En stor ring ses på ytan av månen Ganymedes

Forskare från Kobe University och National Institute of Technology, Oshima College har nyligen genomfört en analys av bilddata som togs av Voyager 1, 2 (1979) och Galileo (1995) för att undersöka orienteringen och fördelningen av de tektoniska dalar som finns på Jupiters måne Ganymedes.

De upptäckte då att dalarna är fördelade koncentriskt över stora delar av ytan på månen. Fördelningen indikerar att dalarna kan vara en del av en gigantisk krater som täcker ett stort område på Ganymedes och ses som en ringformation från ovan. I Observatory of Japan (NAOJ), spekuleras det om denna cirkel kan vara en jättekrater om det är så skulle den vara solsystemets största och bör då vara spåret efter en krock med en asteroid med en radie på ca 150 km.

Då är detta det största kraternedslaget som hittills identifierats i solsystemet. Denna upptäckt (om den tolkas enligt ovan) kommer då att ha stor betydelse för Ganymedes prospekteringsprogram som planeras genomföras under de kommande decennierna.

Bilddata från både Voyager 1-2  och Galileo ger bara vyer över Ganymedes yta.

Förhoppningen är att framtida utforskningar ska bekräfta eller förfalska studies resultat genom att genomföra detaljerade undersökningar av multiringformationerna och visa huruvida det finns några rester av storskaliga effekter eller inte av ett nedslag. Detta kommer att ge en djupare förståelse av ursprunget och utvecklingen av Ganymedes.

Kan (min anm.) detta verkligen stämma att denna måne har träffats av den största asteroiden i solsystemets historia? Jag tvekar då Ganymedes inte är så stor och då borde blivit sönderslagen eller fått en mer sönderslagen form. Men det är mina tankar. Dock är Ganymedes solsystemets största måne med en diameter av 520 mil. Så kanske ovan teori likväl är möjlig beroende på nedslagshastighet, riktningen på asteroiden, månens beskaffenhet och densiteten i asteroiden.

Bild från vikipedia där man kan se en del av ringen på Ganymedes.

Fragment av asteroider kan en gång ha hittat vägar från det inre till det yttre av solsystemet

Ett team av forskare har funnit bevis på att små bitar av asteroider från det inre av solsystemet verkar har passerat genom en passage från det inre ut i det yttre av solsystemet något som tidigare ansetts nästintill omöjligt.

Detta verkar ha skett ca 1 miljon år efter det att solsystemet bildades under den tid Jupiters kärna bildades. Under denna period har det funnits en lucka i den protoplanetära disken (skivan av tät gas och damm som omger solen) enligt beräkningar gjorda för att förklara ovan händelse. Detta skede kallas "Jupiter Gap ".

Denna nya forskning ger en ny teori om dynamiken i skeenden i det tidiga solsystemets historia," säger huvudförfattare Schrader i en rapport och tillägger. "Vår forskning visar att dessa två områden det yttre och inre av solsystemet inte var helt isolerade från varandra då."

Forskargruppen, som omfattar forskare från Smithsonian Institution's National Museum of Natural History, University of Hawai'i vid Mānoa, Washington University i St Louis, och Harvard University, inspirerades att genomföra denna studie på grund av prover som förts tillbaka från NASA: s Stardust. Rymdsonden som tagit kometprover däruppe.

Fynden antyder att material migrerat från det inre solsystemet till de yttre delarna där kometer bildats (Orts moln) och forskarna föreslog att migration av material kan ha varit mer utbredd i det tidiga solsystemet än man tidigare antaget vara möjligt. ”Stardust uppdrag innebar att kika som genom persienner på det tidigaste solsystemet”, säger medförfattare Timothy McCoy, ordförande och intendent för meteoritforskning vid National Museum of Natural History, Smithsonian Institution. "Vi visste att meteoriterna i våra samlingar kunde ge ny kunskap"

Med detta i åtanke bestämde de sig för att testa denna hypotes med hjälp av prover av meteoriter, särskilt chondriter, som fanns redan i det tidiga solsystemet.

Tack vare den stora samlingen av meteoriter från Center for Meteorite Studies, Smithsonian Institution och NASA, hade de tillgång till provbitar av kondriter som tros ha bildats i det inre solsystemet samt de som tros ha bildats i det yttre av solsystemet och jämfört. Med hjälp av elektronsondmikroanalys (för att få högupplösta bilder av proverna och större och mindre elementdata från enskilda mineraler) och en sekundär jonmasspektrometer (används för att analysera isotopiska sammansättning) kunde laget ge direkta bevis för en blandning av komplex material från det inre och yttre solsystemet.

"Genom att titta på vilka typer av prover vi har i Center for Meteorite Studies samling, kunde vi undersöka hur material flyttats runt i den protoplanetära disken (området runt solen då den var ung) för fyra och en halv miljard år sedan," sa medförfattare Davidson. 

Ytterligare en pusselbit (min anm.) till kunskapen om vad vi lever i och hur det kom till och fungerar är lagd till kunskapen med denna upptäckt.

Bild från vikipedia på En vanlig kondrit, som visar kondruler och metallflingor som den består av.

Likformigheten i universum är större än man trott.

    Nya resultat från Kilo-Degree Survey (KiDS) visar att universum är nästan 10 procent mer homogent än standardmodellen inom kosmologi (Lambda-CDM-modellen) förutspår. Den senaste KiDS-kartan gjordes med OmegaCAM på ESO:s VLT Survey Telescope vid Cerro Paranal i norra Chile. En grupp astronomer som leds från institut i Nederländerna, Skottland, England och Tyskland har beskrivit KiDS-1000 resultatet i fem artiklar varav de tre sista nu släppts. De har lämnats in för publicering i tidskriften Astronomy and Astrophysics. Resultaten visar en diskrepans av att universum är nästan 10 procent mer homogen än standardmodellen förutspår.

Dr Marika Asgari från University of Edinburgh som var med och ledde analysen, kallar resultatet för spännande. "Standardmodellen i kosmologin bygger på en mystisk substans som vi kallar mörk materia och mörk energi. Forskarna testar denna märkliga modell på så många sätt som möjligt för att bekräfta eller förfalska denna modell av kosmos men ännu vet ingen vad som är riktigt så testning fortsätter i skilda sammanhang. (betyder att ingen vet om mörk energi eller materia existerar).

KiDS-resultaten kan tyda på små sprickor i standardmodellen, precis som en annan diskrepans i universums expansionshastighet den så kallade Hubblekonstanten se min blogg av den 6 augusti. Dr Tilman Troster (University of Edinburgh) säger: "Frågan är om dessa sprickor i standardmodellen kan lösas med en liten justering av teorin till exempel med ett tillägg av något mer komplext beteende av mörk materia än den vi idag arbetar utefter.""

Professor Leiden och KiDS ledare Koen Kuijken kan inte säga om detta resultat så småningom kommer att leda till en fundamentalt annorlunda teori som ex att ersätta Einsteins allmänna relativitetsteori med en ny. "För nu försöker jag medvetet hålla mig borta från eventuella teoretiska tolkningar, och fokusera på mätningarna och hur man gör dem så exakta som möjligt" säger Leiden.

Teamet kommer att behöva mer data för att vara helt säkra på resultaten. "Det finns en 1 chans av 1000 att våra resultat kan orsakats av att vi tittat på en särskilt ovanlig del av universum," säger Dr Benjamin Joachimi (University College London)."

Två andra projekt ska igång en amerikan och en japan, arbetar med liknande analyser från andra observatorier. Från och med 2022 kommer stafettpinnen att föras vidare till ännu mer kraftfulla teleskop: Rubinteleskopet som kommer att vara mer än 60 gånger så kraftfullt som VST, och Euklidessatelliten och som kommer att ta mycket skarpare bilder av atmosfären än vad som är möjligt från marken.

 Edinburgh professor Catherine Heymans, säger: "De två nya anläggningarna vi då har kommer att kunna kartlägga den mörka materian över hela rymden och konfrontera ett brett spektrum av olika teoretiska modeller för att verkligen förstå den mystiska mörka sidan av vårt universum."

Kanske vi ska omtolka först och främst det vi kallar mörk materia och mörk energi till andra tillstånd av vanlig materia och energi. Men i tillstånd vi ännu inte förstått (min anm.). Att vi ännu inte förstår detta kan även vara anledningen till skilda mätresultat av universums expansion fast de båda metoder för mätning som används matematiskt ska fungera. Se min blogg av den 6 augusti. 

Bild från https://www.pxfuel.com/

Två meteoriter hittade under en tvåveckorsperiod i Australien

Forskare från Curtin University i Australien har hittat två meteoriter under en två veckors period. En på Nullarbor Plain från ett nedfall under november 2019 och ett från ett nyligen inträffat nedfall i Madura. Båda händelserna fångades av The Desert Fireball Network (DFN) teamet   som använder kameror över hela Australien för att observera stjärnfall och förutsäga var meteoriter landar.

Astronomen Dr Hadrien Devillepoix och planetgeologen Dr Anthony Lagain gick ursprungligen på ett spaningsuppdrag för att bedöma den senaste fallplatsen nära Madura med drönarbilder av området. "Jag trodde Anthony spelade ett spratt för mig och hade planterat en meteorit för övning med  drönaren för att göra ett  träningspass. Men efter en närmare inspektion var det uppenbart att en knytnävestorlek, 1,1 kilo sten just hittats och var meteoriten vi var ute efter," säger Dr Devillepoix.

Dr Devillepoix förklarade att även om berget var mycket nära den förväntade positionen hade man inte förväntar sig att hitta den så snabbt i denna yviga terräng.

"De flesta meteoriter innehåller mycket  järn, mycket mer än normala jordstenar. Det är därför meteoriter vanligtvis är mycket magnetiska och ger stora utslag på en kompass", enligt dr Devillepoix.

"Men meteoriten som vi hittade var inte magnetisk i den grad att den påverkade kompassen mer än vanlig jordisk sten med järninnehåll. Nästa steg för oss är att nu ta reda på varför denna meteorit är annorlunda än andra vi känner till."

Två veckor senare ledde Dr Martin Towner, operativ chef för teamet, sex personer i för att söka på platsen efter en meteorit som föll i november 2019. Detta skedde i nordvästra Forrest flygplats i mitten av Nullarbor.

Efter bara fyra timmars sökande, fann de en 300 gram stor meteorit vilket var   den som setts falla på natten den 18 november 2019.

Detta gör att man nu har två meteoriter att undersöka en mystiskt ickemagnetisk och en ordinarie magnetisk.

Det intressanta eller oförmodade är att hittandet gick så snabbt. Tur eller skicklighet det kan man diskutera.

Bild från vikipedia med en vy över Madura i Australien där en av meteoriterna hittades.

Astronomer har upptäckt en planet i storlek som Saturnus 35 ljusår från jorden.

Med hjälp av en teknik kallad supersharp radio "vision" har National Science Foundation kontinent Very Long Baseline Array (VLBA  astronomer upptäckt en planet i Saturnus storlek  kretsande omkring en liten kall stjärna 35 ljusår från jorden. Med kall menas att det är en röd dvärgstjärna på gränsen till en brun dvärg (en brun dvärg är en misslyckad stjärnbildning men likväl inte en gasplanet).

Detta är den första upptäckten av en exoplanet med ett radioteleskop med hjälp av en teknik som kräver extremt exakta mätningar av en stjärnas position på himlen och endast den andra planeten som upptäckts genom den teknik som används av radioteleskop. Tekniken har länge varit känd, men har visat sig vara svår att använda för att hitta planeter. Det handlar om att spåra stjärnans faktiska rörelse i rymden för att sedan upptäcka en minimal "vinglighet" av rörelse som orsakas av gravitationseffekten från planeten. Stjärnan och planeten kretsar kring en punkt som representerar tyngdpunkten för bådas kombinerade i gravitation. Planeten avslöjas indirekt om den platsen, som kallas barycenter, är tillräckligt långt från stjärnans centrum för att orsaka en vinglighet detekterbar av ett teleskop.

Denna teknik, som kallas den astrometriska tekniken förväntas vara särskilt bra för att upptäcka Jupiter-liknande planeter i banor långt från stjärnan. Från och med juni 2018 och i ett och ett halvt år framåt hade astronomerna en stjärna som heter TVLM 513-46546 under kontroll vilket är den kalla dvärgstjärna som upptäckten gjordes vid och som är mindre än en tiondel av solens massa. Dessutom använde de uppgifter från nio tidigare VLBA-observationer av stjärnan mellan mars 2010 och augusti 2011. Analys av data från dessa tidsperioder visade en vinglighet i stjärnans rörelse i dess omloppshastighet av 221 dagar runt sin sol. Planeten finns enligt data närmare sin sol än Merkurius är till solen.

Små, så kallade kalla stjärnor (röda dvärgar) som TVLM 513-46546 är den mest talrika stjärntypen i vår Vintergatan och många av dem har visat sig ha mindre planeter jämförbara med jorden och Mars i  storlek.

Bild vikipedia på ett av de tio teleskop som ingår i VLBA här den östra ändstationen för VLBA, på Saint Croix på Amerikanska Jungfruöarna.

Uppdraget att besöka de trojanska asteroiderna närmar sig.

Trojanska asteroider är asteroider som befinner sig före eller efter en planet i dess bana även jorden har en trojan 2010 TK7 

Den första observationen av en trojan gjordes av E. E. Barnard 1904.  Trojan (då nämndes de som trojanska första gången) gick i samma bana som Jupiter. Den 7 december 2010 hade man upptäckt 4 trojaner till Mars och 7 trojaner till Neptunus. Jupiters trojaner däremot är uppdelade i två grupper. Grupp L4 som ligger 60 grader före i Jupiters bana och L5 som ligger 60 grader efter Jupiter i dess bana. Bara i L4 beräknas att det finns 160 000 objekt som är större än 1 km i diameter. De namngivna större asteroiderna är uppkallade efter personer i Iliaden.

Uppdraget som nu närmar sig handlar  om insamling av data från sju av Jupiters trojaner. Uppdraget pågår under en 12-års period med hjälp av rymdsonden Lucy vilken beräknas sändas upp under hösten 2021. 

Rymdfarkosten Lucy ska under sitt 12-åriga uppdrag flyga förbi och samla in data från sju trojaner. Då de trojanska asteroiderna är rester av det ursprungliga material som bildade de yttre planeterna är de viktiga ledtrådar av solsystemets historia. Det är förhoppningen att Lucy kan revolutionera förståelsen av vårt solsystems ursprung. Under de senaste månaderna har Lucy-teamet fokuserat på att bygga och testa alla komponenter till rymdfarkosten inklusive dess vetenskapliga instrument, elektronik, kommunikationsinstrument och navigationssystem.

Vid översyn av ovanstående visade Lucy-teamet för en oberoende högre granskningsnämnd, innefattande NASA och externa experter att systemen och delsystemen håller schemat och är klara för montering, testning och integration.

Denna monteringsfas kommer snarast att ske på Lockheed Martin Space Systems anläggningar i Littleton, Colorado. På grund av avbrott av en del komponenter orsakat av pandemin reviderade teamet schemat. Genom dessa insatser har uppdraget kunnat hålla sig på rätt spår för att lanseras som planerat i oktober 2021.  SwRI är ansvarigt för forskarinstitutionen och leder uppdraget.

En spännande tid väntar när uppdraget väl kommer igång (min anm.) Säkert som alltid vid uppdrag i rymden  kommer det säkert överraskande data denna gång också.

Bild från vikimedia på Lucys uppdrag.

Lava-rören på Mars skyddsbosättning för framtida kolonisation

På Mars liksom på månen finns lava-rör vilket är vulkaniska grottor som tros ha bildats genom snabbrörliga, basaltiska lavaflöden i samband med sköldvulkanism. Den internationella tidskriften Earth-Science Reviews publicerade nyligen en uppsats där det ges en översikt över lava-rör (pyroducts) på jorden vilket utefter uträkningar där gravitationen tas hänsyn till ger en uppskattning av storleken på likartade på Mars och månen.

Studien är ett samarbete mellan universiteten i Bologna och Padua med samordnare Francesco Sauro och Riccardo Pozzobon. Francesco Sauro är speleologist (läran om grottor) och chef för ESA-programmen CAVES och PANGAEA.  Han är också professor vid institutionen för biologiska, geologiska och miljövetenskapen vid universitetet i Bologna. Riccardo Pozzobon är planetgeolog vid institutionen för geovetenskap vid universitetet i Padua.

Det har hittats lava-rör på Jorden men även på månen och Mars enligt högupplösta bilder på lavarörens taköppningar som setts av interplanetära sonder. Forskare fann att Mars och månens lava-rör är  100 och 1000 gånger bredare än de på jorden som vanligtvis har en diameter på 10 till 30 meter.

Riccardo Pozzobon säger: "Rör så breda som dessa kan vara längre än 40 kilometer däruppe vilket gör månen till ett extraordinärt mål för utforskning under ytan och ger möjlighet till en skyddande miljö för en framtida bosättningar i de breda skyddade och stabila miljöer som lava-rör ger. De  är så stora att de kan innehålla Paduas hela centrum (stad i Italien). säger Francesco Sauro och tillägger: "Lava-rör ger stabila sköldar mot farlig strålning och mikrometeoritnedslag vilka sker kontinuerligt. Dessutom har de stor potential att skapa en miljö där temperaturen inte varierar mycket från dag till natt.

Tanken går till att en bra skyddande koloni kan skapas i dessa lava-rör (min anm.). Det är en bra plats att gömma apparater på och skydda en bosättning. Det skulle även vara en bra plats att gömma sig i för Aliens om de ville spionera på oss.

Bild från vikpedia på Längsgående tvärsnitt av en marsian lava rör med takfönster.

Det kan finnas fler livsdugliga planeter därute än vi tidigare antaget

I en ny studie visas att stjärnor kan ha så många som sju jordliknande planeter om de saknar en gasjätte som Jupiter. Detta är slutsatsen i en studie ledd av UC Riversides astrobiolog Stephen Kane som publicerade denna teori  nyligen i Astronomical Journal.  Slutsatsen drog Kane efter att ha studerat det närliggande solsystemet Trappist-1 där det finns tre jordliknande planeter i den livsvänliga zonen.

"Detta fick mig att undra om det maximala antalet beboeliga planeter det är möjligt för en stjärna att ha och varför vår stjärna bara har en," skrev Kane.

Hans team skapade ett modellsystem där de simulerade planeter i olika storlekar som kretsar kring  stjärnor. En algoritm stod för gravitationskrafter och hjälpte till att testa hur planeterna interagerade med varandra under miljontals år.

De fann att det är möjligt för vissa stjärnor att stödja så många som sju och att en stjärna som vår sol skulle kunna stödja sex planeter med flytande vatten.

"Mer än sju går dock inte för då ligger planeterna för nära varandra och destabiliserar varandras banor," säger Kane. Vi (min anm.) måste tänka på att de måste ligga på rätt avstånd från sin sol i den livsvänliga zonen). Varför har då vårt solsystem bara en beboelig planet om det kan stödja sex?

Anledningen är att banorna då måste vara cirkulära för att inte störa varandra i vårt är de inte detta. Kane misstänker att det är Jupiter som omöjliggör detta. Jupiter har en massa (storlek)  som är  två och en halv gånger större än alla andra planeter i solsystemet tillsammans. Detta stora objekt stör andras banor vilket ger ej cirkelrunda banor runt solen. Se bild ovan från vikipedia. 

"Jupiter har en stor inverkan på beboeligheten i vårt solsystem eftersom det är massiv och stör andra banor," säger Kane.

Spännande upplysningar (min anm.) men jag tvivlar på om det finns några solsystem utan gasplaneter.

Ett avlångt moln över Mars uppkommer och försvinner som en klocka i tid och riktning från en vulkan år efter år.

Ett avlångt moln  bildas en gång per Mars-år över samma vulkan på Mars  den södra av de tre vulkaner som kallas Tharsis Montes. Denna längst söderut liggande vulkan kallas Arsia Mons.

Dess långa ljusa spår har blivit en bekant formation över toppen av Arsia Mons sydost om den mer kända Olympus Mons. Molnet som består av vatten-is   uppstår och försvinner men  forskare anser att det inte uppstår i kratern av vulkanen. Forskare anslutna till Europas Mars Express   väntade nyligen på att det skulle dyka upp igen på sin årliga cykel och så skedde. OBS då talar vi om Mars-året.

"Vi har tidigare sett det uppstå undersökt detta spännande fenomen och förväntade oss att se en sådan molnformation nu," Jorge Hernandez-Bernal, doktorand vid universitetet i Baskien i Spanien och huvudförfattare till den just nu pågående studien säger i ett uttalande från Europeiska rymdorganisationen (ESA), som driver rymdsonden (Mars Express)." Detta långsträckta moln bildas varje Mars-år under  södra solståndet, och existerar i ca 80 dagar varje mars-år," säger Hernandez-Bernal och tillägger. "Men vi vet inte ännu om molnet alltid är lika imponerande." OBS (min anm.) ett år på Mars är 669,6 jorddagar långt.

Molnet sträcker sig från vulkanen  1800 kilometer och i en höjd av 12 km enligt ESA. Den svansliknande strukturen är av vatten-is, och trots sitt läge över Arsia Mons, är det inte bildat i vulkanen säger forskare utan genom det sätt lokala vindar interagerar med topografin.

Arsia Mons Långsträckt Moln existerar i ca 80 dagar därefter försvinner det och återkommer vid samma tid nästa Mars- år. Senast det skedde om man räknar bort nu var i september-oktober 2018. Det bildas och bleknar bort under loppet av några timmar varje lokal morgon, sedan återvänder det nästa dag under den tiden. Det gör att det är svårt att studera det från en omloppsbana runt Mars. Tiden på årsrytmen och som vi nu åter är inne i är då dagarna på Mars är som kortast i  årscykeln på den röda planetens norra halvklot och de längsta på södra halvklotet. Arsia Mons ligger lite söder om Mars ekvator och sträcker sig till en höjd av 20 km.

Forskarna hoppas  fortsätta att studera det märkliga molnet för att förstå mer om det.

Bild på fenomenet från https://scitechdaily.com/

Magnetaren SGR 1935+2154 sänder ut skurar av radiovågor

En magnetar är en neutronstjärna med ett onormalt starkt magnetfält. Neutronstjärnan är slutprodukten i en stjärnas liv där vissa av dessa blir så kallade magnetarer (vilka vet man inte).

Att Magnetarer sänder ut skurar av röntgenstrålar det vet vi men den vi här beskriver sänder även ut skurar av radiovågor (så kallade Fast Radio Bursts)  vilket aldrig tidigare upptäckts från en magnetar. Vi har aldrig vetat varifrån FRB kommer. Men magnetarer har misstänkts och nu verkar vi fått mer fakta som kan visa på detta ursprung.

I ett globalt samarbete mellan flera teleskop där ESA:s Integral high-energy space observatory ingår har det upptäckts en unik blandning av strålning från en avslocknad stjärna i vår galax - något som aldrig tidigare har setts i denna typ av stjärna och som kan lösa ett långvarigt kosmiskt mysterium.

Fyndet innebär två typer av intressanta kosmiska fenomen: Magnetarer vilket är ett fenomen i sig och att denna sänder ut Fast Radio Bursts. Magnetarer är stjärnrester som innehåller några av de intensivaste magnetfälten i universum. När de blir "aktiva", kan de (som man sett nu) producera korta skurar av högenergistrålning som vanligtvis varar i millisekunder men är miljarder gånger starkare än de solen sänder ut. Dessa kallas Fast Radio Bursts är en av astronomins största olösta mysterier.

 Fast Radio Bursts upptäcktes  för första gången  2007. De pulserar starkt i radiovågsfältet under bara några millisekunder innan det  bleknar bort och är sällan återkommande från samma plats.  Deras sanna natur är fortfarande okänd och ingen Fast Radio Bursts har någonsin observerats av människor och dess instrument vare sig inom Vintergatan från ett känt ursprung eller att strålar av detta slag avgetts av  någon annan typ av strålning än radiovågsområdet - förrän nu.

I slutet av april 2020 skedde det som fått beteckningen SGR 1935+2154 från en magnetar som upptäcktes för sex år sedan i stjärnbilden Räven. 

 Då en kraftig explosion av röntgenstrålar skedde härifrån. Strax efter detta upptäckte astronomer något häpnadsväckande. Denna magnetar sände inte bara ut vanliga röntgenstrålar utan även radiovågor. "Vi upptäckte en explosion i denna magnetar av hög energi, av stark röntgenstrålning med höjdpunkten den 28 april, säger Sandro Mereghetti av National Institute for Astrophysics (INAF-IASF) i Milano, Italien, huvudförfattare till en ny studie av denna källa baserad på Integral data.

"Burst Alert System' på Integral automatiskt larmade observatorier över hela världen gjorde upptäckten på bara några sekunder. Detta var timmar innan några andra varningar utfärdades då det görs möjligt för det vetenskapliga samfundet att agera snabbt och utforska denna källa mer i detalj."

Astronomer på marken upptäckte en kort och extremt ljus explosion av radiovågor från riktningen för SGR 1935+2154 med hjälp av CHIME radioteleskop i Kanada samma dag under samma tidsram som röntgenstrålningen. Detta bekräftades oberoende några timmar senare av Survey for Transient Astronomical Radio Emission 2 (STARE2) i USA.

"Vi har aldrig sett en explosion av radiovågor en Fast Radio Burst, från en magnetar tidigare," säger Sandro. Denna upptäckt stöder starkt tanken att Fast Radio Bursts utgår från magnetarer och visar att skurar från dessa mycket magnetiserade objekt.

Magnetarer blir allt populärare att studera bland astronomer eftersom de tros spela en nyckelroll i ett antal olika övergående händelser i universum från super-lysande supernovor explosioner till avlägsna och energiska röntgenutsläpp och Fast Radio Bursts.

Bild från vikipedia på en illustration av hur en magnetar kan se ut.

För första gången har ett transportband setts från ett stjärnbildande moln

För första gången har astronomer observerat ett transportband (bestående av gas)  i utkanten av ett stjärnbildande tätt moln som transporterar sitt innehåll mot ett par unga stjärnor under bildande i närområdet.

Forskare vid tyska Max Planck Institute for Extraterrestrial Physics (MPE) och franska Institut de Radioastonomie Millimétrique (IRAM) upptäckte att gasrörelser i transportbandet (gasstrålen), fungerade som  en "streamer", med hjälp av gravitationskrafters   effekt drog gas till de växande stjärnorna.

Gasstrålen ger en stor mängd gas med materia som finns i molnet till den stjärnbildande regionen i molnet och även som en stråle till protostjärnorna i periferin.

Detta system (de två stjärnorna vilka är mottagare av gas från molnet där även stjärnor bildas) har fått beteckningen IRAS 03292+3039 Det binära systemet har visat vissa variationer eller flimmer i tidigare observationer vilket antyder att det kan vara ett intressant mål att studera för att undersöka effekterna i miljön där småskalig stjärnbildning sker.

En spännande upptäckt (min anm.) som visar att ännu i dag sker ny stjärnbildning och nya planetsystem. Universum är inte klart det förändras genom att solsystem försvinner och nya kommer till.

Bild; från https://www.wallpaperflare.com/ på en blick upp i universum.

NASA:s Nancy Grace Roman Space Telescope bli ett revolutionerande teleskop i mitten av 2020-talet

Om allt går enligt planerna ska under mitten av2020-talet NASA:s Nancy Grace Roman Space Telescope vara igång och ta enorma panoramabilder av rymden av aldrig tidigare skådad detaljrikedom. Teleskopets breda synfält kommer att göra det möjligt för forskare att genomföra svepande kosmiska undersökningar vilket ger en mängd ny information om universum.

Teleskopets markstation där farkostens data tas emot kommer att distribuera data från teleskopet för tillgänglighet för forskare och allmänhet. För tillfället har designen av farkosten färdigställts.

Planen för dess vetenskapliga verksamhet har uppfyllts och alla konstruktions, schema- och budgetkrav går nu in i  nästa fas. Fasen att bygga datasystemet.

"Detta är en spännande milstolpe i uppdraget," säger Ken Carpenter projektforskare vid NASA: s Goddard Space Flight Center i Greenbelt, Maryland. "Vi är på väg att slutföra datasystemet i tid för lansering enligt planen och vi ser fram emot vad det banbrytande teleskopet kommer att möjliggöra."

Teleskopet kommer att ha samma upplösning som rymdteleskopet Hubble men fånga ett synfält nästan 100 gånger större. Forskarna förväntar sig att rymdteleskopet ska samla in mer data än något av NASA:s  andra teleskop någonsin haft kapacitet för. 

"Med sin otroligt snabba undersökningshastighet kommer teleskopet att upptäcka planeter i tusentals galaxer vid miljoner kanske miljarder stjärnor," säger Karoline Gilbert vetenskapskvinna för Roman Science Operations Center vid Space Telescope Science Institute i Baltimore. "Dessa stora data-set gör det möjligt för oss att ta itu med kosmiska mysterier och kan ge ny grundläggande fysik."

En spännande tid väntar som vi som allmänhet kan följa (min anm.) kanske i realtid. Preliminärt år för uppskjutning är 2025. Men risken för att detta datum inte kan hållas på grund av budget är dock stor.

Bild på hur detta teleskop kommer att se ut, från vikipedia.

Uranus månar är värda besök

Uranus har minst 27 månar vilket innebär kända månar. Oftast är det Jupiters och Saturnus månar man läser om när man misstänker liv på en måne. Där finns intressanta månar därute som ex Triton, Europa och Ganymedes.

Vi glömmer ofta att det finns intressanta månar även vid andra planeter i detta fall Uranus.

Månarna vid Uranus kategoriseras i tre olika grupper - de 5 "klassiska" månarna varav Titania är den största, de 9 "oregelbundna" månarna, vars banor visar att de kan ha fångats från andra håll i solsystemet slutligen finns de 13 inre eller "ringmånarna” som främst finns i Uranus ringar. De fem klassiska månarna består troligen av berg och vattenis och kan vara "oceanvärldar", med ett eventuellt undervattenshav under lagret av is på ytan.

Dessa eventuella underjordiska oceaner kan ha kommit till genom kryovulkanisk aktivitet på dessa klassiska månar. Det finns tecken på att det kan finnas underjordiska hav på Miranda och Ariel, två av de klassiska månar vars ytor verkar ha förändrats relativt nyligen (geologiskt sett). Om dessa månar har underjordiska hav skulle de läggas till listan över intressanta världar för astrobiologer.

Månar som är intressanta innehåller exempelvis Enceladus vid Saturnus vilken är lik Miranda vid Uranus. På samma sätt kan de yttre månarna Titania och Oberon vid Uranus med sin isiga yta vara intressanta.

 Nog är de värda ett besök för vidare undersökningar vilket Dr Richard Cartwright forskare vid SETI Institute är en av de forskare som anser.

 Så anser även jag (min anm) men nog är vissa månar vid både Saturnus (ex Enceladus), Jupiter(ex Europa), Neptunus (ex Triton)och Uranus Titania) väldigt lika varandra med istäckt yta intressanta allihop men de är bara några exempel av högintressanta månar därute.

Bild från vikipedia av en av Uranus månar Ariel.

Det första ljuset har hittats och universums ålder omtolkas

Ljus från Big Bang har gett en ny uppskattning av universums ålder, 13,77 miljarder år vilket är en förändring av tidigare resultat med 40 miljoner år (äldre).

Den nya uppskattningen, baserad på data från en rad teleskop i den chilenska Atacamaöknen där även meningsskiljaktigheterna inom astrofysik vägs in som mätmetoder varav en utgår från, Frågan hur snabbt expanderar universum? I två vetenskapliga artiklar ger nya resultat om universums ålder ett betydande uppsving för ena sidan av oenighet även om fysikerna inte kunde bevisa den andra sidans felberäkningar. En metod (HO  Hubbles konstant) _lag baserad på mätningar av hur snabbt närliggande galaxer rör sig bort från Vintergatan är en metod. En annan metod är baserad på att studera det äldsta ljuset i rymden, eller kosmisk mikrovågsbakgrund (CMB). 

Oenigheten (mellan metodernas slutresultat) har lämnat forskare undrande över om det finns några viktiga okända data  som får resultaten att inte stämma mellan metoderna. Nu visar nya data att det inte verkar finnas några mätfel på CMB-sidan. Den andra metoden  förkortas FO är det ännu osäkert om det finns mätfel i eller data som inte det tagits hänsyn till.

Nu har CMB data förändrat universums ålder med 49 miljoner år. Framtiden får se om detta håller eller skiftningarna mellan metodernas resultat kommer att bestå. En dag kan ske vi förstår varför det var eller är så.

Bild från https://pxhere.com/ från en strand någonstans på vår planet.

Under ett berg i Italien har mystiska solpartiklar upptäcks

Två slag av kärnfusionsreaktioner förekommer i solens kärna. Den  vanligaste är proton-proton fusion, där protoner omvandlas från väte till helium. Denna  reaktion ger 99% av solens energi. Men det  sker även  kärnfusion via en sexstegsprocess, kallad CNO-cykeln, där väte smälts samman till helium med kol (C), kväve (N) och syre (O). Proton-protonfusion och CNO-cykeln skapar olika typer av neutriner, subatomära partiklar som är nästan masslösa och kan passera genom vanlig materia utan en antydan om sin närvaro åtminstone för det mesta. Fysiker upptäcker dock rutinmässigt neutriner som skapats under protonprotonprocessen.

Men den 23 juni vid konferensen Neutrino 2020 Virtual Meeting, berättade forskare från Italiens Borexinodetektor   att de hade upptäckt CNO-producerade solneutriner för allra första gången. För första gången någonsin har därmed fysiker upptäckt sällsynta, spöklika partiklar som produceras av en annorlunda typ av fusion inne i solen.

Partiklarna som kallas CNO-producerade neutriner har kommit från solen och träffat en detektor begravd djupt under ett berg i Italien. Upptäckten för oss ett steg närmare i förståelsen av de kärnreaktioner som sker i solen.

"Med detta resultat," säger fysiker Gioacchino Ranucci vid Italiens nationella institutet för kärnfysik i Milano, för Live Science. "Borexinodetektorn  har därmed helt nystat upp de två processer som driver solen." Begravd djupt under jord i en kokong i en vattentank finns borexinois  inre tank som är fodrad med känsliga detektorer som är extremt isolerade från bakgrundsstrålning från kosmiska strålar som finns på jordens yta. Utan denna avskärmning, skulle andra signaler dränka de sällsynta signaler som kommer från CNO neutriner.

Om man jämför den observerade CNO neutrinoobservationen med antalet observerade proton-proton neutriner kommer denna upptäckt att bidra till att avslöja hur mycket av solen som består av element tyngre än väte som kol, kväve och syre. De nuvarande resultaten, även om det ännu inte är dubbelkontrollerade och resultaten publicerade i en vetenskaplig tidskrift visar en betydelse större än 5 sigma med en större konfidensnivå  än 99% vilket innebär att det finns bara en 1 av 3,5 miljoner möjligheter att signalen producerades av slumpmässiga fluktuationer snarare än av CNO-processen.

Ju mer vi förstår av hur solens fusion fungerar (min anm) ju närmare kommer vi kanske den dag vi kan kontrollera fusionsenergin och har obegränsat med energi nästan gratis. Fusionsenergins gåta kan då lösas och enkelt kanske användas.

Bild från vikipedia på Borexino neutronobservatorium i Italien.

Ballongen ASTHROS ska bära upp instrument till stratosfären för att studera kosmos

ASTHROS är namnet på en ballong stor som ett fotbollsstadion. Denna ska sändas upp i stratosfären (fyra gånger högre än flygplan kan ta sig) 2023 av NASA med en last av ett banbrytande teleskop för att observera våglängder av ljus som inte syns från marken på grund av atmosfären.

Teleskopet är 2,5 meter stort och är planerat att lanseras i december 2023 från Antarktis. ASTHROS (förkortning för Astrophysics Stratospheric Telescope for High Spectral Resolution Observations at Submillimeter-wavelengths) kommer att tillbringa ungefär tre veckor med att driva utmed luftströmmarna ovanför den isiga södra kontinenten. 

ASTHROS förvaltas av NASA:s Jet Propulsion Laboratory och dess uppdrag är att observera infrarött ljus i våglängder av längre slag än vad som är synligt för det mänskliga ögat. För att göra det måste ASTHROS nå en höjd av cirka 40 kilometer (på grund av atmosfären). Även om detta fortfarande är långt under gränsen för där rymden börjar vilket är ca 100 kilometer ovan jordens yta kommer det att vara tillräckligt högt för att observera ljusvåglängder som från jorden blockeras av jordens atmosfär.

ASTHROS kommer att bära ett instrument för att mäta rörelse och hastighet av gas runt nybildade stjärnor. Under flygningen är uppdraget  fyra huvudmål  inklusive två stjärnbildande regioner i Vintergatan. Det kommer också för första gången att kartläggas förekomsten av två specifika typer av kvävejoner (kväveatomer som har förlorat några elektroner). Dessa kvävejoner kan avslöja platser där vindar från massiva stjärnor och supernovaexplosioner har omformat gasmoln inom stjärnbildande regioner.

ASTHROS kommer att göra de första detaljerade 3D-kartorna över densitet, hastighet och rörelse av gas i dessa regioner för att undersöka hur  nya stjärnorn påverkas. På så sätt hoppas teamet få insikt i galaxers utveckling. Ett tredje mål för ASTHROS är galaxen Messier 83.

Slutligen kommer ASTHROS att observera TW Hydrae, en ung stjärna omgiven av en bred skiva av damm och gas där planeter kan bildas. Med sina unika funktioner kommer ASTHROS att mäta den totala massan av den protoplanetära skivan och visa hur dess massa fördelas. Dessa observationer kan avslöja platser där damm och gas klumpar ihop sig för att bilda planeter. Att lära sig mer om protoplanetära diskar kan hjälpa astronomer att bättre förstå hur olika typer av planeter bildas i unga solsystem.

Bild från https://www.nasa.gov/ på hur ballongen och dess last ser ut.

En teori till hur vita dvärgar kan explodera.

En supernova är en exploderande eller en exploderad stjärna av ett större slag i slutet

 av sitt existerande. Mindre stjärnor som vår sol blir inte supernovor utan sväller först ut  som en nova och sedan sjunker de ihop till en vit dvärgstjärna. Men nu har en svårförklarad supernova inträffat.

 En händelse som visade sig bero på att en vit dvärg exploderat något som kanske kan ge ny kunskap om varför och hur detta kan ske och även om mindre svarta håls tillkomst. Vid supernovaexplosioner bildas järn mm det är från sådana explosioner järnet på jorden kom hit.

Händelsen kallad SN2019yvq, inträffade i en relativt närliggande galax 140 miljoner ljusår från jorden, mycket nära svansen av stjärnbilden Draken.

Det kan ha varit en UV-blixt som var anledningen till att den vita dvärgen exploderade, säger astrofysiker Adam Miller vid Northwestern University , som ledde en studie om händelsen. "Med tiden rör sig detta exploderade material allt längre bort från källan. När materialet tunnar ut sig kan vi se djupare  in i centrum av händelsens resultat. Efter ett år kommer materialet att vara så tunt att vi kommer att se hela vägen in i mitten av explosionen."

Vid den tidpunkten, säger Miller mfl i hans team kommer vi att veta mer om hur denna vita dvärg - och alla vita dvärgar som är täta rester av döda stjärnor kan eller har exploderat. Den sällsynta blixten, som varade i ett par dagar, indikerar att något inuti eller i närheten den vita dvärgen var otroligt varmt. Eftersom vita dvärgar blir svalare och svalare när de åldras förbryllade tillströmningen av denna värme astronomerna. 

"Det enklaste sättet att skapa UV-ljus är att ha något som är mycket, mycket varmt," säger Miller. "Vi behöver något som är mycket varmare än vår sol - en faktor på tre eller fyra gånger varmare. De flesta supernovor blir inte så varma att du får en mycket intensiv UV-strålning. Något ovanligt hände som resulterade i denna supernova. "En vit dvärg kan dock  förbruka material från en närliggande stjärna och bli så massiv och instabil att den exploderar.

Men om detta var anledningen vet vi inte. Det hoppas astronomerna få svar på när de kan se in i centrum då gas och damm tunnats ut. Ingen vet i dag vad som hände.

Vill man se det som en science fictionfantast kan det vara en projektil  som utlöste uv-utsläppet mot i den vita dvärgen så denna exploderade av någon anledning för att aliens var intresserade av att studera skeendet eller utplåna en näraliggande planets liv under ett galaktiskt krigsskede kanske runt den vita dvärgen eller en eventuellt närliggande stjärna.

Bilden visar en annan ej exploderad vit dvärg och då storleksförhållandet mellan Stjärnan Sirius A (mitten) och den vita dvärgen Sirius B (nedanför till vänster). Bilden tagen av Hubbleteleskopet- Från vikipedia.

Hubble har fotograferat sommaren på Saturnus

NASA:s rymdteleskop Hubble tog bilden ovan på Saturnus den 4 juli 2020. På bilden kan även ses Saturnus isiga månar Mimas till höger, och Enceladus längst ner (dubbelklicka på bilden för att se dessa).

Bilden är tagen som en del av Projektet Outer Planets Atmospheres Legacy (OPAL). OPALprojektet  har målet att hjälpa forskare att förstå den atmosfäriska dynamiken och utvecklingen i vårt solsystems gasjätteplaneter.

 I Saturnus fall är målet för astronomer att spåra skiftande vädermönster och stormar.

Hubble upptäckte ett antal små atmosfäriska stormar. Dessa var övergående och verkar komma och gå enligt Hubbles årliga observation av Saturnus. Ränderna på Saturnus norra halvklot är skiftande från år till år. Saturnus atmosfär består mestadels väte och helium med spår av ammoniak, metan, vattenånga och kolväten vilket ger planeten sin gulbruna färg.

Hubble Space Telescope tog ovanstående bild den 4 juli 2020. Den är tagen under Saturnus sommar och riktningen är mot planetens norra halvklot.

En vacker bild. Det är sällan (min anm.) man ser något om Saturnus måne Mimas troligen beroende på att den är en liten måne med mycket låg densitet. Den består mest av porös is och grus. Knappast en måne där liv kan finnas.

Bild från https://www.nasa.gov/  på Saturnus tagit av Hubble 4 juli 2020.

För första gången har ett dubbelplanetsystem fotograferats.

Nu har för första gången astronomer lyckats fotografera ett dubbelplanetsystem som kretsar kring en stjärna.

Det var med hjälp av Europeiska sydobservatoriets Very Large Telescope (VLT) i Chile som två jätteplaneter som cirklar runt en ung sol cirka 300 ljusår från jorden i riktning mot stjärnbilden det lyckades.

Bilden togs av SPHERE-instrumentet på ESO:s Very Large Telescope och visar stjärnan TYC 8998-760-1 tillsammans med två stora exoplaneter. Detta är första gången astronomer direkt har observerat mer än en planet som kretsar kring en stjärna som liknar solen och fått bildbevis.

"Även om astronomer indirekt har upptäckt tusentals planeter i vår galax, har bara en liten del av dessa exoplaneter avbildats direkt", säger Matthew Kenworthy, docent vid Leiden University i ett uttalande.

Bohn, Kenworthy och dennes kollegor studerade den 17 miljoner år gamla solen 2020 med VLT:s spektropolarimetriska exoplanetforskningsinstrument med hög kontrast och SPHERE med låg kontrast. I SPHERE används en anordning som kallas koronagraf för att blockera en stjärnas bländande ljus, så att astronomer lättare kan se och studera planeter i omloppsbana som annars skulle gå förlorade i bländningen av stark kontrast.

Jag (min anm.) anser att dessa två stora planeter med all säkerhet är gasplaneter. Inget i rapporten säger detta men det är mitt grundantagande.

Bild från vikipedia på YC 8998-760-1, tillsammans med de två exoplaneter, TYC 8998-760-1b och TYC 8998-760-1c.