I dag då långtidsarbetslösa inte bara är segregerade och ses som värdelösa av många arbetsgivare och arbetstagare blir det än mer viktigt för dessa att behålla sin självkänsla i ett samhälle som värderad utefter om en människa ha ett arbete. Samtidigt som arbetsmarknaden stigmatiserar arbetslösa.
Numera ska dessa nämligen utöver skammen att inte bli anställd även betala högre skatt i förhållande till en som har arbete. Utöver det har ersättningen sänkts och denna ersättning höjs inte enligt index som för ex pensionärer vid årsskiften utan är fast för tid och evighet utan hänsyn till inflation och prisstegringar i samhället.
Att söka jobb tills slutet av jobbsökargalleriet, pensioneringen är vad många därför håller på med och tvingas till. Sista steget är det nu genomförda tredje steget i jobb och utvecklingsgarantin. Samhällstjänst som tidigare var förbehållet mindre kriminella och försörjningsstödstagare. Men i tredje steget ska arbetsuppgifterna inte som för föregående nämnda vara ett riktigt jobb utan ska ses som uppgifter som inte ska kunna leda till jobb. För besväret att ta emot dessa som det ses uslingar får arbetsgivaren betalt med 225 kr per dag. Sedan ska den arbetslöse tiga och arbeta i två år på platsen därefter måste denna ut för att istället hamna på en ny plats i två år om reglerna inte ändras.
För att behålla sin psykiska hälsa måste den arbetslöse se sig och acceptera att samhället inte är till för honom, utan de allmosor han får, får han genom sitt ickearbete som sysselsätter honom och med dessa allmosor ska han leva och fortsätta söka jobb.
Jobbsökandet blir då rutin men vilken arbetsgivare som anställer någon som är så segregerad är höljt i dunkel. Denna arbetsgivare finns självklart inte. Därför ska den arbetslöse se sin existens och sitt sökande som ett spel för gallerierna.
Om han eller hon inte klarar detta och ser hela tillvaron i en ironisk verklighet kommer denne att knäckas. Eventuellt är självmord ett steg som många tar. Men samhället stöttar denna politik en politik som inte gör arbetslösa delaktiga i samhället utan enbart till offer.
Observera att jobbskatteavdraget exempelvis inte försvinner vid ett eventuellt regeringsskifte. Därför är röstning på de etablerade partierna vid nästa val en totalt meningslös och löjeväckande handling för den långtidsarbetslöse som inte ses som annat än en parasit som bör utrotas av alla etablerade partier. Om inte genom att denne får ett jobb så genom att skuffas undan där ingen ser honom eller henne och absolut i nämns i den politiska debatten.