Max Planck-institutet för astronomi och Friedrich-Schiller vid University of Jena, Tyskland med kollegor hittat bevis vid laboratorieexperiment att antagandet om tjockleken på detta islager troligen är fel. De gjorde upptäckten att tidigare forskning och teori antytt att vissa astrofysiska dammpartiklar kan vara mycket porösa och svampliknande i sin struktur och med mycket hög effektiv ytarea (mycket yta). Nya observationer antyder att mängden is för varje dammpartikel är beroende på om partikeln är mycket porös (en porös yta har fler ytor tänk på en dammtuss med alla dess prång) skulle den tillgängliga isen spridas ut i ett tunnare skikt på alla dessa ytor än vad som antagits tidigare och för en slät partikel med en mindre ytarea isen istället lägger sig i ett tjockare lager (här kan man tänka på ett gruskorn få sprickor och prång här). Tidigare antogs ett lager is på partiklarna av ungefär samma tjocklek runt om inte uppdelat beroende på ytor och porositet. 

Potapov antyder att det islager som bildas på vissa korn porösa sådana bara skulle vara en enda molekyl tjockt medan andra gruskornlika har tjockare islager. Denna uppskattning kommer från mätningar av ökningen av effektiv yta jämfört med en ickeslät yta. "Det är som att bre smör på en smörgås," säger Potapov. "Du får en tunnare men ett tjockare lager om brödskivan är plan och kompakt med  tät struktur," (till skillnad mot ett luftigt bröd med bucklig och hålig yta där du ska få smör in i alla håligheter det blir petgöra om man inte ser det som tidigare ett tjockt lager rätt över båda bröden ) När det gäller dammkorn existerar mycket av den ytan i de veckade hålen i det porösa materialet.

Detta resultat, tror forskarna, kan förändra mycket tänkande inom astrofysisk kemi. Möjligheten att kol- och silikatbaserade material av dammpartiklar påverkar  ytreaktioner vilket  antyder t att ett större antal molekyler kan bildas beroende på ytans och hastigheten för skedena  i olika reaktioner vilka då är  annorlunda än man tidigare trott.

 Några av de organiskt viktiga molekylerna som finns i planeter och kometer kan bildas på dessa ytor med mycket högre hastighet och effektivitet. Dessa kan inkludera vissa molekyler som tros delta i prebiotisk kemi, såsom formaldehyd  (en färglös gas) och ammoniumkarbonat (en slags salt). 

En ny kunskap som kan ge lite ny teoribildning av hur planeter bildas (min anm.).

Bild från vikimedia på carinanebulosan  vilken är en bra illustration på damm och gasmoln i universum. Mer om denna kan man läsa om här. 

Var 157:e dag ger FRB 121102 ifrån sig en radiostrålningsblixt.

Snabba radiovågsskurar så kallade FRB är millisekundlånga skurar av radiovågor i rymden vilka astronomer i några fall har kunnat spåra tillbaka till de galaxer varifrån de kom.

Men orsaken till skeendena är okända.

Vissa är enstaka de har avgetts en gång men inte upprepats (såvida inte de upprepas efter en lång tidsrymd vi ännu inte upptäckt min anm) medan andra upprepas efter en viss exakt tidsrymd som en klocka.

Exempelvis, tidigare i år upptäckte astronomer att en skur benämnd  FRB 180916.J0158 + 65 vilken hade ett mönster i skurtäthet som inträffade var 16,35 dag. Under fyra dagar visade signalen en skur eller två varje timme. Sedan skedde inget i 12 dagar därefter upprepades allt igen.

Nu har det upptäckts ett mönster i ett andra upprepande snabbt radiovågsutkast i en annan galax namngivet som FRB 121102. Under detta cykliska mönster avges korta radiovågor under 90-dagar följt av en tyst period på 67 dagar. Detta mönster upprepas i en period av157 dagar.

FRB 121102 har varit känd som en repeterande snabb radiovågsutsläpp sedan 2016. Nu vet man att detta mönster upprepas.

Enskilda radiovågskurar avges en gång i en galax och upprepas inte. Men upprepade snabba radiovågsskurar är kända för att skicka ut korta, energiska radiovågor flera gånger i nästintill exakt tidsintervall.

Ingen vet varför och vad som sker (min anm.) Kan det ha med gravitation nära ett svart håll och explosioner vid överbelastning av strålningsinfall i detta eller något annat som överbelastas som är anledningen till dessa utkast? Man kan se det som tillfälliga eller återupprepande av universums vulkaner men då av strålning och inte av massa. Källan går säkert att förstå men ännu kan vi inte ge svar på vad som överbelastas (vilket jag anser sker min anm.).

Bild från  på vintergatan från  piqsels.com ett tältläger någonstans.

Hubbleteleskopet sökte de första stjärnorna där de borde ses men där var tomt.

En grupp europeiska forskare ledda av Rachana Bhatawdekar från Europeiska rymdorganisationen bestämde sig för att hitta den svårfångade första generationens stjärnor genom att sondera efter ljus från från dessa (där det enligt teorin borde finnas) omkring 500 miljoner till 1 miljard år efter BigBang.

I arbetet använde de Hubbleteleskopet, NASA:s rymdteleskop Spitzer och det markbaserade Very Large Telescope vid European Southern Observatory. Härifrån användes data från gravitationslinskraften hos ett massivt förgrundsgalaxkluster (det fungerar som en gigantisk förstoringslins i rymden) för att hitta ljus från avlägsna bakgrundsgalaxer 10 till 100 gånger ljussvagare än någon tidigare observerat.

Tyvärr fann teamet inga bevis för en första generations Population III stjärnor (namnet på den första generationens stjärnor) i detta kosmiska tidsintervallet. Resultaten är ändå viktiga eftersom de visar att stjärnor måste ha bildats ännu tidigare efter BigBang än man tidigare trott.

Tidsepoken 500 miljoner år till 1 miljard år efter BigBang är för långt fram i tiden efter BigBang för att finna det man söker (om detta finns min anm.). Vi vet inte när eller hur de första stjärnorna och galaxerna i universum bildades. Resultat tyder också på att den tidigaste bildningen av stjärnor och galaxer inträffade tidigare än vad som kan undersökas med rymdteleskopet Hubble.

Detta lämnar ett spännande område öppet för den kommande NASA / ESA / CSA James Webb Space Telescope - att leta efter de  första stjärnorna. Något vi inte förstår eller kan föreställa oss tidsmässigt söks och kan bekräftas eller förfalskas (kanske) med det kommande James Webbteleskopet. Men vad ska vi tro om inte heller detta teleskop finner något därute? 

Min undran är även varför man inte fann ljus efter några stjärnor alls. Kan det finnas stjärnor tidigare än 500 miljoner efter BigBang när det inte fanns några stjärnor alls att se här? Min teori är att de fanns men så svagt lysande från oss sett att vi inte kunde upptäcka dem med de teleskop vi idag förfogar över. Alternativt är det så gasfyllt och dammigt att ljus inte släpps igenom.

Bild från  pixabay.com en fantasi men spännande sådan ut i universum.

En gång för länge sedan hade troligen Mars en ring

Forskare från SETI Institute och Purdue University har funnit att det enda sättet att förklara månen Deimos ovanligt lutande omloppsbana vid Mars är  att Mars för flera miljarder år sedan hade en ring.

Medan några av de stora planeterna i vårt solsystem har jätteringar och många stora månar (ex Saturnus väl synliga) har Mars bara två små, missbildade månar, Phobos och Deimos. Dessa månar är små med svårförklarliga banor. Banor som visar på ett märkligt förflutet. Deimos lutande omloppsbana visar på en händelse för länge sedan.

En ny idé som förklaring till denna händelse lades fram 2017 Matija Cuk, en forskare vid SETI Institute av Cuks medförfattare David Minton, professor vid Purdue University och hans dåvarande doktorand Andrew Hesselbrock. Cuk själv var huvudförfattare till det arbetet.

Hesselbrock och Minton noterade att Mars inre måne, Phobos håller på att förlora höjd och närmar sig Mars. Snart, (i astronomiska termer) kommer Phobos omloppsbana att sjunka till en nivå där Mars gravitation kommer att dra isär den för att av resterna få en ring runt planeten. Phobos blir med andra ord en sten och grusmassa i en ring runt Mars.

Hesselbrock och Minton föreslog i arbetet att under miljarder år generationer av Mars månar förstörts i denna form av ringar. Varje gång har sedan materialet i n ringen gett upphov till en ny mindre måne och händelseförloppet upprepades igen över tid.

Denna teori förklarar Deimos lutning då denna störs varje gång av händelsen. En nyfödd måne skulle flyta bort från ringen och Mars likt ex månen avlägsnar sig från Jorden. Men på grund av Deimos bana som störs blir effekten öven tid att nästa Phobos åter dras in mot Mars och allt återupprepas igen. Hur nästa Phopos eller tidigare Phobos sett ut vet vi inte men säkert har de alla fått och får udda former.

 En utåtgående måne strax utanför ringarna kan stöta på en så kallad orbital resonans. Deimos omloppsbaneperiod är tre gånger högre än Phobos.

Månen Deimos är miljarder år gammal medan Cuk och dennes medarbetare tror nuvarande Phobos är ca 200 miljoner år gammal.

Dessa teorier kan dock förfalskas om ett par år när den japanska rymdorganisationen JAXA planerar att skicka en rymdfarkost till Phobos 2024 för att samla in prover från månens yta och föra dem tillbaka till jorden. Då först kan vi få mer bevis på att ovanstående stämmer eller inte stämmer alls.

Cuk är hoppfull om att detta kommer att ge oss fasta svar om den skumma förflutna Mars månar.

Bild från  från vikipedia på Mars månar Deimos och Phobos.

För 3,5 million år sedan uppstod en mastodontexplosion i vintergatans mitt.

För ungefär 3,5 miljoner år sedan stötte SagittariusA* (det svarta hålet i vintergatans centrum) ut enorma mängder av energi. Det blev ett ljussken som våra primitiva förfäder på de afrikanska slätterna bevittnade i riktning mot stjärnbilden Skytten. Ett sken som kan ha setts från Afrikas slätter  i 1 miljon år och kanske gett upphov till många legender.

I vår tid använde astronomer NASA: s Hubble Space Telescopes unika kapacitet för att avslöja ledtrådar om denna historiska explosion. Med tanke på att vi finns i yttersta utkanten av vår galax (i en spiralarm) visades att skenet likväl nådde så långt ut i rymden att det gav upphov till ett enormt ljussken (som sågs från jorden) och ännu idag kan ses som ett släpande ljus utanför Vintergatan vid stora och lilla Magellanska molnen (dvärggalaxer).

Utbrottet från det svarta hålet orsakades troligen av ett stort vätemoln upp till 100000 gånger solens massa vilket föll in i skivan med material och virvlade runt det svarta hålet drogs in mot det och orsakade explosionen. Utbrottets resultat blev att stora mängder ultraviolett strålning kastades ut över och under galaxens plan och djupt ut i rymden. Strålningskonen som sprängde ut från Vintergatan i södra polen tände upp en massiv bandliknande gasstruktur som kallas Magellanströmmen. Blixten tände upp en del av strömmen och joniserade dess väte (tillräckligt för att ge 100 miljoner solars sken i styrka) genom att skala av  atomer från strålningens elektroner. 

Bild från vikipedia på Magellanska strömmen vilken kan ses vid de Magellanska molnen.

Neutronstjärnor misstänks innehålla en ny form av materia

En finländsk forskargrupp har funnit starka bevis på förekomsten av exotisk kvarkmaterial i kärnorna hos de största neutronstjärnorna. Denna slutsats blev resultatet genom att kombinera de senaste resultaten från teoretisk partikel- och kärnfysik med mätningar av gravitationsvågor från neutronstjärnkollisioner.

All normal materia som omger oss består av atomer vilkas kärnor består av positivt laddade protoner och oladdade neutroner och omges av negativt laddade elektroner och beroende på antal av detta uppstår olika grundämnen. 

Inuti vad som kallas neutronstjärnor är atomär materia känd för att kollapsa till oerhört täta kärnämnen där neutroner och protoner packas ihop så hårt att hela stjärnan kan betraktas som en enda enorm kärna.

Hittills har det varit oklart om kärnorna på de mest massiva neutronstjärnorna kollapsar till ett ännu mer exotiskt material kallat kvarkmateria och kärnorna då enligt ovan inte längre existerar. Forskare från Helsingfors universitet hävdar nu att svaret på denna fråga är ja. De nya resultaten publicerades i den ansedda tidskriften Nature Physics. Men nu bör mer forskning göras för att bevisa vad detta är och om det finns inget säkert bevis finns för det.

Ett spännande resultat (om det stämmer). Man kan tänka än längre och undra om inte heller detta  är slutresultatet utan att  det finns något än tätare och annorlunda ämne kanske det finns gränslöst många ämnen neråt i storlek och täthet. Vi kan ju tänka på uträkning av diametern av en cirkel där pi ingår det finns inget slutligt tal med pi likväl måste pi användas i matematiken vid ex uträkningen av diametern av en cirkel. Med andra ord vet vi inte exakt diametern av cirklar det går inte svara på. Det visar att det finns något vi inte kan förstå med nuvarande kunskap.

Bild på hur en neutronstjärna är uppbyggd från vikipedia.

Planetsystemet vid solen HR8799 kan vara likt vårt enligt ny forskning

Planetsystemet runt stjärnan HR8799, 130 ljusår bort i riktning mot stjärnbilden Pegasus är anmärkningsvärt likt det i vårt solsystem. Där likt här finns fyra gasjättar mellan två asteroidbälten.

En forskargrupp ledd av RuG och SRON använde denna likhet för att simulera samma rörelser av material av asteroider och kometer inom systemet likt det rör sig i vårt solsystem. Deras simulering visade då att de fyra gasplaneterna får material som levereras av mindre kroppar precis som i vårt solsystem. De skapade en rörelsesimulering för systemet runt HR8799 med rörelsemönster som i  vårt solsystem med fyra gasjättar plus ett inre och yttre asteroidbälte (asteroidbältet mellan Mars och Jupiter och Kuiperbältet där bland annat Pluto finns) och möjligen steniga planeter innanför gasjättarna likt här. Just om det finns steniga planeter i de inre av detta solsystem likt på jorden kan vi inte säkert veta då vi inte kan undersöka detta. Kanske vi får bättre möjlighet när James Webbteleskopet kommer upp.

Simuleringen visade att precis som i vårt solsystem får de fyra gasplaneterna material som levereras av mindre kroppar och då bör eller är indicierna på likartat beteende och stenplaneter troligt i det inre av detta system också.

Frantseva en av forskarna säger: "Om teleskop kommer att upptäcka den förväntade mängden fast materia (ej gas, is eller poröst material)  säger vi att dessa upptäckta eldfasta objekt kan förklaras av leverans från bältena som visas i vår modell. Om de upptäcker fler eldfasta ämnen än väntat, säger vi att kanske denna leveransprocess är mer aktiv än vi trodde eftersom HR8799 är mycket yngre än vårt solsystem. HR8799-systemet kan därmed innehålla stenplaneter. Flyktig tillförsel från asteroidbältena kan vara av astrobiologisk relevans för detta."

Jag anser (min anm.) att man här hoppas sig ha funnit ett tvillingplanetsystem till jorden. Ett likartat, men om det finns en planet där som här med liv får framtiden visa.

Bild från vikipedia där en konstnärs intryck av hur planeten HR 8799 b kan se ut från en måne i solsystemet HR8799.

Stjärnexplosioner av vissa slag har gett upphov till all litium som existerar

Ett team av forskare med ledning av astrofysiker Sumner Starrfield vid Arizona State University har kombinerat teori med både observationer och laboratoriestudier och fastställt att den klass av stjärnexplosioner, som kallas klassisk nova (den vanligaste formen av nova inte att förväxla med supernova) är ansvarig för det det litium som finns i universum.

Litium är en viktig metall med användningsområden som värmebeständigt glas, keramik, litiumbatterier, litiumjonbatterier och humörförändrande läkemedel. Teamet har gått vidare för att fastställa att en bråkdel av dessa klassiska novor kommer att utvecklas tills de exploderar som supernovor av typ Ia. Dessa exploderande stjärnor blir ljusare än en galax och kan upptäckas på mycket stora avstånd i universum. Men det är en annan historia.

Klassisk nova är en klass av stjärnor som uppstått från en explosion  av en vit dvärg (en stjärnkvarleva med solens massa men storlek som jorden) och en större stjärna i nära omloppsbana runt den vita dvärgen.

Gas har fallit genom gravitation från den större stjärnan in på den vita dvärgen  som är mycket tät och har stark gravitation vilket gör att den drar till sig materia från den större stjärnan som är en stjärna med gravitation som är normal för just denna klass. När tillräckligt med gas har samlats på den vita dvärgen sker en   en explosion kallad  nova. Det finns cirka 50 explosioner per år i vår galax och de ljusaste på natthimlen observeras av astronomer över hela världen.

Det är då  litium bildas och kastas ut i universum och efterhand ner på planeter och solsystem som är under bildande. Så kom litium till oss en gång från en närliggande novaexplosion.

Bild från vikipedia på en illustration av förstadiet till blivande nova, där den vita dvärgen i stjärnsystemet samlar massa från den röda jätten.

Varför väger universum olika beroende på vilken metod vi använder?

Lite eget funderande efter att ha läst medföljande artikel som kan ses här.

Som man kan se på rubriken har två accepterade vetenskapliga metoder att mäta massan i universum gett olika resultat. Detta fast man använt samma material men olika ekvationer vilka båda är helt tillförlitliga i andra sammanhang där de ger samma slutresultat.

I mina funderingar ingår att detta kan visa på att vi lever i ett universum som är en spegling av ett universum i en annan dimension och att det därför speglas i ekvationer som är olika just då vi använder dessa på universums massa. Låter konstigt men är möjligt. Något vi inte förstår i fysiken finns eller existerar som vi hittills inte behövt ta hänsyn till.

Men vad? Min teori är ovan men inget säger att den är rätt. Det kan vara något helt okänt som vi inte kan nå med dagens paradigm i vetenskap. Något vi kanske inte kan förstå som människor eller kan förstå varken vi eller våra datorer oberoende av vad vi matar in i dem. Det är något okänt vi har upptäckt. Men kanske något vi aldrig kan få tag på.

Fri bild från 

De blå heta stjärnor som har fläckar.

Astronomer har använt Europeiska Sydobservatoriets teleskop (ESO) för att upptäcka jättelika fläckar på extremt heta blå stjärnor belägna i klotformiga stjärnhopar. Dessa stjärnor har  inte bara  magnetiska fläckar utan också extremt energirika utbrott, många miljoner gånger mer energirika än de som sker på solen.

Forskarlaget som gjorde upptäckten leddes av Yazan Momany från INAF-observatoriet i Padua, Italien. De undersökte en typ av stjärnor med omkring hälften av solens massa men fyra till fem gånger hetare (inte att förväxla med de blå stora heta jättestjärnor som är de hetaste stjärnor som existerar).  “Dessa små heta stjärnor är speciella då vi vet att de kommer att undvika en av de slutliga faserna i de flesta stjärnors liv och få slut på sitt kärnbränsle i förtid” säger Momany tidigare  astronom på ESO:s Paranalobservatorium i Chile. “I vår galax hittar vi vanligen dessa stjärnor i täta dubbelstjärnesystem”.  “Efter att ha uteslutit alla andra möjligheter återstod bara en förklaring till ljusstyrkevariationerna” säger Simone Zaggia, medförfattare till studien vid INFA-observatoriet och tidigare ESO-astronom: “Dessa stjärnor måste ha stjärnfläckar!”.

Fläckar på dess stjärnorna verkar vara ganska annorlunda mot fläckarna på vår egen sol, men båda orsakas av magnetiska fält. På de heta stjärnorna är fläckarna ljusare och hetare än den omgivande ytan till skillnad från solens fläckar som är svalare och mörkare än omgivningen. Fläckarna på dessa stjärnor är också betydligt större än solens fläckar och kan täcka upp emot en fjärdedel av stjärnans yta. De är dessutom mycket långlivade och kan förbli kvar i tiotals år medan solens fläckar varar i dagar eller veckor men ibland ett par månader. När stjärnorna roterar förflyttar sig fläckarna på den synliga skivan vilket gör att ljusstyrkan varierar.

Forskarlaget upptäckte också ett par extrema stjärnor som uppvisade kraftiga utbrott - plötsliga explosioner som indikerar förekomsten av starka magnetfält. “Dessa utbrott liknar de vi ser på solen men är tio miljoner gånger mer energirika” säger medförfattaren Henri Boffin, astronom vid ESO:s huvudkontor i Tyskland. “Ett beteende av detta slag var helt oväntat och visar att magnetfält är en nyckelkomponent för att förklara dessa stjärnors egenskaper”.

Efter sex årtionden av studier av  dessa stjärnor har nu astronomerna en ganska god förståelse av dem. Den aktuella forskningen kan också bidra till att förstå orsaken till de starka magnetfälten i vissa vita dvärgar, stjärnor som representerar slutstadiet i sollika stjärnors liv och som har vissa likheter med ovanstående.

Bild: Från ESO På hur en sådan liten blå het stjärna kan se ut enligt en illustration i jämförelse med vår sol. OBS förväxla ej dessa små blå stjärnor med de största som finns i universum de stora blå jättestjärnorna.

Nya idéer om Oumuamua

Oumuamua var det första interstellära objekt som upptäckts och den första interstellära asteroiden som astronomerna upptäckt. Den upptäcktes när den passerade genom solsystemet i oktober 2017.

Teorierna var många (och är fortfarande) om vad dess form innebar. UFO-besättning eller en flisa från en explosion av en katastrof i yttre rymden eller i ett annat solsystem. Ingen vet och dess färd går nu vidare ut i universum efter dess besök genom vårt solsystem från okänd källa.

I en ny rapport föreslås att det är ett objekt som är flerskiktat. Till att börja med verkar det vara cigarr- eller pannkaksformat vilket definitivt inte är normen för rymdstenar som astronomer är bekanta med. Oumuamua visade också icke-gravitationell accelerationsrörelse utifrån dragkampen från solen eller något annat stort kosmiskt objekt.  Kometer visar sådana rörelser (acceleration) när de värms upp och börjar spruta is som jetplan. Men Oumuamua visade aldrig upp  en kometsvans eller ett sken så vitt forskarna kunde se.

Men forskare anser i en ny teori att Oumuamua likväl kan bestå av frusen väteis.

"Vi visar att objektet sannolikt bestod av väteis,", säger medförfattare Greg Laughlin, professor i astronomi vid Yale University i Connecticut, i ett uttalande. "Detta är en ny typ av objekt men det ser ut som det kan finnas många fler av dem som dyker upp framöver."

Väte är det vanligast förekommande elementet i universum, men vi ser det oftast inte i fast form då detta kräver extremt kalla temperaturer. Men sådana temperaturer finns i de kallaste kärnorna av gigantiska molekylära moln. De platser som ger upphov till nya stjärnor och deras tillhörande planetsystem.

Forskarna anser att en del tyder på att kroppar rika på väteis skulle kunna bildas i dessa kärnor - och att sådana objekt skulle bete sig mycket likt som Oumuamua gjorde när det kryssade genom det inre av solsystemet.

"Då Oumuamua passerade nära solen och värmdes upp smälte väte snabbt bort den isiga ytan, vilket ger den observerade accelerationen som då skedde. Denna nedsmältning skulle ge Oumuamua sin konstiga, avlånga form - mycket som en tvål blir en tunn flisa efter många användningsområden i duschen," säger Laughlin.

Men även detta är en teori (min anm) lite motsägelsefullt då ingen svans av kometkaraktär visades eller ett sken som skulle bevisa att avdunstning kunde ses. Vi får nog se detta som enbart en ytterligare teori om vad Oumuamua Var och kom ifrån. Svaret får vi kanske aldrig. Vi ska även komma ihåg att asteroiden inte sågs förrän den var på väg från solen. Vi vet inte om den såg likadan ut redan när den gick in mot solen. Gåtan om denna asteroid existerar fortfarande. Såg den likartat ut när den gick in mot solen skedde ingen nedsmältning.

Bild från Flickr.com på hur Oumuamua kan ha sett ut enligt en illustratör.

Forntida sjöar hittade på MARS

Genom att studera de kemiska elementen på Mars  där kol och syre ingår har forskare arbetat bakåt i tiden för att pussla ihop historien om en planet som en gång hade de förutsättningar som krävs för att stödja liv.

Det är bekräftat att Mars en gång hade flytande vatten, tack vare ledtrådar som inkluderar torra flodbäddar, gamla strandlinjer och saltavlagringar på planetens yta.

Med hjälp av NASA: s rymdbil curiosity  har forskare hittat bevis för att sjöar funnits under långa tidsepoker. Rovern har även grävt upp organiska föreningar vilket är livets kemiska byggstenar (obs detta är inte bevis på liv). Kombinationen av flytande vatten och organiska föreningar får forskare att fortsätta söka på Mars efter tecken på tidigare - eller nuvarande - liv. Trots de kittlande bevis som hittats hittills är forskarnas förståelse av Mars historia fortfarande inte stor, många frågor är obesvarade. En fråga som är obesvarad är om Mars haft en atmosfär tät nog för att hålla planeten varm och därmed våt för den tid som krävs för att livet ska utvecklas i någon form (men har vatten flutit bör temperaturen varit över 0C)

En annan fråga är om de organiska föreningarna är tecken på forna eller nuvarande liv eller är kemiska reaktioner som händer när Mars stenar interagerar med vatten och solljus. Ingen kan svara på detta i dag.

I en nyligen undersökning har ett team av forskare  funnet att vissa mineraler i stenar vid Gale Crater kan ha bildats i en istäckt sjö. Dessa mineraler kan ha bildats under en kall period inklämd mellan varmare perioder, eller efter att Mars förlorat det mesta av sin atmosfär och började bli permanent kall (som i nutid).

Gale Crater är en krater med en storlek av 154 km i diameter. Den valdes som Curiositys landningsplats 2012 eftersom det här visades tecken på att här funnits vatten inklusive lermineraler, markbeskaffenheter som kan fånga och bevara gamla organiska molekyler. 

Faktum är att medan basen av ett berg utforskades i mitten av kratern, kallat Mount Sharp, fann Curiosity ett lerlager av sediment 304 meter tjockt som troligast samlats på en sjöbotten. För att bilda så mycket sediment behövs en otrolig mängd vatten som strömmat ner i dessa sjöar under miljoner till tiotals miljoner varma och fuktiga år påstår vissa forskare. Men vissa geologiska egenskaper i kratern antyder också ett förflutet som inkluderade kalla, isiga förhållanden.

"Vid något tillfälle måste Mars yta ha upplevt en övergång från att vara varm och fuktig till att vara kall och torr som den är nu. Men exakt när och hur det inträffade är fortfarande ett mysterium," säger Heather Franz, en NASA geokemist baserad på NASA: s Goddard Space Flight Center i Greenbelt, Maryland.

För ytterligare fakta i detta spännande ämne se följande länk från NASA. 

Bild från visande rester av ett hav på Mars.

Den Saknade materian i universum är funnen

Efter en intergalaktisk sökning som varade i mer än två decennier har ett australiskt team av forskare gett ett uttalande där de säger att de äntligen har hittat universums "saknade materia".

Sedan mitten av 90-talet har forskare försökt lokalisera hälften av universums vanliga materia inte att förväxla med mörk materia. Större delen av universum anses vara "mörk materia" och "mörk energi", som ingen någonsin har sett mer än troliga spår efter (själv anser jag att dessa former är vanlig materia o energi men i lägen vi inte ännu förstår min anm.). Men ännu mer av ett mysterium för astronomer var att de inte kunde hitta ungefär hälften av den vanliga materian i universum.

Astronomer hade sökt i universum med hjälp av alla möjliga olika slag av strålning  från radiovågor till röntgenstrålar och synligt ljus. Men resultatet var noll tills nu enligt ovan forskare.

Det var först när man började mäta snabba radioskurar så kallade FRB:s som man började förstå var materian fanns. FRB (Fast RadioBurst) är ett fenomen som visar sig som en kort puls av radiovågor med varaktighet på bara några millisekunder. De källor man hittills lokaliserats har befunnit sig i avlägsna galaxer och varit extremt intensiva. Det är okänt hur radioblixtarna uppkommer.

Det var genom dessa FRB man kom lösningen på spåren då dessa störs på sin väg mot oss. Detta av något som finns mellan galaxerna. Tunn gas bestående av vanligt materia. Fast denna gas är av så tunn densitet att den består av en a två atomer i ett utrymme som ett ordinärt kontor gör tomrummen mellan galaxerna att det räcker för att materian ska vara funnen.

När FRB:s färdas genom universum bromsas den av denna materia de  passerar genom. Lösningen funnen, enligt dessa forskare från Curtin University nod av International Centre for Radio Astronomy Research vilka använt CSIRO:s Australian Square Kilometre Array Pathfinder (ASKAP), en rad 36 radioteleskop i mellanvästern i västra Australien.

Fri bild från 

Den asteroidliknande kometen 2019 LD2. En av Jupiters trojaner.

Jupiters trojaner är två grupper av asteroider i planeten Jupiters omloppsbana Asteroiderna är uppkallade efter personer i Iliaden därav namnet trojanerna. Följ länken här för att få en förteckning på dessa 22 namn.

Nyligen har ytterligare en trojan (den 23:e) upptäckts. Men  objektet är inte som man först trodde en asteroid utan en förtäckt komet. Namnet var först  2019 LD2 men vid vidare undersökning förstods att det inte var en asteroid utan en förtäckt komet förvillande lik i bana och form som en asteroid.

Det var astronomer vid universitetet i Hawaii vid Mānoa Institute for Astronomy som analyserade bilder från ATLAS-telekopet på Hawaii. Vid analysen av bilderna som där objektet först togs som en ny asteroidtrojan visades vid ytterligare analys att det var en komet man funnit som hade sin omloppsbana vid Jupiters asteroider.

NU fick den ett namn som istället skulle identifiera den som komet i klassificeringssyfte beteckningen P/2019 LD2 som betecknar objektet som en komet. Comet P/2019 LD2 kommer regelbundet tillräckligt nära Jupiter med några decenniers mellanrum och knuffas och dras då genom Jupiters gravitation utifrån sin närhet till Jupiter av gravitationella interaktioner med Jupiter som kan förändra kometens omloppsbana dramatiskt. När det gäller P/2019 LD2 och dess läge och omloppsbana är den just nu nästan cirkulär likt de  trojanska asteroidernas (vilket fick astronomer att först tolka den som en asteroid). 

Den nuvarande omloppsbanan är inte stabil vilket innebär att Jupiters gravitation kommer att ändra dess bana under de kommande decennierna och komet P/2019 LD2 kommer då inte längre att vara lätt att förväxla med Jupiters trojanska asteroider (då banan sedan inte blir nästan cirkelformad som asteroidtrojanernas utan oregelbunden som oftast kometers är).

Bild från vikipedia jag citerar därifrån. "Diagram som visar Jupitertrojanerna i grönt i förhållande till asteroidbältet mellan Mars och Jupiter och Hilda-asteroiderna. Trojanerna är fördelade på två grupper, ”det grekiska lägret” före och ”det trojanska lägret” efter Jupiter".

En ring av eld i rymden

En spännande upptäckt i form av en ring av eld i rymden kan ses animerat här.

Vi ser elva miljarder år ljusår bakåt i tiden en het aktiv galax som då såg ut som ett öga stirrande ut över rymden. Upptäckten gjordes från  data vid W.M. Keck Observatory på Hawaii och rymdteleskopet Hubble.

Denna galax har getts beteckningen R5519 och består av en platt ring av stjärnor med ett hål i mitten där astronomer tror att en klump av stjärnor ses stansas igenom. Galaxer som denna är kända som "ringgalaxer,"  och ses  sällan i universum av senare datum (närmare ljusår från oss). Detta är första gången astronomer har sett en så ung galax av detta slag så långt bort i tid. Det är under den tid mycket aktivitet spottade upp varm gas och förvandlade det till stjärnor.

R5519 är inget undantag, säger forskarna i ett uttalande. Ska en ring som denna bildas till en galax måste början vara en bred, platt skiva av stjärnor och gas. En sådan skiva som bildades för cirka 9 miljarder år sedan förvandlades till spiralgalaxen Vintergatan. En annan bildade spiralgalaxen Andromeda en närliggande galax till oss.

R5519 ses som skiva men kan i dag vara en spiralgalax.  Den visar även att skeenden som detta förstadium till galaxbildningar som spiralgalaxer som vi ser dem i nyare tid redan under ca 3 miljarder år efter BigBang.

"Denna upptäckt är ett tecken på att diskmontering till spiralgalaxer inträffade under en längre period än man tidigare trott," säger Kenneth Freeman, en australisk National University astronom och medförfattare till rapporten.

Det förändrar hur astronomer ser den tidiga historien om universum.

Bilden är däremot en fantasi av en okänd plats som kanske finns därute. Fri bild från pixabuy.com

Nytt tidigare okänt objekt (fenomen) funnit i universum

Då astronomer visuellt upptäckt en strålningsexplosion i en liten, tidigare okänd galax, 500 miljoner ljusår bort från jorden i riktning mot stjärnbilden floden  2016, har ett Northwestern University-lett team fastställt att detta  är den tredje snabba blå optiska transienta (FBOT) som någonsin fångats i radio- och röntgenvåglängder.

Fbots är beteckningen på en mycket lysande grupp av kosmiska explosioner och har en meritlista för att överraska astronomer med sina snabba, energirika, kraftfulla, oförutsedda energiutkast. Energiutkast som avtar nästan lika snabbt och överraskande som de visas. Kanske den mest kända FBOT är AT2018COW vilket var en sällsynt händelse som troligen var födelsen av ett svart hål eller  neutronstjärnors sammanslagning.

Men den nyligen identifierade FBOT, som kallas CRTS-CSS161010 J045834-081803 eller CSS161010 har kraftigt överskuggat ovannämnda händelse med sin hastighet och mängd utflödande material. CSS161010 har i själva verket producerat det snabbaste utflödet vi någonsin  sett i naturen och kastat ut gas och partiklar i över 55 % av ljusets hastighet.

"Detta var oväntat," sade Northwestern's Deanne Coppejans, som är huvudförfattare  till rapporten om händelsen. "Vi känner till energirika explosioner som kan mata ut material i nästan ljusets hastighet, särskilt gammablixtar, men de avfyrar bara en liten mängd massa - ca 1 miljondels massan av solens. CSS161010 lanserade 1 till 10 procent massan av solen på mer än hälften av ljusets hastighet. Detta visar att detta är en ny klass av övergående händelse. "Vi trodde att vi visste vad som producerade de snabbaste utflödena i naturen", säger Northwesterns Raffaella Margutti, en seniorförfattare till rapporten. "Vi trodde att det bara fanns två sätt att producera FBOT,   genom kollaps en massiv stjärna och att gammastrålning då sänds ut eller när två neutronstjärnor sammanslås.

Med denna händelse förslår vi att ett tredje sätt att lansera dessa utflöden existerar. Det finns ett nytt odjur där ute som producerat fenomen av detta slag.

 Marguttis team kombinerade flera observatorier för att samla mer insikt i dessa mystiska explosioner. Eftersom Northwestern har fjärråtkomst till Keck Observatory   som har de största optiska och infraröda teleskopet i USA kunde de observera fenomenet direkt.

Även om astrofysikernas slutsats är att CSS161010 definitivt är en FBOT kan de aldrig veta dess sanna, underliggande natur "Vi tror att det är en mycket sällsynt typ av stjärnexplosion," säger Coppejans. "Även om det är mindre troligt kan CSS161010 vara en stjärna som äts upp av ett medelstort svart hål." 

Innan astronomer upptäckte CSS161010 hade de inte märkt den lilla galax där det skedde. Denna otroligt ljusa FBOT uppmärksammade astronomer på att där fanns en dvärggalax nära stjärnbilden Floden på södra halvklotet. Denna galax innehåller cirka 10 miljoner stjärnor i jämförelse med Vintergatan som består av miljarder stjärnor. Med fjärråtkomst till Keck-teleskopen på Hawaii kunde forskarna vid  Northwestern University ( USA) skymta den lilla galaxen, som inte såg ut som något annat än en liten svag ljusfläck.

Nya rön kommer nästan dagligen (min anm.) inom utforskningen av rymden. Ibland mindre nyheter ibland överraskande större. Men allt är viktigt för att förstå mer av den värld vi finns i och  mer finns säkert av sådant vi kan lära oss förstå men även sådant vi aldrig kan föreställa oss och knappast kan förstå. 

Fri bild från pixabuy.com